Morgondagen är för de modiga
Översättning
Annika Sundberg
historiska media
Tidigare böcker av Kelly Bowen
Den hemliga våningen (2022) Den övergivna trädgården (2023)
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund
historiskamedia.se info@historiskamedia.se
Copyright © 2024 by Kelly Bowen
This edition published by arrangement with Grand Central Publishing, New York, New York, USA. All rights reserved. Originalets titel: Tomorrow is for the Brave
Svensk utgåva © Historiska Media 2024
översättning Annika Sundberg
omslag Emma Graves, designstudioe.com
omslagsbilder Trevillion & Shutterstock sättning Charlotta Magnusson tryck ScandBook AB, Falun 2024 tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-469-0
Till Jhet och Lincoln, de två bästa lärare jag någonsin haft. Jag är stolt över att vara er mamma.
Kapitel
19 augusti 1934
Nice, Frankrike
Violet St. Croix var femton år när hon förälskade sig i något som skulle förändra hennes liv för all framtid. Det hände en söndagseftermiddag efter hennes extra tennislektion med den missnöjde monsieur Marceaux, som var känd för sin överdrivet vaxade mustasch och sina otrevliga försök att förmå eleverna att prestera bättre genom att förödmjuka dem. Lektionen hade varit hennes fars idé eftersom Violet till hans besvikelse hade förlorat sin senaste tennismatch mot en yngre motståndare. Violet hade gått med på det eftersom det bästa sättet att skapa konflikt var att göra kommendör Robert St. Croix besviken.
Men just den här eftermiddagen hade solen varit lika obarmhärtig som monsieur Marceaux. Det hade hettat i huden där den inte var täckt av hennes vita tenniskläder och yllestrumporna hade kliat förfärligt. När lektionen närmade sig sitt slut ringde lärarens föraktfulla och nedlåtande rop i Violets öron. Hon hade inte känslan av att hon hade blivit
en bättre spelare. I stället var hon lättirriterad, frustrerad och varm. Efteråt hade hon väntat på tennisklubben i över en timme innan hon kom fram till att hennes mor antingen hade glömt att skicka en chaufför att hämta henne eller – troligare – hade somnat intill en flaska av sitt favoritrosévin innan hon hann göra det. Violet kunde inte göra mycket annat än påbörja den halvmilslånga promenaden hem till villan i den heta augustisolen.
Violet höll sig i skuggan så mycket som möjligt på den slingrande vägen och undvek de ljusa partierna där asfalten var stekhet. Trots att det var söndagseftermiddag var det inte mycket trafik på boulevard Gambetta, men hon var så upptagen av sitt missnöje att hon knappt lade märke till det. Men plötsligt uppfattade hon ett muller på avstånd. Det ökade och avtog i styrka mellan husen som ledde ner till vattnet.
Dessutom hördes ett underligt surrande, som en svärm med tusentals arga getingar, ett läte som steg och sjönk tillsammans med mullret. Förbluffad stannade Violet till innan hon förstod vad det var hon hörde. Sedan glömde hon obehaget och frustrationen och sprang mot ljudets källa.
Violet hade hört att en stor och viktig racertävling skulle äga rum den här dagen. Folk hade knappt pratat om något annat den senaste veckan och hon hade sett när några av racerförarna anlände till staden. Hon hade hört att de hade övat inför Grand Prix de Nice de senaste dagarna och provkört banan flera gånger, men själv hade hon inte fått lov att gå och titta. Det pågick alldeles för länge och var alldeles för varmt, hade hennes mamma sagt innan hon klagade över sin huvudvärk och ropade på mer is. För farligt och för mycket folk, hade hennes pappa strängt hävdat över den knastriga telefonlinjen mellan Nice och hans kontor i London.
Men i just det ögonblicket var varken hennes far eller hennes mor närvarande för att kunna förbjuda något, så Violet skyndade vidare tills hon kom fram till folksamlingens ytterkanter. Strax innan hon kastade sig in i vimlet hejdades hon av sina samvetskval. Hon hade inte för vana att trotsa sina föräldrar. Från hennes tidigaste barndom hade de inskärpt i henne att det inte fanns några lämpliga nöjen för en lättpåverkad flicka i Nice, bortsett från tennisen, skolan, utflykter med väninnor och sporadiska ridlektioner. Hennes dagar var omsorgsfullt inrutade och på kvällarna fick hon inte lämna villan, alltihop för att släktnamnet St. Croix inte skulle bli föremål för skam och skvaller efter något oklokt beslut från hennes sida. Och om det fanns något som Violet ville undvika så var det att göra sina föräldrar besvikna.
Men medan Violet tvekande dröjde kvar hördes ett jubel från folkmassan och hon kom fram till att en snabbtitt inte kunde skada. Hon hade trots allt blivit kvarglömd på tennisklubben. Hennes mor skulle troligen inte vakna från sin tupplur förrän det var dags att klä om inför middagen, och då skulle Violet vara hemma sedan länge. Utan att bry sig om sin upproriska berusning, som borde ha gjort henne besvärad men i stället var riktigt uppiggande, blandade hon sig med åskådarna som stod utmed promenade des Anglais.
Här var ljudet öronbedövande, motorerna och däcken tjöt av påfrestningen när bilarna accelererade och saktade in. Folkmassan runt henne bestod framför allt av män som ropade och skrek rakt ut. Men där stod en del kvinnor också, och några av dem vrålade precis lika högt som männen, om inte högre, medan andra bara sträckte på halsen för att kunna se bättre. Violet krånglade sig fram i trängseln tills hon hittade en plats längst fram, precis lagom stor för hennes smala
gestalt. Det var där, med det himmelsblå havet som fond, bakom halmbalarna på betongen, under palmerna som stod höga och orörliga i den stillastående luften, som Violet blev förälskad för första gången.
Männen som körde racerbilarna var klädda i heltäckande overaller. Den övre delen av deras ansikten var täckta av goggles och deras läderhjälmar satt ordentligt fastspända med hakremmar. En liten bit längre bort, nedanför Hotel Negrescos kupolprydda byggnad, gjorde banan en krök och vände tillbaka, och förarna tvingades sakta ner för att manövrera bilarna i hårnålskurvan och sedan accelerera igen. Förarna lutade sig åt sidan och grimaserade när de kämpade om utrymmet. Den bil som såg ut att ligga i täten, en klarröd, låg modell med numret 28 på sidan, tog kröken utan bekymmer. Motorn vrålade och skrek när föraren skickligt fick fart på fordonet efter kurvan.
Violet stirrade. ”Du milde”, viskade hon.
”Visst är han rena drömmen?” Rösten hördes rakt i örat på henne.
”Ursäkta?” Violet vände överraskat på huvudet. Bredvid henne stod en flicka som inte kunde vara mer än ett par år äldre än hon själv. Hon var så nära att Violet såg de guldglänsande prickarna i hennes bruna ögon och att hennes vänstra framtand stack ut lite över underläppen, som var målad i en mörkröd nyans som Violets mor aldrig skulle ha låtit henne använda. Flickan hade på sig en urtvättad, gul klänning som hade en reva i kjolen och dessutom en halmhatt som börjat fransa sig, men det var inget som verkade besvära henne.
Violet blinkade och tänkte att Audrey St. Croix skulle ha fått dåndimpen om hennes dotter någonsin hade visat sig offentligt med så liten omsorg om sitt utseende.
Flickan knuffade till Violet med sin seniga, brunbrända arm och flinade. ”Achille Varzi. Han är italienare. Alla vi tycker att han är snyggast. Tycker inte du det?”
”Hm”, var det enda Violet fick fram, osäker på vad hon skulle svara men glad över att kommentaren möjligen var en inbjudan till ett obekant vi.
Flickan fiskade upp en bucklig plunta ur klänningslivet, tog en klunk och höll fram den till Violet. Violet stirrade och skakade sedan på huvudet, och flickan ryckte på axlarna. ”Varzi kommer att vinna i år”, sa hon med övertygelse och stoppade ner pluntan i urringningen igen. På andra sidan om henne tjöt en annan flicka förtjust till när bilen som låg tvåa tog hårnålskurvan.
”Har du tittat på racertävlingar tidigare?” frågade Violet, svårt avundsjuk på den här flickan i trådsliten klänning och förstörd hatt.
”Vi går alltid och tittar. Det gör alla.” Flickan hoppade upp och ner och skrek något obegripligt ut mot banan. ”Gör inte du det?”
Violet skakade generat på huvudet igen. Hon ville inte erkänna för den här världsvana, ohämmade varelsen att hennes föräldrar inte tillät det.
”I så fall har du valt ett bra lopp att börja med.” Flickan sträckte fram handen. ”Jag heter George.”
”George?” upprepade Violet samtidigt som hon fattade flickans hand och skakade den på det sätt som hon hade sett amerikanska affärsmän göra. Flickans handflata var varm och valkig, hennes grepp var fast och självsäkert.
”Just det, George”, bekräftade flickan med en road min, och Violet skruvade generat på sig. Hon drog åt sig handen och tänkte att det inte var det minsta konstigt om flickan tog illa vid sig av Violets tafatthet.
”Förlåt mig. Jag har aldrig träffat någon som heter George. Någon flicka, menar jag. Alltså …” Hon tystnade och undrade varför hon inte bara kunde hålla tyst.
”Det är min brors fel”, förklarade George. ”Mitt namn, alltså. När jag föddes tyckte han att det var hemskt att jag var en flicka. Mina föräldrar gav mig namnet Georgette, men min bror vägrade kalla mig för något annat än George, som om jag på det sättet blev den lillebror som han hela tiden önskat sig. Det fastnade.”
”Jaha.” Violet försökte föreställa sig hur det skulle vara att ha ett så envist syskon. Att ha ett syskon överhuvudtaget.
”Och som tack för den insatsen”, fortsatte George med ett förtjust flin, ”fick han tre ytterligare systrar efter mig.” Hon rättade till hattbrättet mot solskenet. ”Och du då? Har du något?”
”Nej. Inga syskon.”
”Jag menar om du har något namn.”
”Oj. Jaha. Ja. Violet. Violet St. Croix.”
”Trevligt att träffas, Violet St. Croix.” George log fortfarande roat, och Violet misstänkte att hon nu gjorde det på hennes bekostnad.
”Berätta för mig om bilarna”, sa hon.
Ett tredje fordon var på väg mot dem i full fart. Däcken sjöng mot banan och i den heta luften som skimrade ovanför beläggningen såg bilen ut att sväva.
”Bilarna?” George vände blicken mot tävlingen igen.
”Vad är det här för sorts bilar?” Föraren blottade tänderna när han bromsade in tillräckligt för att klara kurvan och accelererade sedan som om han hade helvetets alla smådjävlar efter sig.
”Maserati, Bugatti, Alfa Romeo”, sa George. ”Men om du
hade velat titta på bilarna borde du ha varit här innan loppet satte i gång. Då kör de på parad framför depåerna.” Hon ryckte på axlarna. ”Du kanske kan få se dem efteråt om du stannar kvar.”
Violet tog till sig informationen. Nu önskade hon att hon hade varit där från början och att hon fick titta närmare på depåerna. Bilar var inte något nytt för hennes del – hennes föräldrar var tillräckligt förmögna för att ha en i Frankrike och en hemma i England. När hon suttit i det ena eller det andra baksätet hade hon inte tänkt särskilt mycket på de tråkiga, klossiga fordonen som pålitligt forslade henne till schemalagda lektioner och luncher, förutom att det var bekvämt att de fanns. Men bilarna ute på racerbanan var något helt annat. Något vilt och våghalsigt, något kraftfullt och mäktigt. Violet undrade för första gången hur det skulle kännas att köra en sådan bil. Att veta hur man fick en sådan maskin att fungera, att susa fram i den på ett oändligt antal möjliga vägar mot ett oändligt antal möjliga destinationer.
Hur man tyglade den kraften och de möjligheterna.
”Hur kan de köra så fort?” viskade Violet när hon såg bilen försvinna längre bort.
”Motorerna.” George svepte över Violets dyra tenniskläder med blicken. ”De är något helt annat än den som troligen sitter i din pappas bil”, sa hon, men inte ovänligt.
Violet skruvade på sig. ”På så sätt.”
”Varzi har en 29 S8”, förklarade George. ”Nuvolari har en 30 S8.”
”Jaha.” Violet visste inte vad det betydde men tyckte det var för pinsamt att fråga. ”Vad insatt du är.”
”Min bror är passionerat intresserad av allt på fyra hjul”, sa George. ”Han pratar jämt om motorer.”
”Är han racerförare?”
George fnös. ”Knappast.” Hon lade huvudet på sned. ”Har du någon favorit?”
”Någon favorit?”
”Bland förarna. Kanske Trossi? Villapadierna?” Hon krökte retsamt på sina röda läppar. ”Någon som du vill ge en åktur där hemma?” Det var uppenbart vad hon anspelade på.
”Hm.” Violet fick inte ur sig ett ord, men hon var säker på att hon skulle fatta eld om hon blev hetare än så här i ansiktet.
George kastade huvudet bakåt och skrattade, tydligen road av Violets generade reaktion. ”Vad gullig du är.”
Violet ville inte vara gullig. Småbarn var gulliga. Hundvalpar var gulliga. Och varken småbarn eller valpar var något man tog på allvar.
”Har du någonsin kört en sådan där bil?” frågade Violet, medveten om att frågan var absurd och kanske lite förarglig, men det var det första som dök upp i huvudet när hon famlade efter ett annat samtalsämne.
George skrattade igen. ”Jag har aldrig kört någon bil överhuvudtaget. Men visst skulle det vara spännande?” Hon vände sig bort från Violet när någon annan drog henne i armen.
”Ja”, mumlade Violet. Hon betraktade silhuetten av en förare som följde med i lutningen när han svängde, hon hörde männens uppmuntrande brölanden och kvinnornas beundrande hejarop.
George drogs vidare av sin vän men flinade en sista gång mot Violet med sina mörkröda läppar. ”Trevligt att träffa dig, Violet St. Croix. Jag hoppas att du uppskattar ditt första lopp. Du kommer säkert att hitta en favorit.” Hon blinkade med ena ögat. En ny klunga med tävlande närmade sig hårnålskurvan, och i en ny svallvåg av entusiasm trängde George sig
framåt för att kunna se bättre. Kvar stod Violet i trängseln, bortglömd och än en gång ensam.
Violet såg hur de nya utmanarna följde banan. Kromet och lacken blixtrade i solen, numren svischade förbi och motorernas hesa vrål fortplantades i marken och upp i Violets benstomme. När Achille Varzi flög förbi den svartvitrutiga flaggan tre timmar, två minuter och nitton sekunder efter starten var Violet St. Croix på plats och såg det. Hon såg hur både åskådare och stallmedlemmar skockades runt den italienske föraren och hissade upp honom på axlarna i triumf.
Nu när han hade tagit av sig hjälm och goggles fick hon en första skymt av hans stiliga ansikte och breda leende. Violet kände ett motsvarande leende sprida sig i ansiktet.
Flickan med den gula klänningen och det mörkröda läppstiftet hade haft rätt. Violet hade tittat på loppet tillräckligt länge för att kunna välja en favorit. För att känna fjärilarna i magen och förtrollningen i blodet. För att bli förälskad. När vinnaren fortsatte upp på promenaden och folkmassan uppsluppet firade segern vände Violet sig om.
Och hon gick åt andra hållet, efter en fantastisk, klarröd, dammig och avgasstrimmig Alfa Romeo som långsamt rullade mot depån.
Kapitel 2
14 maj 1939
Nice, Frankrike
”Du borde köra oss till Paris i helgen.” Det var en order, nödtorftigt maskerad som ett förslag.
”Ja, det måste du.” En annan röst instämde genast. ”Vi måste åka snart.”
”Jag hörde att de kommer att rekvirera järnvägarna.” Det var en tredje stämma, dämpad men ivrig. ”Och de kallar in reservisterna. En av våra trädgårdsmästare har ryckt in. Mor fick ett riktigt sammanbrott. Nu måste hon hitta någon annan som kan ta hand om hennes rosor.”
”Vem bryr sig om din mors rosor? Jag hörde att modehusen kommer att stänga ifall tyskarna hotar Paris. Kan ni tänka er det?” Det hördes en dramatisk inandning. ”Det skulle kännas som om tiden stod stilla. Vi skulle bli tvungna att bära samma mode i …” En hand med blodröda naglar viftade i luften. ”… vem vet hur länge det blir? Tänk om det här är min sista Balenciaga för i år?” Handen svepte ner över aftonklänningens midnattsblå kjol. ”Jag skulle inte kunna visa
mig offentligt. Jag har mitt rykte att tänka på. Det är därför vi måste åka till Paris i helgen, Violet. För att förbereda oss.”
Violet stod mitt i den lilla gruppen och kramade stjälken på sitt champagneglas. Tre par ögon, konstfärdigt målade med eyeliner, ögonskugga och mascara, naglade fast henne vid golvet.
Hon såg till att slappna av i fingrarna innan hon råkade krama sönder glaset. Sedan tvingade hon sig att le vänligt och uppamma det välvilliga tålamod som den här sortens samtal krävde. Hon hade vuxit upp med de här kvinnorna – de hade tagit del av tennislektioner, musiklektioner, fester och utflykter tillsammans – och även om Violet fick medge att de ofta var egoistiska och aningslösa måste hon utgå ifrån att de menade väl. Trots allt hade de kommit hit i kväll för att fira Violets förlovning. Trots allt hade de gett henne fina presenter som gnistrade och glimmade i sina Cartieraskar.
”Jag kan titta i kalendern och se om jag är ledig nästa helg.”
Violet sa det till Gladys Durand. Violet hade ingen som helst lust att köra till Paris. Hon var medveten om att hon förhalade, men hon ville inte säga emot. Inte när alla stirrade på henne. Det var aldrig lätt att säga nej till Gladys. ”Förresten är du för vacker för att bry dig om ditt rykte.”
Gladys kråmade sig och krökte sina rubinröda läppar, en smula blidkad.
Sedan vände Violet sig till Lydia och Florence Catroux. ”Det är tråkigt att er mor har blivit av med sin trädgårdsmästare”, sa hon till systrarna, ”men han kommer säkert tillbaka. Det som möjligen hotar vid horisonten kommer inte att bli långvarigt, tror jag. Förnuftet kommer att segra.”
Florence och Lydia såg inte ut att bli lugnade.
”Jag begriper inte vad det är som händer, men jag hoppas
att det inte kommer att påverka oss”, sa Florence med plutande mun medan hon tvinnade en rödbrun lock runt fingret.
”Men det gör det redan, Flo”, protesterade Lydia. ”Vi skulle egentligen ha åkt på semester till Wien i september, men nu säger far att vi kanske måste vänta. Jag hatar att vänta.”
”Ärligt talat är kriget det enda folk pratar om numera”, klagade Florence och lät locken guppa tillbaka till sin plats.
”Det är så tråkigt. Jag är i alla fall trött på det.”
”Det löser sig säkert”, ljög Violet. Hon visste inte vad som skulle hända inom den närmaste framtiden, men det hon hade hört på radion och läst i tidningarna hade haft en olycksbådande gemensam nämnare: att Tysklands ledare var helt ointresserad av alla former av protester och att han hade sagt nej till diplomatiska samtal med Frankrike och Storbritannien. ”Ingen kan väl ha glömt hur tragiskt och fasansfullt det förra kriget var. Alla soldater och civila som …”
”På tal om fasansfullt, såg ni vad Roselle Huberdeau har på sig i kväll?” Gladys avbröt henne. ”Ärligt talat kom det som en chock att hon ens dök upp.”
Florence och Lydia sträckte på sig för att leta bland gästerna. Violet bet sig i tungan.
”Just därför borde vi definitivt åka och shoppa i helgen”, sa Gladys och fingrade på safirerna hon hade runt halsen. ”Och Violet är den enda som har bil och kan köra. Det är det minsta du kan göra för dina vänner.” Hon spände ögonen i Violet som om hon utmanade henne att säga emot.
”Jag ska titta efter”, sa Violet igen, med ett lite skarpare tonfall än hon tänkt. ”Jag lovar.” Hon plågades av en oförklarlig rastlöshet. Eller så hade hon inget tålamod med sina vänners lättsinne under de här omständigheterna.
”Ja, gör det”, spann Gladys. Hon tog Violets hand, lyfte
den och skärskådade hennes ring. ”Jag begriper faktiskt inte hur du lyckades.”
”Lyckades med vad då?”
”Med att snärja den stiligaste mannen i hela södra Frankrike. Ni har inte känt varandra i mer än ett par månader. Och nu ska ni gifta er.”
”Jag … Öh …” Violet visste inte vad hon skulle säga. Det lät på Gladys som om hon hade lurat honom att fria.
”Du är väl inte med barn?” viskade Gladys.
”Va? Nej. Självklart inte.” Hon fick anstränga sig för att inte låta förolämpad eller sur.
”Tja, det finns många metoder att ta till om man vill ha en jättediamant på fingret.”
”Jag kan försäkra att jag inte är gravid.”
”Hmpf.” Gladys vände Violets hand mot ljuset. ”Jag hoppas att jag får en minst lika stor diamant när jag förlovar mig. Vilken tur du har.”
”Det är hon medveten om.” Plötsligt lade sig ett par armar hårt runt Violets midja.
Violet vände på huvudet och såg på sin fästman, Augustino Leblanc. Hon hoppades att han inte hade hört hela samtalet.
Han var röd i ansiktet av värme eller alkohol eller både och. ”Och på tal om diamanter”, sa han och släppte taget om hennes midja, ”vänd blicken framåt igen, älskling.”
Violet gjorde som han sagt och kände att något svalt och tungt lade sig till rätta runt hennes hals.
Gladys flämtade så högt att det hördes över musiken.
”Jag hade inte tänkt ge dig det förrän senare.” Tinos andetag kittlade henne i örat. ”Men jag kunde inte vänta.” Han lyfte upp hennes hår i nacken, fäste halsbandet och släppte henne sedan. ”Så där ja. Vackert.”
Violet förde upp fingrarna till halsen och tittade ner på nätet av diamanter som gnistrade i ljusskenet.
”Oj, det är underbart, Tino. Tack. Det hade du inte behövt …”
”Det är klart att jag behövde det. Det är vår förlovningsfest.”
”Du kan skatta dig lycklig”, sa Gladys och ställde sig närmare för att undersöka halsbandet. Med en knyck på nacken kastade hon tillbaka sitt rödbruna hår över axeln. ”Vilket fantastiskt smycke.” Man kunde inte missta sig på avunden i hennes röst.
”Vänta bara tills du får se hennes present när hon har fött vår förste son.” Tino skrattade till. ”Vi män i familjen Leblanc vet hur man behandlar en kvinna.”
”Ja, verkligen.” Gladys ögon smalnade. ”Jag skulle glatt föda ett dussin pojkar om jag blev belönad på det sättet.” Hon andades in genom näsan och rätade på ryggen. ”Jaha, dags att hitta lite mer att dricka. Kom, flickor.” Hon höjde sitt tomma champagneglas. ”Grattis än en gång. Och Violet, vi åker väl till Paris nästa helg, eller vad säger du?”
”Visst.” Violet tvingade sig att le.
Gladys och de två systrarna gick därifrån, men först efter att ha vinkat flirtigt till Tino.
”Jag undrade vart du hade tagit vägen”, sa Violet i tystnaden eftersom hon inte kom på något annat att säga. Hur många söner hade du egentligen tänkt dig? kändes som ett märkligt sätt att fortsätta samtalet. Antagligen borde de ha talat om det här tidigare, men hans plötsliga uppvaktning och frieri hade svept henne med sig som en tornado, och Violet hade undvikit besvärliga ämnen.
”Jag gör det som du borde göra, älskling. Jag går runt och pratar med gästerna.” Tino ställde sig bredvid henne.
Violet log igen och den här gången kändes det naturligare.
Gladys hade inte haft fel för sig när hon beskrev Tino som stilig. Hans guldblonda hår var bakåtkammat och välfriserat, hans kindben var markerade och hans näsa klassiskt böjd, han hade ett brett leende och raka, vita tänder, och hans överkropp smalnade av från de breda axlarna till den slanka midjan, som framhävdes av hans skräddarsydda smoking. Tino förkroppsligade alla de åtråvärda, maskulina egenskaper som man kunde se prov på i modemagasinen.
”Det är mycket folk här i kväll”, sa han till henne. ”Viktiga människor. Kontakter som är viktiga för både affärerna och umgängeslivet, men man måste odla dem med omsorg. Du kan inte bara gömma dig här i hörnet med dina väninnor.”
”Jag gömde mig inte”, sa Violet. ”Jag …”
”Det är ingen fara. Du behöver inte be om ursäkt. Du lär dig det med tiden. När du väl har blivit en Leblanc har du dessvärre inte något val.” Han slätade varsamt till sitt hår med fingrarna och såg till att det inte hade kommit i oordning.
”Men på tal om dina vänner borde du lyssna på Gladys.”
”Gladys?”
Han backade och synade henne uppifrån och ner. ”Kör till Paris nästa helg, älskling. Gå lite i affärer.”
”Varför det?” Violet kände sig förvirrad.
”Du är förstås förtjusande, men det här är inte första gången du använder den där klänningen. Och den är rätt enkel.”
Violet kastade en blick ner på klänningen. Den var hennes favorit, sydd i ljusrosa siden som skimrade i solen och gav ifrån sig en svag lyster i skenet från stearinljusen. Klänningslivet var draperat och hade tunna axelband, midjan var insvängd och kjolen räckte ända ner till golvet.
”Från och med nu måste du börja klä dig snyggare. Och jag skulle rekommendera en stil som är mer … dramatisk. Modern. Schiaparelli skulle passa. Och Lanvin, tror jag. Worth kan också komma på fråga, i alla fall till formella evenemang. Jag ska ge dig en lista över de färger och modeller som jag tror skulle vara mest smickrande på dig. Du behöver förstås inte oroa dig för kostnaden. Be Gladys att hjälpa dig med urvalet. När vi väl är gifta kan jag följa med och själv välja ut plagg åt dig.” Han gjorde en paus. ”Som min hustru förtjänar du en ny garderob som gör mig stolt över att visa upp dig. Det yttre är viktigt.”
”Jaha.” Violet förstod att hon borde bli glad. Gladys skulle ha gett ifrån sig ett hysteriskt tjut vid blotta tanken. Det skulle de flesta flickor ha gjort. Till och med Violets egen mor skulle ha gått upp i limningen om hon hade fått ett sådant erbjudande.
”Jag ska fundera på saken.” Hon förhalade igen eftersom hon inte var det minsta glad. Men hon visste inte hur hon skulle berätta för sin fästman att hon inte var särskilt förtjust i att shoppa och att hon dessutom inte uppskattade tanken att någon valde ut kläder åt henne som om hon var ett barn. Men det här kändes som ännu ett besvärligt ämne, särskilt med tanke på hans givmildhet.
”Du ska göra mer än bara fundera, älskling.” Tino tog hennes hand och kysste den. ”Och lova att du gör dig av med alla de där hemska arbetskläderna som du jämt har på dig. Jag är inte speciellt förtjust i byxor på kvinnor och definitivt inte på min fru.”
”Dem har jag på mig när jag mekar med bilen”, sa Violet. Tino klappade henne på handen. ”Just det, ja. Bilen. Jag hade tänkt prata med dig om den.”
Violet spände sig genast.
Tino skrattade. ”Du behöver inte se så nervös ut, kära du. Även om jag till en början tyckte det var konstigt att en kvinna ville köra runt på egen hand har jag vant mig vid tanken. Din far stöttade det förstås en gång i tiden, och det gör dig sannerligen populär bland dina vänner, vilket är bra. Men jag ska se till att din bil blir utbytt mot ett säkert fordon och att någon annan står för underhållet. En ny modell. Som inte är riktigt lika snabb”, tillade han och skakade beklagande på huvudet.
”Men jag tycker om min bil. Och jag tycker om att ägna mig åt den.” Violet var medveten om att hon talade med högre röst och att hon var spänd i hela kroppen. Nu skar glaset in i fingrarna igen, men den här gången slappnade hon inte av i handen.
Några av gästerna vände sig om, så hon höll inne med det andra hon hade tänkt säga. Hon ville inte ställa till en scen. I alla fall inte inför alla de här människorna, som hade kvalat in på familjen Leblancs omsorgsfullt utarbetade gästlista. Det här var personer som hanterade rikedomar, inflytande, makt och ryktbarhet som exakt de vapen de kunde vara. Violet hade med egna ögon sett hur illa det kunde gå bara för att några uttråkade, blaserade societetspersoner suktat efter underhållande skvaller.
Tino såg sig omkring. En skugga av irritation föll hastigt över hans stiliga ansiktsdrag. ”Se så, Violet, var inte oresonlig. Bilkörandet är en sak, men det att du beter dig som en simpel … mekaniker är något helt annat. Jag unnar dig bara det allra bästa. Det vet du.”
Det här var någonting som Tino ofta sa till henne, och han hade aldrig gett henne någon anledning att misstro honom. Han var definitivt något annat än de män som Gladys, Flo-
rence och Lydia brukade tvinga på henne: desperata författare och utsvultna konstnärer, cyniska societetslejon och vanhedrade kungligheter, som saknade all annan ambition än att ägna sig åt utsvävningar, stimulerade av opium och alkohol.
Tino hade däremot sökt Violets sällskap och talat med henne om Dumas och Hugo. Han hade till och med gett henne en förstautgåva av Samhällets olycksbarn. Han hade gått med henne på teatern och lyssnat på hennes svar när han frågade henne vad hon tyckte om uppsättningen. Han hade hämtat förfriskningar åt henne och bjudit upp henne till dans när ingen annan hade gjort det. Han hade köpt blommor åt henne och aldrig glömt den extra buketten till hennes mor när han kom på besök i villan. Han talade ofta om sin familj och ansvaret han hade ärvt när han tog över sina föräldrars företag. Han framstod som en man bland en hop pojkar.
”Du har rätt. Förlåt. Jag vet att du unnar mig det allra bästa.” Violet lade blidkande handen på hans arm. Den navettslipade diamanten blixtrade på hennes finger.
”Duktig flicka.” Tino böjde sig fram och gav henne en puss på kinden. ”Jag kommer att ta hand om dig, lita på mig. Jag tänker försäkra mig om att du slipper alla bekymmer.”
För de omgivande gästernas skull tvingade Violet sig att le. Hon skulle tala med honom om bilen senare, försiktigt. Bilen var inget som hon kunde tänka sig att avstå från, men förlovningsfesten var inte rätt tillfälle att prata om den.
Tino höll hennes hand fastare under armen. ”Följ med mig ut på terrassen. Där finns några som du måste prata med. Du har umgåtts med dina väninnor så att det räcker för i kväll.”
Violet kände hur hon gjorde motstånd men hon visste inte riktigt varför. Hon drog åt sig handen. ”Jag kommer snart”, sa hon.
Han rynkade ogillande ögonbrynen.
”Måste bara smita in på damernas”, fortsatte hon. ”Jag fräschar helst upp mig först.”
Tino sken upp. ”Naturligtvis. Vi träffas där ute. Försök att skynda dig, älskling.”
Violet nickade och iakttog honom när han gick därifrån. Hans stiliga gestalt banade väg i trängseln, omgiven av glada välgångsönskningar och gratulationer. Med sitt halvtomma champagneglas i handen slingrade hon sig fram mellan gästerna, men inte mot damtoaletten utan i motsatt riktning.
Hon gick igenom köket, där den inhyrda personalen placerade tilltugg och sötsaker på brickor utan att bry sig om henne, och fortsatte ut i den mörka och folktomma trädgården bakom huset.
Luften kändes sval efter den fuktiga värmen i familjen Leblancs villa, och Violet drog några djupa andetag. Från de höga, öppna fönstren spred sig ljusrektanglar över stengångarna och de välklippta buskarna. Musiken färdades ut med kvällsbrisen, blandad med skratt och hundra olika samtal, men ute i trädgården var den skonsamt dämpad. Violet vände ansiktet mot himlen. Stjärnorna och månen var delvis dolda av molntrasor som drev fram över det mörka himlavalvet.
Den irriterande rastlösheten som hon hade kämpat mot hela kvällen var omöjlig att bli av med. Violet blundade och försökte tala sig själv till rätta. Det här borde vara den lyckligaste kvällen i hennes liv. Den innebar inledningen på hennes nya liv och allt underbart som väntade på henne i en framtid full av … Violet öppnade ögonen.
En framtid full av vad då?
”Har ni gett brudgummen på båten innan ni ens har kommit fram till altaret?”
