9789180503198

världens dramatiska historia

Operation Barbarossa Lars Ericson Wolke

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Lars Ericson Wolke 2023

Sättning: Typ & Design

Omslag och karta: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Tysk pansarkolonn vid Moskvafronten i oktober 1941, Wikimedia Commons

Tysk infanterist på östfronten, Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2023

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-319-8

RUMÄNIEN

Ortnamnen har fått sin i facklitteraturen vedertagna ryska stavning. I några fall har den ukrainska stavningen (ofta använt efter det ryska anfallskriget  mot Ukraina 2022) inne i texten angetts inom parentes.

Förord

Det tyska storanfallet på Sovjetunionen den 22 juni 1941, Operation Barbarossa, var den största militära operation som världen hade skådat. Med den inleddes bokstavligen en kraftmätning på liv och död mellan den tyska Wehrmacht och den sovjetiska Röda armén.

Den här boken är ett försök att, mot bakgrund av den omfattande internationella forskningen, beskriva och försöka analysera vad som hände och varför, från anfallets början till årsskiftet 1941–42.

Jag lutar mig mot tidigare forskning om invasionen 1941, förutom att jag har använt en del tryckta källor, som den tyska krigsmaktens krigsdagbok, Hitlers tal och arméchefen Halders dagbok och senare minnen.

Forskningen om Operation Barbarossa är snart sagt oöverskådlig i sin omfattning. Redan efter krigsslutet 1945 började diskussionen om att reda ut händelseför-

loppet. Under 1950-talet publicerade en rad före detta ledande tyska militärer sina memoarer. Den röda tråden i dessa kan sägas vara att det mesta som gick snett berodde på att Adolf Hitler lade sig i de professionella militärernas ledning av fälttåget. Hade de bara fått bestämma själva, så hade Tyskland vunnit. Det säger sig nästan självt att sanningen inte är så enkel – långt därifrån.

En särskild genre var de första efterkrigsårens historieprojekt där den amerikanska armén analyserade hur den tyska krigsmakten åren 1941–45 hade bekämpat Röda armén. I akt och mening var ändamålet att planera hur man själv under kalla kriget skulle kunna vinna strider mot sovjetiska förband. Den tidigare tyska generalstabens chef, Franz Halder, var en av de ledande i detta amerikanska projekt.

Det var först under 1960-talet som allt fler vetenskapliga undersökningar började belysa fälttåget ur olika synvinklar. År 1974 publicerade forskaren Manfred

Kehrig en bok (Stalingrad: Analyse und Dokumentation einer Schlacht) om slaget vid Stalingrad mellan hösten 1942 och januari 1943, där han använde bevarade brev från soldater i Stalingrad till sina familjer därhemma, för att analysera kriget ur den enskilde tyske soldatens synvinkel.

Under 1970-talet vidgades den tyska forskningen till att också gälla Förintelsen och såväl nazistpartiets väpnade styrkor i Waffen-SS som krigsmaktens roll

i massmorden i öster. Det gav ytterligare perspektiv på ockupationspolitiken i de besatta sovjetiska områdena, samtidigt som debattens vågor gick höga om krigsmaktens roll i övergreppen mot civila. Därefter har forskningens perspektiv breddats ytterligare.

På sovjetisk sida var länge Stalin den store krigsledaren (och är för många ryssar så än idag), även om Nikita Chrusjtjovs tal på partikongressen 1956 angrep många av hans misstag, inklusive dem i början av kriget 1941. Grundläggande forskning i sovjetiska arkiv har egentligen bara kunnat bedrivas under ett begränsat antal år på 1990-talet, innan dörrarna dit åter stängdes. Ryska forskare som generalöverste Dimitrij Volkogonov (som skrev en viktig biografi över Stalin som var kompletterad 1983, och då förbjöds av kommunistpartiets centralkommitté; boken utgavs på engelska 1991.), och britter som Antony Beevor (böcker publicerade år 2000 respektive 2002 om striderna i Stalingrad och Berlin) och Catherine Merridale (en banbrytande bok om de vanliga soldaterna i Röda armén, på svenska 2012) har därmed kunnat nyttja viktiga skriftliga källor och intervjuer för att ge perspektiv på den sovjetiska krigföringen under ”det stora fosterländska kriget”. Därefter har svårigheterna ökat igen för forskare i ryska arkiv, i synnerhet mot alla resultat som kan betecknas som ”förtal” av Röda arméns agerande under kriget.

Flera viktiga böcker om Operation Barbarossa har skrivits av nordiska forskare, som svenskarna Claes

Bergström, Anders Frankson och Niklas Zetterling samt den framstående danske militärhistorikern Niels Bo Poulsen (se litteraturlistan sist i boken). Deras böcker har varit mycket viktiga för mig.

I och med att boken behandlar Operation Barbarossa, vilket brukar vara synonymt med det tyska anfallet på Sovjet den 22 juni 1941 och fram till dess det tog stopp framför Moskvas portar i december samma år, så behandlas inte resten av det tysk-sovjetiska kriget 1942–45. Inte heller den ur ett nordiskt perspektiv så viktiga finska krigsinsatsen 1941–44 behandlas mer än ganska kortfattat eftersom den kan sägas utgöra en egen operation delvis skild från den tyska invasionen, om än i nära förbindelse med denna.

Vem var då den Barbarossa som fått ge namn åt hela operationen? Fredrik I (cirka 1122–90) av den Hohenstaufenska ätten var en tysk-romersk kejsare som gick under smeknamnet Federico Barbarossa, eller Fredrik Rödskägg. Han avled i Anatolien i nuvarande Turkiet under det tredje korståget. I sin kamp mot påven och upproriska norditalienska städer uppvisade han en betydande grymhet, och lät bland annat plundra och bränna Milano. Väl så viktigt var dock att under hans tid vid makten så inleddes en viktig del av den tyska koloniseringen av slaviska områden öster om Elbe, något som för Hitlerregimen var en förebild för vad som väntade ett erövrat Sovjetunionen.

General Marcks uppdrag

För att få en djupare förståelse för förutsättningen för den tyska invasionen och hur denna utvecklade sig under det andra halvåret 1941, fram till årsskiftet 1941–42, kan det vara klokt att lyfta blicken och rikta den, kanske lite förvånande, västerut.

På den tyska krigskyrkogården i Marigny i franska Basse-Normandie ligger bland många fallna generalen av artilleriet Erich Marcks. Han var chef för den tyska LXXXIV armékåren under striderna mot den västallierade landstigningen i Normandie, när bilen han färdades i angreps av allierat flyg. Marcks sårades dödligt och avled samma dag, den 12 juni 1944, bara sex dagar efter den allierade landstigningen.

Vad har nu detta med det tyska anfallet i öster tre år tidigare att göra? Jo, Erich Marcks var den förste som på sommaren 1940 fick i uppgift att utarbeta ett utkast

till en invasionsplan. Även om hans utkast sedan kom att bearbetas och skrivas om, så var Marcks den förste att identifiera möjligheter och svårigheter för den tyska krigsmakten i ett krig mot Sovjetunionen, och därmed kom han direkt och indirekt att påverka efterföljarnas syn på uppgiften.

Erich Marcks var född 1891 nära Potsdam utanför Berlin och son till en framstående historiker med samma namn. Han blev som 19-åring yrkesofficer och deltog i första världskriget, innan han fortsatte karriären i den förkrympta tyska armé som tilläts av segrarmakterna. I Weimarrepublikens sista skälvande skede var han informationsansvarig i försvarsministeriet och fyllde sedan, 1932–33, samma uppgift hos rikskanslern Franz von Papen och dennes efterträdare Kurt von Schleicher.

Marcks deltog i fälttåget mot Polen på hösten 1939 och därefter under västfälttåget 1940 som stabschef i den 18. armén. I den positionen förhindrade han planerade tyska bombningar av Brügge och Paris. Som son till en historiker var sannolikt hans känsla för de båda städernas historiska betydelse extra väl utvecklad.

Några veckor senare fick han uppdraget att utarbeta ett förslag till en invasionsplan rörande Sovjetunionen. Han deltog sedan själv som chef för den 101. lätta infanteridivisionen i anfallet den 22 juni 1941, men redan fyra dagar senare sårades han allvarligt i Ukraina och tvingades amputera sitt ena ben. Efter en lång konva-

lescens fick han olika befäl i det ockuperade Frankrike, innan han blev general av artilleriet och i augusti 1943 chef för den LXXXIV armékåren.

Den 2 juli 1940, bara tio dagar efter att det besegrade Frankrike hade undertecknat stilleståndet med Tyskland, informerade Hitler sin generalstabschef, general Franz Halder, om sin avsikt att anfalla Sovjetunionen. Alfred Jodl, chefen för operationsledningen i den tyska krigsmaktens överkommando (OKW) fick den första uppgiften att utarbeta en anfallsplan, men Hitler gav även Halder i uppdrag att skissa på en sådan plan, en uppgift som arméchefen raskt bollade vidare och så hamnade den i knäet på stabschefen i den 18. armén, Erich Marcks.

Militära staber förväntas planera för olika möjliga alternativa scenarier och så var det även i detta fall. Redan i november 1939 hade Franz Halder beordrat att hans underlydande skulle utarbeta två studier rörande ett möjligt krig med Sovjetunionen. Och nu, högsommaren 1940, var det skarp planläggning som gällde. Den 4 juli träffade Halder chefen för den 18. armén, artillerigeneral Georg von Küchler och hans stabschef, generalmajor Marcks.

Vid mötet pekade Halder på sovjetiska truppkoncentrationer söder om den litauiska gränsen och öster om Lvov (Lviv), båda i den sovjetockuperade delen av Polen. Frågan var hur man skulle möta ett eventuellt sovjetiskt anfall. Den 9 juli presenterade den 18. ar-

méns stab en plan som gick ut på att möta ryssarna med en egen motoffensiv, dels i riktning Lvov-Tarnopol i sydost, dels mot Bialystok i nordost. Visserligen ansåg Halder att en sovjetisk attack mot Tyskland var mindre sannolik, men kanske mot Rumänien, så det gällde att i tid fundera över möjliga motåtgärder.

Nu var intresset väckt för frågan om hur ett krig mot Sovjetunionen skulle kunna utkämpas och vinnas. Den 21 juli berörde Hitler vid en konferens med ledande militärer möjligheten av ett anfall på Sovjet, och befallde därför att operationsplaner skulle tas fram. Efter mötet informerade arméchefen fältmarskalk Walther von Brauchitsch sin stabschef Halder om vad Führern hade sagt. Halder gav omgående i uppdrag till chefen för sin stabs operationsavdelning, överste von Greiffenberg, att påbörja förberedelserna för operationsplaneringen. Nu började det hända saker. Överste Kinzel, chef för avdelningen Fremde Heere Ost (FHO), arméledningens underrättelseavdelning, fick order om att börja arbeta med frågor gällande Ryssland. Den 26 juli höll Kinzel ett föredrag om möjligheterna för en operation österut och dagen efter föredrog Greiffenberg sina tankar över samma ämne.

Den 28 juli redovisade chefen för OKH:s (arméledningen) transportavdelning, general Gercke, förutsättningarna för en uppmarsch österut. Med allt detta underlag gav Halder den 29 juli Erich Marcks i uppdrag att sammanställa en studie över ett Rysslandsfälttåg.

Marcks var således inte den ende som nu satte igång att fundera över hur ett östfälttåg skulle kunna utformas. Inom OKW (krigsmaktens överkommando) arbetade överste Warlimont, på Jodls uppdrag, på sådana planer, och detsamma gjorde man inom flygvapenledningen i Luftwaffe. Halder själv var helt övertygad om att en grundförutsättning för anfallet var att starka pansarförband och motoriserade enheter måste delta.

Marcks kunde arbeta fort: han hade sedan den 4 juli för den egna 18. arméns räkning arbetat med frågan om ett offensivt försvar mot ett sovjetiskt angrepp. Med Hitlers och Halders direktiv i botten arbetade Marcks vidare. Ett villkor var att tyngdpunkten skulle ligga på det centrala frontavsnittet med intagandet av Moskva som ett huvudmål.

Den 5 augusti var Marcks redo att presentera sina tankar. Målen med kriget skulle vara att erövra livsmedel och råvaror i Donetsbäckenet i östra Ukraina och sydvästra Ryssland samt rustningsindustrierna runt Moskva och Leningrad (Sankt Petersburg). Eftersom Moskva också var landets politiska och ekonomiska hjärta måste stadens erövras för att förstöra möjligheterna att leda ett sammanhållet försvar av Sovjetunionen.

De stora svårgenomträngliga Pripjatträsken i västra

Sovjet delade landet i två delar, Baltikum och Belarus norr därom och Ukraina söder om träsken. Ukraina var med sin stäpp visserligen idealisk för motorise-

rad krigföring, men det fanns få genomgående vägar. Vägnätet var mera utvecklat i Belarus och Baltikum, men här fanns också betydande skogsområden som gjorde att motoriserade förband kanaliserades till vägarna. Ett krig skulle komma att handla om kontrollen över vägnätet. Marcks rekommenderade därför att man skulle försöka erövra viktiga broar oskadade. Det sovjetiska järnvägsnätet hade en större spårvidd än det i övriga Europa och därför krävdes en tids- och kraftödande omläggning av spåren till tyskarnas normalmått. För att klara försörjningsfrågan kunde enligt Marcks alla uppbådade logistikresuser nå runt 400 kilometer in i Sovjet, fram till floden Berezina respektive mellersta Dnjepr. För att kunna fortsätta ännu längre österut, vilket hans plan förutsatte, krävdes att en ny linje av försörjningsbaser upprättades runt 200 kilometer innanför gränsen.

Medan Marcks räknade med att de sovjetiska markförbanden skulle bindas i en försvarsstrid, så varnade han för offensiva insatser av sovjetiskt flyg och kanske även ubåtar. För att skydda östra Tyskland och de för Tyskland så viktiga rumänska oljefälten mot sovjetiska bombanfall rekommenderade han att invasionen skulle sträva efter att som slutmål nå en linje från floden Don i söder, via mellersta Volga och upp till norra

Dvina.

Marcks utgick från att Röda armén skulle försvara landets västligaste områden och inte som under Napo-

leons invasion 1812 dra sig tillbaka österut och bränna allt de lämnade bakom sig. Hur stark var då motståndaren? Marcks uppskattade Röda arméns styrka till 151 infanteridivisioner, 32 kavalleridivisioner och 38 motoriserade och mekaniserade brigader. Sedan Sovjet fått avsätta förband i händelse av krig med Turkiet, Finland och Japan, uppskattade Marcks att Tyskland kunde räkna med att möta 96 infanteridivisioner och 23 kavalleridivisioner samt 28 motoriserade brigader.

Forskarna har länge diskuterat de stora tyska underrättelsemissarna inför anfallet 1941. I första hand gällde det en underskattning av Röda arméns storlek, men det gällde också typen av förband. Redan i mitten av 1930-talet hade marskalk Michail Tuchatjevskij lett ett reformarbete, som bland annat inriktades på luftlandsättning av trupper och stora sammanhållna pansarkårer. När Tuchatjevskij avrättades i juni 1937 som en del av Stalins stora utrensningar inom militären, vågade ingen längre förespråka hans reformer. Pansarkårerna bröts upp och istället skapades mindre mekaniserade brigader, och det var dessa som Marcks och andra tyska planerare hade på näthinnan. Men sedan sovjetiska förband på våren 1939 med just sammanhållna, kraftfulla pansarförband hade krossat sina japanska motståndare i ett oförklarat gränskrig i Mongoliet och under intrycken av det tyska blixtkriget 1939–40, ändrade sig Röda arméns ledning.

Under Semjon Timosjenkos ledarskap började man

återskapa de stora pansarkårerna, som var och en bestod av två pansardivisioner och en motoriserad division med ungefär 1 000 stridsvagnar och 36 000 man per kår. I en första omgång skulle åtta kårer skapas och i februari 1941 befalldes att ytterligare 21 mekaniserade kårer skulle etableras. Denna återgång till Tuchatjevskijs tankar pågick för fullt sommaren 1940, men missades helt av den tyska underrättelsetjänsten. När krigsutbrottet kom den 22 juni fanns nio av dessa kårer, även om fem av dem ännu inte var stridsberedda.

Från tysk sida räknade Marcks med att man behövde sätta in 24 pansardivisioner, 12 motoriserade divisioner, 110 infanteridivisioner och en kavalleridivision, sammanlagt 147 divisioner. Han utgick med andra ord från en tysk numerär överlägsenhet. När det tyska genombrottet väl var ett faktum ansåg han att den sovjetiska ledningen inte skulle kunna upprätthålla en samlad operativ ledning.

Med utgångspunkt från vägnätets beskaffenhet rekommenderade Marcks en kraftig tyngdpunkt med två armégrupper: en nordlig längs linjen Smolensk–Moskva och en sydlig mot Kiev (Kyiv). Som flankstöd skulle en mindre styrka gå upp i Baltikum och mot Leningrad, medan en annan tysk-rumänsk styrka skulle anfalla genom det ryskkontrollerade Moldavien. Den norra huvudstyrkan skulle bestå av 14 pansar- och motoriserade divisioner samt 35 infanteridivisioner, här skulle huvudstöten sättas in. När väl Moskva hade

erövrats skulle armégrupp Nord svänga söderut mot östra Ukraina och i samverkan med armégrupp Syd krossa resterna av Röda armén.

Slutmålet för invasionen var att nå en linje från Rostov i söder via Gorkij och upp till Archangelsk. För att nå det målet, och därmed kontroll över det europeiska Sovjets viktigaste områden, beräknade Marcks att det skulle behövas mellan 9 och 17 veckor. Det innebar inte att kriget därmed var slut, även om Sovjet hade förlorat större delen av sin militära förmåga och industriella kapacitet. Med stöd på sin asiatiska landmassa kunde ryssarna fortfarande utdela mindre stötar, men förmågan till större operationer ansåg Marcks vara borta. Det kunde dock krävas tyska framstötar mot Ural för att helt avvärja detta hot. Marcks underskattade förvisso Sovjets militära styrka, men han visade tydligt på svårigheterna med landets enorma yta, som i sig kunde göra det svårt att avsluta kriget. Det var inte den enda klarsynta reflektionen från Marcks.

Några veckor efter att Marcks hade lämnat in sin plan, ”Operationsutkast Ost”, sände han till generallöjtnant von Tippelskirch skriften ”Utvärdering av läget Röd” i vilken han diskuterade konsekvenserna av ett tyskt anfall mot Sovjet. För Marcks var det klart att ett sådant anfall skulle leda till en koalition mellan Sovjet och Storbritannien, till vilken snart även USA skulle ansluta sig. Därmed skulle Tyskland och dess allierade Italien vara blockerade av en fiendekoalition med