Ebba Witt-Brattström
Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd Författarparet Moa och Harry Martinson
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
FSC Swedish C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite
© Historiska Media och Ebba Witt-Brattström 2024 Omslag: Elsa Wohlfahrt Larsson Omslagsbilder: Bonniers arkiv Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Tryck: ScandBook, Falun 2024 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-8050-387-7
Innehåll 1 De tomma händerna: författaräktenskapet
9
2 En tamarisk i verklighetens gråa öken: första akten
23
4 Vi äro de eviga acceptanterna: Stockholmsutställningen
75
3 En längtanssorgsen melodram i vinden: kärlekssagan
51
5 Fem unga och Moa constrictor: Primitivistskolan
107
7 Ett gångandes skepp av ängsel: kärlekskriser
159
6 Vi voro nära att döda varandra i Karelen: Sovjetresan 8 Som i en järnkrampa bunden till dig: sista åren
9 Det är själva livsnerven detta med Harry: sista akten 10 Farväl till Dorisdal: epilogen
Efterord: De drabbade samman i kärlek och gav varandra ödet Tack
Noter
Källor och litteratur Bildförteckning Register
137 189
223 253 291
294 295
317
327
329
”Sedan nittonhundratjugunio har jag älskat så som en kvinna endast gör en gång i sitt liv och svikits så som en kvinna svikes endast en gång i sitt liv. Dödens udd är bruten för länge sedan.”1
1
De tomma händerna:
författaräktenskapet
” Ty du är mig kär, och du är mitt allt och dina länders hävningar äro molnstoder för de stammar som befolka min själ. Så är det i alla dagar.”2
Slutet blev solkigt. Den 13 juni 1939 skrevs Harry Martinson ut från Södertälje lasarett. Han gick med käpp och hämtades av Ivar Lo-Johansson med flera författarkamrater. Sällskapet for direkt till Stockholm. Därmed lämnade Harry sin hustru Moa Martinson och sitt livs, inte minst litterärt sett, avgörande relation. Till midsommar ansökte han om skilsmässa, utan att ha varit i kontakt med Moa. Han skulle heller aldrig återvända till hennes torp Johannesdal på Södertörn, där han skrivit sina första tio böcker. Äktenskapet, inlett 3 oktober 1929, avslutades i domstol den 26 maj 1941. Då var Harry redan hemligt förlovad med Ingrid Lindcrantz, som han träffat efter separationen och som skulle bli hans sista hustru. På lasarettet hade Harry vistats sedan början av februari för ett plågsamt uppsvullet knä. Moa hade fruktat återfall i tuberkulosen Harry led av när paret flyttade ihop elva år tidigare. Men det visade sig vara akut knäledsinflammation, ett överskott på ledvätska till följd av inflammation i knäts inre membran. Ryggläge var enda kuren, och den blev drygt fyra månader lång. Under dessa månader föll författaräktenskapet sönder, en process som kan studeras i parets brevväxling. En dryg vecka efter Harrys hospitalisering skriver Moa: ”Jag misstror dig inte. Men jag misstror din vekhet inför omständigheterna och så den underton av bitterhet mot mig, den hjälper till att du blir en lidande människa som till sist tycker sig ha vatten i huvudet.”3 9
Harry lämnar Södertälje lasarett 13 juni 1939 i sällskap med Ivar Lo-Johansson.
I bakgrunden till Moas misstro fanns Harrys kärleksrelation 1934 med en ung kvinna som enligt Ivar Lo-Johansson var dennes avlagda flickvän, en Karin Lindberg.4 Otroheten spädde på Moas åldersnoja. Kanske hade hon mist sin attraktivitet för Harry som 10
var fjorton år yngre än hon. Efter sitt litterära genombrott var Harry omsvärmad av yngre kvinnor. Därtill kom hennes dyrköpta erfarenhet av att hennes make inte var främmande för dubbelspel. Så här gick det till. Midsommarafton 1934 hade paret bjudit ut författarkollegan Erik Asklund till torpet.5 Stämningen kan ha varit ansträngd, Harry hade just erkänt för Moa att han haft en flört och bedyrat att den var över. Under kvällen smugglar Asklund över ett brev från Karin Lindberg till Harry. Ett par dagar senare åker Harry in till Stockholm, åberopande förlagsangelägenheter. Där möter han Asklund, tar ut förskott på Bonniers förlag, återser Karin och far i sällskap med henne till Tällberg i Dalarna för att gästa författaren Paul Lundh. På tåget, med flickvännen på sätet bredvid, skriver han till Moa att han behöver en ensam månad i ”någon undangömd fjällbygd av Härjedalen”. Orsaken, hävdar han, är att han genomgår en ”själskris”, absolut ingen ”kärlekskris”. En månad ”skall läka oss och återföra varandra till en klarare horisont”. Han försäkrar på heder och samvete att den ”episod och stämning” de stridit om nu är utriven ur hans tanke ”till sista trasan”. Troligen syftar han här på Moas reaktion på hans otrohet. Med ”avståndet emellan oss” ska de åter ”växa samman”. Han bedyrar: ”Du är i alla fall den enda kvinnan i mitt liv. Så här med avståndets perspektiv känner jag det djupare än någonsin. Älskade, vad betyder väl det att du är några år äldre än jag; det angår mig inte, det väsentliga för oss är om vi kan bygga vårt liv helt.”6 Han bestämmer också en mötesplats, väntsalen på Katrineholms järnvägsstation. Där ska de återförenas en månad senare. Särskilt chevaleresk är Harry inte. Det är inte bara Moa han kränker när han senare anförtror sig åt sin förläggare Tor Bonnier: ”Jag rymde och kastade mig i armarna på en annan kvinna, en ansiktsfager 11
nolla, en infantil pudervårdare utan djup och öde. Det blev en besvikelse och tragikomedi.”7 Tragikomedin syftar på att Moa under hösten 1934 fick anonyma brev, som fick Harry att be ”fröken Karin Lindberg” sluta med ”edra smutsskriverier till min hustru”. För en tid kan Ni möjligen ställa mig i en tvivelaktig dager, men inte i längden. Den månad jag tillbragte med eder var en månad av sinnesförvirring och livsdesperation. Därtill var den ett avskyvärt brott mot min hustru. Jag älskar min hustru och står vid hennes sida liksom hon står vid min. Asklund var skuld till det hela och Ni satt själv, utan att någon gång invända, vid hans sida och hörde på när han tum för tum övertalade mig och kom mig att ta det förvirrade och avskyvärda steget. Ni har alltså lika stor skuld till det som han och det var jag som var att beklaga. Ni vet alltså vad Ni har att rätta er efter. Jag älskar min hustru och kan dag som idag inte ens fatta att jag kunde fara iväg med er. Som sagt, ni gör klokast i att inte mer lägga er i mina och Moas affärer, dom sköter Moa och jag själva om fuller väl och tänker hålla ihop så länge vi lever. Punkt.8
Att Moa så omisstänksamt köpte Harrys förklaring att resan föranleddes av en ”själskris” kan förklaras med Harrys sinnestillstånd i början av året. Hans svåra uppväxt som fosterbarn med ideliga rymningar toppred honom psykiskt under arbetet med Nässlorna blomma. Samtidigt hade Moa fått beröm för sin debutroman Kvinnor och äppelträd, vilket ruckade på maktbalansen i författaräktenskapet, där Harry varit van att ensam sola sig i offentlighetens strålkastarljus. Medan torpet renoverades hyrde paret en liten lägenhet i Igelboda, Saltsjöbaden, utanför Stockholm. I januari gav sig Harry in till stan för att uppsöka Gunnar Ekelöfs psykoana12
lytiker. Moa som oroar sig i Igelboda får ett brev: ”Älskade Moa! Förstå mig. Jag är alldeles borta. Jag har gått till en nervläkare. Dr Niels Nielsen Nybrogatan 7. Sätt dig i förbindelse med honom. Vi träffas hos honom. Hade inte han varit hade jag varit förgjord. Uppsök honom, älskade. Gör det för bådas vår skull.”9 Moa uppsökte doktor Nielsen. Den gången redde den eventuella misshälligheten mellan makarna upp sig, och ingen annan kvinna var inblandad. Men under våren mötte Harry Karin Lindberg, och redan i maj åtföljde hon honom, bakom ryggen på Moa, på hans arbetsresa till Blekinge. Och nu hade Harry hållit sig borta hela juli, utan att Moa anade fortsatt otrohet. I enlighet med makens instruktioner i brevet om hans förmodade ”själskris” mötte hon lydigt upp på Katrineholms järnvägsstation 31 juli. Och tur var väl det, annars hade kanske litteraturhistorien gått miste om böcker som Nässlorna blomma och Mor gifter sig. Men det är ett annat kapitel. Ett annat kapitel är också krisen 1935, ökänd i svensk litteraturhistoria eftersom Moa i panik den 16 juni lät efterlysa Harry i radio. (”Till Harry Martinson på resa i Södermanland eller Blekinge. Res genast hem. Angeläget. Moa.”) En rafflande historia med hjärtskärande inslag då Moa till råga på allt var gravid med hans hett efterlängtade barn. Den gången var Karin ur bilden. Istället handlade det främst om Harrys traumatiska barndom som processades i Nässlorna blomma, ”min bottenlevnads hårda och svårskrivna bok”.10 Fortsättning följer. Åter till vårvintern 1939. Harry ligger sängbunden på lasarettet i Södertälje, har ”vatten i knät” och måste lära sig att gå igen. Hemma i torpet bygger Moas söner till, vatten och värme dras in. Harry har haft sin arbetsstuga sedan början av trettiotalet, nu ska Moa få ett eget arbetsrum. Parets ekonomi är bättre än någonsin. 13
Harry har fått Samfundet De Nios stora pris och Moa har fått stipendium från både Bonniers och Tidens förlag. Men världen mörknar alltmer. Parets lösa planer på att emigrera till Kalifornien har runnit ut i sanden. Andra världskriget är i antågande, och äktenskapet är inne på sista akten. Efter Hitlers maktövertagande i januari 1933 växer rädslan för framtiden. 1934 beskriver Harry sin vanmakt inför ”tidens elände” eftersom ”den råa knektandan regerar världen”.11 Moa i sin tur anförtror vännen Hjalmar Gullberg sommaren 1938: ”Vi är båda liksom förstelnade i andan av hopplöshet.”12 Kvar av kärleken finns en stor, hemlös känsla, som visar sina olika ansikten i brevväxlingen under Harrys sjukhusvistelse: utnötta känslor, trött bitterhet, sargad tillit, kort sagt stor smärta. Den finns hos bägge parterna, men mest hos Moa som är mindre reserverad, ofta desperat, i sina brev. (”Jag har i åratal suttit som i en järnkrampa bunden till dig på något mörkt sätt den vägen förde till dårhuset.”)13 Harry intar en undanglidande strategi, slätar över och förespeglar Moa ett fortsatt äktenskap. Med facit i hand är det outhärdligt att läsa deras sista brev till varandra. Moa vill veta var hon står. Är Harry i färd med att göra slut eller inte? ”Har man en stark illusion kan man ju leva på den, utan att bo samman med en rätt likgiltig varelse som pinar livet ur en med krav på kärlek. Så ser jag ditt fall, din bitterhet”, skriver Moa.14 Hon vädjar: ”Så överlägsen så kall du har övertaget därför att jag fortfarande älskar dig och ditt övertag begagnar du på ett så brutalt sätt att jag blir vansinnig. Därför Harry. Välj nu.”15 Hon vädjar om igen: ”Du får välja fritt nu, utan att frukta scener.”16 Och hon konstaterar trött: ”Du kunde inte lämna mig och du kunde inte säga rent ut att du inte älskade mig.”17 Harry å sin sida undviker att svara på hennes ödesfråga, tvärtom skriver han alltid 14
”älskade maka!” och ber henne hålla humöret uppe. Han bedyrar sin hemlängtan. Som i ett brev från den 8 mars: Jag ser förhoppningsfullt fram mot den dag då jag åter skall kunna ligga på sidan och åter kunna stödja på benet. Det framtidsperspektivet förefaller mig nu paradisiskt. Mycket spänd är jag ju också på att få komma hem och se det nya fina rummet, ditt arbetsrum och att få se skogsluften, imma [oläsligt] m.m. och vandra med dig över till Djursnäs så som vi talat om.18
Det sista bevarade brevet av Harrys hand från 24 april går i samma tonart. Kan Moa snart komma och hälsa på? Kanske ska han opereras. ”I fall de ska söva mig så ringer jag följaktligen i god tid före eller skriver, så att du kan vara på rummet när jag vaknar upp.” Slutorden försäkrar en snar hemkomst till det renoverade torpet och ungdomarna, Moas tre söner Olof, Tore och Erik. ”Ja, älskade, jag längtar hem, det gör jag varenda dag. Längtar till dig och skogen och alltsammans.”19 Brevet avslutas med tusen kyssar. I början av maj får Harry komma hem på permission. Han var ”blomstrande”, rapporterar Moa till vännen Marika Stiernstedt. I efterhand förebrår hon honom för att ha känts ”kall” och ”distanserad”. Några veckor senare lämnar Harry Södertälje sjukhus utan att ha underrättat Moa, och bryter kontakten utan ett ord till förklaring. All kommunikation mellan paret sköts därefter av en advokatfirma. Moa skickar Harry hans papper och teckningar. Som hon raljant skriver till Jan Fridegård så kommer de att räcka ett tag. ”Boken han ger ut har han skrivit här, för flera år sen. Jag sände honom femtusen manus i fjol, så han har att leva på så länge 15
han lever. Han har väl stuvat om det litet, med hemlängtan och blå gula flaggor och sånt.”20 De blå-gula flaggorna är sarkasm över Harrys deltagande i Svenska frivilligkåren under vinterkriget i Finland. Boken som åsyftas är Den förlorade jaguaren som utkom 1941. De femtusen manusen ska tas med en rejäl nypa salt, men att det skickades kartonger med ofullbordade manuskript är ingen överdrift. Av de sex verk Harry publicerade under fyrtiotalet var diktsamlingen Nomad (1943) en omredigering av Nomad från 1931, då med tryckt dedikation till Moa. Den förlorade jaguaren påbörjades liksom radiopjäsen Lotsen från Moluckas (1947) och romanen Vägen till Klockrike (1948) under äktenskapet med Moa. En särställning intar hans första bok strax efter separationen, Verklighet till döds 1940. Den kan läsas som ett avsked till Moa och författaräktenskapet som han nu offentligt vänder ryggen åt. För Moa som författare blir fyrtiotalet allt annat än uppstekta rester. Hon börjar på ny kula och förnyar sig, inte minst som historisk skildrare. 1940 utkom Vägen under stjärnorna, som tar sin början i 1830-talets Östergötland och tillsammans med Brandliljor 1941 och Livets fest 1949 utgör ett mäktigt epos om övergången från agrart till industrialiserat samhälle. I samma veva inleder Moa sin autofiktiva Betty-trilogi – om en ung torparhustrus liv på tiotalets Södertörn – med Den osynlige älskaren (1943). Skaparkraften under decenniet räckte också till samlingsvolymerna Armén vid horisonten (1942), där hon svarar på Harrys utmaning i Verklighet till döds, samt Bakom svenskvallen (1944) och Kärlek mellan krigen (1947). Orken trotsar sorgen. För trots att, som hon formulerar saken i ett brevutkast till journalisten och vännen Else Kleen, ”Harry 16
var och är min livsnerv”, så har hon sin viktigaste livsnerv kvar, sitt litterära ämne: proletariatet och dess ”nakna ungar som föds till jorden i millioner varje timme inom denna klass jorden över”. Det är ett livsviktigt uppdrag, för som författare är man ”endast instrument som någon spelar på mer eller mindre starkt”.21 Medan Moa aldrig förnekar Harrys betydelse för hennes liv tycks Harry medvetet och systematiskt i och med skilsmässan utradera Moa ur sin biografi. Moa var med rätta sårad. Föga insåg hon att det snart skulle bli etter värre. 1941 klagar hon till deras gemensamma vän Jan Fridegård: ”Du kanske förstår hur jag kände det när högermannen Hans Ruin stod i radio och sa att Harry Martinson i flera år levt luxiöst [sic!], men då han fick se fattigdomen i Finland beslöt han att bo i ett torp och leva den fattiges liv. ??” Frågetecknen uttrycker förtvivlan, och bitterheten flödar: ”Vi som haft fotogenlampa – som varit i Stockholm en månad pr. år – som bodde här i fem år utan att få någon hjälp i sjukdom och nöd annat än mina halvvuxna söners dränglöner. Martinson kom på luffen hit – med en lösdrivarvarning på fickan – jagad utan en vän – här i fattigdomen fick han en fristad.”22 Om Moa hörde ryktet att Harry i fyllan och villan kallade sin exhustru för ”Moa constrictor” är okänt. Men att han, inför invalet till Svenska Akademien 1949 på deras gemensamma mentor Elin Wägners stol, friserade sitt cv så till den milda grad att hon och de elva åren på hennes torp utraderades, upprörde henne. När Lars Ulvenstams bok Harry Martinson: ett utkast utkom 1950 och Moas betydelse för Harry beskrevs som ett ”hårt och smärtsamt störningsmoment”23 reagerade hon starkt. Till vännen Hjalmar Gullberg skrev hon: ”Tydligen gäller det att få fram en fin förtid åt Harry. Och nästa bok om honom kommer sannolikt att bevisa 17
Moa skriver på skrivmaskinen utomhus på Johannesdal.
att Harry aldrig varit här.” Själv, hävdade Moa, hade hon hållit stilen. ”Jag har inte på de tio år Harry och jag varit skilda, någonsin nämnt honom i en intervju eller nappat på de förslag med rätt stora penningsummor i bakgrunden om jag ville skriva om vårt samliv. Jag har tagit hänsyn till Harrys hustru som inte gjort mig något förnär.”24 Svaret på det befarade utraderandet ur författarparets historia och möjligen även ur litteraturhistorien blev novellen ”Nittonhundratjugosju” som publicerades i den självbiografiska samlingen 18
Jag möter en diktare 1950. Det är menat att bli sista ordet i Harrys och Moas kärlekskrig. Han dyker upp först efter sjutton sidor om Moas liv, där mödan läggs på att beskriva hur etablerad hon redan var som skribent, dessutom med en outgiven roman, när hon mötte Harry. Det var på Arbetare-Kurirens redaktion i Göteborg i oktober 1927, och det är med ömhet hon skildrar hans magra uppenbarelse. Den tjugotreårige ynglingen hade ”en jättekeps på huvudet, långt neddragen mot ögonen, en yllehalsduk virad om halsen. Det var hål på hans byxor, bara huden lyste igenom, hans ansikte var blekt som på en död och han såg på mig med trötta grå ögon och nickade han också, om åt mig, väggen eller kaminen var inte lätt att avgöra.” Vid mötet erbjuder Moa Harry skrivro under någon sommarvecka på sitt och förste makens torp. Därefter far hon hem och får annat att tänka på. Hennes man, grundläggare Karl Johansson, lider av delirium till följd av långvarigt alkoholmissbruk och spränger sig till döds utanför torpet 14 januari 1928. Den tragiska händelsen når offentligheten och pengar samlas in till den bekanta skribenten Moa. Änkan kan friköpa sitt torp och ha mat för dagen under lång tid framöver. Elin Wägner, vid tiden redaktör för den frisinnade tidningen Tidevarvet, där Moa börjat skriva, ombesörjer en maskinskrivningskurs hos Remingtons. Den 29 februari är hon i Stockholm, bor på redaktionen vid Triewaldsgränd i Gamla stan, går kursen och far sedan till Fogelstad kvinnliga medborgarskola för att delta i skolans vårkurs. Där nås hon av Harrys bön om att få sitta på torpet som utlovat och plocka ihop en diktsamling: ”Han bad mig om respengar från Göteborg ty hans skor skulle inte hålla för en ’luff ’. (Han hade läst om att jag blivit änka och sett att det gjordes en insamling för mig.)”25 19
När den luggslitne unge mannen i maj 1928 dyker upp hemma hos Moa får han en ”långvarig hostattack som varslade om något allvarligare än en tillfällig förkylning”. Han ser ledsen ut, och hans avväpnande ”jag trodde du skulle bli glad att jag kom nu när du är ensam, du som jag” får henne att smälta. Ett bokslut, så känns novellen ”Nittonhundratjugosju”. Till den avklarnade, bitterhetsbefriade berättelsen bidrar säkerligen det faktum att Harry faktiskt hade hört av sig till Moa, för första gången sedan separationen och skilsmässan. Som en blixt från en klar himmel ringer telefonen i torpet. Det är den 24 april 1945, och en gråtmild, möjligen berusad Harry vill prata med henne. När Moa fått nog och lagt på luren skriver hon till Karl Gerhard, som blivit hennes käraste vän året innan. Kanske du förstår. Förstår du! Att vänta på en röst år efter år, vänta. Sitta på helvetets botten och drömma sig bort till andra epoker för att inte förlora vettet, sitta i helvetet och se en blommande vit syrén utanför fönstret och vilja hugga ner den. Längta hett, vanvettigt. Ty rösten måste vara i ett visst tonläge. Och den kom aldrig. Och helvetet svalnade och den kalla intelligensen tog vid, men något satt där och ömmande och värkte. Till sist var det något som ömmade och man visste inte vad det var. Någon kysste en, någon talade om kärlek och man svarade och livet gick för all del, det gick och kriget gick och allting gick, och en dag kom rösten. Nu för två timmar sen. En kvart hörde jag rösten i telefon, en halvtimme gick, rösten var kvar, en timme, då orkade jag inte längre. Jag bad adjö och satt där med tomma händer! Karl Gerhard! Kan du förstå att sorg kan vara så värdefull. Man sitter med två tomma händer när den är borta, och man är oändligt mycket fattigare. Det är svårt att höra gråt i en röst. Höra en röst 20
säga: fan! och ”djävlar anamma jag är vid humör, jag klarar det nog fast jag är sjuk” och så vidare. Höra gråten i lyckönskan till ens framgång, höra gråten, då rösten ber om överseende, höra rösten säga: jag kunde inte förr, saknade moraliskt mod, höra gråten, när rösten säger: jag är lycklig. Och sedan sitta med tomma händer. När rösten tystnat. Inget hände då rösten kom efter fem år.
För hand tillfogar hon att ”de tomma händerna kommer att bli en boksida”. På författares vis är skrivandet ”det enda som hjälper mot grubbel och – ruelse – ty – ja, jag är inte utan skuld”. Så slutar kärlekssagan mellan Moa och Harry Martinson. Men den litterära dialogen fortsätter tills döden skiljer författarparet åt.
21