Frostiga rosor och kryddat vin
ewa klingberg Jx'Xj Jx'Xj historiska media
tidigare böcker i huskvarnasviten:
Manglade dukar och vikta servetter (2017)
Lånat silver och krossat glas (2018)
Vaxade juveler och brända hjärtan (2018)
Sprucket läder och svikna löften (2019)
Falska toner och söta vinbär (2020)
Historiska Media
Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Ewa Klingberg 2023
Omslag Emma Graves, designstudioe.com
Omslagsbilder iStock och Shutterstock
Tryck ScandBook AB, Falun 2023
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-447-8
Jx“Xj
Jx“Xj
0000 ‚ 0000 0000 ‚ 0000
1
Jonathan satte händerna för öronen.
”Är du säker på att du hyrt ut till en ensamstående kvinna? Inte en hel skolklass?”
Felicia skrattade.
”Det är väl bara flyttkarlarna?”
Hon gick över köksgolvet och tryckte näsan mot fönsterrutan. Nere på bakgården skymtade hon en lastbil märkt med Mio möbler. Jonathan gjorde henne sällskap.
”Jag tycker att de travat upp och ner i trappan i timmar. Märkligt att köpa så mycket nytt och hur ska hon få plats med allt i den där lilla lägenheten?”
”Jaså, du tycker det är märkligt … Har du glömt hur det såg ut här hos mig när du kom hit första gången?”
Felicia hade också börjat om från början med en tom lägenhet efter separationen där hennes ex fått allt bohag. Dessutom hade hon haft fem rum att möblera, inte ett som den nya hyresgästen.
”Vem är hon egentligen?” Jonathan låtsades inte om kommentaren. ”Har du kollat upp henne? Referenser? Betalningsanmärkning? Vi kanske hyser en seriemördare.”
7
Jx'Xj Nutid
”Herregud! Vad du tar i.”
”Jag är bara orolig att det blir problem för oss.”
”Vilka oss? Vad jag vet är huset mitt”, sa Felicia. ”Har inte du ett jobb att sköta, förresten?”
Jonathan puffade till henne i sidan och hon log mot honom.
”Ses vi ikväll?” undrade hon.
”Så klart. Men jag kan bli sen.”
Felicia följde Jonathan ut i hallen och räckte honom rocken. Sedan ställde hon sig på tå och deras läppar möttes. Han lade handen om hennes nacke och höll henne kvar för ett ögonblick.
”Det är en spännande affär jag har framför mig. Ett sterbhus som ursprungligen härrör från en stor sekelskiftesvåning i Jönköping. I dagsläget finns alltsammans magasinerat på ett lagerhotell. Kan nog finnas godbitar till dig också.”
Det var skönt när Jonathan arbetade på hemmaplan och inte tillbringade all tid i Karlshamn där hans antikhandel hade sin bas. Hon kastade en blick på klockan och insåg att hon inte hade många minuter på sig innan det var dags för henne att öppna Manglade dukar och vikta servetter för dagen.
”Clown! Var är du? Det är dags att gå till jobbet!”
Som från ingenstans var den svarta långhåriga katten där och de tog sällskap nerför trappan. Felicias butik var en blandning av vackra saker till hemmet och allt som behövdes för att duka till en rejäl fest. Hon både sålde och hyrde ut. Allt efter kundernas önskemål. Det mesta var gammalt och lite nött, men där fanns också sprillans nytt. Inte nytt som i modernt utan nytt som i oanvänt.
Via trapphuset kom hon raka vägen in i ett gammaldags kök. Hennes butiks- och lageryta bestod till största delen av en tidigare lägenhet. Den ursprungliga butikslokalen mätte inte många
8
kvadratmeter. Men det minimala utrymmet uppvägdes av hur mysigt där var. Planen för dagen var att påbörja julskyltningen. På söndag var det första advent och då skulle allt vara klart.
Felicia låste upp och fortsatte ut för att tända ljuslyktan på trappstenen. Vädret var gråmulet och temperaturen höll sig strax ovanför nollgradersstrecket. Tänk vad stämningsfullt det skulle bli med lite snö. Det var mycket begärt, det visste Felicia. Det var inte så vanligt med en vit jul i Huskvarna. Hon återvände in och aktiverade dörrvakten så att hon skulle höra när det kom kunder.
Julpynt, var det. Att få frossa i allt som hörde julen till var bland det bästa Felicia visste. Efter att ha letat en stund hittade hon samtliga kartonger märkta med jul. I butiken gapade hyllorna tomma i väntan på att få fyllas med tomtar och annat pynt.
Hon höll upp en bågformad ljusstake med plats för sju ljus, klädd med remsor av rött och vitt silkespapper i stora öglor. Katten sträckte fram sin tass för att känna på grannlåten.
”Låt bli! Du får bara titta!” Felicia såg till att föra staken i säkerhet.
Clown drog sig missnöjt jamande tillbaka och Felicia gissade att han tänkte gå och lägga sig i fåtöljen i skyltfönstret. En av alla älsklingsplatser. Katten gick fritt i trapphuset och tittade in varhelst det var öppet. Felicia påminde sig om att hon måste informera Madeleine, den nya hyresgästen, om detta.
I en gulnad papplåda låg ett helt gäng med julgranskulor av den där spröda sorten som gick sönder bara man tittade på dem. Tack och lov var Clown gammal nog att inte leka med allt som kom i hans väg och granen i butiken hade fått vara ifred tidigare år. Grå garntomtar med röda luvor, kristyränglar med
9
”Åh … Titta, Clown!”
bokmärksansikten, flätade hjärtan och lyktor vikta av guldpapper. Felicia älskade allt det gammaldags pyntet. Inte ens trasslet med julgransbelysningen kunde få henne ur balans. Att byta ut slingan med elsladd var det inte tal om. Levande ljus bland de torra barren gick däremot bort. Till deras privata gran hade hon fått ge efter för Jonathans krav på en modernare variant med fjärrkontroll, så mycket antikhandlare var han.
Men var fanns julgransfoten? Inte där den borde i alla fall. Hon gick en sväng genom rummen, öppnade ett skåp här och ett där utan att finna den tunga gjutjärnsklumpen. Till slut fick hon syn på den högt uppe på en hylla. Hon ställde sig på tå och sträckte sig efter den. Det var nära att den gled henne ur händerna så snart hon fått tag på den. I samma stund som hon tog ett fastare grepp om den insåg hon att nageln på höger långfinger lossnat. Inte bara det. Den var spräckt ända ner till roten.
”Fan”, sa hon och stoppade på sig dosan som låg på disken och gav signal likt en babywatcher när butiksdörren öppnades.
Sedan gick hon tvärs igenom trapphuset och knackade på personalingången till Lollos naglar. Inget hände så hon tryckte ner handtaget och möttes av ”Tomterock” på högsta volym. I salongen dansade Lollo vilt, iklädd svarta elastabyxor med hälla under foten och en ärmlös rosa angorajumper med polokrage.
”Kom igen!” Hon vinkade till sig Felicia som skrattande gjorde henne sällskap.
När jukeboxen tystnat torkade båda svetten ur pannan. Lollo hade täckt för sitt skyltfönster på gammaldags manér så att ingen skulle kunna titta in förrän hon var redo.
”Hur går det för dig?”
”Så där”, erkände Felicia och höll fram handen med den skadade nageln.
10
”Nämen! Hur många gånger ska jag behöva påpeka att naglarna inte ska användas som verktyg. Tur för dig att jag har stängt och kan fixa det där på direkten.”
Lollo tände lampan över arbetsbordet och Felicia slog sig ner.
”Hurdan är hon? Den nya i ettan?” förhörde hon sig medan hon slipade bort de sorgliga resterna av nageln.
”Vet inte så mycket om henne … Har bara bytt artighetsfraser medan vi skrev kontrakt och så igår då jag överlämnade nycklarna.”
”Fast du vet väl vad hon heter?”
”Madeleine”, svarade Felicia.
Lollo sken upp.
”Vi får hälsa henne välkommen hit till Vättergatan fyra. Vad tror du om glöggmingel eller något annat skoj?”
”Vi måste bara låta henne komma till rätta först. Hon kan ha mycket med sig i bagaget.””
”Vad menar du?” Lollo tittade upp.
”Magkänsla. Men jag lovar att jag ska fixa en liten välkomstfest för henne när det är läge.”
”Det måste du! In med fingret.”
Felicia lydde och Lollo fortsatte: ”Förresten har du bokat tid för dina julnaglar?” Hon sträckte sig efter sin iPad. ”Det har du ju inte. Var ska jag klämma in dig? Jag som lovat Lars och Ebba att inte jobba över lika mycket som förra året.”
Felicia skämdes, så typiskt henne att inte boka i god tid.
”Fast jag kan ha samma klor fram till mellandagarna”, sa hon. ”Tror inte någon kommer att störas av utväxten på mina naglar.”
”Jo, jag”, sa Lollo. ”Det är det enda jag kommer att glo på under julafton. Vi får ta det en lunch veckan innan födelsedagsfesten.”
11
”Vad menar du?” Felicia letade förtvivlat i minnet. Hade hon missat något?
Lollo himlade med ögonen.
”Du har verkligen ingen koll. Jesus … Det är hans förtjänst att både du och jag slår nya försäljningsrekord så här års.”
”Åh.” Felicia stönade inombords över att hon var så trögtänkt. ”Tack för hjälpen med nageln.”
Hon vände tillbaka till sina egna domäner och möttes av en röst som av allt att döma konverserade med Clown. Hade det kommit kunder som hon missat? Så förargligt att hon inte hört klockan ljuda i bakfickan. Hon skyndade mot butiken. Med ryggen mot henne stod en äldre man i en mörkgrå yllerock och matchande hatt.
Viktoriabyn 1902
Flingorna dansade mot marken i nästan samma takt som Olivia sopade undan snön från trappan. Snart ljusnade det men i gråvädret skulle hon inte få se solen stiga över bergskammen. Inte den här morgonen i alla fall. Det var ännu nästan fyra veckor kvar innan vintersolståndet. Hon rätade på ryggen och lutade sig tungt mot kvastskaftet. Genast bildades ett nytt tunt lager med snö på trappstenen.
Genom snögloppen såg hon männen som med kutande ryggar och nerböjda huvuden var på väg mot faktoriet. Inom kort skulle visslan som annonserade arbetsdagens början ljuda över nejden. Då gällde det för alla jobbarna att befinna sig på rätt sida om den höga järngrinden. I annat fall blev lönekuvertet
12
Jx'Xj
tunnare än vanligt. Hon såg dem halka än hit och än dit i modden. Många med träskor på fötterna.
Till för bara ett halvår sedan hade hon varje morgon i tre månaders tid vinkat åt sin make stockmakaren då också han gett sig av mot fabriken. Nygift och lycklig hade hon pysslat om deras fina lägenhet om ett rum och kök på bottenvåningen i en av de eftertraktade arbetarlängorna i Viktoriabyn.
Som hon sett fram mot den här julen. Den första som hustru och med ett eget hem att pynta. Korv att stoppa och bröd att baka. Julbyket och timmarna i mangelstugan. Ljusstöpning och tillverkning av smällkarameller att hänga i julgranen. Av allt det där blev det nu inget. Hemmet hade hon tack och lov kvar. Samt en änkepension som höll svälten borta. Men glädjen fanns inte längre i hennes liv och längtan efter en familj hade sopats bort i det krutregn som hennes Adolf kommit i vägen för. Hon var fortfarande förbannad på honom. Varför hade han inte sett upp, varit mer försiktig? Varje dag hade han predikat om hur farligt arbetet på faktoriet kunde vara och så hade han själv slarvat med säkerheten. Nej, förlåta honom, det skulle hon aldrig göra.
Olivia svepte åter ilsket med kvasten över trappan och flätade sedan ihop några av granruskorna hon hämtat hos sin bror på gården i Hakarp till en tät matta att lägga utanför dörren. Hon tog ett steg tillbaka och beskådade sitt verk. Grant blev det, minsann. Om hon skulle passa på och binda en krans av riset som blivit över. Men först skulle hon värma sig med en kopp kaffe.
Naturligtvis hade det slocknat i köksspisen under tiden hon varit ute. Hon tände på nytt och medan elden tog sig fyllde hon kitteln med vatten och mätte upp av de nymalda bönor-
13
na. Sedan drog hon undan ringen från den minsta plattan och ställde pannan på plats över lågorna.
Hon hämtade den blommiga koppen utan öra. Den hörde till finservisen som hon och Adolf fått i bröllopsgåva av svärföräldrarna. Men efter det att koppen gått i golvet använde hon den till vardags. Påminnelsen om Adolfs familj fick henne att sucka. Inte en enda gång hade de hört av sig och frågat hur hon hade det. Om de kunde vara till hjälp på något sätt. Efter begravningen var det som om de glömt bort att hon någonsin funnits. Annat hade det säkert varit om hon fött dem ett barnbarn. Allra helst en pojk. Nej, inte ens en bebis hade Adolf hunnit ge henne. Fast de hade jobbat på det och han hade varit minst lika besviken som hon då deras älskog visat sig fruktlös. Hur många kände hon inte till som födde barn redan fem till sex månader efter det att de gift sig. Hon och Adolf som varit så löjligt försiktiga och oroliga för att deras utomäktenskapliga turer i sängen skulle få henne att bli tvungen att stå inför prästen utan krona på huvudet.
Kaffet kokade upp och hon drog kitteln åt sidan för att sumpen skulle sjunka till botten innan hon serverade sig själv av den heta drycken. Hon slog sig ner på en av pinnstolarna vid bordet och kupade händerna om koppen. Här satt hon och kunde för en stund inbilla sig att allt var bra. Adolf hade nyss gått till faktoriet och hon hade tid i bagarstugan. Borta vid dörren stod korgen fylld med mjölpåsar, smör och ägg. Ingredienser som skulle bli till limpor och finbröd med smak av kanel samt strösslat pärlsocker, att skryta med vid julens släktkalas. Men nej, tankens kraft var inte stark nog. Verkligheten skakade om henne. Sanningen var den att hon inte hade särskilt mycket att sysselsätta sig med. Hon behövde inte ens hämta dricks-
14
vatten dagligen. Inte heller tömma skulhinken stup i kvarten. Storbak var helt onödigt och den lilla tvätt hon hade klarade hon galant av hemma i köket. Olivia reste sig och hämtade en skorpa ur burken i skänken. Eftertänksamt doppade hon den mjuk i kaffet. Hon hade alla sina tänder i behåll så egentligen hade hon inga bekymmer med att tugga. Det handlade mer om konsistensen som påminde henne om barndomen då hon suttit i köket hemma hos mor och far och doppat torra brödbitar i varm mjölk. Familjen hade haft det bra på gården och sedan brodern tagit över bodde föräldrarna i undantagsstugan.
Kaffet var urdrucket och Olivia ställde koppen i diskbaljan. Hon gick ett varv i lägenheten, rättade till fransen på en trasmatta och funderade på om hon skulle såpskura golvet. Bara för att få njuta av den friska doften.
Vid spegeln framför vilken Adolf brukat raka sig stannade hon till. Trött och glåmig. Med rynkor både här och där. Allt kunde hon inte skylla på det fläckiga glaset. Inga grå hårstrån i alla fall. Tack och lov. Hade bara fattats det också. Vad skulle hända när sorgeåret var till ända? Skulle änklingarna med stora barnaskaror flockas kring henne i jakten på en mor till sina osnutna ungar? Risken var stor. Och det var inte ens säkert att de mest ivriga tänkte vänta så länge som konventionen förespråkade. Att hon inte förde med sig egna barn i boet sågs också som en fördel. Men hon skulle värja sig. Inte falla för frestelsen att än en gång bli titulerad fru. Adolf gick inte att ersätta. Dessutom skulle ett nytt äktenskap beröva henne pensionen efter honom och hon skulle bli omyndig. Det fanns fördelar med änkeståndet. Ett orosmoln var dock bostaden. Hon antog att hon skulle bli tvungen att flytta så småningom. Lägenheterna var avsedda för duktiga arbetare på faktoriet. Säkert stod flera
15
familjer som bodde i de betydligt omodernare husen i Smedbyn och Stockmakarebyn på kö för ett bättre hem.
I ärlighetens namn borde hon nog se sig om efter någon annanstans att bo innan hon blev utkörd. Dessutom hade hon långtråkigt. Dagarna var oändliga. Hon behövde ha något för händer. Men hon hade inte lust att klappa tvätt nere vid ån, inte heller städa åt bättre bemedlade eller bli torgmadam för den delen. Barnjungfru kanske, eller husa? Frågan var bara om hennes kvalifikationer var tillräckliga. Troligtvis inte, uppvuxen som hon var på en gård på landsbygden. Så kom hon att tänka på butikerna som blev allt fler. Inte minst i Jönköping. Tanken på att bli bodbiträde tilltalade henne och hon log mot sin spegelbild och tyckte genast att hon såg mindre bedagad ut. Tänk om hon rentav kunde få plats i den fina hattaffären vid Hovrättstorget. Det skulle minsann vara något.
Drömmarna kom av sig när hon hörde ljudet av fotsteg från farstun och strax därefter bultade det på dörren. Innan hon hunnit ropa kom in snubblade hennes syster över tröskeln. Bakom hennes vida kjol skymtade Hjalmar som hulkade och snorade värre än vanligt.
”Snälla, Olivia. Du måste bara hjälpa mig.” Lisettes röst var mjuk och hon lade huvudet på sned på ett sätt som Olivia alltför väl kände igen.
Redan som barn hade hennes storasyster lyckats blidka Olivias hjärta med just den gesten. Lisette föste fram Hjalmar.
”Jag ska resa bort ett par dagar. Ett tillfälle jag inte får missa. Visst kan Hjalmar bo här hos dig? Han kommer inte vara till minsta besvär.”
Det där med ett par dagar trodde Olivia så mycket hon ville på. Det var inte första gången som Lisette fick för sig att lämna
16
staden. Och besvär? Hon kände sin systerson. Ändå stod hon och tioåringen en stund senare i fönstret och vinkade adjö åt hans mamma.
Nutid
Förmodligen hade mannen inte hört Felicia komma. För han fortsatte småprata med Clown som svarade med att ömsom kurra, ömsom jama. Hon drog på munnen. De var för gulliga.
”Välkommen! Och förlåt att du fick vänta.”
Mannen snurrade runt och tittade ursäktande på henne.
”Du måste tro att jag är alldeles tokig”, sa han.
”Inte alls. Men vad kan jag hjälpa dig med?”
Mannen pekade mot skyltfönstret.
”Den där”, sa han, ”det är en trevlig tavla, du skyltar med.”
”Ja”, sa Felicia. ”Det är en målning av det här huset.”
”Får jag fråga vem konstnären är.”
”Hon heter Jeanette Dahlskog.”
”Är hon från Huskvarna?”
Felicia rynkade pannan. ”Det tror jag …”
”Jag menar, kommer hennes släkt härifrån?”
”Det vet jag faktiskt inte.”
Mannen skakade lätt på huvudet och såg sig omkring i butiken.
”Jag är allätare och samlar på lite av varje.”
Det var tydligt att han bytte ämne.
”Titta runt, vet ja. Om du undrar över något, så finns jag här.”
Felicia hämtade en kartong som hon ställde på disken och
började packa upp tomtar av alla de slag. Vissa var riktigt gamla,
17
Jx'Xj
som en liten i vintervitt tyg och ansikte i form av ett bokmärke. Andra mer moderna, blankmålade och rosenkindade. Många var av porslin. Hon höll upp en nisse med en vackert broderad dräkt och naturtroget ansikte, som hon visade för kunden. Han gav den en blick och gick vidare in i nästa rum där i huvudsak serviser, glas och andra dukningsrelaterade varor fanns uppställda. Eftersom han verkade vara nöjd med att se sig om på egen hand lät hon honom vara. Tomte efter tomte fann sin plats på hyllraderna och berget med silkespapper växte runt hennes fötter. De flesta tomtarna hade hon köpt under året och packat ner allt eftersom hon kommit över dem. Många av dem mindes hon inte alls och just därför var det så roligt att återse dem.
Efter en stund kom kunden tillbaka med ett schatull fyllt av silverbestick som han höll fram.
”Vet du varifrån de här kommer?”
Felicia studerade sin nygjorda nagel och sökte i minnet. Troligtvis från antikaffären i Karlshamn. Men hon kunde lika gärna inhandlat uppsättningen på en mässa eller rentav i en secondhandbutik.
”Det minns jag inte”, svarade hon. ”Om det är viktigt för dig att veta så skulle jag nog kunna ta reda på det.”
Det där sista hade hon inte alls lust med. För det skulle i värsta fall innebära ett tröstlöst sökande i bokföringen.
Mannen tog upp en kniv och vägde den i handen.
”Olga”, sa han. ”Modellen heter Olga.”
Felicia nickade.
”De saknar tidigare ägares initialer. Vilket är ganska ovanligt och därför kostar de lite mer än en uppsättning som är märkt.”
Mannen lade tillbaka kniven på dess plats och slog igen locket med en lätt smäll.
18
”Jag får fundera på saken”, sa han och lämnade över skrinet till Felicia.
”Du är välkommen tillbaka.”
Han lyfte lite på hatten och tackade för titten. Innan han försvann smekte han Clown över ryggen som genast sträckte på sig och följde honom till dörren.
Hon undrade om kunden bodde i trakten eller bara haft vägarna förbi. I vilket fall kände hon inte igen honom sedan tidigare. Tankfullt ställde hon en rad med söta nissar nära rutan i skyltfönstret i rätt höjd för nyfikna och förväntansfulla barnaögon. Vilket var den där mannens egentliga ärende? Känslan av att han snokat dröjde sig kvar. Jobbade han på Skatteverket? Hon frustade till. Lollo hade faktiskt råkat ut för besök av en dam som tackat nej till kvitto och sedan ångrat sig. När Lollo senare samma dag köpt en glass i kiosken på Esplanaden hade hon fått veta att myndigheten gjort en räd bland småföretagarna i staden. Eller var hennes kund rentav polis som sökte efter stöldgods? Nej, knappast troligt att de jobbade undercover. Det förekom nog bara på film. Ändå hade det verkat som om han försökt uppträda diskret och inte var riktigt van vid att vare sig synas eller höras.
”Hallå! Felicia! Här kommer jag med granen!” Lars stövlade in med lera på kängorna och med ett leende som sträckte sig från det ena örat till det andra. ”Tjuvad medan markägaren såg mellan fingrarna.”
Som om han visste vad hon just stod och tänkte på.
”Eller hur?”
Lars och Lollo ägde en tjusig fastighet på landet med tillhörande skog och sedan de flyttat dit hade det blivit en tradition för alla i huset att ha gran från Ängdalens ägor.
19
”Du funderade inte på att stampa av dig innan du klev över tröskeln?”
Lars vände sig om och kastade en ointresserad blick på spåren han lämnat efter sig.
”Julgransfoten står på golvet i köket. Det vore toppen om du hade tid att sätta granen på plats åt mig. Så lovar jag att inte skälla om grushögarna.”
Lars muttrade ett svar som Felicia inte uppfattade och hon brydde sig inte heller så länge han fixade granen åt henne. De hade varit vänner ända sedan Felicia tagit över ansvaret för Vättergatan fyra. På den tiden hade Lars varit en av hyresgästerna i huset och också den som agerat vicevärd.
”Var så god. Ska den stå på samma plats som förra året?”
”Ja, tack. Då skymtar den genom fönstret från gatan och ger exakt den magiska stämning jag är ute efter. Vill du ha en kopp kaffe innan du ger dig av?”
”Tack. Men jag ska hinna hämta Ebba också. Lollo är långt ifrån klar i salongen. Det är girlanger och vadd överallt.”
Ebba var Lars och exfruns adoptivdotter och då hennes mamma jobbade för Läkare utan gränser och sällan var i Sverige, bodde hon hos Lars och Lollo på heltid. Med tanke på Ebbas internationella ursprung hade Lars valt att placera henne på Internationella Engelska skolan där hon gick i första klass. Vilket medförde att antingen han eller Lollo skjutsade flickan fram och tillbaka veckans alla vardagar.
”Erbjudandet står kvar!” ropade Felicia efter honom när han försvann.
I en plåtask bland rosa bomull fann hon ett luciatåg från femtiotalet. Helt bedårande med lucia, tärna, stjärngosse och pepparkaksgubbe. Hon synade varje figur ingående. Ingen nagg
20
eller spricka. Märket var Goebel och asken original. Säkert bomullen också som kändes smutsig mellan fingrarna. Hon gjorde en sökning på nätet och bestämde att femhundra per figur var ett rimligt pris.
Hon fick åter syn på julkulorna och de glittriga girlangerna, men beslutade sig för att värma sin lunch innan hon klädde granen. Klockan var mycket och hon borde ha ätit för längesedan.
Hon röjde undan kastrullen som hon kokat möbelputs i och tog fram en ren till soppan.
Den smakade precis så som den såg ut. Fadd och tråkig. Hon fick skylla sig själv som envisades med att köpa färdiga produkter på tetra. Enda fördelen var att hon inte tog en onödigt lång lunch. Den var avklarad på tio minuter och med en kopp rykande hett kaffe inom räckhåll började hon klä granen. Äkta närproducerad rödgran. Med mycket vatten och kärlek skulle hon säkert kunna hålla den vid liv långt in på nästa år. Längst in med ryggarna mot stammen lät hon garntomtarna gränsla grenarna. Pyntet i granen var inte till salu. Men det hände att hon skiftade grannlåten och sålde av allt eftersom hon köpte nytt. Det här året hade toppstjärnan fått stå tillbaka för en guldig spira och de små glasänglarna hade fått ge plats åt florstunna ornament i form av hjärtan i olika storlek. Felicia fäste vart och ett av ljusen i julgransbelysningen med jämna mellanrum och slutade skickligt på samma ställe där hon börjat, kopplade ihop slingan och stoppade i kontakten. Alla ljusen lyste på första försöket och hon slog ihop händerna av förtjusning. Det här skulle Jonathan få se, han som hävdade att ljusslingor från flydda tider var oberäkneliga och att det snart inte skulle finnas nya lampor att köpa till dem. Hon skickade en bild. Det senare hade han säkert rätt i och det bekymrade
21
