Eva Helen Ulvros
Hedvig Eleonora och hennes tid
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund info@historiskamedia.se historiskamedia.se
© Historiska Media och Eva Helen Ulvros Omslag: PCG Malmö, Cia Björk Kartor: Lönegård & Co Omslagsbild: Allegori över änkedrottning Hedvig Eleonoras förmyndar regering, målning av David Klöcker Ehrenstrahl, 1692. National museum Sättning: PCG Malmö, Cia Björk Tryck: ScandBook AB, Falun 2023 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-8050-217-7
o
Innehåll Förord
9
Drottning Hedvig Eleonora Ankomst, bröllop och kröning Uppväxten vid hovet i Holstein-Gottorp Fjärdepartsräfst, krig i Polen och en tronföljare I fält Nya erövringar – tågen över Bält Återförenade Vändpunkten
11 16 23 27 32 38 43 49
Änkedrottningen – förmyndarregeringen Fred, sorg och dramatik Livgedinget och hovet Regering, uppfostran och fest Moderskärlek och pedagogisk teater Hedvig Eleonoras teaterintresse Lunds universitet
51 51 57 62 71 77 79
84 84 86
Änkedrottningen – arkitektur och konst Karl XI tar över Familj och släkt Italienskt besök i Sverige och kungligt besök i Dalarna Hedvig Eleonora som slottsbyggare Hedvig Eleonora som konstmecenat och samlare Häxprocesserna Kunglig trolovning och skånska kriget
92 97 103 109 117
Änkedrottningen – sonhustru och barnbarn Ett annorlunda bröllop 1680 års riksdag Intåg och kröning Vardagsliv Hedvig Eleonora får barnbarn Gud tröstar – andakt och välgörenhet Utbildning, disciplinering och försvenskning Medevi brunn Hovliv – vardag och förströelser Ulrika Eleonoras död Karl XI:s sista tid – nödår
125 125 134 139 142 147 152 159 168 176 189 194
Änkedrottningen – den goda farmodern. En andra förmyndarregering Förmyndarregering och slottsbrand Gossekonungen och kunglig begravning Tonårig kung, prinsessbröllop och fester Stora nordiska kriget inleds Kvinnovärld och krigsframgång Glädjeyra och nya olyckor
203 203 212 218 229 238 248
257 268 279 289 295 299 329 331
o
Förord Jag vill tacka förlagschef Lena Amuren och förlagsredaktör Hugo Nordland vid Historiska Media för givande samtal om tillkomsten av Hedvig Eleonora och hennes tid. Ett sär skilt tack för idén att skriva om Hedvig Eleonora, denna inflytelserika kulturpersonlighet som var gift med Karl X Gustav, var mor till Karl XI och farmor till Karl XII, och som blev nära åttio år gammal. Hennes betydelse för slottsbyggande, konstsamlande och mecenatskap under 1600-talets senare del kan knappast överskattas. Hedvig Eleonora och hennes tid bygger på omfattande litteratur och tryckta källor. I slutet av boken redovisas dessa för de enskilda kapitlen. Några verk som särskilt bör lyftas fram som viktiga för min bok är den år 2015 publicerade antologin Hedvig Eleonora. Den svenska barock ens drottning under redaktion av Merit Laine. Denna anto logi har ett huvudsakligen konstvetenskapligt perspektiv, men presenterar i ett stort antal texter av många förfat tare olika facetter av drottningens liv, sammanhang och miljöer. En annan betydelsefull bok är Nanna LundhErikssons biografi Hedvig Eleonora som utgavs redan 1947. 9
Karin Tegenborg Falkdalen, fil.dr. i idéhistoria, har med sin bok Svenska drottningar. I blickfånget från Vasatiden till idag från 2020, bidragit med initierad kunskap. Likaså har docenten i historia Björn Askers biografi Karl X Gustav, professorn i historia Göran Rystads biografi Karl XI och historiker Bengt Liljegrens biografi Karl XII varit viktiga hörnstenar i mitt arbete. Den senare har 2018 public erats i nyutgåva med titeln Krigarkungen. Verk av Peter Ullgren, docent i historia och Maria Sjöberg, professor i historia och en huvudbok som Sveriges historia 1600–1721 av professor Nils Erik Villstrand har haft sin givna plats i skrivprocessen. Självklara källor för delar av min bok har varit hovmannen Johan Ekeblads brev och Karl XI:s dagboksanteckningar. Naturligtvis tillkommer sedan ett stort antal böcker och artiklar till enskilda kapitel, samt allmänna huvudverk i historia. Jag tackar för gott samarbete med förlagsredaktör Hugo Nordland, som snabbt gett synpunkter på texten och besvarat frågor. Lund våren 2023
10
o
Drottning Hedvig Eleonora ”En skön liten dygdig och synnerligen hjärtans behaglig puppa”, så beskrevs Hedvig Eleonora av en av hovher rarna när hon anlänt till Sverige hösten 1654 som brud åt Karl X Gustav. Förhandlingarna om äktenskapet hade gått snabbt och tagit endast fyra månader. Initiativtagare var drottning Kristina som på sin väg söderut, efter abdi kationen, hade gjort ett uppehåll vid hovet hos sin fars kusin hertig Fredrik av Holstein-Gottorp. Han och hans hustru Maria Elisabet av Sachsen hade många barn, bland dem två giftasvuxna döttrar, den tjugotreåriga Magdalena Sibylla och den sjuttonåriga Hedvig Eleonora. Kristina såg de politiska fördelarna med en förbindelse med Hol stein. I westfaliska freden 1648 hade Sverige fått biskops dömena Bremen och Verden vid Nordsjön, och en land förbindelse genom Holstein vore önskvärd om Danmark, ofta fiende till både Holstein och Sverige, skulle blockera vägen genom Öresund. Naturligtvis vore det även en fjä der i hatten för Fredrik III av Holstein-Gottorp om en av hans döttrar giftes bort med en kung. Kungliga äktenskap var vid denna tid resultat av politiska förhandlingar som 11
kunde stärka banden mellan olika furstehus. De nordtyska furstefamiljerna delade dessutom den lutherska läran med Sverige, vilket var betydelsefullt när det gällde att hitta en lämplig äktenskapskandidat. Drottning Kristina rekommenderade den äldsta av döttrarna som maka åt sin kusin Karl Gustav, hennes efterträdare på den svenska tronen. Men han ville själv bestämma, så han lät skicka iväg en delegation till Hol stein för att inspektera prinsessorna. Den bestod av Karl Gustavs bror Adolf Johan och av hans trogna vänner och dryckesbröder Paul Würz och Lorenz von der Linde. Dessa återvände med porträtt av båda prinsessorna, och före språkade den yngre. De tyckte hon var sötast. Karl Gustav instämde i vännernas uppfattning och valde henne, Hed vig Eleonora, fjorton år yngre än han själv. Han tyckte att porträttet avbildade ”ett behagligt och täckt fruntimmer” som tilltalade honom. Visserligen var Hedvig Eleonora redan bortlovad som maka åt en hertig av Mecklenburg, men när han nu utkonkurrerades av en kunglig friare så fick han hålla till godo med den äldre systern istället. Den utvalda prinsessan Hedvig Eleonora skulle komma att bli en mycket inflytelserik och betydelsefull drottning och kulturpersonlighet i Sverige i drygt sextio år. Genom sitt slottsbyggande och kulturella mecenatskap kunde hon framhäva kungamakten och Sverige som stormakt. Hon använde kulturella medel för dynastiska och politiska syften, i konst och praktfulla slottsanläggningar som bli vit en del av vårt kulturarv. Hedvig Eleonora blev drott ning i en dynamisk period i Sveriges historia, och hon fick uppleva rikets storhetstid och slutligen begynnande fall som politisk aktör på den europeiska scenen. Hedvig 12
Eleonora har kallats för den svenska barockens drottning, och hon utvecklade drottningrollen i samklang med att adeln i större utsträckning än tidigare koncentrerades till huvudstaden. Genom den ökade centraliseringen och utbyggnaden av ämbetsverken knöts fler adelsfamiljer till Stockholm och hovet, och där kom drottningen att inta en ledande position i det kulturella livet. Som medlem i två förmyndarregeringar befäste hon även sin plats som politisk aktör, och bevakade med framgång sin sons och sonsons intressen. Det svenska riket omfattade vid denna tid Sverige utom Bohuslän, Skåne och Blekinge. Halland hade för värvats vid freden i Brömsebro 1645, ”på trettio år”, vilket betydde att under den tidsperioden disponerade Sverige över inkomsterna från Halland, därefter skulle landska pet återgå till Danmark, var det tänkt. Finland, den östra riksdelen, var en integrerad del av den svenska statsbild ningen. Under 1500- och tidigare under 1600-talet hade Sverige lagt under sig områden i Baltikum: Estland, Liv land (södra delen av dagens Estland och norra delen av dagens Lettland samt ön Ösel), Ingermanland runt Finska viken samt Kexholms län öster om Finland. Även mindre områden i norra Tyskland och Polen lydde under Sverige. Det var ett till ytan vidsträckt rike som Hedvig Eleonora nu anlände till. Befolkningsmässigt var det mindre imponerande. Färre än två miljoner människor befolkade detta område runt Östersjön. Städerna var få och små och de flesta liknade mest större bondbyar. En stor majoritet av invånarna var bönder som levde i självförsörjande hushåll med bas i jord bruk och boskapsskötsel. Men i mitten av 1600-talet ägde 13
en betydande utveckling av bergsbruket rum. Statliga sub ventioner uppmuntrade etableringen av stångjärnssmed jor och bruk, och stångjärn kom att bli Sveriges främsta exportvara. Bergsbruket engagerade flest människor efter jordbruket och gav landet stora inkomster. Intäkterna kunde även investeras i kulturella projekt. Drottning Kristinas regeringsperiod hade inneburit en vital kulturell uppblomstring, påbörjad redan under hennes mor Maria Eleonoras tid på 1630-talet. Denna kulturella vitalisering var något som Hedvig Eleonora fullföljde. Intresset för kultur hade präglat henne sedan barndomen. Äktenskapshandeln, som den kallades, fullbordades av Erik Oxenstierna, som efterträtt sin far som rikskansler. Han utsågs till ledare för den ambassad som skulle hem föra bruden till Sverige. I september avseglade fyra fartyg till Holstein, med amiral Claes Bjelkenstierna som befäl havare över flottan. I den medföljande sviten på ett fyr tiotal personer fanns hovmannen Johan Ekeblad, som i sina brev hem till sin far i Västergötland utförligt berättar om resan. Hans brev från 1600-talets mitt är värdefulla källor från den tiden. ”Vår resa har varit tämmeligen lyck lig”, skriver Johan Ekeblad, men den hade dragit lite ut på tiden. Väl på plats var det viktigt att alla hälsnings ceremonier gick rätt till, och att Sveriges position som stormakt beaktades. När sändebuden anlände till slottet Gottorp skulle hertig Fredrik ta emot Erik Oxenstierna på nedersta trappsteget och räcka honom högra handen, och låta honom träda in först i slottet. Allt gick väl, och Johan Ekeblad beskriver att de blev ”öfvermåttan väl fägnade och plägade”. Delegationen stannade i tio dagar, och den 29 septem 14
ber undertecknades äktenskapskontraktet av hertig Fred rik och Erik Oxenstierna. I hemgift fick Hedvig Eleonora 20 000 riksdaler förutom kläder, smycken, textilier, silver serviser med mera. Som morgongåva skulle hon få 32 000 riksdaler, och som livgeding ett område som omfattade Gripsholms, Eskilstuna och Strömsholms län, vilka beräk nades inbringa minst 34 000 riksdaler om året. Ett livge ding var områden vars avkastning Hedvig Eleonora skulle försörjas av ifall maken avled före henne. När det talas om län i detta sammanhang är det inte län i vår bemärkelse, utan mindre områden. Men Hedvig Eleonoras livgeding var ändå det största någon drottning haft, och även ett av de sista som inrättades. Denna försörjningsorganisation för änkedrottningar upphörde 1718. Den hade instiftats av Gustav Vasa, där Katarina Stenbock varit den första att komma i åtnjutande av detta system. Hedvig Eleonora fick en ståtlig avfärd mot Eckernförde i Kielbukten, därifrån sjöfärden skulle ta sin början. Pro cessionen leddes av en hovmarskalk och ett stort antal ryt tare, därefter holsteinska adelsmän till häst, trumpetare och pukslagare och en lång rad karosser med adelsfamil jer. Hertig Fredrik och Erik Oxenstierna åkte i en kaross, Hedvig Eleonora, hennes mor och två systrar i en annan. Sammanlagt var det 27 karosser. På sitt bröst bar Hedvig Eleonora sin blivande makes bild i en porträttminiatyr. Sedan lade skeppen ut med gynnsamma vindar efter att prinsessan tagit ett ömt avsked av sina föräldrar. Totalt var det ungefär 250 personer ombord. Hedvig Eleonoras medföljande hovstat och uppvaktning bestod av 85 per soner, och utöver denna tyska svit hade hennes far skickat med egna representanter. Här fanns förstås gott om yrkes 15
folk – en livmedicus, två predikanter, de ansvariga för taf feln, och även en hovmålare och en violinist. Resan över Östersjön tog sex dagar.
Ankomst, bröllop och kröning Den 5 oktober kastades ankar vid Dalarö, och Karl Gustav roddes ut till skeppen och fick möta sin blivande brud. Han hade ivrigt väntat på henne, och han blev inte besvi ken. Johan Ekeblad berättar: ”Hans kongl.majestät är helt lustig och glad öfver denna unga furstinnas ankomst och helt väl tillfreds med henne. Hon är ock sannerligen helt vacker och from och ger ett godt hopp om sig, gud ge allt till lycka.” Hedvig Eleonora beskrevs av andra som liten till växten, graciös och behaglig. Hon nådde sin blivande man bara till hakan. Eftersom han var cirka 170 cm lång bör Hedvig Eleonora endast ha varit ungefär 150 cm lång. Det kommenterades också att de blivande makarna var lika varandra till utseendet, vilket en del porträtt vittnar om. Vilket intryck hon fick av Karl Gustav får vi inte veta. På bevarade klädesplagg från kungen kan man dock se att vid tiden för bröllopet var hans midjemått cirka 124 cen timeter, så han var tämligen rundlagd, något som ökade med tiden. Paret talade tyska med varandra, helt naturligt eftersom Karl Gustavs far var Johan Kasimir, pfalzgreve av Rhen, och tyska talats under hela hans uppväxt. Även hans mormor var tyska. Karl Gustavs mor hette Katarina och var halvsyster till Gustav II Adolf. Karl Gustav var välutbildad och han talade förutom tyska och svenska även latin och franska, språk han också kunde uttrycka sig på i skrift. Han hade studerat den klas 16
siska litteraturen, historia och statskunskap med utgångs punkt från ärenden i Riksarkivet, som utgjorde en del av regeringskansliet. Naturligtvis hade han även fått en grundläggande kristendomsundervisning, och förvärvat praktiska färdigheter i ridning, dans och fäktning. Han hade ordentliga universitetsstudier med sig i bildnings bagaget, och hade dessutom gjort omsorgsfulla studie resor både inom landet och utomlands. Hans utrikesresa, en ”grand tour”, vanlig bland tidens högadliga män, hade sträckt sig över mer än två år och omfattat långa vistelser i Paris, men också studier av försvarsanläggningar i Dan mark, arkitektur och konst med mera i Holland, och även besök i England och i flera tyska städer. Kronan på verket var kanske mötet med framstående kulturpersonligheter i Paris, och de intryck Karl Gustav fick av vistelsen vid det franska hovet med dess praktfulla hovceremoniel, baletter och andra festligheter. Ett halvårs studier vid en fransk riddarakademi där Karl Gustav fick lära sig mer om for tifikation, geografi, historia, matematik och ridning kom att bli till nytta för framtiden. Hedvig Eleonora fick en välutbildad make. Efter att ha vilat ut några dagar efter resan färdades prinsessan från Dalarö till Karlbergs slott, där riksrådet, adelns representanter och paraderande trupp hälsade henne. På Karlberg bodde hon några veckor. Bröllopsda gen bestämdes till den 24 oktober, som var dagen efter Hedvig Eleonoras 18-årsdag, och på den dagen gjorde hon sitt pampiga intåg i Stockholm och slottet Tre kronor. En eskort bestående av riksråd och ridderskap ledsagade henne in i staden längs rader av borgerskapet som stod i gevär, fram till slottstrappan, där Gustav Adolfs änke 17
drottning Maria Eleonora väntade. Denna ledde prinses san, under en himmel av silvertyg, till hennes rum. Där packades den medhavda vita silverspetsprydda brudklän ningen upp. Karl Gustav kläddes i ett annat rum på slottet i sin vita brudgumsdräkt av siden, också den dekorerad med silverspets. Vigselceremonin började inte förrän vid åtta- eller nio tiden på kvällen i rikssalen, upplyst av många ljus och dagen till ära dekorerad med vävda tapeter från Hamburg och Lübeck. Till ackompanjemang av pukor och trum peter trädde brudparet in i salen. Vigseln förrättades av ärkebiskop Johannes Lenaeus. I centrum för vigselakten var inte ett altare, utan brudsängen. Denna var en prakt full paradsäng med sänghimmel och sängöverkast av styv silverbrokad. Detta illustrerar begreppet biläger, ett lån från tyskan med betydelsen ”bredvid” och ”viloplats”. Brudparet ställde sig framför sängen med ryggarna mot den, och vigdes samman. Sedan hjälptes Hedvig Eleonora upp i sängen av två kavaljerer, och Karl Gustav tog plats bredvid henne. Därmed ”blefvo alla goda gamla svenska bruk observerade och i akt tagna, med sängsittande på rikssalen”, konstaterade Johan Ekeblad nöjt i sin beskriv ning. Därefter fastslog rikskanslern att äktenskap ingåtts mellan konungen av Sverige och hertiginnan av Holstein. Den holsteinske ministern Claus von Pahlen höll sedan ett tal, och därefter bads en bön för de nygifta. Vin och konfekt bjöds sedan alla bröllopsgästerna, allt till musi kens festackompanjemang. Brudparet lyftes ner från paradsängen, och gästerna skingrades för en stund medan dukning för festmåltiden tog vid. Klockan ett på natten inleddes bröllopstaffeln med en 18
bordsbön ledd av hovpredikanten, därefter erbjöds alla att tvätta händerna i vatten som bars omkring i förgyllda fat. Efter avtorkning med handkläden kunde gästerna förse sig av de många kostbara rätterna som dukats fram. Kung Karl Gustav satt i centrum mellan sin brud och änke drottning Maria Eleonora.”Man åt och drack och gjorde sig lustig”, enligt Ekeblad. Klockan sex på morgonen var taffeln slut och då gav sig gästerna av, sannolikt ganska trötta och mätta. ”De hade sina armkläden väl fulla med kostbar konfekt, marzipan och nötter samt sina huvuden uppfyllda av ett gott och ärbart rus”, berättas det. Det planerade fyrverkeriet med brudparets sammanflä tade diadem fick skjutas upp till nästa kväll, eftersom det hunnit bli för ljust ute när festen var till ända framåt mor gonen. Förutom med fyrverkerier skulle bröllopet även ha avslutats med en fackeldans, som inte heller hunnits med. Den dansades istället dagen därpå, också i rikssalen. Dansen höll på hela natten och man kan förmoda att alla var ganska utmattade när den tredje festdagen randades, den 26 oktober, som var Hedvig Eleonoras kröningsdag. Kröningen ägde rum i Storkyrkan. I en lång lysande procession gick kröningståget från slottet till Storkyrkan, med Karl Gustav och Hedvig Eleo nora under silverdukshimlar. På kyrktrappan välkomnade ärkebiskopen och biskoparna i Strängnäs och Linköping. I kyrkan intog de kungliga sina platser till ackompan jemang av musik och sång. Därefter predikade ärkebis kopen, rikskanslern hämtade drottningens mantel och lade den över hennes axlar, sedan fick hon knäböjande på en sammetsklädd pall smörjas av ärkebiskopen på pannan, bröstet och handlederna. Kröningen fullbordades med att 19
kronan sattes på hennes huvud och hon förärades spiran och äpplet. Hedvig Eleonora förklarades för ”drottning öfver Svea och Götha landom, och alle dess underliggande provincier, hon och ingen annan”. Veckorna som följde efter kröningen var fyllda av fest ligheter. Banketter, baletter och ridderliga upptåg. Den 28 oktober uppfördes baletten Le ballet de la felicité med anled ning av bröllopet och kröningen, och det var en av de mest påkostade baletter som uppförts i Sverige. Brudparet pre senterades här som krigsguden Mars som vid detta tillfälle iklätts gestalt av äktenskapets gud Hymen, och bruden föreställde äktenskapets gudinna Juno Pronuba. De hyl lades av andra gudar och hjältar. Hedvig Eleonora upp höjdes som trogen maka och blivande moder och prisades för sin förfining och sitt förväntade förädlande inflytande på hovet. Som det främsta paret i riket skulle kungen och drottningen samarbeta för dess endräkt och välstånd. Johan Ekeblad ursäktar sig inför sin far att han missat en brevskrivningsdag till honom eftersom han ”så mycket med balletten att förrätta hade”. Baletten hade uppförts en andra gång första veckan i november, vilket tydligen krävde mycket arbete. Ett visst uppehåll i festligheterna blev det när kungen några dagar kände sig ”opasslig”, men snart var ”hans majestät åter väl till pass igen” så då fort satte begivenheterna. Det var känt att Karl Gustav ”led av alltför hög fetma” som hans livläkare Johann Köster uttryckte det. Kanhända inverkade detta på kungens hälsa ibland. Greve Magnus Gabriel De la Gardie stod för ett upptåg till de kungligas ära som bestod av jakt på levande djur som harar, rävar, vargar och hjortar. Det ägde rum på rännarbanan vid Hötorget. I De la Gardies evenemang 20
Hedvig Eleonoras kröning. Kopparstick.
ingick också ett ”gående berg”, en formation med gömda människor inuti som fick det att röra sig framåt. Greve Robert Douglas upptåg en vecka senare innehöll bland annat en fantasifull parad med en självgående mekanisk vagn, som drogs av duvor och som kunde spruta vatten. Här fanns också en tävling där afrikaner och schweizare kämpade mot göterna, de senare iklädda sidendräkter i romersk stil men i färgerna gult och blått. Riksamiralen Carl Gustaf Wrangel deltog som en av de sju göterna, som naturligtvis segrade i kampen. 21