Elsa Trolle Önnerfors
Besvärliga fruntimmer!
Sveriges första kvinnliga jurister
historiska media
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Elsa Trolle Önnerfors 2024
Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström
Omslag: Miroslav Sokcic
Omslagsbilder: Anna Lisa Vinberg, Sveriges första kvinnliga häradshövding, Elsa Eschelsson, första kvinnan som tog en juristexamen och disputerade i juridik vid ett svenskt universitet, och Eva Andén, den första kvinnan som blev ledamot av Sveriges Advokatsamfund.
Tryck: ScandBook AB, Falun 2024
Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-8050-561-1
Innehåll
Inledning 7
1800-talets sista decennier
Dörrarna till universiteten öppnas 11
1900-talets första decennium
Striden om paragraf 28 41
1910-talet
Allmän reformiver och debatt om kvinnors lämplighet 65
1920-talet
Allt fler kvinnliga jurister och möjliga karriärvägar 117
1930-talet
Fortsatta reformer, krigsår och politiskt engagemang 177
1940-talet
Förbättrade yrkesvillkor och kvinnliga domare 197
1950- till 1970-tal
Allt fler kvinnliga jurister men få på höga positioner 215 avslutning
”Justitias kvinnliga tjänare äro ett duktigt släkte” 249
Några porträtt av kvinnliga advokater 257
Inledning
På eftermiddagen den 2 mars 1917 klev den 30-åriga advokaten Eva Andén upp i talarstolen i riksdagens andra kammare. Hon var inbjuden för att utifrån sin juridiska yrkeserfarenhet tala om ett lagförslag med nya bestämmelser för barn födda utanför äktenskapet. Hennes anförande väckte uppseende: detta var första gången som en kvinna talade i riksdagen. Man skulle kunna tro att Eva Andén var tagen av stundens allvar, men hon tog snarare tillfället i akt att från talarstolen säga precis vad hon tyckte och tänkte, och hon var inte imponerad av lagförslaget. Varför såg inte staten till att ogifta mödrar, som ofta levde under svåra ekonomiska villkor, fick underhåll i samband med barnafödseln? Varför var det bara moderns och inte också faderns namn som skulle skrivas in i kyrkoböckerna när det gällde barn födda utanför äktenskapet? Det kunde man ju rimligen inte anse vare sig särskilt rättvist eller jämställt i ett modernt samhälle.
Dagens Nyheter var på plats och rapporterade om ”den förbluffande anblicken av en ung dam” i riksdagen, och konstaterade att ”kammaren förhöll sig mera tyst och uppmärksam än under något statsministeranförande”. Visserligen var kvinnor sedan några år verksamma i riksdagens kammare, som exempelvis stenografer, men att se en kvinna hålla ett anförande, det var verkligen något helt annat. När Eva Andén hade talat färdigt fick hon en applåd av de
närvarande riksdagsledamöterna, något som inte heller hörde till vanligheterna i kammaren.
Händelsen var speciell av flera anledningar. Att en kvinna bjöds in för att hålla anförande i riksdagen hade som sagt aldrig hänt tidigare, dessutom utspelade sig detta flera år innan kvinnlig rösträtt infördes i Sverige. Att kvinnan i fråga var där för att dela med sig av sina expertkunskaper och erfarenheter från sin yrkesutövning var också något nytt liksom det faktum att hon var en utbildad jurist som drev egen juristbyrå.
Men vem var Eva Andén? Hennes namn är troligen okänt för de flesta, och hon är en av alla dessa kvinnor som hittills inte har fått något större utrymme i historieskrivningen. Historieprofessorn Dick Harrison konstaterade för några år sedan att det finns många vita fläckar i svensk historia, men ingen är större än den som omfattar femtio procent av befolkningen. Uttalandet beskriver väl hur kvinnor i mångt och mycket tidigare har behandlats i den svenska historieforskningen. Det finns många berättelser som tidigare inte efterfrågats, personer och händelser som få har brytt sig om att skildra. Det problematiska med det är att om man inte syns så finns man inte i historien, och det får konsekvenser. Den skeva könsrepresentationen i exempelvis läromedlen i historia i grundskola och gymnasium uppmärksammas med jämna mellanrum i den offentliga debatten. I vissa av läroböckerna förmedlas en bild av de historiska epokerna som en värld där det knappt verkar ha förekommit några kvinnor överhuvudtaget. I en genomgång av historieläromedel som Dagens Nyheter genomförde 2015 konstaterades att i en av de undersökta läroböckerna fanns det fler namngivna nazister än kvinnor.
Historia berättad från kvinnornas perspektiv, på engelska med den träffande benämningen herstory, har emellertid på senare tid fått alltmer utrymme. Detta perspektiv har en viktig funktion att lyfta fram de bortglömda kvinnliga aktörerna och fylla historiens luckor. Kvinnorna finns i källorna och i arkiven bara man letar efter dem. När jag själv började intressera mig för de första kvinnliga juristerna upptäckte jag snart att det, med få undantag, fanns väldigt lite skrivet om dem. I bästa fall var någon omnämnd i förbigående i någon historik eller jubileumsskrift, men en mer omfattande skildring av de första kvinnliga svenska juristerna som grupp lyste med sin frånvaro. Det känns onekligen snedvridet med tanke på att de kvinnliga studenterna sedan flera decennier är i majoritet på de svenska juristutbildningarna. De kvinnliga juristerna utgör också en majoritet inom dagens domarkår, bland åklagare, doktorander i juridik och biträdande jurister på advokatbyråerna. Men för bara drygt hundra år sedan fanns det knappt några kvinnliga jurister alls i Sverige, det fanns knappt några universitetsutbildade kvinnor överhuvudtaget. Hur blev det så här?
Boken rör sig över hundra år, från cirka 1870 till 1970. En tidsperiod som sammanfaller med Sveriges demokratisering, kvinnornas emancipation i samhället, flera viktiga lagreformer samt en professionalisering av de juridiska yrkesrollerna. Startpunkten infaller under en tid då både rösträttsrörelsen och olika kvinnoorganisationer växte sig starka. Frågor kring kvinnans rättsliga ställning och rättigheter var också i högsta grad aktuella under 1900-talets första halva. Slutpunkten på 1970-talet ligger under en tid då antalet kvinnliga jurister hade ökat markant i omfattning och diskussioner kring jämställdhet stod i fokus.
De kvinnliga juristernas historia hänger även tätt ihop med den utveckling av kvinnans rättsliga ställning som ägde rum i Sverige med början under 1800-talets andra halva. Tidigare i historien hade kvinnor, med undantag av änkor, varit omyndiga och inte haft rätt till vare sig utbildning eller förvärvsarbete. Ogifta kvinnor stod under sin fars förmyndarskap medan gifta kvinnor hade sin make som förmyndare. Endast änkor kunde efter makens död bli myndiga och överta driften av eventuella affärsverksamheter. Att kvinnor var omyndiga innebar bland annat att de inte kunde föra sin egen talan i domstol och inte heller råda över sin egen egendom. Allt detta förändrades under sent 1800- och tidigt 1900-tal.
Det här är en berättelse om de första kvinnliga juristerna, vilka de var och vart de tog vägen efter sin examen. Vad kom de att arbeta med i en tid då yrkesalternativen för kvinnor i många avseenden var minst sagt begränsade? Oavsett vad de valde för yrkesbana var de kvinnliga juristerna tvungna att slå sig in på områden som under lång tid hade varit helt dominerade av män. Titeln Besvärliga fruntimmer är hämtad från en artikelserie i Svenska Dagbladet 1956 där journalisterna Marianne Höök och Willy Maria Lundberg intervjuade framgångsrika kvinnor, bland annat några kvinnliga jurister. De ville lyfta fram ”[k]vinnor som har en åsikt, som vill något och talar om det, som inte låter sig nöjas, blir lätt besvärliga för dem som låter sig nöjas. Men det är en positiv besvärlighet som bör vårdas som det värdet det är”. En beskrivning som stämde väldigt väl in på de första kvinnliga juristerna.
1800-talets sista decennier
Dörrarna till universiteten öppnas
Kvinnor och arbete
Till att börja med kan det självklara slås fast: kvinnor har alltid arbetat. Fram till mitten av 1800-talet var kvinnorna emellertid mer eller mindre hänvisade till arbete i hemmet, men vid den tiden omvandlades Sverige från ett bondesamhälle till en industrination. Arbetsmarknaden förändrades i grunden under 1800-talet och jordbruket upphörde att vara den enda möjliga sysselsättningen. De framväxande industrierna var i skriande behov av arbetskraft och männen räckte inte till. Industrialiseringen ledde till en urbanisering. Många flyttade från byarna ute på landsbygden in till städerna där jobben fanns. För tvåhundra år sedan bodde nittio procent av Sveriges befolkning på landet. Vid mitten av 1900-talet hade hälften av befolkningen flyttat till någon av landets städer. Den nya arbetsmarknaden
ledde också till nya samlevnadsmönster. Det gällde inte minst den stora andel kvinnor som valde att inte gifta sig då de nu hade helt andra möjligheter att försörja sig själva. Framför allt i städerna ökade antalet ogifta kvinnor markant. Vid mitten av 1800-talet var tre av fyra kvinnor i Stockholm självförsörjande.
Kvinnor var eftertraktade på 1800-talets arbetsmarknad, och här spelade såväl ekonomi, byråkrati och demografi som ideologi in. Deras löner var för det mesta lägre än männens. Då arbetsmetoderna inom den statliga byråkratin förändrades uppstod en rad enkla och tämligen rutinartade uppgifter som ansågs kunna skötas av kvinnor lika väl som av män, exempelvis att hantera skrivmaskiner och telefoner. De demografiska förändringarna och den sjunkande giftermålsfrekvensen hade lett till att kvinnor, framför allt i medelklassen, riskerade att förbli ogifta. Att då ta arbete som exempelvis lärarinna, sjuksköterska eller kontorist kunde trygga försörjningen. Det lyftes också fram ideologiska argument för att kvinnor var lämplig arbetskraft. De ansågs vara samvetsgranna, punktliga, flitiga, renliga och hade ett stort mått av moral och tålamod. Egenskaper som såklart var viktiga tillgångar i många verksamheter.
Men när det gällde statliga tjänster var kvinnorna inte välkomna. Detta slogs tydligt fast i en paragraf i 1809 års regeringsform. I paragraf 28 stadgades nämligen att endast infödda svenska män hade rätt till de statliga tjänster som utfärdades av kungen genom en fullmakt:
till universiteten öppnas
Konungen äger att i statsrådet utnämna och befordra infödda svenska män till alla ämbeten inom riket, högre och lägre, vilka äro av den egenskapen att Konungen fullmakt därpå utfärdar.
Bestämmelsen omfattade bland annat ämbeten inom statsrådet och departementen, domarbefattningar, tjänster med militär koppling och professurer vid universiteten. Vid nedtecknandet av 1809 års regeringsform hade syftet med paragrafen varit att hindra utlänningar från att få viktiga befattningar i den svenska statsapparaten. Några universitetsutbildade kvinnor som hade kunnat vara lämpliga för dessa statliga tjänster hade ju inte funnits då bestämmelsen tillkom, så det var ingenting man dittills behövt ta hänsyn till.
Andra halvan av 1800-talet präglades av en mängd politiska reformer som stärkte kvinnans rättsliga ställning, inte minst när det gällde möjligheterna till utbildning och arbete. En första reformvåg kom på 1850-talet då arbetsmarknaden till viss del öppnades upp för kvinnor. När det gällde statliga tjänster omfattade emellertid förändringar endast lägre befattningar inom till exempel skolan. Att just skolan var det första område där kvinnor tilläts att inneha tjänster var ingen slump. Folkskola hade införts i Sverige 1842, vilket vi ska återkomma till, och kvinnliga lärare hade redan innan varit verksamma inom privata flickskolor och som guvernanter där de visat på goda insatser. Men den kanske avgörande faktorn var att lärarlönerna var så pass låga att de inte var tillräckliga för en (manlig) familjeförsörjare. Från statsmaktens synpunkt tjänade man alltså på att ge kvinnorna tillgång
till de statliga lärartjänsterna snarare än att höja de manliga lärarnas löner. Andra yrkesområden som tidigt blev tillgängliga för kvinnor var posten och telegrafin, detta med motiveringen att arbetsuppgifterna var lämpliga för kvinnor då de huvudsakligen kunde utföras inomhus. Det skedde även förändringar beträffande könens likställighet, något som bland annat hade en koppling till att kvinnor hade börjat arbeta på ett annat sätt än tidigare. År 1858 beslutades att en ogift kvinna som hade fyllt 25 år kunde ansöka hos domstol om att bli myndig. Reformerna fortsatte under 1860-talet då ogifta kvinnor automatiskt blev myndiga när de fyllde 25. Under andra halvan av 1800-talet påbörjades även en modernisering av de gamla äktenskapslagarna, bland annat genom ett nordiskt lagstiftningssamarbete. Frågan om kvinnlig rösträtt och rätt till högre utbildning började också ta alltmer plats i den allmänna debatten. Men mer om det senare.
Kvinnor och utbildning
Även det svenska utbildningssystemet reformerades under 1800-talet. En grundläggande och obligatorisk folkskola, där både pojkar och flickor gick tillsammans, infördes 1842. Alla socknar på landsbygden och församlingar i städerna skulle inom fem år ordna skollokaler och anställa lärare. Folkskolan skulle se till att alla fick nödvändiga baskunskaper i läsning, skrivning och räkning. Det utbildningsväsende som växte fram under 1800-talet var emellertid uppbyggt på principer kring både klass och kön. Det ansågs vara fullt tillräckligt för den stora massan, det
vill säga barn till bönder och arbetare, med de kunskaper som lärdes ut i folkskolan, och att kvinnor skulle få ägna sig åt fortsatta studier var ifrågasatt. Diskussionerna kring hur ett nytt och modernt utbildningssystem skulle se ut i Sverige pågick under en längre tid. På ena sidan fanns de som lyfte fram den moderna statens krav på likvärdig behandling av både män och kvinnor, på den andra de mer traditionella krafterna som ville hålla på skillnaderna mellan könen. Dessa två positioner var inte helt enkla att jämka samman. Hur skulle man kunna utbilda kvinnor så att deras ”kvinnlighet fick näring” och utan att de samtidigt inkräktade på männens område och därmed blev svåra att kontrollera?
Just kvinnors rätt till högre utbildning på samma villkor som män var en av de första frågor som kvinnorörelsen drev i Sverige under andra halvan av 1800-talet. Steget efter folkskolan var de högre läroverken där studentexamen kunde avläggas, och studentexamen var inträdesbiljetten till universiteten. Läroverken, som var kostnadsfria, var emellertid reserverade för män. Den högre, mer teoretiska utbildningen skulle i första hand vara till för blivande makthavare, och de var inte kvinnor. Detta var anledningen till att de högre statliga läroverk som byggdes i de flesta större städer under 1800-talet var just ”läroverk för gossar” och inget annat. Som ett svar på detta inrättades ett system med helt eller delvis privata flickskolor, som i flera fall även blev plantskolor där kvinnopolitiska idéer fick stor spridning. År 1870 fanns det över hundra privata flickskolor i Sverige, många av dem hade startats och drevs av kvinnor.
Ett exempel var Wallinska flickskolan i Stockholm som hade verksamhet från 1831 till 1939. Den var en av de äldsta högre flickskolorna och fick 1870 den första gymnasieavdelningen för kvinnor i Sverige. År 1874 fick skolan examensrätt som Sveriges första privata gymnasium för flickor. Wallinska följdes sedan av bland annat Åhlinska skolan, Lyceum för flickor och Ateneum för flickor, samtliga belägna i Stockholm. De olika skolformerna var anpassade efter traditionella uppfattningar om vad som var manligt och kvinnligt. Pojkarna skulle genomgå ”livets hårda skola”. Aga och bestraffningar utgjorde en del av pedagogiken på gossläroverken och skulle härda pojkarna i deras framtida yrken. De skulle formas till framtida makthavare medan flickorna skulle bli husmödrar och lära sig grunderna för en ”behagfull” livsstil. Först 1927 genomfördes en skolreform som gjorde det möjligt för flickor att gå i samma läroverk som pojkar, men även i fortsättningen fanns många av flickskolorna kvar.
En studentexamen från läroverket var alltså första steget på vägen till en högre utbildning. Kruxet var bara att kvinnor under 1800-talet inte hade formell rätt att läsa vid universiteten. Vid mitten av 1800-talet började emellertid en del riksdagsmän, och inte minst kvinnorna själva, att kräva förändringar. Den första motionen om kvinnors rätt till högre utbildning lades fram i riksdagen 1859, men blev då nedröstad. Debatten tog i stället ordentlig fart på 1860talet, under ståndsriksdagens sista tid. Drivande i frågan var Carl Johan Svensén, en lantbrukare från Kalmar län och riksdagsrepresentant för bondeståndet. I riksdagen hade Svensén framfört krav på ett antal liberala reformer, bland
till universiteten öppnas
annat ville han upphäva kyrkans makt över skolväsendet, men framför allt försvarade han kvinnans medborgerliga rättigheter. Under riksdagen 1865/1866 lämnade han in en motion med krav på att kvinnor skulle få rätt att avlägga universitetsexamen och även få rätt att disputera vid de filosofiska och medicinska fakulteterna.
I den följande riksdagsdebatten gick meningarna brett isär. Det fanns de som likt Svensén ville upprätthålla principen om en likvärdig behandling av alla medborgare: Självklart skulle även kvinnor få studera! Ett annat argument för kvinnors rätt till utbildning var det faktum att Sverige vid mitten av 1800-talet hade ett tämligen stort kvinnoöverskott. Ett stort antal kvinnor kunde därför inte räkna med att gifta sig och bli försörjda av en äkta man, utan behövde få andra möjligheter för att klara sig på egen hand. Då behövde de också få chans att utbilda sig.
Den grundläggande rättviseaspekten, att kvinnor skulle ha samma rättigheter som män, var dock sparsamt förekommande i riksdagsdebatterna på 1860-talet där motståndet mot förändring var utbrett. De argument som framfördes mot kvinnors rätt till universitetsstudier bottnade ofta i resonemang kring att kvinnorna inte hade ”de rätta förståndsgåvorna” för att klara av studierna eller att man värnade om den traditionella bilden av att kvinnans plats var i hemmet. Representanterna för prästeståndet var i princip eniga i sitt motstånd och ville inte att kvinnor skulle få studera vid universiteten överhuvudtaget.
Detta skulle äventyra ”kvinnans naturliga arbetsfält” och hennes roll som maka och mor. Inom adeln och borgarståndet rådde delade meningar i frågan, de mer uttalat
konservativa var emot förslaget medan de mer liberala var för. Bondeståndets representanter var däremot till övervägande del positiva.
Lagförslaget gick på remiss till universiteten som av naturliga skäl var direkt berörda av en eventuell reform. I Uppsala var man skeptisk. Universitetet var inte kvinnans rätta plats, och det var inte till gagn för samhället om kvinnorna skulle ödsla tid på långa studier. För mycket läsande riskerade att intresset minskade för ”de kvinnliga plikterna”. Det uttrycktes också farhågor för att på universiteten blanda unga kvinnor och män i en som man sade ”känslig ålder”. Lunds universitet hade en något mer liberal hållning i frågan. Särskilt medicinska fakulteten var positivt inställd till kvinnliga studenter, även om de övriga fakulteterna var mer tveksamma och bland annat ställde frågan vad kvinnorna egentligen skulle ha sina nyvunna kunskaper till. Men trots vissa invändningar ställde sig Lunds universitet ”i princip” positivt till förslaget.
Diskussionerna i riksdagen och i remissvaren hade visat att två yrken trots allt kunde vara lämpliga för kvinnor, nämligen läkare och lärare. Det hade man med framgång provat i USA utan att det hade lett till samhällets kollaps. Däremot var den allmänna åsikten att kvinnor inte passade som präster och jurister då dessa yrken ansågs kräva en ”högre nivå av moraliskt och rättsligt medvetande”. Efter ytterligare några turer i riksdagen fanns det till slut en majoritet för lagförslaget. Reformen kom i två steg. År 1870 fick kvinnor rätt att utöva läkaryrket samt att studera och examineras vid landets medicinska fakulteter. Frågan återkom några år senare efter att Uppsala universitet hade fått in en dispensansökan från en kvinna som ville
till universiteten öppnas
avlägga filosofie kandidatexamen. Den här gången gick förslaget igenom i riksdagen utan någon större diskussion. År 1873 beslutades att kvinnor skulle få samma rätt som män att avlägga universitetsexamen vid filosofisk och medicinsk fakultet samt den lägre juridiska examen. Men däremot fick de inte rätt till den högre examen som krävdes för att bland annat bli domare och universitetslärare och teologiska fakulteten var fortsatt stängd för kvinnor. De vid tiden mest prestigefyllda ämnen som ledde fram till maktpositionerna i samhället var alltså fortsatt utom räckhåll för kvinnorna.
Som en parentes kan noteras att argumenten mot att kvinnor skulle ägna sig åt högre utbildning skiftade under årens lopp. Under 1800-talet var det de religiösa och moraliska argumenten som dominerade. Lärda kvinnor var inte förenliga med Guds vilja och skapelsens ordning. Vid sekelskiftet 1900 kom i stället de biologiska argumenten i fokus. Kvinnor var bräckliga och för svaga för studier.
Risken fanns att deras äggstockar skulle förtvina och de skulle inte orka med all lärdom då deras hjärnor inte var lika utvecklade som männens. Framme på 1920-talet lyfte man fram att kvinnor saknade tillräcklig auktoritet och disciplin för att klara av universitetsstudier och arbeten inom staten.
Av reformerna ovan framgår att en juristexamen under andra halvan av 1800-talet inte var lika enhetlig som den är idag. Det fanns i stället två olika former av juridiska examina som dessutom var indelade i en lägre och en högre nivå, där den högre nivån bland annat gav domarkompetens. Vilket examensspår som valdes var beroende av vilken yrkesbana studenten hade tänkt sig. De studenter som ville
göra karriär vid universiteten valde en akademisk fakultetsexamen i form av juris utriusque kandidatexamen eller juris utriusque licentiatexamen (den senare kunde avläggas efter avklarad juris utriusque kandidatexamen och fullgjord [tidsbestämd] tjänstgöring vid domstol). Licentiatexamen krävdes för att senare kunna avlägga doktorsexamen. Om man i stället ville arbeta som mer praktiskt verksam jurist inom rättsväsendet eller den statliga förvaltningen valde man ämbetsexamina, antingen examen till rättegångsverken (ofta kallad hovrättsexamen) eller examen till Kungl. Maj:ts kansli, så kallad kansliexamen (Kungl. Maj:t är en förkortning för Kunglig Majestät, enligt 1809 års regeringsform benämningen på det statsorgan som fattade beslut i konungens namn). Hovrättsexamen, som var den vanligast förekommande examensformen under sent 1800-tal, medförde behörighet till domarbefattningar och andra statstjänster medan kansliexamen gav tillgång till en rad administrativa tjänster. Båda examensformerna omfattade såväl skriftliga som muntliga prov, och krävde dessutom att man dessförinnan avlagt en juridisk preliminärexamen vid filosofisk fakultet.
Inledningsvis hade alltså inte kvinnor tillträde till de högre examensformerna, men begränsningen till trots var Sverige 1873 först ut bland de nordiska länderna med att ge även kvinnor rätt att avlägga någon form av universitetsexamen i juridik. Danmark följde efter 1875, Norge 1884 och Finland 1901.
till universiteten öppnas
Kvinnliga studenter och studentföreningar
Kvinnornas tillträde till högre utbildning var ett led i den strävan efter jämställdhet mellan könen som hade pågått sedan mitten av 1800-talet. Det var emellertid inte helt enkelt för de kvinnor som från 1870-talet och framåt försökte bli integrerade i universitetsvärlden. Som Svenska
Dagbladet konstaterade var ”Uppsalas knaggliga gator på den tiden […] knaggliga i mer än ett afseende för universitetets kvinnliga adepter”.
Sedan århundraden dominerade männen den högre utbildningen, från nyaste novisch till äldste professor. Enligt det gängse synsättet hörde högre utbildning ihop med en manlig identitet. Själva begreppet student var manligt kodat: en student var en man och ingenting annat. Även studentmössan var ett manligt attribut, och det var inte helt okomplicerat för de första kvinnliga studenterna att ha den på sig offentligt. Många var av åsikten att det var opassande för en kvinna att överhuvudtaget bära denna symbol för manlig lärdom. Det gjordes försök att införa en kvinnlig variant av studentmössan, men det väckte inget större intresse bland de kvinnliga studenterna som inte ville veta av någon särbehandling. För många av de första kvinnliga studenterna blev det i stället en viktig symbolhandling att bära den vanliga studentmössan och därigenom stärka sin ställning inom universitetsvärlden.
Det fanns flera förklaringar till att kvinnor under det sena 1800-talet sökte sig till universiteten. Ett skäl var demografiskt: det fanns ett stort kvinnoöverskott, inte minst i de högre samhällsklasserna. Av de kvinnor som föddes på 1870-talet förblev inte mindre än fyrtio procent ogifta
