9789180504027 by Smakprov Media AB

britannien 61 e.kr.

CAMULODUNUM 60 E.KR.

Gajus Suetonius Paulinus Guvernör i provinsen Britannien

I Londinium I praktiken provinsens huvudstad

Vadställe Flod

Ofärdigt försvarsverk

I Camulodunum Veterankoloni

Redutt

Torn

Tempelområde

Paulinus armé

Catus Decianus Prokurator

Östra försvarslinjen

Centurion Lucius Cornelius Macro Högste magistrat i kolonisenaten I Deva

Västra försvarslinjen Mot Londinium Mot kusten

Fjortonde legionen

Torn

Förstärkt med kontingenter från andra legioner stationerade i Britannien

Torn

Flottkontingent Bestående av örlogsfartyg från flottan stationerad i Britannien

Auxiliärkohorter Åttonde illyriska kohorten, anförd av prefekt Quintus Licinius Cato En blandad auxiliärkohort bestående av infanteri och kavalleri

Persongalleri

Centurion Bernardicus: Nionde legionens högste centurion

Quintus Petillius Cerialis: legat i Nionde legionen, en impulsiv befälhavare

Prefekt Cato: befälhavare för den åttonde illyriska auxiliärkohorten

Gajus Suetonius Paulinus: guvernör i den romerska provinsen Britannien; överrumplad, men fast besluten att krossa Boudica och hennes anhängare

Censtius Calpurnius: legat i Tjugonde legionen

Poenius Postumus: lägerprefekt i Andra legionen, av tveksam tillförlitlighet

Prefekt Thrasyllus: befälhavare för tionde galliska auxiliärkohorten

Centurion Tubero: befälhavare för åttonde kohortens kavallerikontingent

Centurion Galerius: åttonde kohortens högste centurion

Centurion Hitetius (pensionerad): en legionärsveteran utan något att förlora

Centurion Macro (inte lika pensionerad): en legionärsveteran och prefekt Catos bästa vän

Agricola: en tribun i guvernörens stab – en gröngöling som förutspås en lysande karriär (om han får leva så länge)

Centurion Vespillus: tillförordnad befälhavare för garnisonen i Londinium; klarar sig med knapp nöd

Phrygenus: läkare i åttonde kohorten

Romerska civila

Claudia Acte: prefekt Catos käresta; en före detta älskarinna till Nero som landsförvisats och lever inkognito

Petronella: Macros hustru och stora kärlek; en orädd och formidabel kvinna

Portia: Macros mor, som är lika orädd och formidabel men åldersskröplig

Lucius: Catos son, som verkligen är sin fars son och börjar arta sig

Denubius: Portias alltiallo och trotjänare

Decianus Catus: provinsens prokurator; en intrigmakare och opportunist vars agerande får förödande konsekvenser

Maecius Grahmius: en civilist med lite väl stark kärlek till sin egen röst

Rebeller

Boudica: icenernas drottning och stolt ledare för dem som utsatts för Roms grymma förtryck

Syphodubnus: en icensk ädling som anser att han borde ha makten

Bardea och Merida: Boudicas döttrar

Bellomagus: den icenska stammens främste kämpe

Tongdubnus: en icensk krigare och dålig simmare

Den romerska provinsen Britannien, sommaren 61 e.Kr.

Kolonnen var i fara. Centurion Bernardicus, befälhavare över Nionde legionens första kohort, anade det när han skuggade ögonen i det starka solskenet och fick syn på fienderna. I fjärran, på en låg ås ungefär en halvmil bort, stod en rad med ryttare och betraktade romarna som närmade sig. Först undrade centurionen om det var några av spejarna som skickats ut av legionen för att rekognoscera åt legat Cerialis och hans avancerande soldater. Men det var någonting onormalt med ryttarnas organisation, och sedan insåg han att han inte kunde se något standar eller någon officershjälm med röd kam.

Hur i Hades namn hade en grupp rebeller lyckats rida förbi spejarna? Den beridna styrkans befälhavande officer kunde vänta sig en rejäl uppsträckning av legaten när kolonnen slog läger i kväll. Förutsatt att inte fienden ställde till med ofog dessförinnan. Bernardicus kisade mot solen och bedömde att de hade ytterligare tre timmars marsch framför sig innan legaten gav order om halt och det var dags att slå upp försvarsverken runt marschlägret. Kanske lite mer, med tanke på hur sent de gjort halt dagen innan. De hade bara haft tid att resa palissaden med vässade pålar som försvar runt lägret. Inget dike, ingen vall.

Bernardicus var bekymrad över hur bristfälligt legaten följt arméns doktrin om försvarsverk vid marsch i fiendeland. Han tvivlade inte det minsta på farorna, med tanke på den lägesbeskrivning Cerialis gjort kvällen innan de lämnat legionens bas i Lindum två dagar tidigare. I ett meddelande från veterankolonin i Camulodunum förklarade den högste magistraten att den icenska stammen och deras bundsförvanter trinovanterna gjort uppror. Magistraten hade fått veta att rebellerna tågade mot Camulodunum och bad Nionde legionen att marschera för att undsätta veteranerna.

Som legionens högste centurion hade Bernardicus berättat för legaten om sina farhågor men avfärdats med högfärdigt förakt.

”Det här är en skock oorganiserade bönder med vapen”, fnös Cerialis. ”De leds av spillrorna från krigarkasten som överlevde erövringen. Vi har ingenting att frukta från det patrasket. Det räcker att de ser Niondes förtrupp så vänder de om och rusar tillbaka till sina territorier för att gömma sig i skogarna och träsken.”

”Jag hoppas att legaten har rätt.” Bernardicus nickade diplomatiskt. ”Men vad gör vi om de bjuder motstånd?”

Ett kyligt leende formades på Cerialis läppar. ”Då krossar vi dem, skingrar de överlevande och korsfäster ledarna. Efter det betvivlar jag att någon stam under vårt styre här på ön någonsin kommer ha stake att göra uppror igen.”

Bernardicus kunde inte hålla tillbaka ett småleende åt sin befälhavares ordval med tanke på att fienderna leddes av en kvinna. Han hade sett drottning Boudica flera månader tidigare när hon och stammarnas andra överhuvuden besökt provinsens guvernör i Londinium för att betala sin årstribut till kejsaren. Den långa, högdragna gestalten med illrött hår stack ut. Bernardicus hade omedelbart förstått att hon inte var någon kvinna att leka med, och det hade visat sig stämma. Boudicas folk – män och kvinnor, gamla och unga – följde henne vart hon än gick, och de törstade efter att förödmjuka Rom och dess härskare, kejsar Nero.

Rom hade under historiens gång ofta fruktat mäktiga kvinnor,

men kejsardömet hade alltid haft tur och besegrat dem. Ändå kunde centurionen inte undgå att känna ett litet styng av oro. Normalt sett skulle han ha varit lika arrogant och självsäker som legaten. Just nu var dock lejonparten av den romerska ockupationsarmén i Britannien på fälttåg mot de bergslevande stammarna i öns västligaste delar. Guvernör Paulinus hade tagit provinsens bästa soldater, inklusive fyra kohorter från Nionde, till armén. De enda styrkorna som fanns tillgängliga för att konfrontera Boudica och hennes rebeller var de nya rekryterna som tränades på Andra legionens bas nere i Isca Dumnoniorum, ett antal auxiliärer av tveksam kvalitet, och Nionde legionens sex återstående kohorter i Lindum.

Hur stolt Bernardicus än var över sin legion så var han medveten om att kohorterna som marscherade bakom honom var undertaliga och att mannarna inte hade kvalificerat sig för att följa med kamraterna som nu tjänstgjorde under Paulinus. Han var också medveten om sin överordnades begränsningar. Legat Cerialis hade helt nyligen utsetts till Niondes befälhavare och hade kommit till Britannien med all den arrogans och maktlystnad som var typisk för hans klass. Hans enda stridserfarenhet var en kort vedergällningsaktion på andra sidan Rhen han deltagit i som tribun. Han hade inte den svårfunna erfarenhet som krävdes för att bli en bra legat.

Allt detta for genom veterancenturionens huvud under loppet av några hjärtslag innan han drog djupt efter andan och gav order: ”Första kohorten! Halt!”

Mannarna, som gått lite framåtlutade under sina tunga marschok, tog ytterligare ett och ett halvt steg på vägen innan de stannade. Några betraktade honom förvånat. De hade tagit en vilopaus för en knapp mil* sedan och det var för tidigt för att slå läger. Bernardicus struntade i dem och gick fram ytterligare tjugo steg framför kolonnen innan han stannade och betraktade ryttarna i fjärran.

Ett dämpat trummande av hovar hördes, och sedan dök legat

* Den mil som avses här och i det följande är den romerska, det vill säga 1 478,5 meter. Övers. anm.

Cerialis upp med sin lilla stab bestående av gröna tribuner utan stridserfarenhet. Det där kanske snart skulle ändras, tänkte Bernardicus.

”Vad i helvete är det som pågår?” snäste Cerialis. ”Vem gav order om att göra halt?”

Centurionen vände sig om och gjorde honnör. ”Det var jag, legat.”

Cerialis rynkade pannan. ”Varför?”

Bernardicus pekade mot åsen. Legaten sträckte på sig och kisade. ”Jaha?”

”Fienden, legat.”

”Nonsens. Det där är våra spejare.”

”Titta en gång till. Om de är romare är jag en druid, legat.”

Cerialis och hans stab stirrade, och sedan harklade sig en av tribunerna. ”Centurionen har rätt, legat.”

”Och var är då spejarna? Det var meningen att de skulle rekognoscera och bereda väg åt oss.”

Bernardicus tog ett djupt andetag innan han svarade. ”Jag skulle gissa att våra grabbar antingen har dödats, tillfångatagits eller drivits på flykt. Några kanske kommer tillbaka till oss, men spejarna är ute ur leken, legat.”

”Ute ur leken?” Cerialis stirrade på centurionen som om han var galen. ”Omöjligt.”

Bernardicus ryckte på axlarna och en besvärad tystnad följde medan officerarna väntade på legatens order. I närheten stod legionärerna redo med oken på axlarna. Till sist makade den högste tribunen sin häst lite närmare befälhavarens.

”Det är bara att ge order, legat, så leder jag dit resten av vår beridna kontingent och jagar bort rebellerna från vägen.”

Cerialis bet sig i läppen och skakade på huvudet. ”Om de har gjort sig av med våra spejare har jag ingen lust att kasta bort fler mannar eller skicka ut dem på ett vansinnesuppdrag. Nej … Vi fortsätter avancera. Rebellerna skulle aldrig våga angripa kolonnen.

Dessutom måste vi komma fram till Camulodunum så fort som möjligt och rädda våra kamrater där.”

Och säkert få en utmärkelse för att ni räddade deras liv på kuppen, tänkte Bernardicus cyniskt. Precis som de flesta av hans sort brann Cerialis av iver att vinna militära dekorationer för att hedra sin familj.

”Beordra kolonnen att sluta leden”, fortsatte legaten. ”Den beridna kontingenten ska formeras längst bak.”

”Ja, legat.”

Medan tribunen travade tillbaka förbi de väntande legionärerna gick Bernardicus lite längre bort på vägen, kupade handen bredvid munnen och röt: ”Första kohortens centurioner! Samlas runt mig!”

När legaten var utom hörhåll stannade han och kohortens övriga centurioner anslöt sig.

”Vi lär nog inte återse våra spejare, grabbar. Men Cerialis är fast besluten om att nå Camulodunum ändå. Han tror att vi lätt kan jaga iväg eventuella rebeller som prövar lyckan. Vi får sluta leden och hålla utkik efter problem. Vi är Niondes spjutspets, så vi måste föregå med gott exempel. Våra pojkar får inte slappa eller knorra, är det uppfattat? Om fienderna försöker ställa sig i vägen går vi igenom dem fortare än skit genom ett får.” Han såg på sina underordnade och möttes av deras stadiga blickar. ”Våra kamrater i Camulodunum räknar med oss. De är utmärkta män. Jag lärde känna den högste magistraten när vi tjänstgjorde i Andra legionen. Macro hör till de allra bästa. Om situationen vore den omvända skulle han ge allt han hade för att rädda oss.”

”Tror ni vi kommer få problem?” frågade en kraftigt byggd centurion.

”Man måste alltid räkna med problem på den här jävla ön, Timandrus.”

Centurionerna småskrattade och några log.

”Utan våra spejare är vi blinda”, fortsatte Timandrus. ”Vem vet vad vi marscherar in i? Det kan vara en fälla.”

”Det kan det”, instämde Bernardicus. ”Men än så länge har vi aldrig låtit de där ludna barbarerna vinna och det ska de inte göra i dag heller. Eller hur?”

Den andre mannen nickade.

”Samtidigt vill jag att grabbarna formerar sig ögonblickligen om jag ger order. Med sköldar och spjut redo. Återvänd nu till era mannar och gör er beredda att marschera på Cerialis kommando.”

Bernardicus återvände till kolonnens spets och stegade iväg med djärva steg så fort legaten gav order om att fortsätta marschen. Legionärerna i hans centuria traskade stadigt på bakom honom. Ryttarna på åsen framför dem behöll sina positioner och iakttog romarna som närmade sig. Vägen sluttade lätt, och när Bernardicus var ungefär tvåhundra steg från rebellerna kände han en första iskall ilning av oro utmed ryggraden. Ändå sträckte han på axlarna och fortsatte avancera utan minsta tecken på tvekan. Han hade alltid strävat efter att verka orädd och tapper för att föregå med gott exempel och lugna sina mannar. Så även nu – han motstod frestelsen att be sin tjänare hämta mulan som bar hans tunga rektangulära sköld och överlämnade i stället sin mantel så att vecken inte skulle vara i vägen om en strid utbröt.

När han kom ännu närmare – knappt hundra steg från den låga åsens krön – kunde han urskilja de groteska troféerna som ryttarna hade höjt för romarnas beskådan. Det var avhuggna huvuden de höll i håret. Rebellerna svingade dem mot legionärerna medan de ropade hotelser och glåpord.

”Svin!” ropade någon bakom Bernardicus. ”De ska få betala för det där.”

”Tyst i ledet!” Centurionen blängde över axeln. ”Näste man som öppnar munnen får en månads latrintjänst!”

Ryttarna sänkte sina huvuden, vände bort hästarna och travade nerför den andra sluttningen så att de försvann utom synhåll. Bernardicus hade marscherat längs den här rutten många gånger förut och kände till terrängen på andra sidan. Landet sjönk dras-

tiskt ner mot en skogklädd dal där arméns ingenjörer fällt träden närmast vägen för att göra överraskningsanfall svårare. Där hade romarna också gott om plats för att omgruppera och bilda en mer defensiv formation om det blev nödvändigt. Dalen var fortfarande en bra plats för att överrumpla kolonnen, men Bernardicus intalade sig själv att tretusen tungt beväpnade soldater från världens bästa armé skulle göra processen kort med eventuella styrkor som stammarna lyckats skrapa ihop.

När han blickade bakåt såg han att glappen mellan de sex kohorterna hade minskat, och att den lilla trossen med kärror och mulor flankerades av legionärerna från varje kohorts bakersta centuria. Kolonnen var nu knappt hälften så lång som den hade varit innan den gjort halt, då den sträckt sig ganska långt längs vägen.

Centurionen steg upp på krönet och blickade ner i dalen. Han kunde konstatera att ryttarna hade ökat avståndet så att de nu var ungefär en halvmil framför kolonnen, men några andra rebeller syntes inte till. Han studerade skogsbrynet på båda sidor om vägen men kunde inte uppfatta några rörelser. Sedan fick han syn på ett antal kroppar halvvägs mellan sig själv och ryttarna. Det var spejarna som halshuggits. Man hade dragit av dem kläderna och beslagtagit deras vapen och hästar. Den starka solen sken på deras bleka hud, som strimmades av blod. När kolonnen närmade sig hörde han muttrade svordomar dra genom kohorten och han fick än en gång argt påkalla tystnad innan han vände sig mot sin närmaste underordnade.

”Optio Severus, meddela legaten att vi har hittat det som återstår av spejarna.”

”Ja, centurion.”

Bernardicus stannade medan option travade tillbaka längs kolonnen och gav sedan nästa order. ”Första sektionen, första centurian … bryt formationen och avlägsna de döda från vägen. Lasta dem på våra vagnar.” Männen kunde begravas när legionen slog läger i slutet av dagen. Att identifiera kropparna kunde dock bli

svårt, i synnerhet om fienderna hade tagit spejarnas identitetsbrickor som troféer.

Mannarna i den ledande sektionen ställde sin packning vid vägkanten och joggade fram för att bära bort de döda kropparna medan centurionen ledde kolonnen vidare in i dalen. Han kastade en hastig blick på liken bredvid vägen när han marscherade förbi men återgick sedan till att spana framåt efter faror. De skogklädda sluttningarna på båda sidor om vägen blockerade vinden så att endast lätta pustar nådde dem, och luften i dalen var varm och kvav. Svett hade brutit fram under tygkalotten han bar under sin centurionshjälm. Ormbunkarna och undervegetationen utmed vägen var torra efter många dagar utan regn. Himlen ovanför dem var molnfri och eftermiddagssolen grillade obarmhärtigt de marscherande männen medan två glador lojt gled över den klarblå skyn på jakt efter byten. Då och då höll ryttarna in sina hästar och retade romarna med sina blodiga troféer innan de satte iväg på nytt. Varje gång kände Bernardicus blodet koka i ådrorna och frustrerades över att han inte kunde hämnas sina kamrater.

Kolonnen hade avancerat nästan två mil in i dalen när han såg den första vita virveln längre fram. Den följdes omedelbart av ytterligare en, och sedan en till, tills flera rökstrimmor ringlade över den öppna marken på båda sidor om vägen. Han kunde urskilja gestalter med facklor som rörde sig för att tända eld på ännu mer av den torra växtligheten. Snart kunde lågorna under röken urskiljas – klara tungor i rött och orange som snabbt spred sig från kant till kant tills en ridå av eld och rök blockerade vägen framför dem. Då och då kunde Bernardicus skymta rebellerna bakom, vagt dallrande i hettan.

Han instruerade kolonnen att göra halt hundra steg från elden och beordrade sedan kohorten att lägga ner packningen och ställa sig redo längs vägen.

”Centurion! Titta!”

När han vände sig om såg han att Timandrus pekade mot

kolonnens bakre del. Över dammolnet som orsakats av tusentals kängor, hovar och vagnshjul böljade röken från ännu fler eldar i dalen bakom legionen. Medan de romerska soldaterna tittade oroligt åt båda hållen steg ett djupt vrål från träden som omgav dem.

Bernardicus kände magen vända sig när figurer dök upp ur dunklet under trädens grenar och strömmade ut på den öppna marken.

Hundratals och sedan tusentals rebeller dök upp på båda sidor om Nionde legionen. De vrålade stridsrop, förolämpningar och glåpord medan de svingade spjut, svärd och yxor. Bland dem stod ledare och druider och drev på sina mannar.

”Första kohorten! Formera fyrkant!” Bernardicus fick anstränga lungorna till bristningsgränsen för att höras över oväsendet som fyllde den kvävande luften. Han vinkade till sig sin tjänare, tog sin sköld och överlämnade vinstaven innan han beordrade mannen att gå tillbaka till trossen. Runt honom bytte mannarna i hans kohort formation. Hans centuria stod vänd mot elden, två till stod på flankerna och den sista slöt formationens bakre del. Männens stora, tunga sköldar bildade en mur och mellan varje sköld stack udden på ett kortsvärd fram. Spjuten skickades tillbaka till mannarna i bakre ledet, som gjorde sig redo att kasta dem över sina kamraters huvuden.

De fem andra kohorterna i kolonnen höll fortfarande på att fullborda manövern när rebellernas stridslurar hördes. Förbandet längst bak omringade trossen och den beridna kontingenten liksom legaten och hans stab. Bernardicus kunde skymta det glimmande gyllene örnstandaret och de övriga legionsstandarens klarröda flikar.

Lurarna hördes på nytt och romarna stålsatte sig inför fiendens anstormning. I stället avancerade några hundra man tills de stod ett hundratal fot från legionärerna. Var och en bar på en fackla, och de böjde sig och tände på den torra undervegetationen så att Nionde omringades av eld. Först nu insåg Bernardicus att marken framför träden hade rensats på det mesta brännbara materialet,

som i stället skickligt hade dolts bland de uttorkade ormbunkarna närmast vägen.

”Fan”, väste han lågt innan han vände sig om för att lugna sina mannar med ett framtvingat leende. ”Gör er redo, pojkar! Nu har vi ett hett arbete framför oss!”

Eldgränsen var fortfarande en bit bort och han kunde skymta fienderna genom de flackande lågorna och den brännheta luften. För tillfället förhindrade branden alla anfall. Sedan insåg han vad som väntade. Fienderna hade inte för avsikt att genomföra ett direkt anfall på legionen; de tänkte låta elden sköta jobbet åt dem och sedan göra slut på eventuella överlevande. Lågorna arbetade sig redan närmare den romerska kolonnen i oregelbundna krusningar. Elden pyrde och sprakade och började sedan dåna, fräsa och väsa som ett demoniskt monster. Bernardicus såg endast en utväg, och han stack svärdet i skidan och vände sig mot sina mannar.

”Vi måste skapa en brandgata – hugga bort så mycket som möjligt av undervegetationen och slänga den nära elden. Severus, sätt mannarna på det omedelbart!”

Centurionen lät sin optio verkställa ordern och gick sedan själv utmed kolonnen för att vidarebefordra instruktionerna. När han nådde femte kohorten såg han Cerialis komma ridande.

”Vad i Jupiters namn är det som pågår, centurion? Varför bryter mannarna leden? De måste göra sig redo för ett anfall.”

Bernardicus förklarade kortfattat situationen och avslutade med en varning: ”Vi måste göra det här, legat. Annars omkommer vi i branden.”

Legaten blickade mot kolonnens spets och studerade legionärernas frenetiska arbete innan han grimaserade och nickade. ”Nåväl, fortsätt med det. Men så fort vi har kuvat elden ska vi lära de här barbarerna hur det går för dem som vågar trotsa Rom.”

Centurionen vände sig om och en glödhet värmevåg från lågorna i närheten fick honom att rycka till. Utmed hela kolonnen hade legionärerna lagt ner sina sköldar och börjat hugga i växtligheten.

De använde svärden för att lossa rötterna och dra det brännbara materialet ur jorden så att de kunde kasta det i lågorna. Elden kröp fortfarande närmare, och hettan tvingade tillbaka männen till ett allt smalare område. Och branden var inte den enda faran. Fienderna kastade stenar och spjut och avlossade pilar genom lågorna och röken. De sköt i blindo men träffade otaliga romare som tvingats lägga ner sina sköldar för att arbeta med brandgatan. Offren drogs in på vägen, där legionens läkare såg över skadorna bäst de kunde medan rök och gnistor virvlade runt dem. Trossens mulor skriade av fasa och trängde ihop sig, och förarna gjorde allt de kunde för att förhindra kaos. Legionens disciplinerade sammanhållning började brista när mannarna stadigt drevs bakåt av hettan.

Bernardicus vände sig mot legaten. ”Vi blir tvungna att bryta oss igenom elden, legat. Vi kan inte stanna på vägen. Elden tar snart över helt.”

Cerialis blickade mot väggen av flackande lågor och rök. ”Vi kan inte ta oss igenom det där.”

”Vi måste, legat. Och det fort. Innan elden tar oss.”

”Hur då?”

”Mannarna får använda sina mantlar för att slå fram vägar genom lågorna.”

”Även om det fungerar så kommer fienderna vänta på oss på andra sidan.”

”Ja, legat. Vi har ett val. Vi kan antingen stå här och grillas eller ta risken och möta rebellerna. Själv stupar jag hellre med svärd i hand än brinner upp.”

Legaten rös. ”Då har vi alltså inget val. Formera om kohorterna och säg åt mannarna att vi måste slå oss ur fällan. Vi går åt höger”, fortsatte han. ”Då behöver vi bara konfrontera hälften av dem innan resten inser vad som pågår och tar sig runt elden för att ansluta.”

”Ja, legat. Bra idé”, medgav centurionen. ”Det är bäst att vi rör oss i samlad trupp för att göra det bästa av situationen, legat.”

”Jag ska se till att buccinorna blåser till avancemang när man-

9789180504027

rebellen simon scarrow

britannien 61 e.kr.

CAMULODUNUM 60 E.KR.

Persongalleri