9789180504171

världens dramatiska historia

Weimarrepubliken

Tyskland mellan två världskrig

Olle Larsson

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Olle Larsson 2024

Sättning: Typ & Design

Omslag: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Weimarrepubliken utropas vid riksdagshuset den 9 november 1918, bpk/Deutsches Historisches Museum

Inflationssedel värd hundra biljoner riksmark från 1924, Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2024

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-417-1

Riksdagshuset brinner

Berlin, den 27 februari 1933.

Vid halvniotiden på kvällen såg Hans Flöter något märkligt när han var ute på sin kvällspromenad. Luften var kylig och ett tunt istäcke täckte marken. När han passerade riksdagshuset upptäckte han att det var en person som rörde sig inne i byggnaden. Han tyckte att det var konstigt att någon var där inne vid den tiden på dygnet. Plötsligt hörde han ljudet av glas som krossades samtidigt som han upptäckte att det brann inne i byggnaden. Lågor slog ut genom kupolen och färgade natthimlen röd. När Flöter larmade polisen och brandkåren var klockan strax efter nio.

Den senaste månaden hade varit orolig. På flera håll hade det förekommit slagsmål och skottlossningar mellan kommunister och nazister. I Leipzig hade med-

lemmar ur NSDAP drabbat samman med Reichsbanner, en organisation som bildats av flera olika partier, däribland det socialdemokratiska partiet, för att försvara demokratin mot krafter till både höger och vänster på den politiska skalan. I Breslau hade redaktionen för den socialdemokratiska tidningen Volkblatt sprängts i luften och i Berlin hade kommunisternas lokal i Karl-Liebknecht-Haus vid Volksbühne stängts av polisen. I det tumult som utbröt dödade polisen en person. Chefen för insatsen var Rudolf Diels, en man som utnämnts till chef för den politiska polisen av Hermann Göring, som då var preussisk ministerpresident. Att den demokratiska Weimarrepubliken var hotad rådde det inga tvivel om.

Samtidigt som larmet kom in till brandkåren hade socialdemokraterna tvingats avbryta ett möte i Sportpalast som, enligt polisen, präglades av en ”regeringskritisk tendens”. Ute på gatan spreds nyheten att riksdagshuset stod i brand.

På Berlins isiga gator körde femton brandbilar mot brandplatsen för att försöka släcka elden. Allt tydde på att branden börjat i riksdagens restaurang och sedan spridit sig till ytterligare ett tjugotal platser i byggnaden. Brandmännen insåg snart att de utkämpade en utsiktslös kamp mot lågorna. Plenisalen med kupolen var övertänd och den starka hettan tvingade dem att dra sig tillbaka. På platsen hade polisen påträffat en

halvnaken, sotig man som hela tiden upprepade orden ”protest, protest”. Han identifierades senare som Marinuis van der Lubbe och var nederländsk medborgare.

De ledande nazisterna Hermann Göring, Adolf Hitler och Joseph Goebbels var snabbt på plats vid riksdagshuset. De inspekterade förödelsen samtidigt som de aktade sig för att halka på de isfläckar som bildats där släckningsvattnet frusit till is. Hitler hade fått kännedom om branden genom ett telefonsamtal från en man vid namn Putzi Hanfstaengl. Denne skulle egentligen ha ätit middag tillsammans med Hitler och Goebbels men blivit sjuk och låg i stället och vilade i Görings residens som låg alldeles i närheten av riksdagshuset. Han väcktes av att en hushållerska ropade att riksdagshuset brann. När han tittade ut genom fönstret och såg eldsflammorna kastade han sig på telefonen och ringde upp Goebbels och bad att få tala med Hitler. Goebbels ville först inte låta honom prata med Hitler och när Hanfstaengl berättade om branden trodde Goebbels att han skämtade. När det gick upp för honom att Hanfstaengl talade sanning, satte han och Hitler sig i en bil som i ilfart förde dem till platsen för branden. Då de kom fram var Göring redan där. Hermann Göring var ursinnig. Han vrålade att allt var kommunisternas fel, att branden var en del av en statskupp och gav order om att polisen skulle gå upp i högsta beredskap. Även Hitler var rasande. Enligt po-

lischefen Diels, som befann sig på platsen, hade Hitler ropat att kommunisterna inte längre hade någon nåd att vänta. ”Varje kommunistisk funktionär kommer att skjutas varhelst han påträffas”, vrålade han. ”De kommunistiska riksdagsledamöterna måste hängas redan i natt.”

Det som sedan följde kan bara beskrivas som en terrorns natt. Under Diels ledning och i samarbete med SA och SS började polisen arrestera kommunister och andra som kunde misstänkas vara motståndare till nazismen. Allt var väl förberett. Tyskarna skulle gå till val den 5 mars och redan ett par månader tidigare hade nazisterna upprättat listor med namn på personer som de gärna ville se inspärrade. Denna natt fördes många av dem till improviserade fängelser och koncentrationsläger, där de misshandlades svårt. Tidigt på morgonen rapporterade polischefen till Goebbels att allt var under kontroll.

Hitler samlade sina närmaste medarbetare på hotell Kaiserhof, där stämningen var god. Han hade precis fått veta att den gripne nederländaren var kommunist. ”Det var allt vi behövde. Nu har vi vårt på det torra”, utbrast Goebbels förtjust. Till sin vicekansler Franz von Papen lär Hitler ha sagt att branden var ett ödets tecken och att inget nu kunde hindra dem från att krossa ”avskummet” med järnhand.

Medan de ledande nazisterna såg framtiden ljust an

på Kaiserhof, förhörde polisen den misstänkte mordbrännaren. Ögonvittnen berättade att han, svettig, smutsig och halvnaken, satt framför poliserna och stirrade på dem med triumferande blick, samtidigt som han andades tungt. Han gav ett förvirrat intryck men hävdade att han agerat helt på egen hand. Lubbe berättade att han varit medlem i det nederländska kommunistpartiet sedan 1929 och det som fått honom att agera var nyheten om att Hitler valts till rikskansler i januari 1933. Han var upprörd över att de tyska arbetarna inte gjorde något och bestämde sig då för att själv agera. Hans syfte med att anlägga branden hade inte varit att skada någon utan endast att väcka uppmärksamhet. Att han valde just riksdagshuset i Berlin som mål berodde på att han ville attackera något som representerade systemet. Han ville sporra arbetarklassen till kamp. Gång på gång upprepade han att han agerat på egen hand. ”Ingen hjälpte mig”, sa Marinius van der Lubbe.

Nazisterna var kanske inte inblandade i riksdagshusbranden men de var inte sena att utnyttja tillfället. Natten efter branden arbetade Hitler och hans närmaste män fram en ”Förordning till skydd för folk och stat”. Den innebar bland annat att den garanti för olika fri- och rättigheter som fanns i Weimarförfattningen, till exempel pressfrihet, yttrandefrihet, tryck- och föreningsfrihet, upphävdes. Därmed var den demokra-

tiska Weimarrepublikens dagar räknade och vägen till diktatur låg öppen.

*

Det är något alldeles särskilt med datumet den 9 november i tysk historia. Den kallas för Schicksalstag, ödets dag. Det var den dagen som Berlinmuren föll 1989, nazisterna genomförde pogromer mot judarna i samband med kristallnatten 1938, Adolf Hitler och hans nazister försökte ta makten genom den så kallade ”ölkällarkuppen” i München 1923 och under revolutionsåret 1848 avrättningen av den liberale agitatorn Robert Blum ägde rum. Men i denna bok är detta datum viktigt eftersom det var då Weimarrepubliken grundades.

Detta är en bok om Weimarrepubliken, en statsbildning som föddes ur askan av det tyska nederlaget i första världskriget. Det auktoritära kejsardömet gick under och Tyskland fick en demokratisk författning i efterdyningarna av den tyska revolutionen i november 1918. Kejsaren tvingades abdikera och landet blev en republik med världens då mest demokratiska författning. Under hela sin existens avskyddes den av grupper på både den politiska höger- och vänsterkanten, liksom av militären och det konservativa etablissemanget som ogillade såväl demokrati som judar

och socialister. Det auktoritära Kejsartysklands maktstrukturer förblev intakta och det skulle bidra till demokratins undergång knappt 15 år senare.

Det är inte helt ovanligt att Weimarrepubliken betraktas som en historisk parentes, som ett slags ingenmansland mellan Vilhelm II:s Tyskland och nazisternas Tredje rike. Det beror på att vi studerar det förflutna baklänges och med facit i hand. Weimartyskland är emellertid värt ett bättre öde. Visst var det politiskt oroliga tider, präglade av våld, nöd och hyperinflation. Men det är också en period av frustande vitalitet och pånyttfödelse. Det var som om livet i dödens närhet under krigsåren fick det som bara varit små knoppar före kriget att blomma ut med full kraft under Weimaråren. Kulturlivet blomstrade inom film, bildkonst och litteratur. Bauhausarkitekterna ritade banbrytande byggnader, radion slog igenom liksom musik på grammofonskivor och i danspalatsen, och varuhusen blev de nya templen under det pulserande 1920-talet. Kvinnor började klippa sig kort och roa sig på kaféer. Den nya kvinnan rökte cigaretter i munstycke och lyssnade på jazzmusik. Människokroppen exponerades som aldrig förr och den sexuella acceptansen och utlevelsen var stor i städer som Berlin, som av dåtidens kritiker uppfattades som ett modernt, dekadent Babylon.

Men ”det glada 1920-talet” förbyttes i sin mot-

sats i slutet av decenniet. Torsdagen 24 oktober 1929 kraschade börsen på Wall Street i New York och världen gick in i en omfattande ekonomisk kris. Weimartyskland, som var beroende av amerikanska lån, drabbades värst. Arbetslösheten sköt i höjden, människor förlorade sina besparingar och nöden blev på många håll lika stor som den varit under åren omedelbart efter kriget. Tyskarnas förtroende för det demokratiska systemet urholkades och man började söka andra lösningar. När Adolf Hitler utsågs till rikskansler i januari 1933 hade Tyskland kommit en bra bit på den väg som ledde rakt ner i avgrunden. Weimarrepublikens dagar var räknade.

Denna bok har som ambition att berätta om de turbulenta åren som Weimarrepubliken existerade. Det är en berättelse om dess uppgång och dess fall men också om kulturen, nöjeslivet och allt det som var nytt då. Men vi ska börja från början. Det var hösten 1918 och krigströttheten var utbredd både bland soldaterna och på hemmafronten. Alla försök till militära motoffensiver hade misslyckats och missnöjet jäste bland soldater, arbetare och andra. Det är här, under det första världskrigets sista höst, som vår berättelse tar sin början.

Republikens födelse

Hösten 1918 var krigströttheten utbredd bland både soldater och civila. Trots fyra års strider hade varken trippelententen eller centralmakterna förmått att avgöra kriget till sin fördel. Antalet stupade och sårade bland de stridande var förskräckande högt men det totala kriget slog även hårt mot hemmafronten. Det var brist på mat och bränsle och befolkningen började få nog.

I Tyskland var läget desperat. De allierades handelsblockad gjorde att tyskarna svalt och landets resurser var på upphällningen. Vintern 1916–17 kallades i folkmun för ”kålrotsvintern” eftersom kålrötter i princip var den enda föda som gick att få tag på. För att vända krigslyckan beslutade den tyska krigsledningen att genomföra en omfattande offensiv under våren 1918

i hopp om att kunna bryta igenom de brittiska och franska linjerna. Förutsättningarna förbättrades avsevärt när Ryssland gick ut ur kriget i mars samma år och därmed gjorde det möjligt för tyskarna att föra över stora truppstyrkor från östfronten till västfronten. När den tyska offensiven inleddes stod omkring två och en halv miljon tyska soldater mot två miljoner allierade. General Erich Ludendorffs offensiv, som inleddes den 21 mars och gärna kallas ”kejsaroffensiven”, gick i korthet ut på att splittra den allierade fronten genom att tvinga britterna att retirera till kanalkusten. Trots den tyska numerära överlägsenheten misslyckades planen men Ludendorff var, trots att den tyska armén förlorat nästan 240 000 soldater på drygt två veckor, fast besluten att fortsätta. Inte heller den förnyade offensiven lyckades, utan i stället började de tyska förbanden bli utmattade av de hårda striderna och de ständiga förflyttningarna. De stora förlusterna i kombination med uteblivna framgångar inverkade menligt på soldaternas stridsmoral och i slutet av april gav Ludendorff order om att denna fas av offensiven skulle avbrytas. Inte heller de kampanjer som pågick under månadsskiftet maj–juni blev några tyska framgångar. Nu hade också de amerikanska trupperna kommit på plats, vilket innebar en avsevärd förstärkning av ententens styrkor. Trots att tyskarna vid det laget förlorat 600 000 man under våroffensiven, trodde Ludendorff

fortfarande på seger. I mitten av juli återupptogs de tyska framryckningarna men även denna gång gick planerna om intet. Nu gick det inte längre. Tyskland höll på att förblöda och landet hade inte längre förmåga att ersätta sina förluster, detta samtidigt som stridsmoralen var låg och disciplinen bland soldaterna obefintlig. På flera håll rådde det nästan myteristämning.

Nu var det i stället ententens styrkor som tog initiativet och tyskarna började pressas tillbaka. De tyska soldaterna försvarade sig väl och reträtterna skedde under ordnade former. Hösten 1918 var det många bedömare som trodde att kriget skulle fortsätta även under nästkommande år.

Vid det laget bestämde sig Ludendorff för att agera. Under rådande omständigheter var det viktigaste för honom att rädda den tyska arméns ära och säkra dess överlevnad. Om kriget fortsatte var risken stor att de tyska stridskrafterna skulle bryta samman. Arméns heder krävde att det var en civil tysk regering som tog på sig ansvaret för det krigsnederlag som han förstod inte var särskilt avlägset. För att Ludendorffs planer skulle gå i lås var han tvungen att få sin chef, generalfältmarskalk Paul von Hindenburg, att acceptera dem. Detta skulle få stora konsekvenser för den inrikes utvecklingen i Tyskland.

I september träffade militärledningen den tyske kejsaren Vilhelm II och förklarade för honom att Tyskland

var tvunget att börja förhandla om vapenstillestånd. Kejsaren vägrade först men de båda militärerna lyckades övertala honom att inleda förhandlingar med amerikanerna. Men om tyskarna skulle kunna lyckas förhandla till sig en någorlunda rimlig fred var inrikespolitiska reformer nödvändiga. Det är egentligen ganska otroligt att det var tre företrädare för det auktoritära tyska kejsardömet som tog initiativet till en demokratisering av Tyskland.

Den 3 oktober utsågs därför den liberale prins Max av Baden till rikskansler och en ny regering, där bland andra några socialdemokrater ingick, utsågs. Socialdemokraterna hade länge varit Tysklands största parti men inte tillåtits vara med och styra landet. Den nya regeringen inledde omedelbart reformarbetet. Censuren mildrades och Tyskland förvandlades till en konstitutionell monarki, där regeringen inte längre ansvarade inför kejsaren utan inför riksdagen. Trots detta var USA tveksamt till ett vapenstillestånd. För att gå med på de tyska önskemålen om förhandlingar, ställde amerikanerna omfattande krav. Tyskland skulle omedelbart demobilisera sina väpnade styrkor och dra sig tillbaka från allt ockuperat territorium. Kriget fortsatte således och nya soldater skickades till fronten.

I slutet av oktober hade matroserna vid flottbasen i Kiel fått nog. Den 29 oktober fick de order om att

göra sig redo att gå till sjöss. Stämningen var minst sagt dålig och den här gången tänkte man inte lyda order. Fyra år av krig med kadaverdisciplin och usel mat tog nu ut sin rätt. I stället för att börja elda under pannorna gjorde de myteri. Oroligheterna spred sig som en löpeld. Från fartygen nådde de förläggningarna och därefter vidare till fabriker och andra arbetsplatser i staden. Militär kommenderades ut och i sammanstötningarna mellan myterister och soldater dödades flera personer. Inledningsvis handlade matrosernas krav om bättre förhållanden för egen del men snart blev de mer omfattande. Tillsammans med soldater och arbetare krävde de att kriget omedelbart skulle avslutas och att kejsaren skulle abdikera. Oroligheterna spred sig längs hela den tyska Nordsjökusten. Överallt tog råd bestående av arbetare och soldater makten.

De råd som skapades var inspirerade av de sovjeter som skapats i Ryssland i samband med revolutionerna 1905 och 1917. De valdes på massmöten och representerade vanliga människor. För folket, däribland arbetarklassen, var råden de institutioner som skulle skapa ett bättre och rättvisare Tyskland. Överheten betraktade däremot råden som farliga ”bolsjevikiska” påfund som hotade att störta landet in i kaos och oordning.

Nyheten om vad som inträffat bland matroserna i Kiel fick stor spridning. På flera håll började allt fler vanliga tyskar ställa krav på att kriget skulle avslutas,