9789180506373

världens dramatiska historia

Hitlers död

Tredje

rikets undergång

Olle Larsson

HISTORISKA MEDIA

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Olle Larsson 2025

Sättning: Typ & Design

Omslag: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Amerikanska soldater läser om Hitlers död, 2 maj 1945, Wikimedia Commons.

Sönderskjuten riksörn från rikskansliet i Berlin, Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2025

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-637-3

Innehåll

Prolog

Det är omöjligt att inte tänka på andra världskriget när man befinner sig i Berlin. Det Berlin vi ser idag är i många avseenden ett resultat av de hårda strider som utkämpades inne i staden i slutet av april och början av maj 1945. Det är svårt att föreställa sig de syner som bör ha mött dem som färdades genom den tyska huvudstaden under dessa dagar. Röken som låg tät över staden, det öronbedövande ljudet från kulspruteeld och detonerande granater medan vettskrämda människor hastigt flydde in bland ruinerna för att söka skydd. Det var som om en vredgad Gud öste sin vredes skålar över Berlin och dess befolkning.

Nu har det gått 80 år sedan andra världskriget tog slut i Europa. De senaste 35 åren har jag varit i Berlin fler gånger än jag kan räkna och jag har gjort det till

en vana att alltid åka dit på våren, ofta i månadsskiftet april–maj, när Tiergarten börjat grönska och lindarna knoppas på Unter den Linden. Jag bor nästan alltid på samma ställe, ett mindre hotell på en tvärgata till Friedrichstrasse, i närheten av floden Spree.

Som den vanemänniska jag är ägnar jag alltid den första kvällen i Berlin åt att promenera samma sträcka år efter år. Överallt är historien närvarande. På väg mot Unter den Linden går jag över Weidendammer

Brücke och passerar den plats där Martin Bormann försvann efter det att han och några av de överlevande från Hitlers bunker besköts av sovjetiska stridsvagnar då de försökte ta sig ut ur staden. Det var också här som resterna av den skandinaviska SS-divisionen Nordland löstes från sin ed till Hitler och uppmanades att försöka ta sig hem. Fotografier tagna på Friedrichstrasse i slutet av kriget visar en gata kantad av ruiner.

Ute på Unter den Linden tar jag till vänster och går i riktning mot Alexanderplatz. Mitt emot Humboldtuniversitetet ligger Bebelplatz, det torg där nazisterna lät bränna misshagliga böcker våren 1933. Lite längre fram passerar jag Neue Wache, ursprungligen en byggnad som uppförts som vakthus för de soldater som vaktade det kungliga slottet. Det förvandlades under mellankrigstiden till ett krigsmonument och på ett klassiskt foto från 1933 kan man se Hitler som nybliven rikskansler och president Hindenburg stå vid en av pe-

larna och bugande hylla de tyska soldater som stupat under första världskriget. Idag är Neue Wache ett monument över alla dem som dött i krig eller fallit offer för totalitära regimer.

Ganska snart passerar jag Lustgarten med den världsarvsklassade Museumsinsel, där bland annat Pergamonaltaret, Ishtarporten från Babylon och den världsberömda bysten föreställande Nefertiti finns att beskåda. Pelarna framför Neues Museum är fortfarande ärrade av kulor och splitter från slutstriden. Att låta dem vara kvar är ett medvetet val. Tanken är att de ska tjäna som det som kallas för scars of remembrance, ett slags minnets ärr som ska påminna eftervärlden om andra världskrigets fasor. Här ligger också den imponerande kyrkan Berliner Dom. Den skadades svårt av en brittisk brandbomb 1943 men återställdes i sitt nuvarande skick 1987, året då Berlin firade sitt 750-årsjubileum.

Alexanderplatz domineras av det 368 meter höga tv-tornet, den stora järnvägsstationen och Neptunfontänen, som tidigare stod framför stadsslottet. Platsen är uppkallad efter den ryske tsaren Alexander I, som besökte Berlin 1805. Under det glada 1920-talet var Alexanderplatz ett nav i huvudstadens pulserande nattliv. Bebyggelsen totalförstördes under kriget och platsen ändrade karaktär när återbyggnaden inleddes efter krigsslutet.

Jag går över det öppna torget, passerar statyerna av Karl Marx och Friedrich Engels och stannar till framför det återuppbyggda stadsslottet. Det ursprungliga förstördes helt under kriget och resterna fraktades undan av den östtyska regeringen efter Tysklands delning. På platsen uppfördes i stället Palast der Republik, en byggnad som innehöll allt från nöjeslokaler och bowlingbanor till Östtysklands parlament. Byggnaden revs efter Tysklands återförening 1990 och under många år stod platsen tom. Av det ursprungliga slottet återstår idag endast en balkong. Anledningen till att den sparats är att den var symboliskt viktig för DDR:s socialister. Det var från den balkongen som Karl Liebknecht utropade den tyska socialistiska republiken revolutionsåret 1918.

När jag fortsätter min promenad kommer jag att tänka på fotografier jag sett som visar hur Unter den Linden såg ut efter kriget. Gatan kantades av ruiner och utbrända byggnader och nästan alla de monumentalbyggnader som flanören passerar idag är produkter av försöken som gjordes efter kriget att återställa så mycket som möjligt av det gamla.

Efter en dryg kilometer tar jag till vänster och befinner mig åter på Friedrichstrasse. Även här är de allra flesta byggnaderna nybyggda. Många av dem uppfördes först efter Tysklands återförening. Vid Mohrenstrasse går jag ner i tunnelbanan och slås av att väggarna är klädda med röd marmor. Den kommer från Hitlers

förstörda rikskansli och återanvändes som byggnadsmaterial för återuppbyggnaden av staden. Denna station hette tidigare Kaiserhof, och det var hit några av de grupper som flydde från bunkern efter Hitlers död tog sig i sina försök att undgå att hamna i Röda arméns händer.

Efter denna avstickare fortsätter jag mot Checkpoint Charlie, en av de tidigare gränsövergångarna mellan Väst- och Östberlin. Jag svänger till höger och är snart framme vid det område som en gång var Tredje rikets regeringskvarter. I hörnet vid Wilhelmstrasse ligger en enorm, grå betongbyggnad. Det är Görings gamla luftfartsministerium och en av de få regeringsbyggnader som överlevde kriget. Idag inrymmer den det tyska finansministeriet. Mitt emot ligger ruinerna av det som en gång var den hemliga polisens, Gestapos, högkvarter. Byggnaden ovan jord är borta men de gamla cellerna finns kvar. Nu hyser platsen ett minnescentrum, Topographie des Terrors, med en utställning som beskriver hur det nazistiska terrorsystemet var uppbyggt och verkställdes.

Jag passerar Potsdamer Platz med sina moderna byggnader av glas, betong och stål. Detta var Berlins mest trafikerade plats före kriget och här låg flera stora hotell, restauranger och varuhus. Även denna del av staden blev totalförstörd under slutstriderna våren 1945. Jag fortsätter längs Ebertstrasse och svänger in

på Vossstrasse efter några hundra meter. Här låg Hitlers rikskansli men spåren av byggnaden är idag helt försvunna. Där i närheten, på Gertrud-Kolmar-Strasse ligger en öppen gräsbevuxen plats, omgiven av hyreshus. Under marken finns resterna av Hitlers bunker och platsen där jag nu står är en del av den trädgård som fanns ovan jord. Det var här Adolf Hitlers och Eva Brauns kroppar brändes sedan de valt att avsluta sina liv i ett av rummen flera meter ner under mina fötter.

Kanske finns det ingen plats i Berlin som är mer förknippad med Hitlers död och Tredje rikets undergång som just denna.

Det är här som vår berättelse tar sin början. Det är den 20 april 1945 och Adolf Hitler ska firas på sin födelsedag.

Hitlers sista födelsedag

Under flera dagar hade solen lyst över Berlin och även fredagen den 20 april 1945 var en vacker dag. Det var ett sådant väder som rättrogna nazister brukade kalla för Führerwetter, alltså en väderlek som nästan var övernaturligt behaglig. En enhet ur Leibstandarte paraderade på Wilhelmstrasse och på flera håll i den sönderbombade huvudstaden vajade röda hakkorsflaggor

över ruinerna. I fjärran hördes mullret av artillerield och då och då ljöd flyglarmet, då brittiska och amerikanska bombflygplan närmade sig luftrummet över Berlin. Klockan var 12 och i den stora salen i rikskansliet uppvaktades Adolf Hitler på sin 56:e födelsedag.

Firandet hade inletts redan vid midnatt. Trots att Hitler genom sin betjänt Heinz Linge undanbett sig uppvaktning från sin personliga stab, hade hans när-

maste medarbetare valt att gratulera sin chef. Bland gratulanterna fanns bland andra Hitlers adjutant Otto Günsche och Julius Schaub, som fungerade som något slags alltiallo. Hitler skakade hand med samtliga och muttrade något ohörbart. Vid niotiden på morgonen gick han till sängs bara för att omedelbart bli störd av generalen Wilhelm Burgdorf som meddelade att Röda armén nu stod strax utanför staden. Hitler förklarade att han måste sova men bad att få bli väckt lite senare. Efter att ha stigit upp lekte han en stund med sin hund, schäfertiken Blondi, och gjorde sig därefter redo att ta emot sin stora uppvaktning i rikskansliet.

Stämningen var långt ifrån uppsluppen. De allierade pressade Tyskland från alla håll och för de allra flesta stod det klart att kriget var förlorat. Rummet där Hitler tog emot gratulanterna bar tydliga spår av kriget. Alla möbler och tavlor hade flyttats ut från den stora, marmorklädda salen som nu gav ett nästan ödsligt intryck. Tidigare samma morgon hade den tyske ledaren beordrat att planen Clausewitz skulle aktiveras. Den gick i korthet ut på att de områden i Tyskland som fortfarande var under tysk kontroll skulle delas i en nordlig och en sydlig försvarszon. Tanken var att det skulle underlätta försvaret av det som återstod av hans Tredje rike. Propagandaministern Joseph Goebbels kallade Hitler ett militärt geni och förespådde, med överdriven optimism, att de allierade skulle gå ett andra Waterloo till mötes.

En efter en steg de ledande nazisterna fram till Hitler för att framföra sina gratulationer. Det var som om ondskans hall of fame samlats i Berlin denna aprildag.

Förutom Goebbels fanns Joachim von Ribbentrop, Heinrich Himmler, Karl Dönitz, Ernst Kaltenbrunner, Albert Speer, Alfred Jodl, Wilhelm Keitel och Hermann Göring på plats. Den sistnämnde hade ägnat morgontimmarna åt att lasta sina konstskatter på flera lastbilar för att föra dem i säkerhet söderut. Han hade också förberett sitt jaktslott Karinhall, som låg norr om Berlin, för sprängning. Inte ens den högsta politiska ledningen trodde längre på någon mirakulös slutseger.

Flera av födelsedagsgästerna försökte övertala Hitler att lämna Berlin och sätta sig i säkerhet i Bayern. Hitler förklarade dock att han hade för avsikt att stanna i huvudstaden för att där möta antingen segern eller undergången. Det framgick med all önskvärd tydlighet att de andra höga nazisterna, med undantag för Goebbels, ville lämna Berlin så snart som möjligt.

Göring förklarade att Berlin höll på att bli inringat men att det fortfarande gick att ta sig söderut genom Bayerischer Wald. Han berättade inte för Hitler att han redan förberett sin flykt, men meddelade att han tänkte resa till södra Tyskland redan samma kväll och fortsätta att föra befälet över det tyska flygvapnet, Luftwaffe, därifrån.

Göring var inte den enda i den högsta nazistled-

ningen som hade för avsikt att skyndsamt ge sig av från Berlin. Under återstoden av dagen lämnade flera av dem staden. Riksamiral Dönitz begav sig norrut och detsamma gjorde Himmler, Kaltenbrunner och Ribbentrop medan Speer reste till Hamburg. Om Hitler var besviken över deras agerande så var det inget han visade. Han tog bara förstrött avsked av dem.

Efter lunch var Hitler ute i rikskansliets trädgård, där bombkratrar, sönderskjutna träd och allsköns bråte vittnade om krigets närvaro. Här delade han ut tapperhetsmedaljer till medlemmar ur Hitlerjugend. De flesta av dem var barn, som fick sina utmärkelser för att de på nära håll slagit ut fientliga stridsvagnar med sina ”pansarnävar” – ett slags enkla pansarskott som kallades Panzerfaust. Führern såg gammal, sjuk och sliten ut. Han gick långsamt och hans händer darrade. Innan han gick ner i sin bunker igen hälsade han de unga soldaterna med orden: ”Heil euch!” Ingen svarade.

Ute på gatorna hördes stridsmullret allt tydligare.

Många kvinnor gav sig ut för att handla mat till sina familjer. En del av dem förstod sannolikt att det inom en mycket snar framtid skulle bli svårt att få tag på förnödenheter. Köerna ringlade långa utanför livsmedelsbutikerna. Eftersom det var Hitlers födelsedag tilldelades berlinarna extra ransoner av korv, bönor, ris, ärtor, matfett och socker. Det gällde att passa på att laga mat medan gas, vatten och elektricitet fanns

tillgängligt. Många lagade mat på primitiva eldstäder på sina balkonger eller direkt på golven i sina utbombade hus.

På kvällen samlades Hitler och hans närmaste krets nere i bunkerns vardagsrum. Bland dem fanns Eva Braun, Hitlers älskarinna. Hon hade flyttat in permanent i bunkern en knapp vecka tidigare och hade sitt sovrum bredvid Hitlers privata avdelning. Tillsammans med Führerns sekreterare brukade hon öva pistolskytte på rikskansliets innergård. Hitler var tystlåten och stirrade tomt framför sig. På nytt försökte man övertala honom att lämna Berlin. Enligt Traudl Junge, Hitlers sekreterare, svarade han: ”Nej, det kan jag inte. Då skulle jag känna mig som en lamapräst med en tom bönekvarn. Jag måste få till stånd ett avgörande här i Berlin – eller gå under.” Efter en stund förklarade han att han var trött och drog sig tillbaka för att sova. Några av de andra bestämde sig för att fortsätta festen och dricka sekt. Efter några glas kungjorde Eva Braun att hon ville dansa, vilket de andra inte hade något emot.

Sällskapet, med Eva Braun, Martin Bormann och läkaren Theodor Morell i spetsen, lämnade bunkern och gick uppför trapporna till ett rum i rikskansliet. Mat och dryck i riklig mängd plockades fram liksom en grammofon, där skivan ”Blodröda rosor berättar för dig om lyckan” spelades igen och igen och igen.

Traudl Junge berättar att det var som om en ”orolig