9789180502528

Bohusläns historia

Från 1658 till nutid

Tomas Andersson

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

Historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Tomas Andersson 2023

Fotografier: Se bildregister

Omslag: Mikael Engblom

Omslagsbild: Uddevallabron, foto: Per Pixel Petersson

Kartillustrationer: Lönegård & Co

Sättning och layout: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle

Tryck: ScandBook AB, Falun 2023

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-252-8

Av Tomas Andersson har tidigare utgivits:

1989 Sverige, Mesopotamien, Kina – Kulturens utveckling från människoblivandet till ca år 1000

1993 Calcutta – en värld på jorden

1993 Ölhallen 7:an. (foto Bengt-Åke Ek)

1995 Dubbla världar (med Geetesh Sharma)

1996 Horisonter – nio noveller

1997 13 reor värre. Svenska författare på villovägar (antologi).

1998 Jag Herulen – en värmländsk historia (med Lars Andersson)

2003 Pålad stad – berättelser om Göteborg från början till nu

2003 Gubben i taket – några Iran (med Stefan Foconi)

2007 Café Musa – egyptiska resor (med Stefan Foconi)

2009 Turkarnas land – anatoliska porträtt (med Stefan Foconi)

2016 Levanten – Mellanöstern utan gränser (med Stefan Foconi)

2018 Göteborgs historia – Porten mot väst (med Peter Sandberg)

2021 I skuggan av muren – Israel/Palestina (med Stefano Foconi)

2021 Bohusläns historia – från järnålder till 1658

Till Joel, Moa, Siri och Ava

Förord

En dag i april 1925 vandrade Evert och Astri Taube uppför Klosterkullen i det gamla Kungahälla. Genom skir vårgrönska kunde de ana Ragnhildsholmens slottsruin på andra sidan Älven. De var på bröllopsresa och hade fått några dagar över innan fartyget Najaden skulle ta dem från Göteborg via Gibraltar till San Remo i Ligurien. Hon var tjugosju, han var trettiofem. Unga men inte nykläckta. Säkert lade Evert ut texten för sin brud om svunna dagars hjältemod och äventyr när de gick tillbaka mot Kungälv utmed älvbrinken.

Vid Kongahälla klostermur och Bohus slotts ruin där månde spira blomster i april.

Så drickom där i källaren en bägare med vin för bröllopsresans femtionde mil.

Där brusar genom Elfarsyssel Gautelfr den blå och månen lyser mellan bok och lind.

Så lekom där, så dröjom, till det skeppet månde gå, som bidar oss och bidar förlig vind.

Ej tränger oss de vendiske, ej hird, ej kungabud ger larm i Kongahälla denna vår.

Men Elfarsyssels blomster skola smycka dig, min brud när du i Bohuslän mot havet går.

Och bautastenar vittna, där du går mot stranden ned, om vikingen som vilar vid sitt svärd.

Bred löper genom Alfhem än den blå Jorsalaled.

Vikväring för dig på Liguriafärd.

Evert Taube, ur Bröllopsballader och rosenrim 1925

Men inte slutar historien med Taubes poetiska rader. Efter 1500och 1600-talens krig blev Bohuslän slutligen svenskt genom freden i Roskilde 1658. Plötsligt kom de politiska direktiven österifrån. Skagerack var inte längre det innanhav som band samman Västerhavets stränder. Kyrkans män började tala svenska och främmande adelsmän gjorde entré med krav på både jord och makt. Men fisket och sjöfarten kom över tid att mejsla fram en värld som skapades av kustens folk. Ur jorden, havet, skogen och berget hämtades de rikedomar som formade framtiden.

Historien består av lager på lager. Några faller i glömska, andra blir till fundament. Att Danmark-Norges kung, Kristian IV (1588–1648), eftersträvade att göra sin stad Ny-Kungälv till en motpol till svenskarnas Göteborg är idag svårt att föreställa sig när man susar förbi Bohus fästning på motorvägen. Eller att Göta älv var gränsflod mellan Sverige och Norge fram till 1658.

Sedan allt det som planerades men aldrig blev av. Hur annorlunda skulle norra Bohuslän inte ha sett ut om 1871 års plan hade genomförts att anlägga ”Den Stora Bergslagsbanan” längs sträckan Falun till Grebbestad-Krossekärr, där en isfri hamn skulle uppföras för utskeppning av svenskt järn?

Så kan man förvisso fortsätta att spekulera i all evighet. Men faktum kvarstår: flyttar man fokus det minsta lilla framträder nya historier som kompletterar bilden.

Svenskt maktövertagande

Den 18 mars 1658 överlämnades Bohuslän till Sverige. På en vit springare red greve Erik Stenbock följd av generalmajor Harald Stake, nyligen utnämnd till landskapets guvernör, den korta sträckan från Kungälvs stad upp till slottet. Där överlämnade Iver Krabbe nycklarna till den svenska generalen och från murkrönet sköts svensk lösen.

Krabbe hade bara någon månad tidigare återerövrat Bohuslän med dansk-norska trupper, utan att detta påverkat fredsförhandlingarna i Roskilde. Den enda tvistefrågan som kvarstod gällde Enningdalen, ett litet område i norr på den östra sidan av Idefjorden mellan Bullarebygden och Fredrikshald. Frågan löstes flera år senare och då i norsk favör.

Danskarna hade tvingats till förhandlingsbordet efter att den svenska armén vandrat över isarna vintern 1658. I Roskilde bekräftades att Halland var svenskt i evinnerlig tid. Nu överlämnades Skåne, Blekinge, Bornholm, Trondheims län och Bohuslän. Det svenska riket hade aldrig varit större. Plötsligt låg makthavarnas ögonsten, Göteborg, inte längre inklämd mellan fiendeland. Hela kuststräckan från Svinesund i norr till Öresund i söder låg i deras händer. Sverige hade övertagit rollen som Nordens stormakt.

Den 5 mars, nästan två veckor innan Bohus hade överlämnats till svenskarna, steg Karl X Gustav iland i Helsingborg, där representanter från både den skånska adeln och kyrkan mötte upp och hyllade honom. Efter ett kort besök i Landskrona och Malmö begav sig kungen norrut. I Göteborg var rikets tre högre stånd kallade till ett utskottsmöte. Sverige hade visserligen segrat, men ingen omedelbar fred med vare sig Österrike eller Brandenburg var i sikte.

Kungen anlände till Göteborg den 23 mars och hälsades med hurrarop och saluter som en triumfator.

Utskottsmötet i Göteborg våren 1658

Trots framgångarna på slagfälten pockade många viktiga frågor på kungens uppmärksamhet. Var skulle exempelvis den segrande hären förläggas? Enligt fredsavtalet i Roskilde skulle all svensk trupp så snart som möjligt utrymma Danmark. Att föra över dem till svensk mark var inte att tänka på ur försörjningssynpunkt. Arméer slukade enorma resurser. Karl X Gustav förespråkade att den skulle förläggas söderut på brandenburgskt territorium, eftersom ett nytt anfallsförbund mellan Brandenburg, Österrike och Polen enligt honom hade avslöjats. Adeln gick ögonblickligen på monarkens linje. Efter lite övertalning gjorde så även borgare och präster (bondeståndet var inte närvarande). Att danskarna hade ett finger med i spelet togs för självklart. Och hur skulle dessa nyerövrade områden integreras med riket? Roskildefreden var tydlig med att landområdena för evigt skulle läggas under den svenska kronan. Bland annat skulle deras befästningar infogas med den svenska krigsmakten. Men minst lika viktigt var att städernas handel och ekonomi ställdes under svensk förvaltning. Detta var praktiska frågor som kunde regleras med lagar och förordningar. Långsiktiga strategier krävdes för att göra undersåtarna till svenskar. Sådant kunde inte göras över en natt. Frågan drevs främst av prästeståndet. Svensk kyrkoordning och utbildning vid svenska läroanstalter skulle på sikt svetsa samman alla till goda svenska undersåtar. Prästerskapet rekommenderade därför att upprätta gymnasier och så kallade trivialskolor i de nya provinserna. Ett nytt universitet i Götaland skulle examinera präster och ämbetsmän som lojalt tjänade den svenska kronans intressen. Ett förslag var att den nya akademien skulle förläggas till Göteborg. Men Karl X Gustav dröjde med att fatta något beslut. Och först 1666, under Karl XI:s förmyndarregering, grundades ett nytt lärdomssäte i Lund. Göteborg fick nöja sig med ett gymnasium.

SVENSKA STORMAKTSVÄLDET 1658

MECKLENBURG 1648

BRANDENBURG

Danskarna hade tvingats till förhandlingsbordet efter att den svenska armén vandrat över isarna vintern 1658. I Roskilde bekräftades att Halland var svenskt i evinnerlig tid. Nu överlämnades Skåne, Blekinge, Bornholm, Trondheims län och Bohuslän. Riket hade aldrig varit större. Plötsligt låg de svenska makthavarnas ögonsten, Göteborg, inte längre inklämd mellan fiendeland. Hela kuststräckan från Svinesund i norr till Öresund i söder låg i deras händer. Sverige hade övertagit rollen som Nordens stormakt.

Förutsättningarna för de nya provinserna såg mycket olika ut. I förhållande till Skånelandskapen var Bohuslän en fattig landsända, långt ifrån lika viktigt för den svenska statsmakten. Bohuslän betraktades som en erövring från Norge, inte från Danmark. Men detta hindrade inte att samma grundläggande principer kom att användas i försvenskningsprocessen.

Fredsavtalet i Roskilde föreskrev att svensk lag inte utan vidare fick införas i de nya provinserna. Men från svenskt håll var siktet inställt på att införa likformighet. Rättsväsendet skulle inledningsvis i princip förbli oförändrat, med skillnaden att de nya provinsernas städer lades under Göta hovrätt i Jönköping. På landsbygden var tanken att dansk-norsk lag och tradition successivt skulle ersättas med svensk rättspraxis.

En avgörande skillnad i behandlingen av Skånelandskapen och Bohuslän var kravet på att Skånes samtliga invånare ögonblickligen skulle hylla och avlägga en trohetsed till den svenska kronan. Detta krävdes av bohuslänningarna först efter att kriget återigen blossat upp med Danmark i augusti 1658. Anledningen torde ha varit adelns starka position i Skånelandskapen. Många av adelsätterna hade stora jordagods på båda sidor om sundet. Därför var det viktigt för den svenska statsmakten att kunna försäkra sig om deras lojalitet. Detta kunde bara göras genom att den skånska adeln lät sig naturaliseras. Om den avstod från sina särrättigheter och privilegier som danska kungens frälsemän, vilka till viss del skilde sig från de svenska, och flyttade till Sverige, skulle de likställas med den svenska adeln. Om inte, hotade godskonfiskation.

Den viktigaste punkten för Karl X Gustav vid utskottsmötet i Göteborg var att nya medel beviljades till fortsatt krig. Han tänkte inte nöja sig med enstaka danska och norska län. Han var fylld av vidlyftigare planer. Under sin tid som kung hade Karl en strävan att göra Östersjön till ett svenskt innanhav. Motgångarna i Baltikum och framgångarna mot Danmark hade fått honom att byta fokus. Nyckeln till svensk dominans och att göra riket till den enda stormakten i Norden krävde ett tillintetgörande av Danmark. Landet skulle delas

upp i olika guvernement. Den danska adeln i Jylland, Själland och på Fyn skulle tuktas på samma sätt som den hade gjorts i Skåne. De motsträviga skulle tvingas utvandra eller deporteras till Ingermanland, där de säkerligen skulle kuvas och bli till ett nyttigt redskap för sin nye kung. Karl X Gustav tänkte sig genomföra planerna mot Danmark med hjälp av lordprotektor Oliver Cromwell av England, som olyckligtvis gick och dog innan planen kunde sättas i verket.

Den 6 juni 1658 lämnade kungaparet Göteborg och seglade mot Flensburg för att tillsammans besöka drottning Hedvig Eleonoras föräldrar på slottet Gottorp i Holstein, innan Karl X Gustav återförenades med sin armé längre söderut.

Bielkefejden 1658–1660

Det tycktes inte finnas något slut på krigandet. Bland Sveriges mäktiga män ifrågasattes kungens agerande. Att fortsätta striderna mot Danmark, efter freden i Roskilde, äventyrade allt vad Sverige hade vunnit, både av land och prestige. De flesta och största striderna under fortsättningskriget 1658–1660 kom att utkämpas söderut. Men det är lätt att glömma, eller bortse ifrån, att det danska riket även i norr gränsade mot Sverige. I Bohuslän hände följande från och med hösten 1658.

Freden i Roskilde innebar att Norge blev av med kuststräckan från Svinesund till Göta älv. Dessutom klövs riket i två delar när Sverige erhöll Trondheims län och Nordlandet klipptes av från ”moderkroppen”. På den norska sidan blev generallöjtnanten och ädlingen Jørgen Bielke en samlande kraft mot ockupanterna. Och konflikten

1658–1660 i Bohuslän och Norge bär hans namn.

Den 13 september 1658 marscherade Harald Stake med drygt

1 500 man över norska gränsen mot den lilla utskeppningshamnen Halden längst in i Idefjorden. Anfallet ingick i Karl X Gustavs plan att snabbt tillintetgöra den danska nationen. Svenskarna upprättade ett läger vid Ids prästgård innan de gick till anfall.

De svenska angriparna hade kanske trott att de inte skulle möta

något nämnvärt motstånd. Men det var precis det de gjorde. De norska försvararna hade fått förstärkningar med manskap och artilleri från det närliggande Fredrikstad. Svenskarna, som inte hade fått med sig några kanoner på fälttåget, tvingades till reträtt. De lyckades hålla sig kvar på den norska sidan i några veckor, innan de jagades tillbaka över gränsen och förföljdes av norska trupper genom det bergiga nordbohuslänska landskapet. På slätten vid Vättlandsbro i Skee socken kom det till strid. Norrmännen var svenskarna överlägsna och tvingade dem fortsätta retirera söderut till Tanum, varpå striderna avstannade för denna gång.

Guvernör Harald Stake hade bråda dagar. Kungen krävde ytterligare ett anfall mot södra Norge, samtidigt som delar av Stakes förband skulle skickas söderut för att stärka den svenska armén på de danska öarna. Det var inte lätt att fylla förråden, anskaffa krigsmateriel och skriva ut folk som fyllde luckorna i de alltmer glesnande leden på norska fronten. Och osäkerheten över lojaliteten bland bohuslänningarna måste också ha varit störande. Vem kunde man lita på? Även om det inte utbröt regelrätta uppror mot ockupanterna upplevde säkerligen en majoritet av folket sig som mer norska än svenska. I städerna, stugorna och bodarna fruktade gemene man att landskapet än en gång skulle bli ett uppmarschområde för trupper (oavsett vilka de var) som plundrade och skövlade allt i sin väg.

I slutet av januari 1659, i bitande vinterkyla, tågade Harald Stake med 4 000 man och 14 kanoner över Idefjordens is och belägrade Halden. Nya trupper hade stampats ur marken. Karl X Gustav ville slå ett simultant dråpslag mot Danmark och Norge. Tanken var att efter Halden marschera norrut mot Kristiania och Akershus. Det gällde att vinna så mycket mark som möjligt och stärka sina kort innan fredsförhandlingar inleddes. Om det gick som kungen hade tänkt sig skulle Norge bli ett svenskt lydrike med Per Brahe som vicekung.

Det svenska artilleriet öppnade eld mot Halden och Rolandskansen (som senare kom att utgöra en del av Fredrikstens fästning). Försvaret leddes av Jørgen Bielke och överste Tønnes Huitfeldt (kusin till Margareta Huitfeldt på Sundsby säteri). Även denna gång stötte

svenskarna på patrull. Deras artilleri räckte inte till och manskapet var för litet. Redan den 7 februari 1659 drog sig svenskarna tillbaka över den dalsländska gränsen.

Bara några dagar senare, under natten mellan 10 och 11 februari, försökte svenska trupper storma Köpenhamn, men misslyckades. Det hade gått grus i det svenska krigsmaskineriet. Karl X Gustav och den svenska armén förskansade sig på de danska öarna och gjorde upprepade försök att nå en avgörande drabbning. Men stormakterna England och Holland (Nederländerna) ville något annat. Det låg i deras handelsintressen att infartslederna till Östersjön styrdes av två aktörer. En dansk förlust skulle innebära ett alltför starkt Sverige.

I oktober 1659 marscherade norska trupper över gränsen. Jørgen Bielke ledde en avdelning vid Svinesund medan Georg von Reichwein tog vägen över Enningdalsälven vid Bärby längst in i Idefjorden. Utan motstånd kunde denna 3 000 man starka armé sammanstråla och slå läger på slätten vid Vättlandsbro. Sedan var det bara att fortsätta söderut. Utmed kusten upprättades förråd med förnödenheter och krigsmateriel. Allt tydde på ett norskt anfall mot Bohus, Marstrand eller Göteborg. Bron vid Kviström hade bränts av svenskarna.

I Uddevalla, där Harald Stake befann sig, fattades beslutet att dra tillbaka de svenska trupperna till Västergötland. Kriget i Danmark slukade för stunden enorma resurser och några förstärkningar därifrån var inte att vänta. Stake lät spränga förskansningarna utanför staden och tågade österut.

I november bromsade den norska offensiven upp just vid Uddevalla. Krigspropagandan var i full sving. Bielke uppmanade präster och allmoge i södra Bohuslän att stödja den danska kungen mot inkräktarna, på samma sätt som folket i Trondheim året dessförinnan gett sitt stöd till sin rättmätiga herre.

Så fortsatte de norska trupperna söderut mot Bohus och Marstrand.

Ungefär samtidigt måste Harald Stake ha nåtts av nyheten om förlusten vid Nyborg på ön Fyn, där drygt 5 000 svenska soldater

hade fått sätta livet till. Vad skulle nu kunna hindra norrmännen från att återta Bohuslän?

Jørgen Bielke gav order om att bränna och plundra gårdarna i den dalsländska gränsbygden för att försvaga svenskarna än mer.

Kring Högsäter samlades en svensk illa rustad friskara på cirka 2 000 man.

För att stärka försvaret av Bohus och Marstrand gav Harald Stake order om att de sista reguljära trupperna skulle ta sig ner längs Götaälvdalen och förskansa sig på lämpliga ställen. Bondehären i Högsäter utposterades längs Dalslandsgränsen så att fienden inte skulle kunna tränga in i Västergötland.

Den 2 december fick de svenska befälen meddelande om att förstärkningar inom kort var att vänta söderifrån.

Då hade Jørgen Bielkes trupper nått ner till slätten kring Kareby kyrka. Området därikring hade dragits in i de norska rullorna och betalade redan kontribution (krigsskatt) till den danska kronan. Några strider hade inte utkämpats på vägen söderut. Svenskarna lyste med sin frånvaro. Bohus murar låg bara några kilometer bort.

Den 3 december kom plötsligt svenska reguljärtrupper stormande genom skogen österifrån. Norrmännen blev uppenbarligen tagna på sängen och ovetande om sitt numerära överläge flydde de norrut med fienden hack i häl. Inom loppet av några timmar förlorade Jørgen Bielke kontrollen över Älvsyssel.

Att norrmännen gav vika kan kanske förklaras med att de trodde att förstärkningar från den upplösta danska fronten redan hade nått fram och att de därmed hamnat i ett hopplöst underläge. Att det i själva verket bara rörde sig om tvåhundra svenska ryttare som hade skickats ut av generallöjtnant Harald Stake kunde de inte veta.

Norr om Uddevalla omgrupperades de norska trupperna i en väst-östlig linje mellan Saltkällan–Kviström–Valbodalen, och i en linje något längre norrut vid Ellesjön och Långhalmen, för att hindra svenskarna från att falla dem i ryggen.

Till Vänersborg strömmade alltmer svensk trupp. Överste Bernt

Taube fick uppdraget att driva norrmännen ut ur Bohuslän. Han tog

maktövertagande

hjälp av män ur friskaran i Högsäter för att bättre hitta i skogarna och kunna utnyttja topografin till sin fördel.

I gryningen den 14 december 1659 lyckades svenskarna riva upp fiendens linje vid Viksjön öster om Munkedal, när de utan förvarning gick till anfall mot den norska posteringen vid Strömmesäters bro. Norrmännen flydde genom skogarna ner mot Saltkällan. Förföljarna ställde till med en ren massaker. Även de norska förstärkningarna längre västerut tog till flykten. När general Jørgen Bielke några timmar senare nåddes av nyheten i sitt högkvarter vid Nordre Ryrs kyrka gav han order om omedelbar reträtt norrut.

Harald Stake tänkte inte låta norrmännen komma undan. Risken fanns att de skulle förskansa sig längre norröver. Ett beridet förband skickades ut från Vänersborg med uppgift att tillfoga fienden så stora förluster som möjligt. Visserligen hade det norska tillbakadragandet bromsats upp vid Kviström, men det fanns inga planer på att återuppta kampen. Bielkes avsikt var att så snabbt som möjligt återbörda sina trupper till Norge.

Till en början kunde återtåget ske i ordnad kolonn. Men den 20 december hann svenskarna ifatt dem vid Svarteborg. Häftiga strider utkämpades av och till under reträttmarschen längs Bullaresjöarna, ända fram till gränsen vid Enningdalen.

Nyheten om svenskarnas framgång vid Strömmesäter nådde Köpenhamn en vecka senare, där en fredskommission satt och försökte utarbeta ett fredsavtal mellan Sverige och Danmark.

Riksdagen i Göteborg 1660 och Karl X Gustavs död

Den 23 december 1659 återvände Karl X Gustav till Göteborg. En riksdag hade sammankallats i staden. Kungafamiljen passade på att fira jul tillsammans i Torstenssonska huset, idag Residenset. För första gången skulle kungen få träffa sin fyraårige son Karl.

Denna gång anlände han inte med segerhuva. Kriget mot Danmark gick uselt. De svenska trupperna, som inledningsvis hade tagit