Granna klenoder och förtÀckta lögner
ewa klingberg
historiska media
tidigare böcker i huskvarnasviten:
Manglade dukar och vikta servetter (2017)
LĂ„nat silver och krossat glas (2018)
Vaxade juveler och brÀnda hjÀrtan (2018)
Sprucket lÀder och svikna löften (2019)
Falska toner och söta vinbÀr (2020)
Frostiga rosor och kryddat vin (2023)
Historiska Media
Bantorget 3
222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ewa Klingberg 2025
SĂ€ttning Charlotta Magnusson
Omslag Emma Graves, designstudioe.com
Omslagsbilder iStock och Shutterstock
Tryck ScandBook AB, Falun 2025
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-596-3
Kapitel 1
Jessika lutade sig mot ryggstödet dÀr hon satt i kökssoffan i Felicias och Jonathans lÀgenhet pÄ VÀttergatan fyra i Huskvarna och skrollade pÄ telefonen. Pekfingret blev hÀngande i luften och hon kÀnde sig med ens upprymd. Vilket underbart hus. Alldeles skÀrt. Eller rosa om hon nu ville vara snÀll. Visst kunde bilden vara missvisande. Hon hoppades nÀstan det. Men det var inte fÀrgen som fÄngat hennes uppmÀrksamhet. Det var glasverandan i tvÄ plan som löpte lÀngs med husets framsida.
âMer kaffe?â undrade Felicia och höll fram glaskannan.
Jessika nickade frÄnvarande, drack omedelbart en klunk och brÀnde sig pÄ lÀppen. Hon satte handen för munnen och svor till.
âVad Ă€r det du har fĂ„tt syn pĂ„?â
Felicia slog sig ner pÄ andra sidan bordet och lutade sig fram.
âDet hĂ€r fantastiska husetâ, sa Jessika och höll fram telefonen. âJag kan ju inte bo i ditt vindsrum för alltid. Inte nu nĂ€r jag kan jobba en del hemifrĂ„n och inte behöver pendla till Stockholm hela tiden.â
âFör mig fĂ„r du stanna sĂ„ lĂ€nge du vill, men jag förstĂ„r att det Ă€r i minsta laget. Och jag vet att det inte Ă€r sĂ„ trivsamt. FrĂ„n början tĂ€nkte jag aldrig att nĂ„gon skulle bo dĂ€r. Ă tminstone inte en lĂ€ngre tid. Men sĂ„ har hyresgĂ€sterna avlöst varandra.â
Felicia ryckte lite urskuldande pÄ axlarna.
Jessika tog tillbaka telefonen och började lÀsa texten.
âFrĂ„n koja till slottâ, lade Felicia till med ett skratt.
âDu, hör hĂ€r! Hela övervĂ„ningen ska hyras ut. Fyra rum och kök.â Skinnet pĂ„ armarna knottrade sig. âĂr hyran inte fasligt hög, tror du?â
âDet kostar sĂ€kert en förmögenhet att bo dĂ€râ, höll Felicia med.
Jessika upptÀckte att det fanns fler bilder. Hon klickade sig vidare och drog efter andan.
âKolla in trĂ€dgĂ„rden!â Hon vinklade Ă„ter telefonen sĂ„ att Felicia kunde se de knotiga Ă€ppeltrĂ€den som omgav huset.
âSĂ„ fint! Nu vet jag vilket hus det Ă€r. Det ligger utmed Esplanaden.â
âCentralt alltsĂ„?â
Felicia nickade.
âVi kan ta en promenad dit innan jag öppnar om du vill. Jag ska bara svara pĂ„ ett par mejl och checka av bestĂ€llningarna i webbshoppen.â
Jessika förundrades över alla bollar som Felicia tycktes klara av att hantera samtidigt. Hon tömde kaffekoppen och reste sig frÄn soffan.
âDĂ„ gĂ„r jag upp och gör mig i ordning.â
âGör detâ, svarade Felicia och öppnade sin dator som hon haft liggande vid sidan om. âGe mig en kvart, sĂ„ ses vi utanför porten.â
Jessika skyndade upp till vindsrummet med tillhörande pentry och badrum. HÀr var man verkligen tvungen att lÄta var sak ha sin plats. Hon hade bott i den lilla lÀgenheten sedan i julas, dÄ hon bestÀmt sig för att inte ÄtervÀnda till Etiopien med LÀkare utan grÀnser. Inte just nu i alla fall. NÀr hon hört
av sig till sin arbetsgivare hade de genast föreslagit henne befattningen som medicinsk rĂ„dgivare pĂ„ kontoret i Stockholm. Bara ett par dagar senare tackade hon ja. Sedan dess hade hon veckopendlat till huvudstaden och sovit över i en av personalbostĂ€derna, som i sjĂ€lva verket var mer som ett hotell. Hon behövde inte ens bĂ€dda sĂ€ngen. Ăn mindre hĂ„lla koll pĂ„ om toapapperet var slut.
Hon krÀngde pÄ sig jackan som hÀngde pÄ kroken innanför dörren och tog för sÀkerhets skull med sig mössa och vantar.
Man kunde aldrig lita pÄ vÄren. Ena stunden solsken, nÀsta snöglopp. NÀrheten till VÀttern gjorde vÀdret sÀrskilt nyckfullt sÄ hÀr Ärs.
Jessika stötte ihop med Felicia redan i trapphuset. Utanför dörren grep nordanvinden genast tag i deras klÀder och svepte dem i riktning mot stadens centrum.
âAtt det aldrig kan sluta blĂ„saâ, flĂ€mtade Felicia och krokade arm med Jessika, som tyst undrade om hon nĂ„gonsin skulle kunna vĂ€nja sig vid de svenska Ă„rstidernas ombytlighet igen.
De nÄdde den breda Esplanaden dÀr smutsiga strÀngar av blöt snö kantade gÄngstrÄket och trÀden Ànnu inte fÄtt musöron. Strax efter att de hÀlsat artigt pÄ statyn av Alf Henriksson strÀckte Felicia ut armen och pekade.
âDĂ€r!â sa hon.
Jessika följde hennes rörelse med blicken. Lite lÀngre bort anade hon ett hus med en vacker hallonröd fasad. Inte alls sÄ grÀll som pÄ bilden.
âĂ hâ, sa hon. âTitta pĂ„ alla fina detaljer, och glasverandan Ă€r sĂ„ mycket tjusigare i verkligheten.â
Hon skyndade pÄ stegen och kom fram till staketet som
ramade in en stor trÀdgÄrd med knotiga ÀppeltrÀd och mÄnga bÀrbuskar. Framför sig sÄg hon hur hÀr sÀkert prunkade av allsköns blommor under sommarmÄnaderna och redan nu kunde hon se att dÀr fanns en perfekt plats att hÀnga upp hÀngmattan. Hon kÀnde Ànda in i hjÀrteroten hur gÀrna hon ville bo just i det hÀr huset.
âJag skulle tro att Ă€garen till fastigheten redan Ă€r nerringd av förvĂ€ntansfulla potentiella hyresgĂ€sterâ, sa Jessika och vĂ€nde sig mot Felicia med en suck. âSĂ„ det Ă€r vĂ€l knappt lönt att ens försöka.â
âVad?â sa Felicia. âDet kan du vĂ€l inte veta? Ring nu med en gĂ„ng, tycker jag.â
Jessika stack ner handen i jackfickan och tog upp telefonen. Hon skrollade en stund innan hon hittade annonsen. Signal efter signal gick fram utan att hon fick nÄgot svar.
âDĂ€r ser duâ, sa hon och lĂ€t telefonen glida tillbaka ner i fickan. âDe svarar inte lĂ€ngre.â
Hon vÀnde huset ryggen och hann ett par steg innan Felicia kom i kapp och drog henne i Àrmen.
âVi kan ju alltid knacka pĂ„ och se om nĂ„gon öppnar.â
âDu Ă€r inte klok. Aldrig i livet!â
âFegisâ, sa Felicia. âDu som rycker pĂ„ axlarna Ă„t giftormar och ludna spindlar. Nu gĂ„r vi.â
Felicia stegade bestÀmt ivÀg och Jessika kunde inte annat Àn följa med. Det skulle verka Ànnu dummare om hon bara stod kvar. Förhoppningsvis var det ingen hemma sÄ hÀr pÄ förmiddagen en vanlig vardag.
De rundade huset och följde grusgÄngen fram till entrén. Felicia tog tag i den tunga dörrklÀppen och lÀt den falla. Det metalliska ljudet som uppstod dog nÀstan genast ut. De vÀntade
men inget hÀnde. Jessika slappnade av och backade lÄngsamt nerför de fÄ trappstegen. DÄ rasslade det plötsligt i lÄset och dörren slogs upp pÄ vid gavel. I öppningen stod en vithÄrig dam, plirande mot dem med ögon som glittrade som hos ett okynnigt barn.
âMen se Felicia ⊠För visst Ă€r det hon som driver den dĂ€r trevliga butiken pĂ„ VĂ€ttergatan? Den med det lĂ„nga och krĂ„ngliga namnet?â
Felicia nickade. âManglade dukar och vikta servetterâ, sa hon tjĂ€nstvilligt.
âKom in kĂ€ra ni.â
âVi vill inte störaâ, sa Felicia och stod kvar. âVisst Ă€r det en lĂ€genhet ledig hĂ€r i huset?â
âStĂ€mmerâ, sa damen och steg Ă„t sidan som för att visa att hon menade allvar med sin inbjudan. âVi kan inte stĂ„ hĂ€r ute och prata. DĂ„ förkyler vi oss.â
De klev över tröskeln och sÄg sig nyfiket om i trapphuset. Till vÀnster ledde en trappa upp till övervÄningen. Till höger stod en dörr öppen och damen visade in dem i en hall dÀr hon bad dem att hÀnga av sig.
âSom av en hĂ€ndelse har jag kaffet fĂ€rdigt. SnĂ€lla, sĂ€g att ni gör mig sĂ€llskap.â
âTack gĂ€rnaâ, sa Felicia. âMen dĂ„ mĂ„ste jag fĂ„ hjĂ€lpa till att duka.â
Innan hon försvann efter den gamla kvinnan teaterviskade hon till Jessika: âTanten Ă€r kund till mig. Inte visste jag att hon bodde hĂ€r.â
Jessika gick rakt igenom vardagsrummet. Hon var bara tvungen att titta nÀrmare pÄ den fantastiska glasverandan med dess spröjsade fönster. De smÄ rutorna var mÄnga. Femton. Och det multiplicerat med sju. Med rynkad panna rÀknade
hon vidare och kom fram till att glaspartiet bara hÀr pÄ bottenvÄningen mÄste bestÄ av fler Àn hundra rutor. DÀrtill den vackra vitmÄlade korgmöbeln med dynor klÀdda i rosarutigt tyg gjorde att MadickenkÀnslan infann sig direkt. Hon ÄtervÀnde till rummet innanför och sjönk ner i en kretongklÀdd fÄtölj med storblommigt mönster. En aning nersutten. Kanske hade hon valt damens favoritplats.
FrÄn köket hördes slamret av porslin och lÄgmÀlt smÄprat. Hon var pÄ vÀg att resa sig nÀr Felicia dök upp med en fullastad bricka och fyllde bordet med kaffekoppar, frallor med ost och skinka och en liten skuren kaka med vit glasyr och strösslad med nÄgot grönt. Jessika sökte i minnet och konstaterade att hon inte kunde namnet pÄ bakverket.
Damen hade kommit efter utan att Jessika lagt mÀrke till henne och nu lade hon en hand pÄ Jessikas axel. Nu skulle hon bli ombedd att byta fÄtölj.
âFörlĂ„t mig, kĂ€ra du. Jag har ju alldeles glömt bort att presentera mig. Solveig Holmberg heter jag och Ă€ger det hĂ€r huset.â
Jessika vÀnde sig till hÀlften om för att kunna möta Solveigs blick.
âJag heter Jessika.â
âDet Ă€r du som Ă€r intresserad av lĂ€genheten, förstod jag pĂ„ Felicia.â
âJaâ, sa Jessika. âFör nĂ€rvarande hyr jag ett rum med kokvrĂ„ hos henne. Men det Ă€r lite vĂ€l trĂ„ngt i lĂ€ngden.â
Sedan berÀttade hon kortfattat att hon arbetade i Stockholm, men att hon frÄn och med nu skulle kunna utföra vissa uppgifter hemifrÄn.
âJag tycker att vi fikar först. Sedan gĂ„r vi upp och tittar. Nu nĂ€r du Ă€ndĂ„ Ă€r hĂ€r.â
âĂr det mĂ„nga som hört av sig?â undrade Felicia.
âHelt Ă€rligt har jag slutat att svara pĂ„ nummer jag inte kĂ€nner igen.â
Med ens satt Jessika som pÄ nÄlar och lyssnade otÄligt medan Solveig och Felicia bytte samtalsÀmne och gick över till att prata om bÀsta sÀttet att baka en Gemferkaka som tydligen var namnet pÄ den möra godbiten, som Jessika tuggat i sig och svalt utan att kÀnna efter vad den smakade. Hon kÀnde sig som ett barn pÄ julafton i vÀntan pÄ tomten.
Efter en hel evighet torkade sig Solveig Àntligen om munnen och lade ifrÄn sig servetten pÄ bordet.
âGĂ„ före niâ, sa hon och rĂ€ckte dem en nyckel. Det tar lite tid för mig att ta mig uppför trappan.â
Jessika kom pÄ fötter och var först ut i hallen. Trappstegen var slitna mitt pÄ och nÀr hon slöt fingrarna om ledstÄngen kÀnde hon dess mjuka yta mot handflatan. Genom en dörr som ledde frÄn trapphuset kom hon rakt in i lÀgenheten, som hade uppenbara likheter med den pÄ bottenvÄningen.
âSĂ„ vacker!â Felicia sĂ„g sig storögt omkring och den förstummade Jessika nickade.
Parkettgolvet som strÀckte sig genom det stora rummet och vidare ut pÄ glasverandan sÄg nÀstan nytt ut. Jessika sköt upp dörren till höger och hamnade i köket, som var smakfullt renoverat i gammal stil. Genom en smal dörröppning gick hon vidare till det som var matsal hos Solveig i lÀgenheten under.
Rummet lÄg i fil med det stora sÀllskapsrummet med endast ett valv emellan. PÄ andra sidan det stora rummet lÄg tvÄ sovrum och ett badrum.
Solveig, som nu tagit sig upp för trappan gjorde dem sÀllskap pÄ glasverandan dÀr Jessika och Felicia blivit stÄende.
âLĂ€genheten Ă€r helt underbarâ, sa Felicia. âHur tĂ€nker du kring din nya hyresgĂ€st?â
âJag har bestĂ€mt mig för att inte hyra ut till nĂ„gon barnfamiljâ, sa Solveig. âJag orkar inte med en massa tjo och tjim.â
Jessika tÀnkte omedelbart pÄ dottern Ebba och förstod att hennes möjlighet att fÄ hyra lÀgenheten var obefintlig. Besviken drog hon sig mot hallen. HÀr behövde hon inte vara kvar.
Kapitel 2
Tysta vandrade de tillbaka till VÀttergatan med huvudena sÀnkta mot vinden. Inte förrÀn de kommit innanför porten öppnade Felicia munnen.
âEbba bor ju Ă€ndĂ„ hos Lars och Lollo. SĂ„ hon Ă€r nog inget hinder för dig att fĂ„ hyra.â
âEn av anledningarna till att jag vill ha en stor lĂ€genhet Ă€r att jag ska kunna ha henne hos mig ibland. Helst varannan vecka.â
âMen tror du verkligen att Ebba âŠâ Felicia tystnade. âNej, det har jag inte med att göra.â
SÄ konstigt att Felicia tog för givet att Ebba skulle bo kvar med sin pappa. Jessika hade inte berÀttat om sina planer utan hade tÀnkt överraska sin dotter med ett fint rum fyllt med nya möbler och en massa kul saker. Egen teve och gott om plats för kompisar. En fast punkt dÀr Jessika och Ebba skulle trivas och umgÄs, som mamma och dotter.
Men med drömvÄningen utom rÀckhÄll och utan andra passande objekt pÄ gÄng fick hon helt enkelt söka vidare. Men hon visste att hon inte skulle kunna lÄta bli att jÀmföra alla lÀgenheter hon tittade pÄ framöver med drömboendet som Solveig haft att erbjuda. Till och med hyran hade visat sig vara rimlig.
âJag slapp i alla fall att köpa en massa möblerâ, sa hon sedan med en axelryckning.
âHjĂ€lp!â Felicia tittade pĂ„ klockan. âDen dĂ€r utflykten tog alldeles för lĂ„ng tid. Jag skulle öppnat för lĂ€nge sedan.â Med de orden försvann hon in till sin butik.
Med tunga steg gick Jessika upp till krypinet pÄ vindsvÄningen. För första gÄngen sedan hon flyttat hit kÀnde hon hur klaustrofobiskt rummet faktiskt var med sitt sneda tak och utskjutande fönsterkupa.
För att kunna vara den mamma hon tÀnkt sig mÄste hon ha en annan bostad. Hon rÀtade pÄ sig, dÀr hon satt mitt i den hopfÀllda bÀddsoffan och med en bestÀmd min öppnade hon sidan med lediga bostÀder, som hon gjort sÄ mÄnga gÄnger förr under de senaste mÄnaderna. Utmed GrÀnnavÀgen fanns det en trea med utsikt över VÀttern till salu. Priset var flera miljoner. Jessika var inte beredd att köpa vare sig lÀgenhet eller hus. FrÀmst berodde det pÄ att hon inte visste hur lÀnge hon skulle bli kvar. Det var inte första gÄngen hon försökte bo i Huskvarna tillsammans med familjen. Förra gÄngen hade det slutat med att hon lÀmnat sin man Lars att sjÀlv ta hand om deras bÄda barn, lilla Ebba pÄ drygt tre Är och Rasmus som dÄ varit i övre tonÄren. Hela hennes familj hade funnit tröst i Lollo. Men Jessika var egentligen inte bitter. Inte heller svartsjuk pÄ Lollo. Det handlade mer om hennes egna tillkortakommanden nÀr det gÀllde att ta hand om de sina. Medan hon kunde slösa hur mycket omsorg och kÀrlek som helst pÄ barnen som var inlagda pÄ sjukhuset i Etiopien, dÀr hon senast varit stationerad, saknade hon tydligen den förmÄgan nÀr det kom till Ebba och Rasmus. Rastlösheten skyllde hon pÄ sina förÀldrar som flyttat ofta pÄ grund av pappans arbete. Hon skrollade lite hÄglöst vidare bland annonserna. En fyra i höghuset vid Smedbyn. Nej, tack. En tvÄa med extra rum pÄ vinden i ett flerfamiljshus inte lÄngt frÄn Folkets Park. Enda
fördelen med den lÀgenheten var att den lÄg nÀra Ebbas skola. Men det var ocksÄ allt.
Ebba, ja. Klockan nÀrmade sig lunch och hon slutade tidigt idag. TÀnk om hon skulle gÄ och möta henne. Jessika var sÄ ofokuserad att det knappt var lönt att ta itu med de arbetsuppgifter som lÄg framför henne.
PÄ vÀgen ut tittade hon in till Lollo. Vid manikyrbordet satt en kund med hÀnderna instoppade under uv-lamporna. SjÀlv stod Lollo vid disken med blicken riktad mot Ipaden.
âJag gĂ„r och möter Ebbaâ, sa Jessika nĂ€r Lollo sĂ„g upp. âSedan tar vi en svĂ€ng pĂ„ stan.â
Lollo nickade och Ă„tergick till vad det nu var som fĂ„ngat hennes intresse. Det kĂ€ndes lite konstigt att behöva informera Lollo varje gĂ„ng som hon tog med sig Ebba. Men flickan brukade gĂ„ raka vĂ€gen till salongen efter skolan för att sedan antingen Ă„ka med Lars hem eller vĂ€nta tills Lollo stĂ€ngde för dagen. Jessika tyckte att det verkade krĂ„ngligt att bo sĂ„ lĂ„ngt utanför staden som de gjorde. ĂndĂ„ bedyrade Lars, varenda gĂ„ng hon stĂ€llt frĂ„gan till honom, att köpet av gĂ„rden var den bĂ€sta affĂ€r han gjort i hela sitt liv. SĂ„ hon fick vĂ€l tro pĂ„ hans ord. Ebba klagade heller aldrig pĂ„ att hon fick vĂ€nta innan hon kunde Ă„ka hem.
Jessika stannade utanför grinden som ledde in till Engelska skolans gÄrd. Elever i alla Äldrar och av olika nationaliteter strömmade ut ur porten och till slut fick hon syn pÄ sin dotter. Det mörka hÄret stod som en sky kring henne och som vanligt hade hon mössan i handen. I samma stund som hon fick syn pÄ Jessika satte hon den pÄ huvudet och drog den lÄngt ner över öronen. Flickan var pÄ vÀg att bli stor. Snart skulle hon sluta tvÄan.
âHej, mamma!â sa hon och stack sin hand i Jessikas.
Ăn hade det tydligen inte blivit skĂ€mmigt att hĂ„lla handen.
âVart ska vi?â
âVad sĂ€gs om att Ă€ta pannkakor pĂ„ hotellet?â
âVet Lollo om att jag inte kommer till salongen?â
Taggen i hjÀrtat stack till. Ebba var alltid noga med att Lollo skulle veta var hon var.
âJag har sagt till henneâ, sa Jessika och lĂ€t kortare i tonen Ă€n hon avsett.
NÀr de slagit sig ner pÄ var sin sida om det enda lediga bordet i hotellets restaurang och bestÀllt pannkakor till Ebba och soppa till Jessika berÀttade hon om sina planer pÄ att skaffa en lÀgenhet. Stor nog Ät dem bÄda.
Ebba rynkade pannan.
âFast jag vill fortsĂ€tta bo med pappa och Lollo.â
âJag menar inte att du ska flytta dĂ€rifrĂ„nâ, sa Jessika. âDu kan bo hos dem ibland och ibland hos mig.â
Maten kom in och samtalet dog ut. Ebba böjde sig djupt över pannkakorna och slamrade med besticken. Efter en stund slÀppte hon tallriken med blicken.
âInnan tĂ€nkte jag att jag hade tvĂ„ mammor. En hĂ€r och en i Afrika. Alla tyckte att det var coolt. Men nu nĂ€r du Ă€r hĂ€r blir det sĂ„ konstigt och mina kompisar kĂ€nner ju bara Lollo.â
SÄ var det förstÄs. Jessika trÀffade nÀstan aldrig Ebbas vÀnner. Ofta var hon i Stockholm och var hon i Huskvarna kunde hon ÀndÄ inte bjuda in dem att sitta pÄ varandra i bÀddsoffan. Och göra, vadÄ?
âNĂ€r du fyller Ă„r kanske vi kan bjuda dina kompisar till ett lekland?â
Ebba tittade misstroget pĂ„ henne. âTror du att vi vill hoppa i bollhavet?â
Nej, de var vÀl för stora för det. Jessika blev irriterad pÄ sig sjÀlv, för att hon stövlade pÄ utan att tÀnka sig för.
âFörresten har Lollo lovat mig ett pyjamasparty och Madde ska vara clown.â
SĂ„ det var de inte för gamla för. Som om Ebba lĂ€st hennes tankar fortsatte hon: âMadde kan en massa trollerier som passar vuxna.â
Det dÀr visste Jessika. Hon hade under Ären i Afrika arbetat tillsammans med Madde som varit anstÀlld av Clowner utan grÀnser. Men som nu ocksÄ bodde i en av lÀgenheterna pÄ VÀttergatan fyra och jobbade med helt andra saker.
Jessika doppade tankfullt en bit bröd i soppan. PÄ sÀtt och vis förstod hon Ebba. Det kunde inte vara lÀtt att relatera till en mamma som man i ena stunden facetimade med ett par gÄnger i veckan och i nÀsta kunde umgÄs med i verkliga livet. Om Àn inte varje dag, sÄ i alla fall oftare nu Àn tidigare.
Ebba stoppade in den sista biten pannkaka och slickade sig om munnen.
âVill du ta en svĂ€ng och kolla i butiker?â Jessika log mot henne.
âNej, jag vill gĂ„ till Lollo nu. MĂ„ste göra mattelĂ€xan.â
Flickan var kort i tonen och Jessika bestÀmde sig för att göra henne till viljes. De hade ju faktiskt inte bestÀmt att Jessika skulle möta henne efter skolan, det hade helt och hÄllet varit hennes egen idé.
âSĂ„ klart att du mĂ„ste. Har du mĂ„nga tal att rĂ€kna?â
âInte sĂ„ vĂ€rst. Men de Ă€r ganska svĂ„ra.â
Jessika funderade och gjorde sedan ett nytt försök.
âDu kanske hellre vill Ă„ka till Jönköping?â
âJa, gĂ€rnaâ, sa Ebba och sken upp.
âEn annan dagâ, lade Jessika till och dottern nickade.
De avslutade mÄltiden och tog sedan sÀllskap till VÀttergatan fyra. Utanför nagelsalongen sa Ebba hej dÄ och försvann in genom dörren. Det kÀndes ÀndÄ varmt i bröstet dÄ de skiljdes Ät. Jessika pÄminde sig om att gÄ försiktigt fram och ge Ebba den tid hon behövde.
Kapitel
3
VÀl innanför dörren till sin minimala bostad, efter att ha varit pÄ visning av Ànnu en omöjlig lÀgenhet, hÀngde Jessika av sig jackan och klev ur skorna. DÀrefter fortsatte hon de fÄ meterna till trinettköket dÀr hon fyllde vattenkokaren och valde en av pÄsarna ur den proppfulla teburken, vars innehÄll ingick i hyran. Felicia hade god smak nÀr det gÀllde inredning sÄ vÀl som tesorter. Bortsett frÄn det hÀr krypinet till vilket hon uppenbarligen valt möbler med förbundna ögon, vilket hon visserligen bett om ursÀkt för. Medan vattnet kokade upp betraktade Jessika modstulet sitt nuvarande hem. Till vÀnster lÄg badrummet dÀr tvÀttmaskinen stod halvvÀgs in i duschen och dit varmvattnet tog nÀstan tio minuter pÄ sig för att nÄ kranen. Till höger skymtade hon bÀddsoffan i lÀgenhetens enda rum. Hon var verkligen i behov av en större och mer ÀndamÄlsenlig bostad. Men det fanns Àven andra saker hon var tvungen att ta tag i.
Med muggen i handen hÀmtade hon den lÄsbara aluminiumvÀskan dÀr hon förvarade sina mest personliga och viktiga tillhörigheter. Hon slog sig ner i bÀddsoffan och knÀppte upp locket. Efter en stunds rotande bland diverse papper fann hon vad hon sökte, mappen med Ebbas födelseattest och journalen över hennes första tid i livet.
Flashbacken var obönhörlig. Jessika hörde det eviga surrandet
frÄn alla insekter som uppehöll sig i den tÀta vegetationen som omgav tÀltsjukhuset. Ackompanjerat av fÄglars skrÀn. RÀdslan för ormar och vilda djur hade stÀndigt hÄllit henne pÄ helspÀnn och hon kÀnde hjÀrtat rusa.
âSkĂ€rp digâ, sa hon till sig sjĂ€lv och lyfte tepĂ„sen ur muggen. Med blicken följde hon droppspĂ„ren pĂ„ bordsskivan.
Trots den bestÀmda tonen och tyngden bakom orden kunde hon inte freda sig mot minnena som trÀngde sig pÄ. Under flera Är hade hon tjÀnstgjort vid ett fÀltsjukhus som flyttat runt efter behov. Tre till fyra mÄnader pÄ en plats, sedan vidare till nÀsta. Nöden var stor överallt. Epidemier, malaria och blodförgiftningar, som inte sÀllan ledde till amputationer. Inget hade hÀrdat henne. Och mÄnga kvÀllar hade hon grÄtit sig till sömns över barn som blivit förÀldralösa för att hon inte kunnat rÀdda liv, eller över mediciner som saknats och över omodern och utsliten utrustning.
Jessikas hÀnder skakade nÀr hon vek upp dokumentet. Tiden för Ebbas födelse stod dÀr, svart pÄ vitt. Exakt Är, mÄnad och dag. Inte ungefÀrligt eller uppskattat. Till och med klockslaget var korrekt angivet.
DÄ och dÄ förde Jessika muggen till munnen och drack en klunk av teet. I minnet följde hon den ringlande kön med vÀntande kvinnor och barn. En del av barnen grÀt, andra lekte hÄglöst tafatt. Men de allra flesta hÀngde apatiskt i sin mammas famn. Hon hade fÀst upp en flik av tÀltduken och vinkat till sig kvinnan som stod nÀst pÄ tur. Efter ett kort stapplande samtal lotsade hon patienterna vidare.
Trots den stÀndiga kÀnslan av otillrÀcklighet lÀngtade Jessika tillbaka. DÀr fanns en osynlig hand som grep tag i hennes och som stretade och drog tills hon gav efter, bröt sitt löfte till
familjen fastÀn hon lovat att stanna. Den hÀr gÄngen hade hon bett om en tjÀnst i vilken hon kunde arbeta pÄ distans frÄn Sverige. Men Jessika visste att hon bara behövde andas en stavelse om att hon var beredd att resa, för att hennes chef skulle boka flygbiljetten till en avlÀgsen destination.
Hon lÀt fingret löpa utmed raderna pÄ papperet hon hade framför sig. LÀngd och vikt. Ebba hade kommit till vÀrlden som ett normalstort barn och fullt frisk. Hon hade fÄtt bröstmjölk och haft en glupande aptit. Snart hade hon vunnit hela sjukhuspersonalens hjÀrta. Jessika hade besökt avdelningen för nyförlösta kvinnor och deras bebisar, dÀr Ebba fÄtt ett tillfÀlligt hem, sÄ fort hon haft en ledig stund.
Ett fotografi singlade mot golvet likt en papperssvala. Bilden pÄ Ebba som nyfödd, invirad i en tunn vit filt vilande i sin mammas famn. TÄrarna steg pÄ Jessika. Hon blinkade hÀftigt. Det fanns massor av andra kort frÄn Ebbas första tid i livet. De satt allesammans prydligt inklistrade i det album, som var Ebbas och som med Ären blivit bÄde tummat och slitet. Ingenstans kunde man ana att fotona inte var tagna pÄ ett barnhem, som hon lÄtit dottern tro utan pÄ det fÀltsjukhus dÀr Jessika arbetat. Inte ens Lars hade fÄtt se denna första bild av deras dotter.
Resolut vek hon ihop arket och stoppade det, tillsammans med fotografiet i mappen mÀrkt med Ebbas namn. Varför plÄga sig med detta nu? Dottern var fortfarande för ung för att förstÄ vidden av det som var hennes historia. Att bara berÀtta valda delar skulle inte fungera dÄ hon var pÄ tok för intelligent för att lÄta sig föras bakom ljuset.
Jessika kunde inte bli klok pÄ sig sjÀlv. Redan frÄn början hade det varit en dum idé att inte sÀga som det var. à tminstone
