världens dramatiska historia
Kampen om rymden Björn Lundberg
HISTORISKA MEDIA
Samtliga bilder i inlagan är hämtade från NASA
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Björn Lundberg 2023 Sättning: Typ & Design Omslag: Lönegård & Co Omslagsbilder: Uppskjutning av Mercury Atlas 2, 21 februari 1961, Wikimedia Commons Buzz Aldrin på månen 1969, NASA Tryck: Latgales Druka, Lettland 2023 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-8050-120-0
Innehåll En fabrik i underjorden 7 Drömmar om rymden 14 Wernher von Braun 22 White Sands 30 Från Gulag till rymden 37 En topphemlig rapport 45 Ett pip som hördes runt jorden 52 Sputnikchocken 59 Lajka 66 USA svarar 73 Kodnamn Corona 80 Mercury Seven 87 Gagarins triumf 95 Människor i rymden 103 ”Vi väljer att åka till månen” 112 Projekt Luna 120 Apolloprojektet 127 Ett jättesprång för mänskligheten 135 Rymdfärjor och rymdstationer 145 Star Wars 154 Rymdkapplöpningen 2.0 162 Litteratur 169
En fabrik i underjorden
Våren 1945 låg Tyskland i ruiner och andra världskriget gick mot sitt slut efter nära sex år av blodiga strider. Samtidigt som allierade styrkor trängde fram på alla fronter pågick en kapplöpning mellan brittiska, amerikanska och sovjetiska förband som finkammade fabriker och militära anläggningar i jakt på Tysklands mest eftertraktade militära hemligheter. Att Tyskland skulle förlora kriget stod redan klart, men de blivande segrarmakterna insåg att det nazityska krigsmaskineriet satt på kunskap och ny teknik som med stor sannolikhet skulle prägla nästa generations militära operationer. Det var uppenbart att tyskarna på flera punkter hade befunnit sig flera år före sina fiender i utvecklingen. En amerikansk general konstaterade bekymrat att ockupationen avslöjade ett tydligt mönster: ”Vi har varit oroväckande långt efter inom många forskningsfält.” 7
kampen om rymden
Den som först kunde lägga beslag på Tysklands mest avancerade vapen såg ut att få ett värdefullt försprång. Den 11 april 1945 befriade amerikanska soldater Nordhausen i mellersta Tyskland. I ett skogsparti norr om staden, vid foten av berget Kohnstein, fann de ett koncentrationsläger som övergivits i största hast. Scenen som mötte dem var fruktansvärd. Kvar i barackerna låg döda och döende fångar, sjuka och utmärglade. Det visade sig dock snart att koncentrationslägret Mittelbau-Dora dessutom ruvade på Nazitysklands största militärteknologiska hemlighet. I ett system av tunnlar inuti berget uppdagades en underjordisk fabrik där tyskarna hade tillverkat sitt vedergällningsvapen V-2. Under krigets sista år hade ett par tusen V-2-raketer avfyrats mot mål i Storbritannien, Frankrike och Belgien. Det var världens första ballistiska robot och den kunde flyga i en bana som var så hög och så lång att den nådde gränsen till rymden. Under de kommande årtiondena skulle tekniken bakom detta fruktade vapen ligga till grund för en kapplöpning ut i rymden mellan USA och Sovjetunionen. För amerikanerna medförde upptäckten av fabriken ett påtagligt problem. Nordhausen låg nämligen i den del av Tyskland som enligt de allierades överenskommelse skulle tillfalla Sovjetunionen efter krigets slut. För att kunna dra nytta av fyndet behövde de alltså flytta utrustningen innan fabriken måste lämnas över till de nya ockupanterna från öster. 8
en fabrik i underjorden
Uppdraget att ta hand om denna veritabla skattkammare gick till överste Holger Toftoy, chef för den amerikanska arméförvaltningens tekniska underrät telseenhet i Europa, AOTI. På pappret var ordern enkel: samla ihop 100 fungerande V-2-raketer och så mycket extrautrustning, verktyg och dokumentation som möjligt och skeppa över allt med lastfartyg till USA. I praktiken var det mycket svårare, eftersom tyskarna inte alls hade haft för avsikt att låta sitt mest värdefulla vapen falla i fiendens händer. I den underjordiska fabriken Mittelwerk fanns i princip bara lösa delar – och ingen i det amerikanska teamet visste med säkerhet hur en komplett V-2-raket konstruerades. U nder försommaren lyckades de ändå med konststycket att forsla 340 fullastade järnvägsvagnar med krigsbyte från Nordhausen till Antwerpen, där raketdelarna lastades på fartyg för vidare transport över Atlanten. När Röda armén efter vissa dröjsmål tågade in i området i mitten av juli 1945 möttes de av en betydligt tommare fabrik. V-2 var ett av Hitlers två vedergällningsvapen, Vergeltungswaffen, som sattes in i krigets slutskede. Trots namnen hade V-1 och V-2 inte mycket gemensamt: V-1 var en flygande bomb som drevs av en enkel jetmotor medan V-2 var en raketdriven ballistisk robot. Motorn i det senare vapnet var tillräckligt kraftfull för att skicka upp raketen på över 100 kilometers höjd, vilket idag är den vanligaste definitionen av gränsen för yttre rymden. Medan V-1 snart blev en tämligen enkel 9
kampen om rymden
måltavla för brittiskt luftvärn och jaktflyg fanns det vid krigets slut inget försvar mot V-2. Därför hade vapnet också spridit skräck i Storbritannien under krigets sista år, trots att raketernas militära betydelse förblev begränsad. Varje V-2-raket bar visserligen en explosiv last på ungefär ett ton, men när dessa bomber sattes in mot civila mål uteblev den avgörande effekten. Trots att Tyskland avfyrade ungefär 1 300 V-2-raketer mot London och andra engelska städer uppgick inte antalet brittiska dödsoffer i dessa attacker till mer än ett par tusen personer. Paradoxalt nog var dessa dödsoffer färre än antalet koncentrationslägerfångar som fick sätta livet till under tillverkningen av raketerna. Varje raket slukade dessutom flera tusen liter bränsle som annars hade kunnat användas mer effektivt i den tyska krigsmakten. Om något bidrog V-2-raketen därför till att påskynda Tysklands nederlag, snarare än tvärtom. Men Hitler var besatt av idén om att hämnas för de allierades bombningar av tyska städer, och sedan Luftwaffe förlorat striden om luftrummet över Västeuropa var det bara V-1 och V-2 som kunde nå brittisk mark. Därför fortsatte tyskarna att använda sina förarlösa vapen in i det sista. V-2 hade en räckvidd på ungefär 27 mil. Det räckte gott och väl för att passera Engelska kanalen men innebar en begränsning på östfronten. Det var en av orsakerna till att vapnet aldrig användes mot mål 10
en fabrik i underjorden
i Ryssland. I Sovjetunionen hade många ledande militärer därför till en början en rätt diffus bild av det nya vapnets potential. När Stalin insåg vad en V-2-raket kunde uträtta skulle han dock ge högsta prioritet åt arbetet med att vidareutveckla dess system. De sovjetiska ockupanterna skulle nämligen inte gå lottlösa. När hela östra Tyskland efter krigsslutet finkammades på föremål och dokument av värde uppdagades både ritningar och utrustning. I sitt pressade tidsschema hade amerikanerna till och med missat den senaste prototypen av gyroskop för raketens styrsystem som gömts undan i Mittelbau-Dora. Bland högarna av papper hittade man en ritning som särskilt fångade den sovjetiska ledningens uppmärksamhet. Det rörde prototypen A-10, som tyskarna kallat ”Amerika-raket”, en tvåstegsraket med tillräcklig kraft för att korsa Atlanten och nå New York eller Washington. Hitler hade drömt om att kunna slå till mot USA, men raketen hade av praktiska skäl aldrig lämnat ritbordet. Den sovjetiska arméledningen insåg dock värdet av en interkontinental ballistisk robot i den nya stormaktskonflikt som var på väg att segla upp mellan USA och Sovjetunionen. Vid ett möte med militära ledare och raketforskare i april 1947 begärde Josef Stalin att de skyndsamt skulle utveckla missiler som kunde slå mot USA, inte minst för att ”sätta tvångströja på den högljudde Harry Truman”.
11
kampen om rymden
* Kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen utkämpades på flera fronter. Förutom den militära kapprustningen tävlade de två supermakterna inom sport, kultur och vetenskap. Allra mest spektakulär blev kanske kampen om rymden. Från oktober 1957, när Sovjetunionen sände upp den första konstgjorda satelliten i omloppsbana kring jorden, till juli 1969, när de första amerikanska astronauterna landade på månen, följde människor över hela världen andaktsfullt denna utveckling. Det var ett drama som bjöd på avancerad teknik, enorma krafter och våghalsiga äventyr. Insatserna var stora och varje misslyckande riskerade att bli katastrofalt. Eftersom raketerna var fyllda med tiotusentals liter explosivt bränsle kunde de när som helst förvandlas till brinnande eldklot, ibland inför tv-kameror och ögonvittnen. Det var också en kapplöpning som pågick i häpnadsväckande hastighet: när Neil Armstrong klev ner på månens yta hade det inte gått mer än 65 år sedan hans landsmän Orville och Wilbur Wright genomförde den första kontrollerade flygningen med en motordriven flygmaskin. Nästan varje steg innebar ett djärvt språng, framdrivet av en vilja att ta ledningen i den prestigefulla tävlingen om att leda mänskligheten ut i världsrymden. Rymdkapplöpningen har kallats för en kapprustning med vetenskap i stället för vapen, men det är egent12
en fabrik i underjorden
ligen en missvisande beskrivning. Militär teknik var helt avgörande för att kampen om rymden skulle bli verklighet, där tyska V-2 blev en första viktig milstolpe. Även de raketer som sände upp de första satelliterna och astronauterna under de kommande årtiondena kan bäst beskrivas som ombyggda ballistiska robotar. Rymdfarten var, annorlunda uttryckt, en kapprustning med tomhylsor. I den officiella historieskrivningen har man i både USA och Sovjetunionen av förklarliga skäl gärna velat tona ner de militära inslagen och i stället lyfta fram rymdprogrammen som civila, vetenskapliga projekt med ädla motiv. Det var dock i många avseenden ett bländverk; rymdkapplöpningen möjliggjordes och motiverades av kalla krigets militära maktkamp. Vad som visades upp offentligt var i många fall toppen av ett isberg, medan mycket av arbetet skedde bakom stängsel och stängda portar, långt från nyfikna åskådare och spionkameror.
13
Drömmar om rymden
Långt före de första rymdfärderna hade människor utforskat solen, månen och planeterna i fantasin. Faktum är att sådana litterära skildringar under de senaste tvåhundra åren utgjort en viktig inspirationskälla för vetenskapen och i flera fall banat väg för de innovationer som legat till grund för utforskandet av kosmos. Utan drömmar om rymden hade verkliga rymdfärder knappast blivit verklighet. Även om vi saknar skriftliga bevis från människans äldsta historia antyder gamla skapelseberättelser och sagor att våra förfäder sedan urminnes tider har filosoferat och spekulerat om världsalltets beskaffenhet. Lika länge som människor kunnat föreställa sig att solen och månen utgörs av avlägsna himlakroppar har det också förekommit fantasifulla berättelser om resor dit. Ett av de äldsta bevarade rymdäventyren av detta 14
drömmar om rymden
slag är den grekiske författaren Lukianos En sann historia från 100-talet e.Kr. Titeln är helt och hållet ironisk. I denna skröna berättas nämligen om en fantastisk odyssé till månen, vars kung befinner sig i krig med solens härskare. I berättelsen genomförs resan med ett fartyg som sveps iväg till månen i en kraftfull storm, vilket redan för samtida läsare givetvis framstod som fullständigt osannolikt. Men Lukianos gjorde inte heller anspråk på en realistisk skildring, tvärtom kunde berättelsen läsas som en allegori över jordelivet och dess mellanmänskliga konflikter. I mitten av 1600-talet skrev den franske adelsmannen Cyrano de Bergerac en roman som skildrade inte mindre än två månfärder. Den första genomfördes med hjälp av inkapslad morgondagg, enligt logiken att daggen tycktes stiga mot himlen och därmed äga lyftkraft. Den andra rymdfärden skedde med hjälp av en farkost som drevs av fyrverkeripjäser. Gemensamt för den här typen av tidiga litterära rymdresor var att de saknade en trovärdig idé om hur en verklig färd ut i rymden skulle kunna gå till. Under 1860-talet skulle emellertid en 37-årig, vetgirig fransman ändra på den saken. Med succéromaner som Fem veckor i en ballong och Till jordens medelpunkt visade Jules Verne på ett nytt sätt att skriva fantasifulla romaner inspirerade av dåtidens vetenskapliga rön. Med Från jorden till månen (1865) och uppföljaren Månen runt (1870) väckte han rymdentusiasm hos flera generationer läsare. 15