NORDISKA
HJÄLTE
SAGOR Återberättade och tolkade av Katarina Harrison Lindbergh
H I S TO R I S K A M E D I A
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se © Historiska Media och Katarina Harrison Lindbergh 2024 form: Cia Björk/PCG Malmö tryck: ScandBook, Falun 2024 tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn: 978-91-8050-378-5
Till minne av Roger Lindbergh
Hadubardernas stad på slätten 9 Starkads första äventyr 14 Völunds saga 23 Starkads stordåd 46 Sagan om Gerud 56 Uffes saga 80 Starkads vrede 99 Sagan om Grottekvarnen 125 Sagan om Helge Hundingsbane och sköldmön Sigrun 131 Starkads död 149 Efterord 166
Hadubardernas stad på slätten
O
den, Tor och Loke var ute på äventyr. De färdades till fots, som de brukade göra. De senaste dagarna hade landskapet omkring dem varit öppet och böljande. Fälten var skördade sedan flera månader, och luften var vinterkall. På träden satt enstaka vissna löv och såg övergivna ut. En morgon vaknade de till snöfall, och de måste pulsa fram i vit nysnö som nådde dem till anklarna. Kylan och det vita täcket höjde humöret. Det var härligt att se det ljusa landskapet mot den järngrå, mättade himlen. De visste inte vart de var på väg. Målet saknade alltid be9
tydelse när de gav sig ut. Det var själva vandringen och allt de mötte på vägen som var meningen med hela äventyret. Tor kramade en snöboll med sina breda, vantklädda händer och skulle just kasta den mot Loke när han fick se en stad på en kulle vid horisonten. Rök steg från husen. ”Titta!” sade han. ”Vilka kan bo där?” Oden visste naturligtvis. ”Hadubarder. Det är deras hemvist. Vi har vandrat i hadubardernas land de senaste dagarna. Staden är den största i denna del av Midgård. Lund heter den, och hallen på höjden heter Uppsala. Gårdarna och markerna utanför kallas Uppåkra.” Loke tittade mot husen på kullen. Sommartid var Lund säkert ett passande namn. På kullen fanns många träd, trots att husen låg tätt. Nu stod de kala och svarta mot himlen, men när de grönskade låg deras kronor som skyddande tak över husen. ”Vi går dit! Vi kan behöva en riktig bädd, en bastu och kött och vin till kvällsmat i en hövdingahall.” Vägen sluttade svagt nu. Staden omgavs av en hög palissad, men vägen de följde ledde till en port med två vaktposter. På avstånd, i sluttningen på andra sidan staden, låg vitpudrade gravhögar varav en såg alldeles ny ut. Jord och sten skymtade under den tunna snön, men inget gräs. En betydelsefull invånare måste ha dött alldeles nyligen. När de tre vännerna närmade sig porten steg vakterna fram och ställde sig i deras väg. ”Vilka är ni, och vad har ni för ärende?” De såg myndiga ut, och ingen av äventyrarna ville röja sanningen. ”Vi är en del av festen!” fick Tor ur sig. ”Vi ska berät10
ta roliga historier.” Vakterna drog spjuten åt sig. ”Vilken fest?” Oden steg fram. ”Den i hövdingahallen, naturligtvis”, sade han. Vakterna synade honom och visste inte vad de skulle tro. Skulle de här männen föreställa gycklare och sagoberättare? De såg mer ut som framstående krigare eller förmögna stormän i sina dyrbara mantlar, trots att de reste till fots och utan följe. Den enögde mannens breda guldring, hans imponerande spjut och högresta gestalt skvallrade inte om narrspel och skrönor, snarare tvärtom. ”Skenet kan bedra”, sade Loke som förstod vad de tänkte. ”Släpp in oss nu, så får ni själva avgöra om vi har försökt lura er när ni lyssnar på våra berättelser.” Han gav vakterna ett vinnande leende. Tveksamt steg de båda männen åt sidan och ropade åt folket på insidan att öppna porten. Innan de tre vännerna hann fortsätta hejdades de av den första vakten. ”Ni ska nog inte kalla det fest. Vi samlas i hallen om kvällarna för att minnas vår gamle hövding. Han var en stor man, och såret efter honom är färskt för alla.” Han tittade mot gravsluttningen och suckade. På andra sidan porten sträckte sig en bred broläggning beströdd med grus och kvistar för att inte bli hal i kylan. Överallt utförde människor sina morgonbestyr. Frusna, inhägnade täppor och låga stugor bredde ut sig innanför palissaden. Längre fram förgrenade sig broläggningen åt flera håll, och husen blev större. Höns sprätte i avskrädeshögarna, och doften av djur och träck slog emot dem. Flera gårdar med uthus och hallbyggnader syntes på håll, men vad som mer än annat väckte uppmärksamhet var 11
ett stort långhus överst på kullen, Uppsala. Bredvid fanns ett tempel som var nästan dubbelt så högt som de övriga byggnaderna. Närapå allt var byggt av trä. Långhuset och templet hade rika sniderier och var, trots att de såg gamla ut, välhållna och strukna med doftande, mörk tjära. Det var till hallen de ämnade sig, den ryktbara där forna hjältar och stora hövdingar samlats. De hade inte känt till att den gamle hövdingen dött. Frågan var hur de nu skulle kunna föra sig som sagoberättare. De fick väga orden när de mötte hallens nye herre. * Oden förde de förklädda gudarnas talan när de trädde inför hadubardernas härskare. Denne satt tillbakalutad i högsätet med den ena armen vilande på armlänet. Bakom honom hängde en vargpäls, och en välväxt trälkvinna med blankt svart hår under hättan fyllde hans dryckeshorn. Hon försåg också de tre gästerna med varsin bägare varmt öl. Hövdingen var reslig och slank med mörkt hår och välansat gråsprängt skägg. Vid härden satt också hans syster och mor, som uppmärksamt betraktade nykomlingarna. ”Vi är …”, inledde Oden och avbröts med en gång. ”Jag ser vilka ni är”, sade hövdingen. ”En enögd med spjut och guldring, en kraftkarl med stridshammare och en som ser ut att kunna tala omkull vilken kvinna eller man som helst. Det är hedrande att ha er som gäster, men hallen och staden ligger i sorg efter min far. Vad kan vi göra för er, höga herrar?” 12
De hade inte räknat med att bli igenkända. De flesta som mötte dem såg aldrig det uppenbara, kunde inte föreställa sig att gudarna skulle gästa dem på gårdar och i hallar, men här hade de mött en skarpsynt man. Han skulle bli en stor ledare, kanske den störste av alla som härskat här. ”Vi ber att ni håller oss hemliga för folket och inte avslöjar våra namn. Vi reser helst som vanliga, okända män. Kanske kan vi i gengäld förgylla kvällarna i hallen med våra historier. Vi har hört att er far gärna lutade sig tillbaka i sätet om kvällarna och lät berättare fylla Uppsala med spännande sagor om hjältar och kämpar. Låt oss göra detsamma till hans minne och ära.” Hövdingen kastade en blick på modern, som nickade. ”Gott!” sade han. ”Men ni har kräsna lyssnare. Min far nöjde sig aldrig med mindre än det bästa. Det gör inte jag heller.” Efter det blev de visade till en mindre stuga i närheten av hallen. Där fanns breda bänkar runt väggarna och en eldstad i mitten av rummet. Här skulle de bo me dan de berättade sagor i hadubardernas stad.
13
Starkads första äventyr
M
Vad vill ni höra? Vilka hjältedåd ska förgylla kvällen och vilkas namn ska besjungas i denna mäktiga hall?” Oden hade rest sig från sin tilldelade plats i ett skumt hörn bortom gästernas blickfång. Nu gick han innanför raderna av bord och bänkar, fram till ljuset vid härden, så att alla kunde se och höra honom. Sorlet tystnade. ”Starkad!” Någon bakom honom ropade namnet högt. ”Ja!” fyllde en annan i. ”Vi vill höra om Starkad eller Völund.” Snart skanderades ”Starkad, Starkad, Starkad!” samtidigt som allt fler taktfast slog nävarna i borden. Oden anade att Tor suckade och stönade 14
i hörnet. Han var ingen älskare av Starkad, men Oden uppskattade honom och berättade gärna. ”Då blir det Starkad! Han är ju er man!” ropade han och runt honom jublade hallens invånare. Det finns många historier om Starkad. Folk säger att han kom österifrån, från andra sidan Östersjön. Det finns till och med de som påstår att han var av jättesläkt och född som ett monster med många armar och ben, som en stor spindel. Tor själv ska ha huggit av honom de flesta lemmarna så att han fick formen av en jättelik man. Oden gjorde en kort paus, men när han skulle fortsätta blev han avbruten av Loke, som hade rest sig och kommit fram. Loke lade handen på Odens axel. ”Var inte en sådan träbock, käre bror”, viskade han i örat. ”Jag tar över, annars är jag rädd att vår vistelse här blir kort.” Oden såg stukad ut, och han tyckte inte om att Loke avbrutit honom, men gick och satte sig bredvid Tor. Han antog att det var Tor som hade skickat fram Loke. Han begrep inte vad Tor hade emot Starkad. Loke slog ut med armarna och log brett mot åhörarna och tog till orda. Nåväl, inget av detta har skett. Starkad var inget odjur från tavasternas eller esternas land, utan en hjälte i dessa nejder. Han var en rese, en kämpe och en tapper och okuvlig krigare under de gamla hövdingarnas tid här i hadubardernas rike. Starkads historia började dock innan han steg över tröskeln till denna hall och satt vid dessa bänkar under detta tak, så låt oss ta det från början. Oden fick upp ögonen för ynglingen Starkad. Allfadern 15
såg att den unge krigaren hade en kärna hård som sten, men han var oslipad och full av fel och brister. Det hör inte till vanligheterna när det gäller hjältar. De flesta som uppnår sådan ryktbarhet att det skrivs sånger om dem och berättas historier om deras levnadsöden är annorlunda. Hjältar brukar vara ädla till både kropp och sinne, men så var det inte med Starkad. Han var en hisklig gestalt att skåda. Visserligen var han högväxt som få, kanske den resligaste karl som funnits i våra trakter, men anletet var grovhugget, håret grått och stripigt, hyn röd och fnasig och näsan onaturligt stor. Med tiden blev han dessutom så ärrad att han kunde få kvinnor och barn att falla i gråt bara genom att visa sig i sin anskrämlighet. Till de goda sidor Oden såg hörde att han var principfast, stark och orädd. Andra såg baksidorna. Starkad hade lätt för att hata. Han avskydde allt som var svagt och mjukt och vackert. Det fanns ingen vänlighet i honom. En sådan man har svårt att finna vänner, men lätt att få fiender. Starkad var alltså Odens utvalde krigare. Men han hade också en nästan lika mäktig fiende: Tor. När Starkads öde skulle stakas ut blev det därför en kamp mellan Oden, som ville ge sin utvalde gåvor, och Tor, som ville göra det svårt för honom. När Tor därför slog fast att Starkad skulle dö utan arvingar såg Oden till att han i stället fick leva tre mansåldrar. Tor beslutade då att han skulle utföra ett nidingsdåd för varje mansålder, varpå Oden gav honom de bästa vapnen och rustningarna. Tor såg till att han inte skulle äga något land, men Oden utlovade i gengäld en 16
myckenhet guld. Detta grämde Tor, som bestämde att Starkad skulle plågas av en sådan girighet att guldet han tjänade aldrig var nog. Oden utlovade seger i varje strid, men Tor manade fram plågor och svåra sår som en följd av all kamp. Oden, som var en stor älskare av skaldekonst, lät Starkad få en poetisk ådra. Tor fick honom att glömma alla sina kväden så snart han sjungit dem en gång. Slutligen såg Oden till att Starkad skulle älskas av mäktiga män, varpå Tor svarade med att vanliga män skulle sky och skrämmas av honom. På det viset lekte gudarna med Starkads öde, men varje man har förstås en egen vilja, och andra krafter än gudars önskningar kan påverka hur livet formas. I sin ungdoms grönska stred Starkad tillsammans med hövdingen Vikar, som härskade över ett kustland i norr. Vikar, som också var ung och stark, for på plundringståg både söderut och mot öarna i väster. Starkad var med honom på skeppen. De var segerrika, och allt såg ut att gå Vikars väg. Men Oden hade ett horn i sidan till Vikar och ville se honom död. Vad Vikar hade gjort för att förtjäna Odens vrede är okänt, men det måste ha varit allvarligt. En man som Vikar var annars en sådan som lätt kunde ta plats i Allfaderns hall och strida med honom den dag han stupade. Men detta ville Oden undvika. Alltså måste Vikar få en neslig eller obetydlig död i sotsäng eller av ålderdom. För en tapper man var det osannolikt. När Vikar dog vore det rimligt att han skulle stupa ärofullt i strid eller under 17
en jakt, och då skulle Oden inte kunna förvägra honom en plats vid sitt bord. Det föll sig inte bättre än att Oden fann att Starkad borde bli den som dräpte Vikar. Då kom Tors illvilliga gåva väl till pass. Det var ju sagt att Starkad skulle utföra ett nidingsdåd för varje ålder han levde, och mordet på Vikar skulle få bli hans första. Eftersom han var Vikars trogne man var det ett oblitt öde, och Oden trodde inte att Starkad villigt skulle gå med på att döda en hövding han svurit trohet till. Alltså måste det ske genom list och rävspel. Vikar och hans män var på hemväg efter ett lyckat sjö krigståg i väster. De hade rövat skatter och lagt land under sig. Lyckan stod vid Vikars sida ända till en dag då vädret svek. De hade haft förlig vind hela tiden, men plötsligt slog den om och gick rakt emot dem. Skeppen var tungt lastade med rika byten, och det fanns ingen möjlighet att ro mot den starka blåsten. I stället riskerade de att komma på drift. Starkad pekade ut några holmar, och dit tog de sig för att få lä. De steg iland på den största av småöarna. Vinden fortsatte envist att blåsa åt fel håll, och öarna var inte stora nog att kunna föda besättningen på flera krigsskepp. Där växte endast kort gräs, ljungtuvor och små, eländiga rönnar. Det enda färskvatten som fanns kom från regn som samlats i skrevor; det var brunt och fullt av smådjur. Dagarna gick, och vinden ven ihärdigt. Till slut insåg Vikar att detta inte kunde vara en vanlig storm. Ingen vind höll i sig på det här sättet. Det låg något 18
annat bakom, och den enda möjligheten att komma ur situationen var att vädja till gudarna om hjälp. Det krävdes ett offer för att de skulle komma vidare. Vikar anade att det var Oden som vredgades och förstod att ett människooffer skulle vara nödvändigt. Han betraktade sina krigare. Det var dugliga, starka och tappra män. Ingen av dem förtjänade att väljas ut för att offras som en ynklig träl, och några sådana hade de inte med sig på skeppen. Vikar vände sig till Starkad för att söka råd, och han föreslog att de skulle låta lotten avgöra vem som skulle offras. Den föll på Vikar själv. Det hade Starkad inte räknat med, och han önskade inte se sin vän och herre dö. Kanske skulle Allfadern, som höll sin hand över Starkad, blidkas av ett lindrigare offer. De kunde genomföra blotet som om det vore på riktigt, men utan att verkligen döda Vikar. Säkerligen skulle Oden se den goda viljan att göra rätt, men avstå från att verkligen kräva blod. Oden, som enligt Starkad brukade vara mild och god, skulle nog nöja sig med att Vikar visade underdånighet och vilja att genomföra blotet. Vikar nickade. Skenoffret skulle ske genom att de låtsades hänga Vikar med en snara som var alldeles för vek och mjuk för att hålla för hans kroppstyngd. Starkad skulle även sticka ett grässtrå mot Vikars hjärta i stället för sitt spjut. Alltså förbereddes hövdingen för blotet. Han tvagades, sov en natt och fick en sista måltid så att han skulle gå ren, utvilad och mätt i döden. Starkad förde honom till rönnbärsträdet där den lilla snaran hade hängts upp. Det var en 19
tunn vidja som anordnats så att den skulle släppa Vikar fri i samma ögonblick som fötterna lämnade marken. Starkad visade honom grässtrået, och Vikar gjorde sig redo under rönnen. Det kändes olustigt när Starkad lade snaran runt halsen och tecknade åt två krigare att hissa. När Vikar började dingla och snaran drogs åt insåg alla att något hade gått fel. Den tunna vidjan brast inte alls, såsom varit tanken. Starkad ropade åt männen att släppa taget, men det gick inte. En stark kraft tvingade dem att hålla fast samtidigt som Vikar sparkade förtvivlat för att komma loss, alltmedan snaran skar djupt in i halsen. Huden gnagdes av, köttet blev synligt och blodet rann. Pinan var svår för Vikar, som blev allt rödare i ansiktet. Han klöste med fingrarna mot snaran och sprattlade med benen. Starkad var som förstenad. Det fanns inget han kunde göra. Då kände han att grässtrået han höll i handen, det lilla låtsasspjutet, växte och hårdnade. Med ens hade han ett riktigt spjut i handen, tungt och skarpt. Med en sista blick på den plågade vännens allt mörkare anlete och alltmer ansträngda sparkande tog han spjutet och tryckte in det under hans revben, upp mot hjärtat. När Vikar hade dräpts föll kroppen genast till marken eftersom den tunna vidjan brast, och Starkad såg att det spjut han nyss hållit i handen återigen var ett grässtrå, blodigt och avbrutet. Han var skakad av vad som skett och beordrade männen att resa ett offerbål på den lilla steniga ön. Vikar tvättades ren och fick ett svärd med sig på bå 20
let. När flammorna steg mot himlen avtog vinden och det blev alldeles stilla. Röken reste sig som en grå pelare mot skyn. Sedan började det blåsa igen, en frisk, förlig vind. Oden hade mottagit offret. Offrandet av Vikar var Starkads första nidingsdåd. När det hade skett blev Vikars män skygga för honom. De ville inte att han skulle förbli i deras led, och han måste lämna dem. Han lärde sig att Oden är en grym herre som inte går att lura, och som mycket väl kan utnyttja dem han valt att skydda. Men han lärde sig också att styrka med fördel kan brukas tillsammans med list, en erfarenhet han senare skulle ha stor nytta av. När Vikar hade dött och begravts tog Starkad över de skepp han hade rätt till, men han lämnade landet i norr och fann en ny herre att tjäna, hövdingen Bemune. Denne levde långt från Vikars land, i öster. Starkad och Bemune liknade varandra: båda var dådkraftiga, grymma och giriga, storligen begivna på att röva till sig guld och andra rikedomar. De for till många länder och härjade. För att vara säkra på att alltid vara redo för strid avhöll de sig från att dricka öl och mjöd. Inte heller deras krigare fick smaka starka drycker. Starkad tog detta till sig mer än andra. Från och med tiden hos Bemune satte han en ära i att leva återhållsamt och strikt. Starkad skulle livet igenom anse att personer som drack mjöd eller vin och smorde kråset med stekar och grytor var svaga och föraktliga. Det hårda livet, utan bekvämlighet, var det enda sanna livet. Framför allt härjade Bemune i österled. Tillsammans 21