9789180503228

världens dramatiska historia

Katarina den stora

Rysslands upplysta despot

Tomas Blom

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Tomas Blom 2023

Sättning: Typ & Design

Omslag: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Katarina II av Rysslands kröningsporträtt, oljemålning av Stefano Torelli, Getty

Katarina II:s monogram, Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2023

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-322-8

Prolog

I gryningen den 28 juni 1762

”Vakna, Ers Höghet . . .”

Kejsarinnan Katarina Alexandrovna verkar först inte hörsamma kammarjungfruns tysta viskning, utan vänder sig om och borrar ner de tjocka kastanjebruna lockarna i kuddens siden.

”Det är bråttom, Ers Höghet!” Ljudet av den bestämda mansrösten får kejsarinnan att med oväntad hast vakna, kasta av sig täcket och sätta sig upp i sängen. En man har blivit synlig i dörröppningen, lång och uniformsklädd med ansiktet märkt av svåra ärr. Han tar ett par snabba steg över golvet och bugar.

”Furst Orlov”, säger kejsarinnan. ”Betyder det att det är . . . att det är dags nu?”

”Ja, Ers Höghet”, säger mannen. ”I natt står allt på

spel. Kapten Passek är arresterad och vi riskerar att avslöjas när som helst. Vi måste härifrån, genast.”

”Är min make där han ska vara?” frågar kejsarinnan medan hon med sin kammarjungfrus hjälp klär sig, kanske snabbare än hon någonsin tidigare gjort. Mannen, vars namn är Aleksej Orlov, har nogsamt vänt ryggen åt de kvinnliga bestyren innan han svarar.

”Kejsaren är alltjämt på Oranienbaum och vet än så länge inget.”

Knappt har den sista knappen hunnit knäppas förr­

än kejsarinnan förs ut via en bakdörr och vidare genom den trädgård som omger det lilla palatset Mon Plaisir. Den tidiga morgonens dimma ligger ännu kvar och döljer hennes sällskap för vakternas blickar. Orlov

hjälper henne upp i en vagn jämte kammarjungfrun och den trogne betjänten Sjkurin innan han själv tar plats på kuskbocken, piskan klatschar och det bär av i galopp mot Sankt Petersburg.

Kejsarinnan Katarina är väl medveten om att hennes

öde snart ska avgöras. Vid slutet av denna brådskande färd kan hon mötas av såväl upphöjelse och framgång som av fängelse och död, eller kanske att bli levande begravd i ett kloster. Det har i varje fall hennes man, kejsar Peter III, hotat henne med som kulmen på år av förödmjukelser och konflikter. Under sin korta re­

gering har kejsaren lyckats väcka en stark ovilja bland rikets tongivande kretsar, som kommit att betrakta honom som alltmer olämplig att styra landet. Till att

börja med tycks han förakta allt ryskt medan han ser

Rysslands ärkefiende Preussen som sin stora ledstjärna i alla avseenden. Detta har lett till att han avbrutit en framgångsrik rysk kampanj mot fienden för att i stället alliera sig med denna i avsikt att erövra sitt ursprungliga fosterland Holstein från Danmark. Hans ringaktning av den rysk­ortodoxa kyrkan har inte heller gjort honom mer populär, liksom inte heller hans försök att minska senatens makt och att ”preussifiera” militären.

För kejsarinnans del väger naturligtvis det olyckliga och destruktiva äktenskapet tungt i hennes beslut att delta i sammansvärjningen mot kejsar Peter III. Dess uttalade avsikt är att i stället sätta henne på tronen, något som förutsätter att hon vinner den ryska arméns bevågenhet. Hur det blir med den saken kan ingen veta förrän hon kommer fram till Sankt Petersburg och står inför trupperna. Nu lämnar vi henne tills vidare i den skakande vagnen på väg mot antingen triumf eller nederlag. Det är inte osannolikt att hennes tankar söker sig tillbaka till hur allting började – med kejsarinnan

Elisabets brev till hennes mor.

Brevet

Inget tydde på att den lilla flicka som föddes den 2 maj 1729 en gång skulle härska över ett av de största riken världen skådat. Barnet vållade dessutom sin mor besvikelse eftersom hon önskat sig en son. Modern, Johanna Elisabeth av Holstein­Gottorp, hade ytterligare skäl att vara besviken. Vid femton års ålder hade hon blivit bortgift med den nära trettio år äldre Kristian August av Anhalt­Zerbst, överste i den preussiska armén och en av rikets talrika och oansenliga småfurstar. Hans hustru kunde aldrig komma över att hon inte lyckats göra ett bättre parti, inte minst med tanke på sitt högadliga påbrå. Hade inte hennes egen bror varit förlovad med ingen mindre än Elisabet, dotter till Rysslands härskare

Peter den store? Dessvärre avled han i smittkoppor innan bröllopet, vem vet annars vad hon själv hade kunnat göra av sin släktförbindelse med detta mäktiga rike?

Den nyfödda döptes till Sofia Fredrika Augusta och kom att kallas för Figchen. Som de flesta barn ur de högre stånden uppfostrades hon i huvudsak av barnjungfrur och senare guvernanter. När en liten bror fötts, upplevde hon att hennes mor mer eller mindre stötte bort henne för att ägna sonen all sin ömhet. När den vuxna kejsarinnan Katarina skriver sina memoarer framgår att hon som lilla Figchen inte kan ha haft det särskilt lätt. Till exempel var Katarina som barn tidigt övertygad om att vara ful, något som tvingade henne att försöka framstå som klok och rolig, gärna i vuxnas sällskap.

Som sjuåring drabbades Figchen av lungsäcksinflammation, vilken i sin tur ledde till att hennes rygg blev sned, något som tidens läkare inte sade sig kunna bota. I stället lät föräldrarna anlita en helt annan ”expert”, nämligen den lokale bödeln, som konstruerade en järnkorsett vilken hon blev tvungen att bära under tre år tills hennes rygg hade börjat räta på sig igen. En ljuspunkt i Figchens liv blev till sist hennes guvernant

Elisabeth ”Babet” Cardel, en fransyska som grundlade hos sin elev en livslång kärlek till det franska språket och fransk kultur.

För att då och då komma ifrån det trista garnisonslivet i Stettin, tackade modern ofta ja till inbjudningar från några av alla sina adliga släktingar och tog gärna med sig man och barn. Vid släktträffarna fick Johanna av Holstein­Gottorp äntligen umgås i kretsar där hon

rätteligen skulle höra hemma och ta del av rykten och hovskvaller som inte nådde Stettin. Även för dottern innebar sådana besök att hennes nyfikenhet väcktes på hur livet kunde te sig bland de allra högst uppsatta. År 1739 fick den tioåriga flickan följa med på en fest som gavs av hennes mors bror Adolf Fredrik, Sveriges blivande kung. Där mötte hon för första gången en jämnårig pojke vid namn Karl Peter Ulrik av HolsteinGottorp, och det dröjde inte länge förrän hon anade att hennes mor hade stora förhoppningar om dessa två. ”Det misshagade mig ingalunda”, skriver Katarina i sina memoarer. ”Jag visste att han förr eller senare skulle bli kung av Sverige. Drottningtiteln tilltalade mig, hur mycket barn jag än var.”

Inom ett par år skulle det visa sig att Karl Peter Ulrik inte var aktuell som svensk tronföljare. Rysslands kejsarinna Elisabet kallade honom nämligen till sig för att utse honom till storfurste och tronarvinge under namnet Peter Fjodorovitj. Man skulle kunna tycka att denna upphöjelse hade fört honom utom räckhåll för Johannas drömmar, men i själva verket hade hennes förhoppningar stärkts. Den prinsessa som skulle utväljas som storfurstens gemål fick nämligen inte härstamma ur ett starkt och etablerat kungahus som skulle kunna ha egna avsikter med förbindelsen. En lagom fattig tysk prinsessa med oansenliga anor var att föredra, något som Johanna var väl medveten om och hennes hopp växte.

I och med att kejsarinnan Elisabet år 1743 efter att ha besegrat Sverige tvingade svenskarna att acceptera Adolf Fredrik av Holstein­Gottorp, Johannas bror, som tronföljare, stärktes familjens anseende och därmed jämnades sannolikt vägen ytterligare för Sofias väg till det ryska hovet. Detta bekräftades av att en rysk kammarherre uppsökte Johanna. Han var utskickad av kejsarinnan Elisabet och hans egentliga ärende var att överlämna en orden till Preussens unge kung Fredrik II, men han bad också Johanna om att få träffa – eller kanske snarare besiktiga – hennes dotter, något som tycks ha fallit väl ut eftersom kammarherren fick med sig ett porträtt tillbaka till Sankt Petersburg. ”Uppenbarligen måste min fulhet ha varit på retur”, noterar Katarina i sina memoarer.

Det hett efterlängtade brevet från kejsarinnan levererades äntligen den första januari 1744. Det var adresserat till Sofias mor som i det längsta undvek att meddela dottern dess innehåll, trots att Sofia genast anade vad det handlade om. I detta brev sades inget uttryckligen om äktenskapsförhandlingar, utan Johanna uppmanades att så snart som möjligt resa till Sankt Petersburg i sällskap med sin dotter, utan sin make och åtföljd endast av en handfull tjänare. Ett par timmar senare anlände ännu ett brev, denna gång från kung

Fredrik II, som i klartext föreslog ett äktenskap mellan

Johannas dotter och den unge ryske storfursten. Skälet till detta var knappast att han månade om att lilla

Figchen skulle bli fint gift, utan kungen ville försäkra sig om att ha en tyskättad kvinna i den ryska tronens omedelbara närhet för att stärka banden mellan Ryssland och Preussen.

Om Sofias mor brann av iver att efterkomma kejsarinnans befallning, var hennes far desto motvilligare. Om hans dotter godkändes som storfurstens tillkommande skulle hon bli tvungen att konvertera till den rysk­ortodoxa läran, något som Kristian August i egenskap av hängiven lutheran inte kunde gå med på. Dessutom var det ryska politiska klimatet högst osäkert i jämförelse med övriga Europas, för att inte tala om att kejsarinnans hov var beryktat för sedligt förfall. Föräldrarna diskuterade i tre dagar innan Johanna till sist lyckades övertyga sin make om att landets intressen tjänades av att deras dotter giftes in i det ryska hovet. Hon lovade dessutom att själv göra sitt bästa för att stärka de rysk­preussiska förbindelserna inför kejsarinnan.

Eftersom allt måste ske i största hemlighet förbereddes resan som om den gällde att Kristian August skulle inspektera trupper i Berlin, vilket också var det första målet. Efter ett kort möte med kung Fredrik, som utbad sig att få Sofia till bordet och lär ha gjort sitt bästa för att charma henne till odelad entusiasm

för Preussens sak, fortsattes färden tills det var dags för flickan att ta farväl av sin far. ”Det var sista gången jag såg honom”, skriver kejsarinnan. ”Jag grät också

innerligt.” Mor och dotter fortsatte, för säkerhets skull som ”grevinnorna Rheinbeck”, till Königsberg för vidare befordran i släde till Riga. Väl framme i Ryssland kunde de ge sig tillkänna under sina verkliga namn som kejsarinnans gäster. De fick genast en försmak av prakten vid det ryska hovet genom att i gåva få varsin sobelpäls och guldbroderade slädtäcken. Dessutom fortsatte de resan i kejsarinnans egen släde, klädd med silverkantat scharlakan och fodrad med mårdpäls, något som visade sig nödvändigt under den kalla resan till Sankt Petersburg. Där fick de en första inblick i det ryska hovlivet, men dessvärre befann sig kejsarinnan och hennes hov i Moskva och Johanna hade föresatt sig att anlända dit i tid för storfurstens födelsedag den 10 februari. Alltså blev det brått att komma vidare och till sist var deras släde förspänd med inte färre än sexton hästar. Efter en brådskande färd i sträng kyla anlände de på kvällen den 9 februari till Moskva och den otåligt väntande kejsarinnan.

Game of thrones

Kejsar Peter I, kallad den store, hann under sin nära fyrtioåriga regering förvandla Ryssland till en europeisk stormakt. Han lyckades genomföra åtskilliga av sina ambitiösa projekt för att modernisera riket både administrativt och ekonomiskt. Bland annat verkade han för att bryta den urgamla bojaradelns makt och ersätta den med en tjänsteadel, skyldig att tjäna staten på livstid.

Kyrkan underställdes också staten genom den Heliga

synoden och kejsaren ivrade för att hans manliga undersåtar skulle klippa av sig skägget och lägga an på att se mer europeiska ut. Hans utrikespolitik var också fram­

gångsrik såtillvida att Ryssland genom segern över Sverige i det stora nordiska kriget fick tillträde till Östersjön, något som motiverade kejsaren att grunda Sankt Petersburg vid Nevas utlopp i Finska viken. Däremot lyckades

Peter I inte behålla sina erövringar i Svartahavsområdet.

I kejsarens första äktenskap föddes sonen Aleksej, som motsatte sig faderns modernisering, anklagades för förräderi, torterades och dödades. Den andra hustrun, Katarina, blev mor till åtta barn, bland dem den blivande kejsarinnan Elisabet, men inga av sönerna överlevde. Något som Peter I drivit igenom var att den ryska tronföljden inte per automatik skulle ärvas, utan att den regerande kejsaren hade frihet att utse sin efterträdare. Dessvärre avled Peter år 1725 innan detta hann ske, vilket ledde till en långvarig och uppslitande kamp mellan olika fraktioner om vem som skulle ta över makten.

Eftersom inga söner till den avlidne kejsaren fanns, återstod hans sonson Peter, hans bägge döttrar Anna och Elisabet, hans maka Katarina samt de två döttrarna till hans halvbror Ivan V, Katarina och Anna. Två fraktioner stod mot varandra; de av landets ledande som stött Peter I och varit delaktiga i beslutet att avrätta Aleksej ville inte ha dennes son vid makten utan stödde änkan Katarina, medan de som ville återgå till ett mer traditionellt Ryssland önskade se den unge sonsonen på tronen. Med stöd av två viktiga gardesregementen proklamerades att riket skulle styras av Peters änka, nu under namnet Katarina I. Hon fortsatte i huvudsak att regera enligt hur den avlidnes vilja uppfattades, men inför sin död utsåg hon Aleksejs son till tronföljare. Nu vädrade vännerna av det gamla Ryssland morgonluft och såg till att skaffa sig inflytande över den unge man