9789180504447

Page 1



bageriet surdegen Lilly Emme

historiska media


I serien Kvarteret Kronan ingår: Bokförlaget Gyllendufva (2021) Månas kristallbod (2022) Äldreboendet Pärleporten (2022) Bageriet Surdegen (2023)

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Lilly Emme 2023 Sättning Typ & Design Omslag Emma Graves, designstudioe.com Omslagsbilder iStock och Shutterstock Tryck ScandBook AB, Falun 2023 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn 978-91-8050-444-7


Kapitel 1 I det högra hörnet av serveringsdisken kunde man skönja en långsmal fläck. Den var inte särskilt stor, det var den inte. Fast det hörde inte hit. Saken var att den inte borde vara där överhuvudtaget. Sirpa Karjalainen smackade irriterat med läpparna och drog sedan trasan över fläcken. Eftersom den var minimal försvann den förstås med en gång. Hon blängde mot den låsta ytterdörren. Som om hon med tankekraft skulle kunna kalla tillbaka de två serveringsflickorna som arbetat under dagen och skälla på dem för att de lämnat Surdegen i detta hemska skick. Men flickorna var givetvis redan långt härifrån. Alla var mer eller mindre slitna nu i slutet av november och ville uppenbarligen inget hellre än att ligga hemma och titta på tramsiga julfilmer. Sirpa själv hade inte mycket till övers för sådan sentimental skit. Bara för att de snart gick in i december och 5


närmade sig julen fick man inte bli slarvig och missa att torka rent. Nej, alla var tvungna att fortsätta göra sitt arbete för att bageriet skulle kunna hålla sin höga standard. Det enda som var bra med den kommande adventsperio­ den var den ökade omsättningen som följde med de isande vindarna som drog in över kvarteret. Snön hade kommit tidigt i år och den bidrog antagligen till att alla blev som galna i allt juligt. Igår hade det varit första advent och folk hade köpt varor som aldrig förr. Bageriets eftertraktade saffransflätor, klenäter och stora pepparkakshjärtan hade försvunnit med vindens hastighet. Pepparkakshjärtana tog alltid slut fortare än konditorn Rasul kunde tillverka dem och Sirpa klappade sig själv på axeln som tagit med idén från en julmarknad i Bremen för snart tio år sedan. I nästan vart och vartannat fönster här i Kronan hängde nu de omsorgsfullt dekorerade pepparkakshjärtana och vittnade om högtiden som låg framför dem. Sirpa tänkte absolut inte klaga på det extra arbetet som december medförde, hon trivdes när det var mycket att göra och idag hade de också börjat servera sina lyxiga julsmörgåsar. Hembakad vört med rejält pålägg skulle det vara. Smörgåsen var uppdelad i flera mindre avdelningar, var och en bjöd på en kavalkad av julens smaker. Julskinka med senap, rökt lax med hovmästarsås och självklart ägg och sill. Hon hade tänkt spara en till sig själv till kvällsmat, fast allt hade gått åt under dagen så det fick nog bli en tallrik långfil istäl­ let. Lite russin och kruskakli på och hon skulle vara nöjd. 6


Utanför bageriet dansade snöflingor i det gula skenet från gatlyktorna och Sirpa huttrade till. Det var tur att butiken var varm och skön. Idag var hon mer tacksam än vanligt över att hon inte behövde pendla till sitt arbete. Det var smidigt att bo så nära som hon gjorde. Ja, hon var definitivt tillfreds och glad över sin behagliga tillvaro. Allt var som det skulle. Bara fortsätta jobba hårt och skörda frukterna av det. I fönstren lyste några adventsstjärnor och gav hela bageriet en behaglig inramning. Sirpa gick fram till skyltningen och inspekterade den. Som brukligt stod guldpokalen på en vit piedestal i mitten och snett till vänster tronade förra årets pepparkakshus. I nitton år hade Sirpa ställt upp i pepparkakshustävlingen som resebyrån Res och Rus anordnade, och under lika många år hade hon vunnit. I år skulle det dessutom bli tjugoårsjubileum och de specialbeställda t-shirtarna som serveringsflickorna skulle ha på sig efter vinsten låg redan och väntade i förrådet. Detta år var det extra viktigt att vinna, eftersom ingenting längre var sig likt sedan hennes ärkefiende Tomas Devalino genomfört sin ondskefulla handling angående bageriets namn. Adrenalinet pumpade i Sirpa bara hon tänkte på det. Han var det enda irritationsmomentet i hennes annars perfekta tillvaro. Det gillade hon verkligen inte. Så snabbt som möjligt skulle hon se till att allt blev lugnt och angenämt igen. Och hon visste exakt hur hon skulle komma dithän. Sirpa må ha förlorat just den striden, men några fler f­ örluster 7


skulle det minsann inte bli. Vinsten i tävlingen skulle bli hennes i år igen, om det så var det sista hon gjorde och då skulle Tomas veta sin plats och allt skulle bli som vanligt. Den första december klockan elva på förmiddagen öppnade anmälningen till årets tävling och det var också då som årets tema avslöjades. Hon kunde knappt bärga sig, för var det något Sirpa kunde så var det att baka de mest oslagbara pepparkakshusen som landet skådat. Då fick hon syn på en papperslapp som någon tejpat fast på skyltfönstret. Synen av den störde henne. Vem tog sig sådana friheter? Sirpa släpade sig bort mot dörren och låste upp, det var inte lite fräckt att tro att hennes fönster var någon allmän informationstavla. Snön fick henne att rysa till och hon drog den gröna koftan om sig och kisade med ögonen. Fyra steg i snön och sedan ryckte hon bort anslaget. Några tejpbitar satt kvar och hon svor högt. Dem fick någon av flickorna ta bort imorgon bitti innan morgonruschen. Sirpa smällde igen dörren och låste, vintervädret i kvarteret Kronan var inte att leka med i år. Hon skakade av sig snön som fastnat på henne och läste irriterat på den skrynkliga lappen. Det var katthemmet Kattastrofen som gjorde en efterlysning. Mitt på anslaget syntes en stor, orange katt. Tre morrhår på ena sidan, ett på den andra och två örontoppar som det såg ut som någon tuggat på. Det var en synnerligen ful katt. 8


Sirpa läste snabbt igenom texten. Katthemmets äldsta invånare, Rambo, sökte visst nytt hem. Han hade bott i snart tolv år på Kattastrofen och längtade nu efter sin egna kärleksfulla matte eller husse. Efter att i alla år blivit förbisedd när folk hämtade hem kattungar var det nu hans tur enligt den som författat ihop snyfthistorien. En varm bädd och mycket kel var allt han önskade. I utbyte skulle han ge kravlös kärlek och lojalitet. Sirpa fnyste. En katt som var lojal? Fanns det ens? Hon knycklade ihop pappret och tryckte ned det i fickan. Lycka till att hitta någon som skulle vara dum nog att ta emot den där fulingen. Klart att folk valde söta kattungar framför den där väderbitna gubbkatten. Lite hagel smattrade mot rutan och Sirpa rös till, nu längtade hon verkligen upp till lägenheten. Göra kväll och sedan mata surdegen Termo med mjöl och vatten. Termo låg till grund för allt surdegsbröd som såldes på bageriet och han var mer berömd än Sirpa själv. Många var de som bönat och bett om att få köpa en bit av honom genom åren, fattades bara att hon skulle gå med på något sådant. Idag var det dags för hans veckoliga matning, men först skulle hon skriva en ilsken lapp och fästa på anslagstavlan i personalrummet så att flickorna fattade att man var tvungen att putsa bort all smuts innan man gick hem. Bageriet hade en serveringsdel där de kunde ha ett tjugotal gäster åt gången, och även om de hade fullsatt i princip hela tiden kom de flesta kunder in för att köpa med sig 9


v­ aror hem. Alla deras godsaker förbereddes i tillagningsköket som låg längre in i lokalen. I den bakre delen av bageriet fanns också ett stort skafferi, ett förråd, ett mindre omklädningsrum och så det lilla personalrummet. Precis innan man gick in i tillagnings­ köket fanns det en låst dörr och bakom den en brant trappa. Trappan ledde rakt upp till Sirpas lägenhet. Det var inte jättestort, vare sig bageriet eller hennes bostad, men det var hennes och hon var mäkta stolt över det. Hon kom in i personalrummet och grimaserade illa när värken stack till som tusen nålar. Kallsvetten kom som på beställning och hon knep ihop läpparna till ett smalt streck medan vågen av smärta svepte över henne. Det var bara att bita igenom, för att gå tillbaka till vårdcentralen Bloddroppen och be om starkare smärtstillande kunde hon inte. Den där läkaren skulle säkert bara fortsätta tjata om höftoperation, den som Sirpa absolut inte tänkte överväga! Hur hade läkaren tänkt att kvarteret Kronans omtyckta bageri skulle överleva om hon blev sjukskriven? Rehabiliteringen efter en höftoperation var både lång och komplicerad. Läkaren hade pratat om att hon inte fick korsa benen på tre månader och sex kunde bli ett problem i början. Då hade Sirpa fnyst åt honom och lämnat vårdcentralen på studs. Visserligen kunde hon tugga i sig att inte ha sex efter operationen eftersom det inte fanns vare sig någon äkta ­eller oäkta make som skulle beklaga sig över det. Problemet var däremot bageriet, det fanns nämligen ingen familj 10


e­ ller nära vän som kunde ställa upp och hjälpa till med den biten. Hon var ensam och det hade hon alltid varit, för då kunde hon göra som hon själv ville. På det stora hela flöt arbetet på bageriet på som smort och hon var mer än nöjd över situationen. Förutom trätan med Tomas Devalino då. Och lite smolk i bägaren var det också att hon snart skulle bli tvungen att ta emot en praktikant. Men hon försökte att inte tänka på det. Den gamla antika väggklockan i personalrummet slog nio och Sirpa låste upp hänglåset på ett av köksskåpen. Skåpet som ingen annan hade tillgång till. Den välbekanta synen av olivpåsarna fick henne att slappna av. Vant öppnade hon en påse och hällde upp i skålen och när första näven nådde gommen smälte bekymren iväg som smör i solsken. Så fort oliverna var slut greppade hon en ny laddning samtidigt som hon råkade komma åt en hög med papper som låg på samma hylla. Förvånat stirrade hon på ett ensamt foto som långsamt singlade ned på golvet. Hur i hela världen hade det hamnat där? Hon visste knappt om hon skulle skratta eller gråta över synen på sig själv och Pekka Ahlo. De såg så glada och unga ut, stående på en välkänd klippa i Finland. Fotot var taget strax efter att Pekka köpt sina första gapiga papegojor. En udda hobby som Sirpa inte tyckt det minsta om. Men på den tiden hade hon varit kär och haft överseende med det hela. Någon gång under åren som passerat hade hon ritat dit 11


två djävulshorn på Pekka, det kunde han gott ha. Nu mindes hon knappt hur han hade sett ut utan dessa, men strunt samma, allt det där hade hänt för så länge sedan. Han hade uppfört sig som en djävul på den tiden och var säkert fortfarande en. Sirpa greppade plockpinnen, fick upp fotot och lyfte på locket till soptunnan. Då var det som om något stoppade henne. Hon svor över sin egen fånighet men tryckte tillbaka fotot in i skåpet. Där kunde det ligga och ruttna bort, precis som hennes förflutna hade gjort. Kvickt fångade hon upp resten av dokumenten med plockpinnen och stoppade in även dem. Sirpa fick fram ett tomt papper och satte sig ned på den enda stolen runt det stora matbordet. Hon trodde nämligen inte på idén att personalen skulle ha rast samtidigt för då skulle de bara prata bort värdefull arbetstid. Hon tog en svart bläckpenna. Genom åren hade hon lärt sig att det inte var någon idé att linda in saker och ting. I början hade hon försökt anpassa sig till det svenska nervösa sättet. Nu körde hon med raka, finska rör och det fungerade perfekt. Surdegen var hennes familj, hennes bästa vän och hela hennes liv. Det hade inte alltid varit självklart att det skulle bli ett bageri, men det hade visat sig att hon inte hade så många andra färdigheter. Nu kunde hon inte längre tänka sig något bättre öde, som femtioåttaåring var hon mer än nöjd med hur livet hade blivit. Minus de värkande höfterna då. 12


Hastigt skrev hon ihop vad hon ville ha sagt, sedan haltade hon bort till den stora anslagstavlan och satte upp lappen med ett häftstift. När serveringsflickorna dök upp imorgon skulle de väl en gång för alla lära sig att inte jävlas med den här finska tigern igen.

13


Kapitel 2 ”Jag ska vara uppriktig med dig.” Abel drog handen över skägget och satte glasögonen på huvudet. Hans vita hårtofsar stack fram och bildade små toppar som påminde om isberg. I över två år hade de kämpat, hon och Abel. Kanske hade Abel kämpat lite mer än hon, om hon skulle vara ärlig. ”Det här är din sista chans.” Pixie hade inte några som helst problem att förstå allvaret i situationen. Den lilla ersättningen hon fick så länge hon var inskriven på Arbetsförmedlingen var inte stor. Men den räckte åtminstone till att betala hyran för det slitna vindsrummet på kollektivet Djungelgurkan. Resten la hon undan till resan. ”Jag har kämpat med näbbar och klor för att du ska få den här praktikplatsen. Jobbet är i princip ditt om du bara … du vet, anstränger dig den här gången.” Abels ton var både allvarlig och uppgiven. Vilket inte var särskilt konstigt. Pixie hade trots allt misslyckats med 14


otaliga praktikplatser och yrkesutbildningar. En sak kunde man säga om Abel, han hade en ängels tålamod, men nu syntes det tydligt att även han hade börjat ge upp hoppet och det fick Pixie att bli osäker. Hon visste att hon var svår. Efter den hemska olyckan för fem år sedan hade hon förändrats och nu visste hon inte hur hon skulle rätta till det. ”Om inte du tar chansen så har jag en annan kandidat”, sa Abel uppriktigt. Mobilen pep till och Pixie smög fram den i knäet. Någon hade budat femtio kronor för häftapparaten och hon kände sig genast gladare. Auktionen gick ut om fem minuter så det var inte vidare troligt att någon skulle lägga ett högre bud än så, men femtio kronor var också pengar. Såklart visste hon att det var fel att stjäla, men hon tog bara småsaker, sådant som folk inte skulle ligga sömnlösa över – som Abels häftapparat. Det första Pixie sett när hon kom hit till dagens möte var att han redan hade en ny på skrivbordet. Arbetsförmedlingen hade resurser och då kunde hon gott få tjäna femtio spänn på dem. Abel gned sig över näsan och såg tröttare ut än på länge. Pixie kom på sig själv med att fundera på om han någonsin tog semester, eller om han satt dag ut och dag in och försökte få losers som hon själv ut i arbetslivet. ”Förstår du vad jag säger? Om du inte tar platsen har jag en annan som tar den. Jag har fått in två ställen och har två 15


praktikanter som behöver komma ut i arbetslivet. Nu ger jag dig chansen att få den bästa platsen, eftersom jag vill att det ska gå bra för dig. Fast då måste du anstränga dig.” ”Jag fattar, berätta mer om det där stället.” Pixie la bort mobilen och tog fram ett paket tuggummi ur handväskan. Hon höll fram det mot Abel, men han skakade avvärjande med handen så hon tog de som var kvar och stoppade in i munnen. ”Du har väl hört talas om Surdegen och Sockerpullan? Eller rättare sagt, det heter bara Bageriet Surdegen nu för tiden.” ”Det är väl det där stället som drivs av den finska ragatan, eller hur? Hon som vinner de där pepparkakstävlingar­ na varje år.” Pixie och morfar brukade ha som vana att gå förbi Sur­ degen och kolla in deras julskyltning. Förra året var första utan honom för han hade börjat krympa ihop redan då. Hon hade själv fått titta på den stora guldpokalen som tronade bredvid det fantastiska pepparkakshuset. Trots att bygget var otroligt fint hade Pixie bara stannat en kort stund. Det hade gjort för ont att titta på det utan Johannes vid sin sida. ”Ähum, hon heter Sirpa Karjalainen.” Abel harklade sig. ”Och hon har gått med på att ge dig praktik i tre månader om du går dit imorgon.” ”Vad ska jag göra då?” ”Diverse arbetsuppgifter och jag ska inte försköna det. 16


Det är långa arbetsdagar och hårt jobb, och Sirpa … ja, Sirpa är ett välkänt ansikte här …” ”Ragata. Jag sa ju det.” Pixie sken upp när hon såg Abels förskräckta min. ”Du borde nog inte säga så. Den andra praktikplatsen jag har ligger i Huvudstaden och jag tror att den skulle passa dig sämre.” ”Nåja, skräcködlor skrämmer mig inte så det blir perfekt att vara på Surdegen.” Pixie kunde inte låta bli att titta lite extra på den nya häft­apparaten. Den såg onekligen modern ut. En sådan modell skulle man säkert få mer än femtio kronor för. ”Då tar du alltså chansen?” sa Abel och la handen över häftapparaten. ”Självklart. Jag drar dit imorgon, lätt som en plätt.” Kanske skulle praktikplatsen kunna ge både lön och nya grejer att stjäla? Då skulle pengarna rassla in fortare och ja … då skulle Johannes inte hinna dö innan hon samlat ihop tillräckligt. Hon reste på sig. ”Bara en liten detalj.” Abel skruvade på sig. ”Det här med dina kläder … har du något annat du kanske möjligtvis kan …” ”Ber du mig att byta kläder? Får du ens det?” ”Säkert inte, men jag vill att du ska lyckas. Sirpa är av den gamla stammen förstår du och hon skulle nog uppskatta lite mer vårdad klädsel.” Pixie kände hur det började bubbla inom henne och till slut bröt hon ut i ett stort flabb. 17


”Var inte så orolig. Jag ska nog charma den här satkärringen fortare än du hinner kryssa i dina formulär.” Abel hostade lätt och lämnade över pappret till Pixie. Hon tog det och gick mot dörren och när Abel vände blicken mot en dokumenthög på skrivbordet sträckte Pixie ut handen i riktning mot ett litet sidobord. Fingerfärdigt lät hon den snobbiga miniatyrflaggstången slinka ned i ryggsäcken. Sverigeflaggan var sydd i sådant där glansigt tyg som blänkte och den skulle garanterat generera mer pengar än den gamla häftapparaten. Så fort hon öppnat dörren gick hon rakt in i sin hemska granne Sebastian. Hans lilafärgade, spretiga hår och de slitna, svarta jeansen med stora hål över knäna var bara för mycket. Visst klädde sig Pixie också i mörka kläder, men skillnaden mellan dem var att hon hade stil. Han såg bara hemsk ut, som om han aldrig haft roligt en endaste dag i hela sitt liv. ”Kom in, kom in”, sa Abel. Sebastian log ett överlägset leende mot Pixie och rundade sedan henne. Det fanns få människor hon avskydde så mycket som Sebastian Larsson. Denna hemska männi­ ska som gjorde livet surt för henne borta på Djungelgurkan. Vad sjutton gjorde han hos Abel? Inte kunde det väl vara han som var den där andra praktikanten Abel pratat om … men då skulle det betyda att det var Pixie som fått den bästa platsen av de två? Det skulle i och för sig vara rejält kul att få knäppa 18


­ ebastian på näsan. Plötsligt kändes det livsviktigt att bli S den bästa praktikanten Abel någonsin fixat en plats till, hon skulle vinna det slaget, för hur svårt kunde det egentligen vara att baka lite bullar och kakor?

19


Kapitel 3 Sirpa rullade varsamt över på högra sidan och drog några djupa andetag. Sovrumsfönstret stod öppet året runt, frisk luft var en av förutsättningarna för ett långt liv hade hon tidigt fått lära sig. Egentligen var det inte vettigt att låta fönstret stå öppet sådär, men rädd för att bli kidnappad var hon då rakt inte. Upp på andra våningen kunde de bara komma om de hivade sig upp på det lilla cykelskjulet som stod placerat på bakgården. Även om det skulle dyka upp några spinkiga bovar mitt i natten som klarade av att klättra på taket utan att det gick sönder, så var Sirpa säker på att hon skulle kunna brotta ned dem utan att blinka. Hon tog ytterligare tre andetag och krumbuktade sig sakta ur sängen, det var enda sättet nu för tiden. Hade läkaren sett hur hon led hade han väl skickat iväg henne på en tvångsoperation om det fanns sådana. Hasande tog hon sig bort till badrummet och för varje 20


steg utstötte hon små kvävda skrik. Det var värst på morgonen. Lagom till tiokaffet skulle smärtan nästan vara hanterbar igen. Det var bara att bita ihop. I hela sitt liv hade Sirpa fått kämpa för sig själv, inget hade kommit gratis och ingenting skulle göra det nu heller. Hon drog av sig den storblommiga t-shirten hon sovit i och slängde den över badkaret. Varje morgon utan undantag klev hon över badkarskanten och ställde sig under duschen och varje morgon jämrade hon sig högt medan hon gjorde det. Om hon bara hade orkat hade hon slängt ut badkaret och installerat en smidig duschkabin istället, men nu var det som det var. Sirpa greppade träsleven som hon hade liggande på badrumshyllan. Sleven sjöng på sista versen, bitmärkena hade nästan gått igenom träet. Ändå stoppade hon den i munnen, bet till och tog ett djupt andetag. Med hjälp av sin järnvilja kastade hon först det ena benet och sedan det andra över kanten. När de varma strålarna mötte hennes hud blundade hon och drog händerna över ansiktet. Det kändes nästan som om det blev fler rynkor för varje vecka. För att inte tala om hur både hakan och rumpan numera växte nedåt, precis som hos en ko hade hennes gamla farmor i Finland sagt om sig själv. Då hade Sirpa fnyst åt uttrycket. Nu var det inget att skratta åt längre. Ändå var snart sextio år ingenting. Det nya trettio hade hon läst, men det gällde nog inte sådana som henne, sådana som fått slita hårt hela sitt liv och åldrats i förtid. Visserligen blomstrade affärerna efter alla år av slit. Invå21



Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.