9789180501576

STOCKHOLMS SLOTT

Kungligt residens med levande historia

bo vahlne rebecka millhagen adelswärd ingrid sjöström

Historiska Media

Boken har finansierats med bidrag från

Kungl. Vitterhetsakademien

Kungl. Patriotiska Sällskapet

Märta Christina och Magnus Vahlquists stiftelse

Sten Lewenhaupts fond, Arla Coldinu Orden

Stiftelsen Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur

Stiftelsen Längmanska Kulturfonden

Historiska Media

Bantorget 3 222 29 Lund

Historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Bo Vahlne, Ingrid Sjöström, Rebecka Millhagen Adelswärd 2023

Formgivning: Johan Laserna

Bildredigering: David Laserna

Omslagsbild: Karl XI:s galleri på Stockholms slott, foto: Alexis Daflos, Kungl. Hovstaterna

Tryck: GPS Group, Slovenien 2023

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

isbn 978-91-8050-157-6

1. inledning · 7

2. utgångsläget. gamla slottet tre kronor · 13

Tema: Slottet Tre kronor och moderniseringsplanerna 1654–1672 · 19

3. med rikets nya slott i sikte · 23

Karl XI och Karl XII

Tema: Residens för en stormakt · 46

4. i tessins fotspår · 51

Ulrika Eleonora den yngre och Fredrik I

Tema: Utländska förebilder · 72

5. bosättning i fransk smak och tysk rumsföljd · 79

Adolf Fredrik

Tema: Ny hovordning · 102

6. nya inredningar för

personifierad kungamakt · 105

Gustav III

Tema: Audienser, mottagningar och företräden · 128

7. ett slott till allmän nytta · 133

Gustav IV Adolf

Tema: Bättrad ordning och återhållsamhet · 156

8. med ny regeringsform · 159

Karl XIII

Tema: Förändringstid · 168

9. residens för en ny kungaätt · 171

Karl XIV Johan

Tema: Konstens uppgifter i Karl Johans slott · 186

10. inredningstradition med fosterlandskänsla · 193

Oskar I

Tema: Skandinaviskt kulturliv under Oskar I:s regeringstid · 210

11. rum för mångsidig representation · 213

Karl XV

Tema: Samlariver och museifrämjande · 226

12. med nicodemus tessins slott som ledstjärna · 229

Oskar II

Tema: Hemma hos-reportage i kungligt format kring 1900 · 261

13. det vackra 1700-talet återuppväcks · 267

Gustaf V

Tema: Tidiga politiska minnen · 286

14. mer av kultur och tillgänglighet · 289

Gustaf VI Adolf

Tema: Kultur utan personliga anspråk · 310

15. slottet i tiden · 313

Carl XVI Gustaf

Tema: Ståt och vardag · 330

16. slutord · 334

Referenser i urval · 336

Bildkällor · 339

Personregister i urval · 345

Tack och författarpresentationer · 348

Stockholms slott är nära förbundet med Sveriges kungar och drottningar sedan Karl XI:s tid. Och eftersom slottsbyggnaden till en del står på det gamla slottets murar kan även alla regenter sedan Birger Jarls tid förknippas med residenset. Kärnfunktionen, den att monarken med sin familj där skall kunna fullgöra sitt uppdrag inom riksstyrelsen, utgör en viktig del av byggnadens levande historia.

Arkitekten Nicodemus Tessin den yngres namn är också för alltid förenat med slottsbyggnaden. Grundläggningsmedaljen visar Karl XI:s porträtt och mittpartiet av den norra sidan. Årtalet 1692 och namnet på dess arkitekt återfinns under bilden av fasaden. Två hundra år senare fick Tessin i form av en idealiserad porträttbyst i västra trapphuset välkomna alla besökare till kung och slott. Arrangemanget var Oskar II:s hedersbevisning till arkitekten och sammanhängde med kungens önskan att fullborda Tessins slottsplaner, något som företrädarna på tronen av olika skäl inte helt mäktat. (I det följande kommer hans namn att vara Nicodemus Tessin för att inte tynga texten onödigtvis.)

Framställningen i detta översiktsverk har begränsats till slottsbyggnad, kungliga representations- och bostadsrum, slottskyrka och rikssal samt museer och utställningsrum. Residenset innehåller så mycket mer av kontor och

• BILD 1–2. Grundläggningsmedaljen präglades först några år efter det årtal den bär, men hugfäster byggnadsarbetets start 1692 och vad som på Karl XI:s order då skulle verkställas, nämligen påbyggnaden av den gamla slottsanläggningens norra länga.

arbetsrum, men nationens ceremoniella och rangordnande krav förenas med de konstnärliga ambitionerna allra tydligast i rum som inretts för kungligheten. Allt blir mer förståeligt när man utgår från vad som efterfrågats och ännu anses representativt för nationen och dess monark. Det stora antalet rum väcker förundran och kan förstås på olika sätt. Vanligtvis brukar en siffra om 600 uppges och den omfattar då allt från salar till garderober. Mer klarläggande blir numerären om man utgår från de ursprungligen tänkta funktionerna. Från vardera av de stora trapphusen i västra respektive östra längan utgår fyra stora kungliga våningar. En av dessa avsågs senare fylla rent riksadministrativa ändamål, de övriga skulle som kombinerade ämbets- och bostadsrum kunna hysa kungapar, kungliga barn och änkedrottning. Därtill kom slottskyrka och rikssal. För den av Axel Oxenstierna reformerade riksstyrelsen erfordrades dessutom kanslioch kontorsrum, biblioteks- och arkivrum, vidare rum för tjänstgörande hov, vakthållning, kök och ekonomi med mera. Under 1790-talet fick en del av kanslirummen ge plats åt ytterligare en stor kunglig våning, då för änkedrottningen Sofia Magdalena.

Med den kungliga ämbetsutövningen följde lokalbehov för centrala myndigheter. Byggnaden skulle hysa rum för riksrådet med kansli, Högsta domstolen, Riksarkivet, Kungliga biblioteket och Kongl. Museum. Dessa alla har efterhand flyttat ut från slottet när tillgängliga utrymmen blivit för knappa. Men andra, mindre institutioner har tagit plats i deras ställe: Slottsmuseum (nu Museum

Tre Kronor), Gustav III:s antikmuseum, Livrustkammaren och Bernadottebiblioteket är permanenta museer, medan Skattkammaren med riksregalierna och Kungl. Maj:ts Orden med värdighetstecken, uniformer och heraldiska vapen är fasta utställningar. Allmänhetens tillgång till byggnad och samlingar har efter hand också utökats genom tillfälliga utställningar och andra aktiviteter.

Slottsbyggnaden med fast och lös inredning berättar om vårt lands ständiga och mångsidiga förbindelser med omvärlden. Låt vara att konstnärliga krafter till en början hämtades utifrån medan Sverige tydligare trädde ut på den europeiska scenen. Även Nicodemus Tessin själv kunde ta plats på denna och utarbetade till exempel ett projekt till Louvrens modernisering.

Kungliga slottet har under tre sekler dominerat Stockholm med sin imponerande storlek. Från varje utsiktspunkt i Gamla Stan och längs stadens kajer visar slottsbyggnaden varierande uttryck, sammanhållna av en överordnad stilvilja, Tessins arkitekturideal.

Den klassiska arkitekturen, sådan den romerske arkitekten Vitruvius framställt den i sin traktat, hyllades av Tessin och idealen ansågs relatera till det antika Roms ordning, moral och goda seder. De klassiska kolonnordningarna – dorisk, jonisk och korintisk med varianter –gav en byggnad värdighet och skönhet och kunde tillsammans med tillhörande arkitekturelement ge upphov till en harmonisk helhet. Byggnadskonsten i Italien under 1500- och 1600-talen utmärkte sig enligt Tessin genom att ha lyckats anpassa de antika byggnadsidealen till den egna tidens behov, medan Frankrike å sin sida bättre tagit ledningen inom inredningskonsten. För medeltida byggnader hade Tessin ingen förståelse.

Under det franska enväldet uppkom tanken att värdera en byggnads skönhet utifrån två utgångspunkter, en av absoluta och en av tillfälliga omständigheter. De absoluta kunde mätas genom exempelvis längd- och höjdmått, genom materialkvaliteter samt konstnärlig och hantverksmässig höjd. Den tidsbundna skönheten var smakberoende, det vill säga styrd av mode och tyckande. Synsättet kunde lätt relateras till ett ståndssamhälle med en enväldig monark i spetsen.

Nicodemus Tessins två efterträdare, sonen Carl Gustaf som överintendent och Carl Hårleman som slottsarkitekt, var en förutsättning för slottsbyggets fortsatt lyckliga förlopp. Medan relativt få förändringar företagits i själva slottsbyggnaden, så har inredningarna i de kungliga bostadsvåningarna följt eller tagit täten i utvecklingen på smakens och bekvämlighetens områden. Vissa rum kan ha nyinretts upp till fem gånger. Inte sällan har nyinredningarna varit partiella, ett förhållande som lockat till en omfattande restaureringsverksamhet under 1900-talet. Att tidigast Festvåningen och senare Bernadottevåningen undantagits från kungligt boende har tillfört resurser för kungaparets representation och ökat allmänhetens tillgänglighet. Vården och underhållet av inredningarna har stärkt deras kulturhistoriska roll och samtidigt ökat den utåtriktade verksamheten. Kvalitetsnivåerna som far och son Tessin liksom Hårleman angav för byggnaden och inredningarna har varit riktmärken för deras efterträdare in i vår tid.

Slottsbyggnaden är stor och därför alltid i behov vård- och underhållsinsatser av olika slag. Byggherre var kronan och det fortlöpande underhållet har också till helt övervägande del skett med statsmedel. Även om tilldelningen varit ojämn så har slottsbyggnadens utseende och bestånd aldrig ifrågasatts. Det nationella symbolvärdet har varit oföränderligt sedan byggstarten 1692. Dess kulturhistoriska betydelse har dessutom konstant vuxit under seklernas lopp.

Den tessinska slottsbyggnaden i forskningen

Arkitekten Nicodemus Tessin och den tessinska arkitekturen i Stockholms slott har under stora delar av 1800och 1900-talen tilldragit sig ett betydande forskningsintresse. I översiktsverk, monografier och specialstudier har ett flertal svenska konst- och arkitekturhistoriker behandlat slottets byggnads- och inredningshistoria och belyst slottsbyggets centrala roll för den inhemska konstoch inredningstraditionen. Studiet av Tessins arkitektur och frihetstidens och den gustavianska epokens inredningar i slottsbyggnaden kom att nå något av en höjd-

• BILD 3. På Oskar II:s uppdrag utförde skulptören John Börjeson 1886 en byst av slottsarkitekten i idealiserande barockstil. Den placerades i nedre delen av kungens stora trappa och fick kort därefter sällskap av en sittande Moder Svea, vars förebild hämtats från en av Tessins stora slottsritningar.

punkt med utgivningen av det monumentala trebandsverket Stockholms slotts historia (1940–1941). Som ett huvudmonument för den konsthistoriska forskningen i Sverige har slottsbyggnaden behållit sin aktualitet för forskare, som i olika studier har syftat till att fördjupa kunskapen om Tessins och hans efterträdares bidrag till svensk och europeisk arkitektur och inredningskonst.

Uppfattningen att slottsbyggnaden lade grunden för den svenska smaken och 1700-talets konst- och arkitekturutveckling återkommer gång på gång i såväl allmänna översiktsverk som specialstudier vid 1900-talets början. Intresset inom den konstvetenskapliga forskningen för Tessin och arkitektens främsta skapelse sammanföll i hög grad även med det tidiga 1900-talets engagemang för det klassiska arvet i svensk arkitektur. Denna hållning skulle komma att utgöra ett återkommande inslag i den nationella konsthistorieskrivningen under de kommande decennierna. Perspektivet blev tydligt framträdande hos Ragnar Josephson, som genom sin forskning kom att sätta sin starka prägel på 1900-talets bild av Tessin som den konstnärliga centralgestalten i svensk arkitektur och Stockholms slott som dess huvudverk.

Under 1920- och 30-talen behandlade Ragnar Josephson den tessinska arkitekturen i en rad arbeten, artiklar och publikationer med slottsbyggnaden som självklar medelpunkt. Kulmen på Josephsons studium av arkitektens liv och verksamhet var den stora Tessinmonografin i två band, Nicodemus Tessin d.y. Tiden – mannen –verket (1930—1931). Det är en skildring av Tessins arkitektur som i hög grad uppehåller sig kring hur slottsbyggnaden tagit form i mötet med utländska influenser och hur den givit upphov till en arkitektur präglad av romersk storhet och nordisk kärvhet. Nicodemus Tessin framträder i Ragnar Josephsons författarskap som en arkitekt som inte enbart osjälvständigt efterbildar de klassiska förebilderna utan konsekvent omvandlar dessa till något än mer storslaget – en svensk arkitektur som är delaktig i den stora europeiska traditionen.

Kronan på verket i den långa sviten av studier blev således den monumentala monografin om Stockholms slott, Stockholms slotts historia, som utkom i tre band

1940–41 och som än idag försvarar sin ställning som det stora portalverket om slottsbyggnaden. I bokverket medverkade ett flertal av landets ledande konsthistoriker med ny forskning som syftade till att klarlägga slottets byggnads- och inredningshistoria. Arbetet med monografin hade igångsatts 1925 och tog sin utgångspunkt i omfattande arkivstudier. Huvudförfattare till det andra bandet om det tessinska slottet var Ragnar Josephson som i sitt vetenskapliga studium av den tessinska arkitekturen utgick från undersökningar av ritnings- och arkivmaterial i syfte att kartlägga tillkomstoch gestaltningsprocesser. I sin värdering av arkitekturens kvaliteter och betydelse är Josephsons självklara utgångspunkt i hög grad Tessins särställning som nationell arkitekt, och han såg slottsbyggnaden som en lysande förening av svenskt och utländskt. Verkets tredje band ägnades slottsbyggnadens historia efter 1728. Författare var Andreas Lindblom vad gäller frihetstiden och den tidiga gustavianska tiden. Nils G. Wollin tog sig an den sengustavianska tiden och slottsbyggnadens historia efter 1818 lades på Georg Svenssons axlar. För den uppgiften förväntades endast en översiktlig redovisning pliktskyldigast bli genomförd. Den bernadotteska epokens inredningar och det tidiga 1900-talets restaureringsinsatser ägnades följaktligen en kortfattad och summarisk skildring.

Stockholms slotts historia kom i hög grad att befästa slottsbyggnadens status av nationellt konsthistoriskt monument och minnesmärke över de största arkitekterna och den svenska traditionens möte med utländska influenser. Andreas Lindblom svarade liksom Josephson upp mot samtidens krav på nationell hållning. Men Lindblom förhöll sig även positiv till de utländska influenser som kom till uttryck i inredningsarbetet och de svenska arkitekternas tolkningar av de främmande formidealen. I sin framställning betonade han med eftertryck de franska bildhuggarnas stora betydelse, inte bara för slottsbyggnadens inredningar utan även för den måttfulla svenska smaken.

Det forskningsintresse som Stockholms slott tilldrog sig i början av 1900-talet övergick under 1940- och 50-talen i en mer behärskad uppmärksamhet. Hos forskarna försköts nu intresset mot frihetstidens och den gustavianska epokens inredningar. Samtidigt framhölls än tydligare slottsbyggets karaktär av utbildningsprojekt. Stockholms slott sågs som ett avgörande steg i landets mognad till en europisk kulturnation.

Ambitionen att fördjupa förståelsen för Tessins källor och arkitektens intryck av den italienska renässansens och barockens arkitektur präglar Per Gustaf Hambergs behandling av Stockholms slott i ”Vasatiden och den karolinska tiden” i Konsten i Sverige (1974). En mer inträngande analys av Tessins hantering och tillvaratagande av den antika byggnadskonsten svarade likaså Björn Kommer för i sin avhandling om Nicodemus Tessin den yngre och Stockholms slott (1974).

Slottsbyggnaden som utbildningsprojekt stod istället i fokus för Sten Åke Nilsson i hans behandling av 1700-talet efter den karolinska tiden i Konsten i Sverige (1974). Stockholms slott framträder där som ett monument med avgörande påverkan på formandet av frihetstidens arkitekturmiljö som helhet. Det nationella perspektivet fick nu stå tillbaka för regionala sammanhang och den större europeiska kontexten.

I de senaste decenniernas forskning har behovet av att studera och granska Nicodemus Tessins gränsöverskridande arkitektverksamhet utifrån ett större internationellt perspektiv i hög grad gjort sig känt. I Nationalmuseums utställningsprojekt och publikation Nicodemus Tessin d.y. Kunglig arkitekt och visionär (2002) var intresset riktat mot Tessin och hans europeiska samtid. Arkitektens studieresor och verksamhet förtydligar bilden av en arkitekt som var förankrad i en europeisk tradition och som hämtade sina förebilder i en internationell klassicism.

Att möjliggöra för utländska forskare att ta del av de betydande samlingar av ritningar och annat källmaterial som Tessin bringade samman under sin livstid, och som utgör en rik källa till kunskap om den europeiska arkitekturen under barocken, har likaså setts som en mycket angelägen fråga. Med forskningsprojektet Tessin

Research Project: Sources, Works, Collections (2000–2004)

tillgängliggjorde Nationalmuseum detta material i svenska museer och arkiv i fyra omfångsrika volymer. Sambandet mellan slottsbyggnadens fasta och lösa inredningar började mer systematiskt att studeras under 1970- och 1980-talen genom utställningar anordnade av Kungliga Husgerådskammaren. Bo Vahlnes studie Frihetstidens inredningar på Stockholms slott. Om bekvämlighetens och skönhetens nivåer (2012) behandlade rumsinredningarnas tillkomst, form och funktion med utgångspunkt i samtida teori och praktik. Där framhålls även hur det stora slottsbygget i rationell anda fungerade som en utbildningsplats och bidrog till att utveckla de sköna konsterna och merkantila näringarna i landet.

Specialstudier har också publicerats under senare år. Linda Hinners undersökning 2012 om yrkesroller, organisation och arbetsprocesser inom den franska konstnärsgruppen 1693–1713 har fördjupat kunskaperna inom detta område. Det gäller även antologin The Gallery of Charles XI at the Royal Palace of Stockholm – in Perspective (2016) och Ursula Sjöbergs studie Gustav III:s divan på Stockholms Slott – Louis Masreliez första interiör (2019).

Det intensiva intresse för den tessinska arkitekturen som präglade det sena 1800-talets och det tidiga 1900talets restaureringsinsatser på Stockholms slott och den samtida konsthistorieskrivningen har belysts i Rebecka Millhagen Adelswärds avhandling Monument, minne, museum. Stockholms slott under det långa 1900-talet (2021).

Talrika mindre, tryckta och otryckta specialstudier om slottsbyggnaden jämte dess fasta och lösa inredningar har utgivits under de senaste decennierna och dessa återfinns förtecknade i referensavsnitten.

Det kan inte ges ut för många böcker om Stockholms slott. Ämnet är outtömligt. Redan att skriva översiktligt om slottets byggnads-, inrednings- och restaureringshistoria är svårt nog eftersom källmaterialet är så omfattande och ändå rymmer många kunskapsluckor. I denna bok har vi försökt balansera övergripande iakttagelser med mer detaljerade sakuppgifter, med huvudsyftet att öka intresset för denna innehållsrika och betydelsefulla byggnad. j

• BILD 4b. Antalet återgivningar av slottsrummen har ökat genom seklerna. Från det gamla slottet finns ytterst få och den äldsta kända framställer Gustav II Adolf i sitt kungsgemak överst i det nordvästra hörntornet år 1616. Samma rum kan märkligt nog idag fungera som konseljsal eftersom tornet byggts in i det nya slottets norra länga. Vävda tapeter markerade de kungliga rummens höga status, liksom de fortfarande gör.

det sydvästra hörntornet och högborgens västra mur. Enda ingången till högborgen fanns i ett trapptorn i muren mellan för- och huvudborg. Utanför de yttre murarna i väster och söder grävdes en torrgrav för att försvåra anfall mot borgens landsidor.

Försvarsmurarna kom även fortsättningsvis att styra utbyggnaden av anläggningen. Större och högre omoch påbyggnader genomfördes under de följande århundradena på insidorna av murarna. Särskilt genomgripande blev byggnadsarbetena under Gustav Vasas och Johan III:s regeringar. På den förstnämndes befallning moderniserades även försvarsanordningarna i väster och söder genom tillkomsten av en låg, bred mur med vidhängande postejer (runda, utskjutande bastioner eller befästningsdelar) innanför en förstorad torrgrav. Artilleriet flyttades från gluggarna i de gamla murarna till denna yttre försvarsgördel. Rundtornet påbyggdes under bägge regenterna eftersom längorna i den gamla huvudborgen gjordes allt högre. Tornets tak kröntes av en spira som bar riksvapnets tre kronor. Dekorationen gav tornet namnet Tre Kronor och dess uppgift hade då i praktiken övergått till att vara en rikssymbol. Kanonerna i tornets översta våning användes sedan endast för saluterande.

Ett residens för riket tar form

Ända fram till 1570-talet var kungabostaden förlagd till högborgen. Johan III beslutade då om en kraftig utbyggnad i den gamla förborgen. En ny länga uppfördes ovanpå den norra försvarsmuren och till denna påbyggnad förlades ett nytt, rikt dekorerat slottskapell i form av en treskeppig hallkyrka med koret inrymt i det

• BILD 5–6. Av två planritningar – den ena en uppmätning av Tre Kronor från 1660 och den andra ett projekt av Tessin omkring 1690 till ombyggnad av längorna kring borggården – framgår några av de problem arkitekten ställdes inför när den gamla oregelbundna slottsanläggningen successivt skulle tvingas in i en klassiserande symmetri. Smala borggårdslängor i öster, söder och väster skulle bland annat underlätta kommunikationen mellan ett planerat stort trapphus i sydväst och kungaparets nya rum i den norra längans översta våning. Den alternativa mittaxeln siktade mot rundtornet och uppenbarade med all tydlighet att detta inte längre kunde tålas. (norr nedåt i båda ritningarna)

• BILD 7. Konstnären Govert Camphuysens utsikt från sydväst, utförd 1661, ger en ökad närhet till det gamla slottets rikt sammansatta exteriör. Denna vittnar om de successiva utbyggnaderna, som motiverats av ökade krav på försvarsförmåga, utrymmen och skönhet.

• BILD 8. Nicodemus Tessin d.ä:s klassiserande formspråk hämtades snarast från Holland, inte direkt från Rom. I hans projekt från 1660-talets mitt till den norra längan förmärks detta bland annat genom takets utseende och att de gamla hörntornen tillåtits framträda i fasaden. För bottenvåningens arkadformade karaktär utgick arkitekten från de höga fönstren i Johan III:s slottskyrka.

västra hörntornets översta våning och motsvarande rum i det nordöstra hörntornet. I detta rum inreddes ett katolskt kapell för drottning Katarina Jagellonica.

Den gamla ekonomigården, alltmer nivellerad under århundradenas lopp, upphöjdes till att bli hela anläggningens borggård. Den pryddes med en fritrappa som kröntes av en kolonnburen baldakin framför den gamla högborgen. På bägge sidor om trappan uppfördes en kolonnburen arkad, kallad trumpetargången. Antikens byggnadskonst hade allt tydligare börjat ge sig till känna som förebild under moderniseringsarbetena i slottsborgen.

Anspråken på funktionalitet och representativitet fortsatte att öka. De furstliga bostäderna i den gamla

högborgen och i längorna runt den nya borggården krävde allt större utrymme. Den äldsta kända återgivningen av en interiör i det gamla slottet hör till en holländsk reseskildring och framställer Gustav II Adolf i sitt kungsgemak i det nordvästra hörntornets översta våning (BILD 4b ). Drottning Kristina, som hade sina bostadsrum i högslottet, förlade senare sitt bibliotek och sin danssal till den påbyggda östra längans översta våning. Med Axel Oxenstiernas modernisering av riksadministrationen tillkom dessutom kravet på fler rum för rikets kollegier och verk.

Under Karl X Gustavs korta regeringstid tog överväganden om en mer genomgripande modernisering av slottsanläggningen ytterligare fart. Fronten mot Strömmen blev föremål för en rad ombyggnadsprojekt. Den norra längan skulle upphöjas till huvudfasad med ramper, som från en ny bro över strömmen skulle leda upp till en ny stor slottsport. Likaså ägnades uppmärksamhet åt längorna mot Saltsjön. Rivningsarbeten inleddes i högslottets sydöstra hörn men avbröts vid kungens hastiga bortgång 1660. Den tillsatta förmyndarregeringen med änkedrottningen Hedvig Eleonora i spetsen

– Karl XI var nämligen endast fem år gammal – beslutade om att en detaljerad uppmätning av hela slottsanläggningen skulle utföras. Denna plan har varit helt avgörande för klarläggandet av slottets framväxt sedan medeltiden. Uppmätningsritningen blev även till stor nytta för Nicodemus Tessin sedan denne fått i uppdrag att återuppta planeringen inför en mer genomgripande ombyggnad (BILD 56 ). Hans far, hovarkitekten Nicodemus Tessin den äldre, hade efterträtt Jean de la Vallée i de tidigare projektarbetena. Dessa hade fortsatt även efter 1660 men inte lett fram till några beslut av påtaglig art. Det dröjde tre decennier innan hans son kopplades in. Tolv år hade förmyndarregeringen under Hedvig

• BILD 9. Festmåltiden i det gamla slottets rikssal i samband med Karl XI:s trontillträde 1672 förhöjdes med hjälp av stora bufféer med rika uppsättningar av vinkannor och fat i ädla material. Den största buffén stod framför bordet där kungen och hans mor, änkedrottning Hedvig Eleonora, tagit plats. Dess storlek och prakt skulle illustrera den ymnighet som landet i och med trontillträdet gick till mötes.

Eleonoras ledning styrt riket. Den ansåg sig uppenbarligen inte bemyndigad att inleda en ombyggnad. Karl XI behövde därefter åtskillig tid för att stabilisera riket, inte minst under konflikten med Danmark 1675–1679 och reduktionen av tidigare förlänade kronogods. Tessin lyckades i samband med att han 1681 efterträdde sin

• BILD 10. Den gamla slottsanläggningens undergång beseglades genom ett kungligt beslut redan 1692. Den katastrofala branden den 7 maj 1697 påskyndade endast processen. En samtida teckning visar förenklat hur den påbyggda norra längans murar blivit stående intakta medan de äldre delarna i högslottet mer eller mindre förstörts. En successiv ombyggnad var inte längre möjlig.

far få slottsarkitekttjänsten förflyttad från Överståthållarämbetet till hovstaten. Därmed blev han direkt underställd Karl XI. Byggnadskonsten lyftes upp i betydenhet. Senast 1688 mottog han kungens uppdrag att projektera en påbyggnad av anläggningens norra länga och förslaget godkändes 1690. Byggnadsarbetena inleddes 1692 och efter endast tre år var exteriören nära nog fullbordad. Snabbheten uppmärksammades ute i Europa och bidrog till Tessins anseende eftersom han förenade sitt konstnärskap med administrativ skicklighet. Under 1693 års riksdag framförde ständerna sitt tack för att kungen inte begärt några särskilda medel för byggnadsarbetena.

Ombyggnadsplanering i etapper

Medan de la Vallée och Tessin den äldre hade varit påverkade av den klassiserande byggnadskonsten i Frankrike och Holland så lutade sig Nicodemus Tessin direkt mot Rom. Giovanni Lorenzo Bernini var den som bäst av alla hade förstått hur antikens ideal skulle möta samtidens förväntningar – det hade Ludvig XIV insett när han 1665 önskade modernisera sitt stadsresidens, Louv-

ren. Det betydde inte att Tessin började om för slottets del. Några av de grundläggande dragen i hans projekt hade alltså redan utvecklats av hans företrädare.

Arbetet fram till Karl XI:s död 1697 komplicerades inte minst av att kungen önskade se en etappvis modernisering. Och att godkännandet inför en etapp inte alltid sammanhängde med vad som fordrades för den följande ter sig ibland motsägelsefullt. När så mycket av underlaget i form av ritningar och beslut saknas, måste tolkningarna av skeendet därför stanna på en mer översiktlig nivå. Det räcker här med att konstatera att Tessin knappast tänkt att den nya norra flygeln skulle gränsa mot en oregelbunden borggård från Johan III:s tid. För att möta kungens önskan om en etappindelning föreslog Tessin att korridorsmala längor övergångsvis skulle dölja snedheten i de anslutande västra och östra längorna.

Den 7 maj, dryga månaden efter kungens död, utbröt den stora slottsbranden. Förstörelsen fick riksänkedrottningen Hedvig Eleonora och hennes riksråd att fatta beslut om att låta uppföra en ny slottsbyggnad i en enda etapp. Hedvig Eleonora torde inte ha glömt hur arbetet med en modernisering av slottsbyggnaden bromsats upp under den förra förmyndarregeringen. j

Efter Karl X Gustavs trontillträde 1654 fick tankarna på en modernisering av slottsanläggningen ny aktualitet.

Arkitekterna Jean de la Vallée och Nicodemus Tessin den äldre utarbetade flera olika ombyggnadsprojekt. de la Vallée var den som först utgick från anläggningens belägenhet med vatten på två sidor, som betraktade slottsanläggningen och dess omgivning i ett sammanhang. Hans föreslagna samband med den framväxande staden på andra sidan strömmen genom anläggandet av en ny bro och en ny slottsentré kom senare att få sitt fulla genomslag i Tessin den äldres slottsritningar.

Axialitet kännetecknade de olika projekten. Om- och utbyggnad för att åstadkomma symmetri och ”yttre” värdighet var också en bärande tanke. Tornet Tre Kronor förblev dock en vital mittpunkt i samtliga förslag. Sparsamheten blev också en ledstjärna i det att inte fler byggnadsdelar än nödvändigt skulle rivas även om vissa ingrepp måste företas. Mest påtagliga förändringar tänktes det gamla högslottet bli utsatt för. Dess norra och södra längor skulle rivas eller genombrytas samtidigt som nya längor skulle placeras symmetriskt längre ut mot söder. Axeln, som tog sin början på andra sidan strömmen, drogs i planerna vidare över bron genom en ny entré i den norra längan, och sedan genom högslottet ut mot en trädgårdsanläggning. De nya längorna i söder skulle rymma en stor rikssal respektive nya kungliga rumssviter, vilka senare också utsträcktes till en förstorad smedjegårdslänga mot Saltsjön. En ny länga i väster övervägdes också för att balansera den sneda gamla längan längs den tidigare förborgen. En ny ram kring den gamla entrén och en värdigare infattning av platsen framför denna ansågs behövlig. Oxenstiernska palatset snett emot Storkyrkan blev det enda som medhanns i den delen.

Uppmärksamheten riktades under projektarbetenas gång även mot de norra och västra längorna. Genom påbyggnad av båda längorna skulle antalet kungliga

• BILD 11. I en av Nicodemus Tessin d.ä:s ritningar finns en rumsinredning, sannolikt en paradsängkammare, tecknad. Förebilderna till inredningar av det slaget stod främst att hämta i Frankrike och Ludvig XIV:s slottsbyggnader. Det blev naturligt eftersom kungligt envälde samtidigt växte fram i Sverige.

bostadsrum ökas påtagligt, inte endast i den översta våningen utan även i våningen under. Den unge Tessin den yngres studier i Rom resulterade bland annat i faderns förslag till utformning av det norra valvet, vars förlaga hämtades från Palazzo Farnese i Rom. I en av

. Redan i Jean de la Vallées generalplan från 1654 finns viktiga drag, som far och son Tessin sedan begagnade sig av. Ett sådant var en ny bro, som skulle förbinda Norrmalm med slottsbyggnaden. Ett annat var ramperna, som skulle möjliggöra en uppfart från bron till en ny slottsentré mitt i den norra längan. Ett tredje var utvecklingen av en stadsplats i väster.

En planritning av Jean de la Vallée med de kungliga rummen inlagda får vittna om försöken att vinna ökad bekvämlighet och värdighet utan dramatiska förändringar av den gamla byggnadsstrukturen. I ljuset av dessa ansatser ter sig Tessin d.y:s skoningslösa inställ-

sektionsritningarna återfinns Johan III:s hallkyrka och en antydd inredning i ett kungligt gemak. Omsatt till verklighet kan en liknande inredning med fördel studeras i Hedvig Eleonoras paradsängkammare på Drottningholms slott, inredd efter Tessin den äldres ritningar.

Den västra längan behövde även bli rymligare för att rymma delar av den växande riksadministrationen, som fortsatt också skulle hysas i det kungliga residenset. Längans namn, Kanslilängan, reflekterar förhållandet. j

• BILD 14. Med Karl XI:s trontillträde 1672 bereddes vägen mot kungligt envälde och en ensamt beslutande i ombyggnadsfrågorna. Ceremonin ägde rum i rikssalen, som dekorerats med bland annat vävda tapeter, en serie särskilt stora tapeter som gick under beteckningen rikssalstapeterna. Dessa veks runt murpelarna mellan salens fönster, en ordning som vittnade om att de klassiserande idealen inte vunnit tillräckligt fäste i landet. Den uppgiften tog Tessin på sig.