9789180503105

Jens Nordqvist USA:s hämnd

Kriget mot terrorismen

Tidigare böcker i serien: Al-Qaidas krig. Historien bakom den islamistiska terrorismen (2023)

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Jens Nordqvist 2023

Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle

Faktagranskare: Erik Åsard

Omslag: Miroslav Sokcic

Omslagsbild: En fånge i Abu Ghurayb-fängelset, Bagdad, torteras med elektroder. Pictorial Press Ltd/Alamy Stock Photo

Tryck: ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-310-5

Förord

På morgonen den 11 september 2001 vände historien blad. De fyra kapade passagerarplanen förändrade världen för alltid. Medan Manhattan fortfarande brann förklarade president George W. Bush krig mot Amerikas nya fiende, mot den islamistiska terrorismen. I de afghanska bergen på andra sidan jorden firade Usama bin Ladin sin stora triumf i det krig han ägnat hela sitt liv åt.

Det här är en berättelse om de konsekvenser som alQaidas terror och USA:s hämnd fick. Tretusen människor dog den där morgonen, men under åren som följde förlorade hundratusentals sina liv. Miljoner andra skulle drivas på flykt undan de humanitära katastrofer som följde av krigen i Afghanistan och Irak.

Det här är också en berättelse om två djupt troende ledare som båda ansåg sig ha fått ett heligt uppdrag från Gud att försvara sitt folk. Båda såg kriget mellan USA och al-Qaida som en andlig kamp mellan gott och ont. Det var för dem ett religionernas och civilisationernas krig.

Under hösten och vintern 2001 talade den amerikanske presidenten fyra gånger till nationen där han utlovade hämnd och ett krig av ett slag som världen aldrig tidigare

skådat. Usama bin Ladin talade under samma tid också vid fyra tillfällen till sin nation och förklarade att tiden nu var kommen för umma, den muslimska världen, att resa sig upp mot förtryckarna i väst. Tack var de nitton martyrernas mod och tro hade al-Qaida tänt jihads flammande låga. När Usama bin Ladin satte sin dödsbringande teologi i verket fick de muslimer han sade sig försvara betala det högsta priset.

George W. Bushs krig mot terrorismen korrumperade de värderingar och mänskliga rättigheter han var satt att försvara. USA:s svar på terrordåden blev i hans händer synonymt med lögner, tortyr, krig och miljontals människors lidande.

Med hjälp av personliga intervjuer, vittnesmål och offentliga handlingar skildrar jag några av alla de otaliga offren för den amerikanska hämnden. En av dem är Mansur Adayfi. Han var endast arton år gammal när han kidnappades i Afghanistan och såldes till CIA. Först efter fjorton år av tortyr och isolering i Guantánamos fångläger släppte de amerikanska myndigheterna honom, utan att han någonsin åtalades för något brott. Likt tusentals andra oskyldiga människor försvann Mansur Adayfi in i ett juridiskt svart hål där inga mänskliga rättigheter kunde överleva, där våldet och förnedringen ständigt triumferade över rättvisan.

Bilderna på torterade muslimer i stålburar, de blodiga krigen i Irak och Afghanistan och stigmatiseringen av en hel världsreligion skapade en vrede och ett hämndbegär som en ny generation av allt våldsammare islamister kunde utnyttja.

Den här boken är därför även en berättelse om hur kriget mot terrorismen misslyckades med att besegra terrorismen och i stället skapade en grogrund för tiotusentals nya militanta jihadister.

”Vi måste arbeta på den mörka sidan, så att säga. Vi måste tillbringa tid bland skuggorna.”

Vicepresident Dick Cheney i en tv-intervju den 16 september 2001.

”Användandet av tortyr och andra illegala metoder är en dålig teknik för att nå pålitliga resultat […] och kan påverka förhörspersonen att säga vad den tror att förhörsledaren vill höra.”

Ur amerikanska arméns fälthandbok.

”George Bush påstår att vi hatar frihet, be honom i så fall förklara varför vi inte attackerade Sverige.”

Usama bin Ladin i ett inspelat tal till det amerikanska folket som publicerades fyra dagar före presidentvalet 2004.

”Vår tid har fått bevittna ett nytt fenomen som ständigt ökar: unga kombattanter som överger sina familjer, länder, tillgångar, studier och arbeten för att söka en möjlighet att av kärlek till Allah utföra jihad.”

Ayman al-Zawahiri i sin bok Riddare under profetens baner.

Ormens huvud

Nitton martyrer och fyra kapade flygplan åstadkom en enorm förstörelse. De fallna tvillingtornen lämnade efter sig två gapande hål i New Yorks berömda silhuett medan Manhattan sveptes in i ett olycksbådande moln av rök, sot och en stickande lukt. Försvarshögkvarteret Pentagon brann efter att American Airlines 77 rammat den jättelika byggnadens västra sida. Ytterligare ett plan hade störtat på ett fält i Pennsylvania, troligen på väg mot kongressbyggnaden Kapitolium i Washington.

Tretusen människor var döda, tusentals skadade.

Världsberömda symboler för den amerikanska ekonomin, militären och den politiska makten utgjorde målet för den organisation som lyckats övertala de nitton unga martyrerna att med sin tro och sina liv ”hugga av den amerikanska ormens huvud”.

När nyheten kom att ett plan klockan 08.46 flugit in i World Trade Centers norra torn befann den amerikanske presidenten sig på en lågstadieskola i Florida för att presentera en ny utbildningsplan och besöka en skolklass. Liksom de flesta andra trodde George Bush först att det rörde sig om en olycka. Några minuter senare klövs åter-

igen den klara hösthimlen över Manhattan av ännu ett stort passagerarplan. Inför tiotusentals förfärade åskådare och miljoner tv-tittare världen över rammade jumbojeten det södra tornet. Flygplanet försvann in i skyskrapan i ett hav av eld och rök. Ingen som såg de två brinnande tornen skulle någonsin kunna glömma synen. De fallande kropparna, de desperata människor som hoppade från fönstren för att undkomma lågorna etsade sig fast i historiens bilderbok.

Stabschefen Andrew Card gick fram till presidenten som satt längst fram i klassrummet och viskade i hans öra.

”Ett andra plan har kraschat in i World Trade Center. Amerika är attackerat.”

På tv-bilderna syns hur George Bush med sammanbiten min försöker begripa vad som händer. Under flera minuter sitter han kvar i klassrummet medan barnen högläser. Blicken flackar och han ser frånvarande ut. Senare skulle Usama bin Ladin håna den amerikanske presidenten för att han hellre än att försvara sitt land lyssnade på ett barn som läste en saga om en get.

George Bush har flera gånger berättat att han där och då förstod att Amerikas svar på terrorattentaten skulle dominera och definiera hans tid i Vita huset. Han var överbefälhavaren som förväntades leda sitt land i krig. Frågan var bara vilka fienderna var och hur de skulle kunna besegras. Eller som han uttryckte det ombord på presidentplanet Air Force One en kort stund senare:

”Vi ska ta reda på vilka som har gjort det här och vi ska ’kick some ass’”.

Under de första kaotiska timmarna reagerade systemet

med en reflex, ett muskelminne. Samtidigt som George Bush mer eller mindre kastades ombord på Air Force One kämpade tusentals anställda inom räddningstjänsten, de olika polismyndigheterna och militären med att försöka rädda liv och återställa säkerheten. Flygvapnet fick order av vicepresident Dick Cheney att skjuta ned alla plan som inte omedelbart löd direktiv från flygledningen, även om det fanns civila passagerare ombord. Terroristerna kunde inte tillåtas använda fler flygplan som missiler.

När presidenten och hans familj flera timmar senare fick återvända till Vita huset skrev han i sin dagbok att ”tjugohundratalets Pearl Harbor inträffade i dag”. George Bush insåg att han saknade de militära och strategiska kunskaper som krävdes, att han skulle bli tvungen att förlita sig på andra. Till en viss grad.

Bush var medveten om att många såg honom som en impulsiv, dåligt påläst ”lättviktare” utan vare sig kunskaper eller erfarenhet eller ens någon vidare koncentrationsförmåga. Därför var det nu viktigare än någonsin för honom att framstå som en stark ledare. Han var ju trots allt överbefälhavaren – vilket han snart skulle börja tala om sig själv som, i tredje person.

Klockan halv nio på kvällen höll presidenten ett tal till nationen där han hyllade räddningsinsatserna och lovprisade det amerikanska folkets beslutsamhet att inte ge vika för fega attentatsmän. Amerika skulle gå ut i krig mot de skyldiga och i det kriget skulle ingen skillnad göras mellan terroristerna och dem som skyddade dem.

Förutom en brinnande religiös tro hade presidenten något annat gemensamt med sin saudiske fiende: oljan. Det svarta guld som vällde fram ur den arabiska öknen och ur jorden i Texas var grunden till de båda familjernas rikedomar och makt, men även till den nära relationen mellan deras länder.

George Bush den äldre hade tidigt gett sig in i oljebranschen, innan de politiska ambitionerna tog över – han var vicepresident och senare president mellan åren 1981 och 1993. Senare gick hans son i hans fotspår och grundade eget oljeföretag i Texas innan han framgångsrikt ställde upp i presidentvalet år 2000.

Efter andra världskriget förvandlade oljefyndigheterna det urfattiga ökenlandet Saudiarabien till en ekonomisk stormakt. En av dem som byggde upp en smått ofattbar förmögenhet under oljeboomen var Muhammad bin Ladin, grundare av landets största byggföretag.

Genom åren kom de båda familjernas vägar att korsas upprepade gånger i olika affärssammanhang. Pikant nog var den mångårige saudiska ambassadören i USA, prins Bandar, dessutom en mycket god vän till familjen Bush. Han stod de två presidenterna så nära att han ibland i omtal kallades för ”Bandar Bush”.

När George W. Bushs politiska intresse började vakna till liv bad pappa Bush den slipade diplomaten att undervisa sonen i utrikesfrågor. Ingen av dem kunde då ana att en av sönerna i den ansedda bin Ladin-familjen skulle genomföra den största attacken mot USA sedan andra världskriget, att femton unga saudiska flygkapare var beredda offra

sina liv i ett heligt krig som skulle definiera hela George W. Bushs presidentskap.

Det var ett Guds mirakel. Inte ens i sina mest underbara dagdrömmar kunde Usama bin Ladin föreställa sig att tornen på Manhattan skulle störta samman. Efter noggranna beräkningar hade sonen till Saudiarabiens störste byggmästare sett framför sig hur de två skyskraporna förstördes och delvis raserades. Aldrig hade han trott att kraften från flygplanen kunde räcka för att totalt slå sönder byggnaderna.

Inte nog med att de nitton välsignade lejonen verkligen lyckades kapa planen och flyga genom himlen mot sina mål. Med sitt stora mod visade martyrerna inför världens ögon hur sårbart Amerika var. Tack vare Gud hade alQaida nu tvingat ned supermakten på knä. Ingen kunde längre tvivla på kraften i det stridsrop som han i flera år låtit ljuda över umma.

I ett tal som Usama bin Ladin höll ett par år senare sade han att den lilla grupp muslimer som gett sina liv i attacken på USA åstadkommit mer för att försvara sin religion än alla de drygt femtio länderna inom den muslimska världen någonsin gjort tillsammans.

Under hela sitt vuxna liv hade den saudiske mångmiljonären kämpat för att ena sina trosbröder i striden mot islams fiender. Framgången i Amerika var värd alla uppoffringar, alla dagar av umbäranden, allt spillt blod.

Dagen efter

När chefen för underrättelsetjänsten CIA strax efter klockan sju på morgonen den 12 september påbörjade bilresan till Vita huset hade det inte ens gått tjugofyra timmar sedan hans värsta mardröm besannats. George Tenet var fullständigt övertygad om att Usama bin Ladin låg bakom den fruktansvärda gårdagen. På något sätt hade den saudiske mångmiljonären från sin grotta i Afghanistan orkestrerat den värsta attacken sedan Japan anföll Pearl Harbor under andra världskriget.

Hela sommaren hade luften surrat av rykten. Tjatter på internet, avlyssnade telefonsamtal och en rad mer eller mindre trovärdiga uppgifter från informatörer pekade allt tydligare på att al-Qaida planerade att utföra ett stort attentat mot amerikanska mål.

George Tenet visste ännu inte hur den islamistiska terrororganisationen hade lyckats kapa fyra passagerarplan för att sedan krascha dem i två skyskrapor i New York och försvarshögkvarteret Pentagon. Det fjärde planet hade av ännu okänd anledning inte nått sitt tänkta mål utan störtat på ett fält i Pennsylvania. Men allt skulle snart klarna. På CIA-högkvarteret i Langley letade analytikerna och

operatörerna febrilt efter ledtrådar. Jakten på förövarna var i full gång.

Själv var han på väg till presidenten för att berätta vad underrättelsetjänsterna sedan tidigare visste om den fiende som satt Manhattan i brand. I CIA-chefens portfölj låg en sammanställning av det material som fanns om al-Qaida och det nätverk av islamistiska terrororganisationer som förenades i sitt hat mot USA.

Under färden till Vita huset blev det uppenbart för George Tenet att USA sedan ett dygn var ett förändrat land. Bevakningen av hans egen bostad i en av Washingtons förorter var skärpt och när den bepansrade stadsjeepen körde in mot centrum såg han hur stridsflygplan patrullerade över huvudstaden. Även den redan rigorösa säkerheten kring

Vita huset var kraftigt förstärkt. På var och varannan meter stod en beväpnad livvakt från Secret Service.

Som högste chef för CIA var George Tenet en regelbunden besökare i Vita huset, oftast kom han till Ovala rummet för att delta i presidentens dagliga underrättelsebriefing om det aktuella säkerhetsläget eller för att diskutera hastigt uppkomna situationer. Den här dagen liknade inte någon annan. Hotet om en attack från al-Qaida var det enda han tänkt på de senaste månaderna, ändå hade det otänkbara till slut hänt.

Drygt fyra veckor tidigare, den 6 augusti, hade presidentbriefingen burit en olycksbådande rubrik: ”Usama bin Ladin besluten att attackera USA”. I den korta texten beskrevs hur hemliga underrättelserapporter, medieuppgifter och infor-

mation från myndigheter i andra länder visade att terrorledaren länge drömt om att få slå till mot mål inne i USA. Han hade till och med berättat öppet om sina planer på att gå i krig med västvärlden i intervjuer som visats i amerikansk tv. Allt tydde på att Usama bin Ladin snart skulle göra verklighet av sina hot. Något stort var i görningen.

Underrättelsetjänsterna kunde inte bekräfta ”de mest sensationella uppgifterna” om förestående attacker, men FBI bedrev sommaren 2001 hela sjuttio mer eller mindre aktiva brottsutredningar som antogs vara kopplade till al-Qaida.

När George Bush den 6 augusti lyssnade på den dagliga briefingen befann han sig inte i Vita huset utan på sin ranch hemma i Texas där han just då njöt av den längsta semester en amerikansk president tagit på tre årtionden.

Trots den förhöjda hotbilden valde George Bush att inte avbryta sin ledighet.

Den alltmer frustrerade George Tenet upplevde att Vita huset inte insåg allvaret. Flera av George Bushs närmaste rådgivare förstod inte fullt ut vilken enorm fara den islamistiska terrorismen utgjorde. Även om presidenten under våren och sommaren ställt flera detaljerade följdfrågor om al-Qaida, som ständigt nämndes i säkerhetsrapporterna, ledde inte varningarna från CIA till några konkreta åtgärder.

Under ett möte i juli hade tålamodet brustit hos Cofer Black, den hetlevrade chefen för CIA:s antiterroristenhet CTC. Ilsket dunkade han nävarna i bordet framför den nationella säkerhetsrådgivaren Condoleezza Rice och krävde att USA drog ut i krig mot al-Qaida. Andra tongivande terrorexperter, som Richard Clarke, nationell säkerhets-

samordnare, var lika upprörda. Först den 4 september diskuterades hotet från al-Qaida i Nationella säkerhetsrådet, presidentens viktigaste rådgivande organ för säkerhetsfrågor. Inför mötet, som George Bush inte närvarade vid, skickade Richard Clarke ett mejl till Condoleezza Rice där han skrev: ”Beslutsfattarna borde försöka föreställa sig en framtida dag när hundratals amerikaner ligger döda. Den dagen kan komma snart.”

En vecka senare gick de nitton kaparna ombord på de fyra flygplanen.

Richard Clarke hade både rätt och fel. Fienden slog till mot Amerika, men antalet döda var långt större än vad någon av terrorexperterna ens kunnat mardrömma om. Ännu visste ingen hur många kroppar som låg begravda i rasmassorna på Manhattan. Uppemot femtiotusen människor arbetade till vardags i byggnadskomplexet World Trade Center och tusentals personer besökte dagligen de två tornen. Räddningstjänsterna befarade inledningsvis att tiotusentals amerikaner kunde ha omkommit.

När George Tenet anlände till Vita huset väntade presidenten i Ovala rummet. CIA-chefen pekade omedelbart ut Usama bin Ladin som skyldig till gårdagens attentat. Analytikerna kunde visa på flera kopplingar mellan åtminstone tre av kaparna och al-Qaidas verksamhet i Afghanistan. George Tenet berättade även att det fanns flera färska uppgifter om att ledande al-Qaidamedlemmar kommenterat attentatet på ett sätt som indikerade att de haft förhandskunskaper om operationen.