Lennart Pehrson
Den förgyllda eran
USA 1870–1913
och varför historien
rimmar med nutiden
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Lennart Pehrson 2026
Omslag: Pär Wickholm
Omslagsbild: Kampanjaffisch för William McKinley från sent 1800-tal, bearbetad med ChatGPT.
Sättning: Gyllene Snittet bokformgivning AB
Tryck: ScandBook, EU 2026
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN: 978-91-8050-759-2
Prolog
Innehåll
Prolog
Det regnade och var kyligt när Donald Trump svor presidenteden för andra gången, den 20 januari 2025. Så mot traditionen flyttades installationsceremonin inomhus och ägde rum inne i kongressbyggnaden i Washington. Det innebar att utrymmet för åhörare var begränsat, men på hedersplats fanns i alla fall flera av tidens ledande och mest förmögna medlemmar av dagens ekonomiska maktelit: mångmiljardärer som Elon Musk vilken då räknades som världens rikaste individ och som står bakom elbilstillverkaren Tesla och rymdföretaget SpaceX, Jeff Bezos som hade grundat Amazon och sedan förvärvat Washington Post, Googles vd Sundar Pichai, Mark Zuckerberg som startade Facebook, Apples vd Tim Cook och Sam Altman som leder OpenAI, ett av de företag som driver på utvecklingen av artificiell intelligens.
Det kunde tyckas som om presidenten var omgiven av oligarker, även om alla de företagsledare, investerare och entreprenörer som nu ivrigt lyssnade till honom tidigare inte varit några lojala Trumpanhängare. En del hade i själva verket varit öppet kritiska. Men nu slöts leden. Det fanns skäl att vara på god fot med den president som nu återvände till Vita huset. Som president kunde ju Trump påverka hur mycket skatt de måste betala på sina inkomster och han hade möjlighet att både hindra och häva regleringar som
de tyckte höll på att bli alltmer problematiska, inte minst för teknikföretagen i Silicon Valley som var måna om att säkra största möjliga handlingsutrymme för att förverkliga sina framtidsvisioner.
I sitt tal betonade Trump att detta var ”befrielsens dag”. Det fanns god grund att hoppas att det senaste presidentvalet skulle gå till historien som det största och mest betydelsefulla som någonsin ägt rum i USA. Dörren hade öppnats för en ny storhetstid för nationen. ”Vi kommer att vinna som aldrig förr”, bedyrade presidenten och utfäste att USA framöver skulle återta sin position som världens största, mäktigaste och mest respekterade nation.
Bland många löften som Trump radade upp, och snabbt skulle ge order om att infria, fanns beslutet att återupprätta en företrädare: William McKinley, som valdes till USA:s president 1896. Det innebar att berget Denali i Alaska skulle återfå sitt tidigare namn Mount McKinley. Det hade en gång döpts om för att hedra den president som sköts till döds 1901, inte långt efter att han omvalts till en andra mandatperiod. Men krav hade under många år framförts om att berget skulle återfå sitt gamla namn, Denali, som användes av koyukonfolket som hört till Alaskas ursprungsbefolkning. På deras språk betydde Deenaalee ”det höga”. Det tidigare namnbytet hade beslutats under Barack Obamas presidenttid, något som Donald Trump betraktat som oacceptabelt, snarast oamerikanskt.
Enligt Trump är Mount McKinley verkligen bergets rätta namn och det måste därför återställas. För William McKinley var en av USA:s största presidenter som ”gjorde USA mycket rikt med hjälp av tullar” och han var också skicklig på andra sätt. Han hade fört en ekonomisk politik
som gjort att det fanns pengar när hans efterträdare Theodore Roosevelt skulle dra igång det viktiga bygget av Panamakanalen.
Donald Trump hade nostalgiskt blickat bakåt även under sin första mandatperiod. Närmare bestämt mot 1950-talet, som många av hans anhängare på ibland svag grund betraktat som en svunnen glansperiod för USA. Men nu sökte han sig alltså än längre bakåt i tiden.
Tillbaka i Vita huset återkom Trump flera gånger till sin beundran för William McKinley och han förklarade dessutom att USA aldrig varit så rikt som under perioden 1870–1913, en tidsepok som han nu med en viss överdrift beskrev som ”den gyllene eran”.
Det var en tid när USA hade expanderat territoriellt. Hawaii annekterades 1898, två år efter att McKinley valts till president. Samma år gick USA i krig mot Spanien, segrade och fick enligt fredsavtalet ta över de spanska kolonierna Puerto Rico, Guam och Filippinerna liksom även, för en tid, kontroll över Kuba som utlovats självständighet.
Samtidigt hade importen till USA belagts med tullar som inte bara skyddat den inhemska industrin utan också gett så goda intäkter till statskassan att det inte ens varit nödvändigt med en federal inkomstskatt (den infördes först genom ett tillägg till konstitutionen just 1913). Det var Trumps fasta övertygelse att om USA bara hade behållit systemet med tullar skulle allt ha blivit så mycket bättre, inte minst för den amerikanska ekonomin, under följande år.
Nu var det till slut dags att åter belägga andra länders varor och tjänster med tullar och Trump kunde lova att nationen
skulle växa på nytt, ”vår rikedom ska växa, vårt territorium expandera, våra städer ska bli större och våra förväntningar stärkas”. Det var hans löfte att USA under hans presidentskap äntligen var på väg in i en ny gyllene era.
Enklare metaller under en gyllene yta
Det var knappast överraskande att Donald Trump använde begreppet den gyllene eran, golden age, för att det enligt hans mening var en tidsepok så fylld av framgångar att den bildligt kunde liknas vid att vara av rent guld. Det är heller inte alls säkert att han kände till att en av USA:s mest berömda författare för länge sedan kunde konstatera att den som skrapade på den gyllene ytan skulle finna att det inte var så vackert därunder.
När Mark Twain 1873 gav ut romanen The Gilded Age – A Tale of Today, som han skrivit tillsammans med vännen och kollegan Charles Dudley Warner, kunde han knappast ana att titeln skulle ge namn åt den kommande tidsepok som skulle omfatta 1800-talets sista decennier och sträcka sig in på 1900-talet, mot första världskriget.
Den förgyllda eran, the gilded age, var en tid av stora och genomgripande förändringar i samhället, i USA liksom på andra håll. Jordbruket mekaniserades och en stor del av befolkningen tvingades lämna landsbygden och flytta till växande städer där det fanns jobb i nya fabriker när industrialiseringen tog fart. Ett järnvägsnät byggdes ut så att det blev möjligt att på ett annat sätt förflytta sig över hela USA. En strävan efter att bli rik sipprade ner bland folklagren. En materialism tilltog i samhället när hushållen blev alltmer
inriktade på konsumtion. Men inkomstskillnaderna ökade kraftigt när företagen blev allt större och starkare och industrikapitalister kunde bygga upp enorma förmögenheter samtidigt som många satt fast i en svår fattigdom. Den ekonomiska och sociala ojämlikheten bidrog också till en omfattande politisk korruption när politiker kunde hämta in pengar om de gjorde vad de nya oligarkerna bad dem om. Protektionistiska tullar infördes för att skydda den inhemska industrin. Könsroller kom att ändras när kvinnor vann större självständighet. Nya invandrargrupper kom i allt större skaror till USA vilket ledde till krav på alltmer långtgående restriktioner.
Det var knappast en gyllene era. För som Mark Twain senare ska ha förklarat så fanns det enklare metaller under en förgylld yta, som glittrade ovanpå men präglades av korruption därunder.
När romanen gavs ut hade den då trettioåttaårige Mark Twain gjort sig ett namn som reporter och humorist. Men hans berömmelse som skönlitterär författare låg längre fram i tiden. Enligt legenden kom idén till boken när Samuel Clemens, som var hans riktiga namn, och hans hustru Olivia i slutet av 1872 bjudit in sina grannar Charles Dudley Warner med hustrun Susan till hemmet i Hartford i Connecticut dit de flyttat året innan. Under samtalen kom de två männen att döma ut samtidens skönlitteratur och inte minst de romaner som deras hustrur läste. De två kvinnorna svarade med en utmaning: skriv då en bättre roman själva och visa vad ni kan.
Det gick inget vidare. The Gilded Age, som publicerades ett år senare, kan knappast räknas till Mark Twains större verk även om den med tiden kommit att omvärderas en del
i positiv riktning. Dess sentida berömmelse kan åtminstone till del förklaras med att titeln längre fram gav namn åt en tidsepok. Mark Twain var bara i inledningen av sin skönlitterära karriär. Hans blivande klassiker om Tom Sawyer (1876) och Huckleberry Finn (1884) låg ännu framåt i tiden. Även om The Gilded Age fick en hyfsad upplaga var kritikerna inte nådiga. Den risades i betydelsefulla tidningar som New York Tribune, vilket gjorde Mark Twain särskilt upprörd eftersom tidningen tidigare publicerat en rad av hans artiklar och även varit med och finansierat en flera månader lång reportageresa i Europa som resulterat i en serie resebrev, senare samlade i boken The Innocents Abroad, som blev något av ett genombrott i och med att den nådde läsare över hela USA. I Chicago Tribune dömdes The Gilded Age ut som ”barnslig” och enligt tidningens kritiker skulle tusentals läsare komma att känna sig både ”lurade och rånade”. I en annan recension jämfördes romanen med en illa blandad salladsdressing.
Det fanns flera skäl till de negativa reaktionerna. Förutom att Mark Twain ännu var mer etablerad för sina reportage och sin humor än som skönlitterär författare var det också något nytt med en politisk satir i fiktiv form, en genre som skulle bli betydelsefull först längre fram i tiden.
Därtill fungerade inte samarbetet med Charles Dudley Warner särskilt väl. De må ha varit goda vänner men knappast parhästar som skribenter. Även om Mark Twain själv stod bakom merparten av boken som författare var det ändå den tydliga kontrasten mellan deras olika sätt att skriva som gav upphov till kommentaren om den illa blandade salladsdressingen.
Än viktigare var nog att Mark Twain med The Gilded Age
var lite före sin tid. 1873 hade tidsepoken som sådan knappast ens inletts. USA var fortfarande inne i rekonstruktionseran även om bakslag redan blivit tydliga, inte minst i Södern där starka krafter ville återupprätta och stärka en vit överhöghet i vad som nyligen varit ett slavsamhälle.
Unionssidans seger i inbördeskriget hade ändå gett upphov till en avsevärd optimism i breda samhällslager, med starka förhoppningar om att USA nu var på rätt väg. Abraham Lincoln hade redan, mitt under pågående krig, i sitt berömda tal på slagfältet vid Gettysburg 1863, talat om ”en ny födelse för friheten”, ett löfte om en enad nation där alla medborgare var lika inför lagen. Kriget avlöstes sedan av rekonstruktionseran. Det innebar inget mindre än att USA:s demokrati nu skulle rekonstrueras, bli starkare, mer rättvis och ge alla lika möjligheter. Tre tillägg antogs till konstitutionen: det trettonde, fjortonde och femtonde. Därmed slogs det fast att slaveriet var förbjudet i grundlagen, att alla som var födda i USA och naturaliserade invandrare var garanterade medborgerliga rättigheter, även svarta invånare som varit slavar, och att rätten att rösta i allmänna val inte kunde nekas någon man på grund av ras eller hudfärg. Delstaterna underställdes på ett annat sätt än tidigare den federala makten som fick allt större befogenheter. Amerikas förenta stater gick från plural till singular.
Rekonstruktionseran har mot den bakgrunden kommit att beskrivas som USA:s andra grundande. Löften som getts vid revolutionen, när USA bröt sig loss från den brittiska kolonialmakten ett knappt sekel tidigare, skulle nu till slut förverkligas i en alltmer perfekt demokrati. Historikern Eric Foner hävdar att de tre tilläggen efter inbördeskriget innebar att USA då fick en i grunden ny konstitution i
förhållande till den som hade antagits 1789, där en kompromiss mellan nord- och sydstater lett till att slaveriet levt vidare trots det som slagits fast när självständigheten utropades 4 juli 1776: Alla människor är skapade lika med vissa okränkbara rättigheter, som rätten till liv, frihet och strävan efter lycka.
Det skulle alltså dröja nästan ett sekel och krävas ett inbördeskrig där hundratusentals människor dödades innan slaveriet kunde avskaffas och alla, oavsett hudfärg, var fria medborgare. Mark Twain, som föddes 1835, hade själv växt upp i slavstaten Missouri, i den lilla staden Hannibal. I hemmet fanns åtminstone en slav, en kvinna vid namn Jennie som arbetade i hushållet, och det fanns en rad andra slavar i hans omgivning. När inbördeskriget bröt ut 1861 gick Twain också tillfälligt med i en lokal milis som stod på konfederationens sida. Men han deltog aldrig i några strider utan bröt snabbt upp och gav sig iväg västerut över kontinenten. Under en längre period arbetade han som journalist på en tidning i Nevadaterritoriet. Så småningom reste han vidare och nådde San Francisco innan kriget var över.
Mot imperialism
Det kan knappast råda någon tvekan om att Mark Twains bakgrund i en slavstat kom att påverka honom i hans tidiga syn på rasism, och den kom att märkas i början av hans karriär som skribent. Han kom först att försvara sig med att slaveriet i hans hembygd ändå inte varit brutalt på samma sätt som på plantagerna längre söderut, och Twain kunde även på äldre dagar, som så många andra under denna tid, tillfälligt falla tillbaka i gamla rasistiska uttryck och då upp-
fattas som motsägelsefull. Han kom senare att i alla fall medge att han i sin ungdom inte förstått eller varit medveten om det orättfärdiga i slaveriet. Så småningom kom han att öppet skämmas för den rasism han växt upp med, inte bara mot svarta utan även, och i kanske än högre grad, mot den amerikanska urbefolkningen.
När han 1895, året då han fyllde sextio år, gav sig ut på en lång internationell föredragsturné som tog honom till Australien, Asien och södra Afrika kom han också att ta avstånd från tidens kolonialism och imperiebyggande. Resan blev något av ett uppvaknande när det gällde en imperialism Twain tidigare inte funderat så mycket över och knappast sett som något att kritisera. När han i Indien såg hur illa lokalbefolkningen behandlades av vita europeiska kolonisatörer var det som att han plötsligt var tillbaka i sin barndoms Missouri med slaveriets brutalitet: ”Jag hade inte sett något liknande på femtio år.” Han medgav att han hade glömt bort hur illa det egentligen varit. I Sydafrika blev han djupt upprörd när han mötte brittiska gruv- och järnvägschefer som talade om sina svarta underställda som ”sina slavar”, för även om dessa människor formellt var fria var det inte så de betraktades.
Några år senare, efter att USA besegrat Spanien 1898 och tagit kontroll över flera spanska kolonier, kom Twain att fördöma även sitt hemland när en territoriell expansion utanför den egna kontinenten inleddes. Mark Twain var särskilt hård i sitt fördömande av hur USA invaderat och militärt tagit över Filippinerna. I en essä han publicerade 1901 beskrev han hur en filippinsk befrielserörelse bedragits av USA när den bistått den amerikanska militären i dess strider mot de spanska ockupanterna. Istället för frihet och
självständighet som egen republik ersattes det spanska förtrycket av en ny kolonialmakt. Under de följande åren publicerade Mark Twain en rad artiklar, höll föredrag och gav intervjuer där han kritiserade USA:s övergrepp mot en nation som kämpat för sitt oberoende. Det var, menade han, en imperialism som inte var förenlig med USA:s kamp för demokrati och frihet sedan den egna självständigheten.
Mark Twain kom även att stödja den växande kvinnorörelsen och dess krav på ökade rättigheter och frihet. Redan 1873 skrev han en essä där han ställde sig bakom kravet på kvinnlig rösträtt. Han förklarade sig övertygad om att USA som nation inte hade något att förlora men mycket att vinna på om kvinnorna fick rätt att rösta i allmänna val. Det skulle då dröja ytterligare fyrtiosju år innan det förverkligades 1920 med ett tillägg till konstitutionen.
Utvecklingen mot en mer progressiv samhällssyn blev också tydlig i Mark Twains beskrivningar av den politiska korruption som blev alltmer utbredd under den förgyllda eran.
Politiker kan köpas för pengar
Som ung man, även efter att han börjat sin reporterbana, funderade han inte särskilt mycket över politik och hur valda befattningshavare agerade i USA:s kongress. Men 1867, då han var trettiotvå år gammal, kom han till huvudstaden Washington. Här tänkte han stanna en tid och behövde därför ett jobb som inte var alltför betungande men ändå gav en inkomst så att han vid sidan om kunde fortsätta som skribent. Nevada hade då nyligen blivit en delstat i unionen och han sökte upp dess ene senator, William Stewart. De
hade träffats tidigare, när Stewart arbetat som jurist i Nevada. Mark Twain var illa klädd, rufsig i håret och hade en cigarr dinglande ur ena mungipan. Efter några tveksamma ögonblick kom Stewart ihåg den reporter som hade skrivit kritiska artiklar om honom i hemstaten. Men Mark Twain var nu ett mer känt namn och Stewart insåg att det var något som kunde komma en politiker till nytta, och anställde honom som sin privata sekreterare. Lite senare jobbade Mark Twain en kort tid även för Nevadas andre senator
James Nye.
Arbetet i de politiska korridorerna blev inte långvarigt men kom ändå att sätta spår i Mark Twains kommande författarkarriär när han utvecklade en politisk satir som lyfte fram den korruption han då hade observerat med egna ögon. Vad han ansåg sig ha sett var kongressledamöter som mest såg till sina egna intressen. Senare beskrev han kongressens medlemmar som att de tydligt utgjorde USA:s enda ”kriminella samhällsklass”.
Hans övertygelse om en utbredd korruption i de politiska korridorerna var tydlig redan i boken The Gilded Age som alltså gavs ut bara åtta år efter att inbördeskriget var över.
I romanen hoppas en fattig familj från Tennessee få in pengar genom att sälja mark som ärvts i hemstaten. Men något köpintresse finns inte. Laura, en dotter som adopterats av familjen, lyckas flytta till Washington där hon som lobbyist på olika sätt försöker styra kongressledamöter att få den federala regeringen att förvärva marken. När familjens äldste son, Washington Hawkins, som av sin far fått höra att marken i Tennessee kommer att göra honom till en av de rikaste männen i världen, senare kommer till huvudstaden får han vid ett besök i kongressen en lektion av överste
Beriah Sellers, en man utan pengar som ändå dyker upp och inger förhoppningar under handlingens gång. Sellers berättar hur kongressledamöters röster kan köpas för pengar, för ”i ett fritt land som vårt där alla män kan ställa upp i kongressval och alla kan rösta på honom” kan man inte utgå ifrån att alla ska vara moraliskt oklanderliga. ”Det ligger inte i naturen.” Sellers tillade i alla fall förtröstansfullt att det trots allt finns ”en respektabel minoritet av hederliga män i kongressen”.
Under större delen av den förgyllda eran hade USA också relativt svaga presidenter utan något starkt väljarstöd, och de som var på plats i Vita huset från tiden efter inbördeskriget till in på 1890-talet har till och med beskrivits som ”de bortglömda presidenterna”. Det var något som också bidrog till att ledamöter i kongressen valde att gå finansiella bidragsgivare till mötes. De lagar och andra förslag som röstades igenom var ofta svar på önskemål från industrikapitalister och andra affärsmän som i sin tur såg till att kongressledamöter kunde utöka sina inkomster. Det var något Mark Twain tog fasta på och hans satir i The Gilded Age riktas både mot korrupta politiker som tar emot pengar och nyligen rika individer som på olika sätt försöker påverka dem med diverse bidrag och tjänster, och också rena mutor.
Några år tidigare, 1869, hade Twain till och med publicerat ett öppet brev till Cornelius Vanderbilt, affärsmagnaten som blivit enormt förmögen, först på en satsning på sjöfrakt men framförallt på de investeringar han gjorde för att bygga upp det järnvägsnät som kom att förändra USA. I brevet anklagade Mark Twain Vanderbilt för både girighet och grymhet, ”en man som gör sin förmögenhet till en gud istället för till sin tjänare”, och beskrev honom
som en man som tycks vara en idol för ”en krypande svärm av små själar”.
Återigen visade han hur motsägelsefullt han ibland kunde uttrycka sig i olika frågor, för han ville själv gärna bli en rik man.
Jakten på rikedom
När Mark Twains författarkarriär sedan tog fart, med berättelserna om Tom Sawyer och Huckleberry Finn och andra böcker, strömmade royalties in och han tjänade bra med pengar. Därtill kunde hustrun Olivia, som kom från en välbeställd familj, bidra med ett ansenligt arvegods från sina föräldrar. Tillgångarna behövdes för Mark Twain ville gärna leva väl. Han bodde fint, flyttade mellan olika egendomar, anställde tjänstefolk, reste flott och kunde ta med familjen, sin fru och döttrar, på längre vistelser i Europa där han hyrde fina bostäder med tjänstefolk i städer som London, Paris och Florens. Han behövde goda inkomster för han gillade att spendera pengar och kunna visa att han var en man med tillgångar.
Till del gick det tillbaka till hans uppväxt. Hans föräldrar hade inte haft mycket pengar. Fadern, John Clemens, försökte ta sig fram på olika sätt men lyckades aldrig i vad han än tog sig för. En gång, innan familjen flyttade till Missouri, där sonen Samuel alltså föddes, hade John Clemens i alla fall köpt mark i Tennessee. Och liksom fadern i familjen i romanen The Gilded Age var han säker på att denna mark en gång skulle göra hans barn förmögna, och det var något de ofta fick lyssna på. John Clemens avled 1847 och slapp ta del av familjemedlemmarnas besvikelse över att marken
aldrig gjorde dem rika. Mark Twain förklarade senare att det inte var något fel med att börja livet som varken rik eller fattig. Men vad som var en förbannelse var att börja livet som fattig och blicka framåt mot rikedom.
Fast det var inte enda skälet till att Mark Twain var så angelägen om att bli en förmögen man. Han rycktes också med av tidsandan och kom själv att påverkas ordentligt av den förgyllda eran långt efter att The Gilded Age publicerats. Som så många andra vid denna tid beundrade han och såg upp till de som nu skapat väldiga förmögenheter och hade mer pengar än de hade möjlighet att göra av med. Det räckte inte med att han drog in hyfsat med pengar som författare.
Han ville bli riktigt rik, som en Andrew Carnegie, en John D. Rockefeller eller en J.P. Morgan.
Det var bara, trodde han, att investera rätt och håva in vinsten. Han började med att starta ett eget bokförlag, vilket ändå var hans hemmaplan, och fick in bra med pengar när han kunde ge ut Ulysses Grants memoarer. Den militäre hjälten i inbördeskriget som sedan hade valts till USA:s president var ett säkert kort och boken såldes i stora upplagor. Men det gick sämre när han började ge sig in på aktiemarknaden. Han hade helt enkelt ingen talang för finansiella spekulationer. 1883 började han köpa aktier i Oregon & Transcontinental Company, ett järnvägsbolag med planer på att bygga en linje från Stillahavskusten till Chicago. Ännu en järnväg som skulle göra det lätt att resa västerut. Vad kunde gå fel? Redan i The Gilded Age hade Mark Twain låtit Beriah Sellers möta två unga hoppfulla resenärer i Saint Louis när de var på väg från New York västerut. Sellers förklarade för dem att västern var en plats där en ung man med framåtanda kunde plocka upp en förmögenhet, ”bara plocka
