9789180501149

VIKINGATIDER

När världen öppnades

T ED HESSELBOM och A NNA LIHAMMER

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Historiska Media, Anna Lihammer och Ted Hesselbom 2023

Formgivning av omslag och inlaga: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Ett urval av arkeologiska föremål ur inlagan (se bildförteckning på sidan 336)

Kartor och illustrationer: Lönegård & Co

Tryck: Livonia Print, Lettland 2023

Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-114-9

FÖRORD

På en äng i Småland växer en ek som är tusen år gammal. Rumskullaeken sköt sina första skott under den tid vi idag brukar kalla vikingatid. Eken har levt genom digerdöden, den medeltida agrarkrisen, Kalmarunionen och var redan 500 år gammal när Gustav Vasa blev kung 1523. Den klarade sig från att bli skeppsvirke under stormaktstiden och fyllde 700 år när stormaktsväldet rämnade efter slaget vid Poltava 1709. Eken såg Vimmerbybygden blomstra under 1800-talets jordbruksexpansion och samma bygd avfolkas under 1900-talets urbanisering. Trädet överlevde flera av de stora händelserna i Sveriges historia: reformationen, Axel Oxenstiernas statsbyggnad, kröningen av Kristina till regent, enväldet, frihetstiden, de två världskrigen. Enligt sägner avrättade upprorsledaren Nils Dacke på 1540-talet fiender genom att hänga dem i ekens krona och i slutet av 1960-talet spelades sexscener till filmen Jag är nyfiken gul (1967) in i eken, en film som bidrog till att göra ”den svenska synden” till en av Sveriges stora exportvaror.

När ekens grodd för första gången bröt igenom jordytan för tusen år sedan var världen en annan än idag. Under några århundraden var den annorlunda både mot det som varit och det som komma skulle. Vi brukar kalla denna period för vikingatiden, men namnet är missvisande. Egentligen handlar det om en annan värld, en period som av olika anledningar skiljer sig från det

Rumskullaeken, eller som den också kallas, Kvilleken, beskrevs för första gången år 1772.

som fanns tidigare och från det som skulle komma efter. En tid som ställer mycket av det vi tänker kring tid, rum, utveckling och oss själva på ända.

Det finns en väletablerad föreställning om vikingatiden. Om hornhjälmsprydda män som drar ut på härjningståg och återvänder hem med främmande skatter. Den föreställningen hör hemma i 1800-talet.

Den epok som inleddes någon gång under 700-talet och fortsatte några sekler framåt i tiden är något annat. Det är inte en historia om enstaka härjare utan om globala processer, maktgalna kejsare och väldiga imperier. Om nyfikenhet, mänskliga möten och resor till världens ände. Om elefanter, påfåglar och enhörningar.

Epoken kan nästan beskrivas som en lucka i tiden, då olika stora processer och enskilda händelser sammanföll på sätt som fick världen att öppnas. Jorden som eken växte ur är inte unik, men de sammanfallande omständigheterna i världen var unika.

I Skandinavien har ofantliga mängder föremål från denna tid hittats. Föremålen har ofta sitt ursprung i helt andra delar av världen. På samma sätt har föremål från Skandinavien hittats på andra platser långt borta. Tillsammans vittnar fynden om hur människor från olika delar av världen träffats, utbytt erfarenheter, tagit insikterna med sig hem och omformat dem till något nytt.

Olika delar av världen knöts ihop – den blev mer global på ett sätt den inte varit tidigare och det skulle dröja innan den blev det igen. Att världen öppnades samtidigt som man i Skandinavien utvecklade mer effektiva skepp och sätt att resa gav en tillfällig fördel tills andra kom ikapp. Skeppstekniken gjorde det möjligt för människor i Skandinavien att ta del av världen på allvar.

Samtida skriftliga källor saknas i mångt och mycket för Skandinaviens del. Runstenar finns visserligen, men de är få och deras inskrifter är kortfattade. De fornnordiska sagorna är nedskrivna ett par sekel senare. Skriftliga källor från andra platser beskriver människor från Skandinavien men säger inte mycket om hur de uppfattade sig själva eller om hur livet i Skandinavien såg ut. Det arkeologiska materialet har desto mer att berätta. Tusentals och åter tusentals föremål från hela den då kända världen har hittats i jorden på olika platser i Skandinavien. Föremålen talar sitt tydliga språk och berättar om en värld som hängde samman på många och komplexa sätt. De berättar om nätverk, möten och äventyr.

Denna bok tar avstamp i dessa föremål. Varje kapitel utgår från ett fynd, en plats eller en dokumenterad händelse och vecklar sedan ut de hisnande his-

torierna bakom dem. Tillsammans tecknar de bilden av en svunnen, annorlunda och fantasieggande värld. En del saker är gemensamma för människor i alla tider så som kärlek, fåfänga, stolthet, sorg och vemod. Men den föränderliga tid vi brukar kalla vikingatid medförde mycket som var nytt. Som kunskapen om världen, insikten om att traditioner ibland är till för att brytas och att människor på andra platser i stora drag är väldigt lika oss själva. Deras namn har gått förlorade, men spåren av deras liv och världen de levde i finns kvar.

Med utgångspunkt i den senaste forskningen vill vi i den här boken berätta om hur man inspirerats av varandra och om varför skandinaviska konststilar har paralleller med karolingiska, bysantinska, ottonska och romanska. Här finns likheter och olikheter som ger vid handen att den nationella tolkningsramen passar illa för vikingatiden. Vår berättelse handlar om omåttliga maktambitioner och om enskilda individers egna drivkrafter och sätt att ta sig an världen. Helt enkelt om vikingatidens människor. Detta är deras historier.

Många har hjälpt oss genom att läsa texter och dela med sig av sin kunskap. Vi vill rikta ett stort och varmt tack till Pia Laskar och Fredrik Svanberg, som läst och kommenterat hela manuset. Vi vill också rikta ett stort och varmt tack till Søren Michael Sindbæk, Charlotte Hedenstierna-Jonsson, Cecilia von Heijne, Magdalena Naum, Fredrik Charpentier Ljungqvist, Jörgen Kjellgren

Sjögren och Peppe Bergström Hesselbom som hjälpt oss med att läsa delar av manuset, svarat på frågor, kommit med tips och tagit sig tid att diskutera olika passager och frågor. Utan all er samlade kunskap skulle boken ha varit en annan.

Sist men inte minst ett stort tack till vår förläggare Lena Amurén som trodde på vår idé och till vår redaktör Hugo Nordland som hjälpt oss att omsätta våra idéer till en bok.

Ted Hesselbom & Anna Lihammer

sommaren 2023

INNAN TIDEN

VIKINGATIDER

”Ormika – Ulfair – greker – Jerusalem – Island – Särkland.” Orden på sandstensbrynet från Timans på Gotland berättar om två personer, Ormika och Ulfair, och deras resor. Tillsammans rymmer de sex orden en berättelse om en tusen år gammal värld. Berättelsen tar oss från tidens kristna stormakt Bysans och kristendomens viktigaste vallfartsort Jerusalem till världens ände bland isar långt i nordväst till den muslimska världens kosmopolitiska centrum i sydost med sina vidsträckta kontakter. Avståndet mellan Bagdad (kalifatet) och Reykjavík (Island) är mer än 600 mil. Sträckan täcker in nästan alla klimatzoner och nästan alla naturtyper. Den som färdades mellan platserna mötte många olika religioner, världsbilder, språk och statsskick, möten som knappast lämnade någon oberörd.

Det intressanta är egentligen inte Ormikas och Ulfairs resor, utan att de inte var ensamma. Ofantliga mängder föremål från olika delar av världen har hittats i Skandinavien, samtidigt som skandinaviska föremål påträffats på andra platser. Alla är de avtryck av hur människor från olika delar av världen träffats, tagit del av andra platser, utbytt erfarenheter, tagit dem med sig hem och omformat dem till något nytt. Vikingatidens värld är en värld av resor, möten och förändring, något som till och med kan avläsas i de dödas skelett, tänder och DNA. Ett slags lucka i tiden då världen öppnade sig.

Brynstenen från Timans, 8,5 centimeter lång. Har sannolikt använts för att slipa mindre verktyg och på baksidan finns en gjutform.

Bilden av vikingen

Vikingen – eller rättare sagt bilden av honom – är någon nästan alla känner igen. Man kan möta honom var som helst i världen. En muskulös man med hornhjälm på huvudet, vilt stirrande ögon, ovårdat skägg och med ett stort svärd eller en stridsyxa. Ständigt ute på plundringståg eller på jakt efter någon att strida mot.

Bilden av vikingen är älskad, hatad och belastad. Han finns på logotyper och i reklam. Han symboliserar fotbollslag, stilepoker, gayklubbar, kastruller, gummistövlar och flygplan. Han syns i actionfilmer och seriealbum, inte sällan med bar och blodstänkt överkropp mitt i striden. Han är nästan alltid en man och om han någon gång är en kvinna så har hon samma egenskaper som den klassiska vikingastereotypen minus skägget.

Vikingen har blivit en nationell ikon och skapelseberättelse, såväl i skandinaviska länder som i flera andra. Han har blivit brukad och missbrukad. Alla åberopar sin viking. Från det nationella är steget inte långt till det nationalistiska och därifrån än kortare till det fascistiska. Det är ingen tillfällighet att nazismens Tyskland intresserade sig för vikingar och att den första expedition som SS arkeologiska avdelning Ahnenerbe genomförde under 1930-talet gick till Skandinavien.

Under de senaste hundra åren har allt fler arkeologiska fynd utmanat den traditionella bilden. Fynden låter oss ana en mångfaldig och fascinerande värld vars invånare inte alls liknar hornhjälmsmannen.

Vikingen och 1800-talets manlighet

Vikingens historia är i många avseenden en berättelse om 1800-talet och dess manlighetsideal. I början av århundradet befann sig Sverige på sin absoluta botten. Finland hade förlorats, kungar mördades och avsattes och utanför landets gränser planerade segrarmakterna hur de skulle dela upp resten av Sverige mellan sig. Skulden för den långa raden av olyckor lades kollektivt på samtidens män och i synnerhet på maktens representanter, kungen, politikerna och militärerna, vilka på den tiden uteslutande var män. Det var något fel på manligheten, menade man.

År 1811 bildade tolv vänner Götiska förbundet i Stockholm. Deras mål var att skapa en förebild för samtidens män, hämtad ur historien. Resultatet blev ”vikingen” – en figur designad för att förändra världen och personifiera idealen för hur en man skulle vara. Ett nytt ideal avsett att dra upp samti-

dens svenska män ur den hopplöshet de hamnat i. Det blev en demokrat. En tidens man i det diktatorströtta tidiga 1800-talet. Torgny lagman, en fiktiv gestalt ur Snorre Sturlassons berättelser (Heimskringla). En stark och modig man som reste sig på tinget och sade emot kungen, och kungen var klok nog att lyssna. Precis så ville man ha den samtida politiken. Precis så ville man att samtidens män skulle vara.

Men idealen skulle komma att förändras. Med Karl XIV Johans påverkan blev formen en annan. Den erfarna franska marskalken Jean Baptiste Bernadotte, som skulle komma att krönas till svensk kung, var nog inte så intresserad av att bli talad till rätta. Han hade andra mål i sikte. Nu transformerades ”vikingen” till en krigargud. En gestalt som förenade kunglighet och gudomlighet, Karl XIV Johan själv och Oden, i en enda gestalt. Nu plockades en ny berättelse fram ur Snorres kungasagor: berättelsen om hur Oden, liksom Karl XIV Johan, kom till Norden och adopterades av den åldrande och barnlöse kung Gylfe som tydligt påminde om Karl XIII – Karl XIV Johans egen adoptivfar.

Vid mitten av 1800-talet gjorde sig ett nytt mansideal gällande på bred front. Selfmade man, en man som tog sig fram med sina egna tomma händer. Handlingskraft, ambition och styrka blev nya manliga idealegenskaper. Olav Tryggvason blev nu den populäraste hjälten ur sagorna, men även något senare Sigrid Storråda. Vikingen blev hårdare, mera muskulös och mera äventyrlig

än han varit förut. Vikingatidens kvinnor mera stillasittande och fridfulla, med Sigrid som en intressant kontrast och kanske avskräckande exempel. Det sena 1800-talets ideal projicerades på forntidens samhälle och gav det en tydlig prägling av borgerlighetens århundrade.

Vikingatiden skapas

Vikingatiden fick sitt namn och sin begränsning i tid först 1873. Arkeologen Oscar Montelius arbetade då med att ordna upp tiden. Genom att sortera olika arkeologiska föremål försökte han skapa utvecklingslinjer och urskilja brytningspunkter dem emellan. På det sättet hade han skapat stenåldern och bronsåldern. Nu var också nästan hela järnåldern klar, bara de sista seklerna återstod. Men de gäckade honom. Hur han än sorterade ville inte delarna passa samman i ett entydigt mönster.

Att det var just vikingarnas tid som inte ville passa måste ha varit särskilt irriterande. På 1870-talet var vikingen väl etablerad som manlig förebild och

nationell symbol. Dessutom dominerades tidens arkeologiska forskning av en enda övergripande vetenskaplig fråga: Vilket är svenskarnas ursprung? Den tid som nu visade sig vara svår att hitta och avgränsa borde ur Montelius perspektiv egentligen ha varit den lättaste. Till slut gav han upp försöken att sätta samma typ av gränser som för de övriga förhistoriska perioderna och lät järnålderns sista del avgränsas av två historiska händelser som ägde rum i England – anfallet på klostret Lindisfarne år 793 och slaget vid Stamford Bridge år 1066. Tiden däremellan döpte han till vikingatiden.

På det viset fick vikingen som enda figur en egen tid, men det blev en tid avgränsad och präglad av vad man på 1800-talet tyckte var viktigt. Inget av det säger så mycket om hur världen och tillvaron var för tusen år sedan.

Vikingarnas värld

Fjärilseffekten brukar beskrivas som att om en fjäril fladdrar med sina vingar någonstans orsakar det en virvelstorm i en helt annan del av världen. Logiken

är att allt på ett eller annat sätt hänger samman, men att sambanden mellan orsak och verkan kan vara komplicerade och svåra att förstå.

Flera omvälvande samhällsförändringar svepte genom vikingatidens Skandinavien. Ambitiösa härskare började skapa allt fastare och mer strukturerade maktområden, vilket ledde fram till de första riksbildningarna i Skandinavien. De första städerna grundlades. Kristnandet förändrade livet och världsbilden i grunden.

Liksom sambandet mellan fjärilens fladdrande och virvelstormen hänger alla förändringar i vikingatidens Skandinavien samman med resten av världen. Med stora riken som växte fram eller föll sönder. Med globala klimatprocesser och kosmiska händelser. Med saker som inträffade nära och med händelser långt borta, såväl geografiskt som i tid. Tillsammans skapade de det som är unikt med just denna tid. Det är därför vikingatiden blir svår att förstå om man tolkar den genom bilden av vikingen och utifrån en nationell ram. Det är därför som Montelius inte lyckades sortera in den i sitt system på ett sätt han blev nöjd med.

Den första stora processen är klimatrelaterad och helt bortom människans kontroll. I början av vikingatiden led norra Europa fortfarande av sviterna av den kraftiga nedkylning som startat vid 500-talets mitt. Därefter började den förändring som skulle leda till det som brukar kallas för den medeltida värmeperioden cirka 950–1250. Varmast var det på 980-talet då glaciärerna

Tors strid med jättarna av Mårten Eskil Winge 1872. Nationalmuseum.

på Grönland smälte i en sådan omfattning att smältlager avsattes, något som inte skulle hända igen förrän på 2000-talet. Under några sekler var det helt enkelt varmare än normalt. För människorna som levde långt i norr sågs vikingatidens uppvärmning som något positivt. Vintern blev kortare och skördarna bättre. De nordligaste haven var oftare isfria och det gick att leva även på mycket nordligt belägna platser. Andelen uppodlad jord ökade i hela Europa. I andra delar av världen fick klimatförändringarna andra och ibland negativa effekter. Torka och missväxt följde i värmens spår. Utifrån årsringar i nordamerikanska träd har det till exempel gått att urskilja fyra perioder med särskilt svår torka: åren 936, 1034, 1150 och 1253.

Politiskt sett präglades tidsperioden av grandiosa imperiedrömmar. Utifrån en europeisk horisont var tidens två stora imperier Bysans, med sin huvudstad Konstantinopel (numera Istanbul) och det abbasidiska kalifatet i Bagdad. Bysans, eller rättare uttryckt det romerska riket, hade sina rötter långt tillbaka i

Valkyrior ridande till strid av Johan Gustaf Sandberg 1818. Nationalmuseum.

tiden. Det var en blandning av antikt och kristet och skulle förbli stilbildande för resten av Europas härskare genom hela vikingatiden. Söder därom skulle kalifatet från mitten av 700-talet växa i betydelse. Från dess centrum Bagdad upprätthölls handelsförbindelser med hela dåtidens kända värld – från Kina i öster till Afrika i söder och Skandinavien i norr.

I västra Europa närdes samma imperiedrömmar. Det politiska landskapet präglades av flera på varandra följande storslagna riken avlösta av sönderfall och kaos ur vilket nästa imperium, ibland mödosamt och ibland alltför snabbt, byggdes upp. Frankerriket var enat från mitten av 700-talet till mitten av nästa sekel men föll sedan sönder i flera delar. Upprepade försök att åter ena kontinenten – särskilt framgångsrika under ottonerna 919–1024 –fick stor påverkan även på Skandinavien.

Sönderfall drabbade även emiratet (från 929 kalifatet) i Córdoba, al-Andalus, som från att ha omfattat hela Iberiska halvön och delar av Nordafrika under vikingatidens lopp successivt sprack upp i allt fler och mindre maktområden.

I detta myller av monarkier och kejsarambitioner var individer från Skandinavien inblandade på alla möjliga olika nivåer. Som värvade soldater, som krigiska eller fredliga grannar, som härjande längs kusterna eller som erövrare som tog sig makt och revir genom hot om våld och ibland som formella vasaller och lydkungar eller rentav självständiga furstar.

Människor från Skandinavien tog också del av världen som fristående nyfikna. Som handelsfarare, älskande, upptäcktsresande, nybyggare, hantverkare eller pilgrimer. Individer som på olika sätt mötte och interagerade med de sammanhang som för stunden omgav dem. De påverkades av sina möten men påverkade också andra. Nyare DNA-forskning visar att många människor under vikingatiden flyttade från Skandinavien till andra områden, men också att väldigt många måste ha flyttat till Skandinavien från andra platser. Dessutom tog många, både i Skandinavien och i andra delar av världen, upp nya kulturella vanor. Hur någon begravts säger inte nödvändigtvis så mycket om var man ursprungligen kom ifrån men däremot om vem man ville framstå som och vilken grupp man ville tillhöra, eller vem ens efterlevande ville att man skulle vara. Det finns många exempel på att de begravdas skelett rymmer andra berättelser än vad fynd och gravtraditioner i förstone verkar göra. Framtiden byggdes av innovationer, allianser, möten och härjningar som kom från flera olika håll.

De framväxande imperierna satte djupa avtryck, men i norr och öster var utvecklingen i det närmaste den omvända mot i söder. Här växte maktområden fram ur många människors spontana utforskande av floder och hav. Allt fastare riken utkristalliserades så småningom ur ett myller av olika härskare och allianser.

Resandet för vikingatidens skandinaver handlar om färder över öppna och stormande hav och på högtrafikerade farleder i alla väderstreck på floder som Volga, Rhen, Seine, Donau och Dnjepr. Färderna har lämnat efter sig arkeologiska fynd och andra typer av avtryck på platser som Staraja Ladoga, Novgorod, Bysans, volgabulgariska riket, Bagdad, Island, Grönland, Nordamerika och i nästan varje del av norra och centrala Europa. Även i Skandinavien finns rester från resorna: kvarlevor av människor, föremål, material och traditioner från alla världens hörn. Ursprung, påverkan och resande är något som förekommit i alla riktningar.

Vikingatidens människor

Ormika och Ulfair var stolta över sina resor. De hade sett stora delar av den kända världen, upplevt Islands vidsträckta isar och Mellanösterns heta öknar, korsat det öppna vida Atlanten och besegrat forsar och vattenfall längs floderna i öster. Däremellan hade de besökt främmande städer, mött människor som kom från många andra platser än de själva och förmodligen varit tvungna att lära sig säga åtminstone det nödtorftigaste på andra språk än sitt modersmål. De hade tagit till sig nya vanor som de mött på sina resor och bidragit till att sprida de nya sätten vidare, men kanske utvecklade de också själva nya sätt att göra saker på.

Liksom andra människor var de delar av ett större sammanhang: globala klimatprocesser, maktgalna kejsare, världsomspännande nätverk, dödskulter, innovationer och upptäcktsfärder. De levde sina liv utifrån förutsättningar i deras egen värld. För att förstå den världen behöver vi bege oss till en tid –och en plats – som var gammal redan när vikingatiden tog sin början.

375 ÖLAND

DET EVIGA ROM

Hon ser oss rakt i ögonen och sträcker fram ena armen som om hon vill ge oss något, men den är avbruten strax ovanför handleden så vi kommer aldrig att få veta vad. Det kan ha gått så lång tid som tvåtusen år sedan hon tillverkades någonstans långt söderut, vid Medelhavet. Sedan dess har världen förändrats om och om igen. Ändå känns det som att vi förstår varandra.

Den lilla statyetten tillverkades under romersk järnålder (0–400 e.Kr.) någonstans i det romerska riket. På okända vägar fördes den långt norr om Limesgränsen, Roms yttersta utpost mot norr. Längs floder, genom skogar och över öppet hav för att till slut hamna i jorden på södra Öland alldeles nära Stora Alvaret. Kanske föreställer statyetten en gudinna eller något av de många övernaturliga väsen varje romare med självbevarelsedrift var påbjuden att hålla sig väl med. Kanske har den en gång haft en plats på något av de husaltare som fanns i alla romerska hem där figuriner föreställande gudar och gudinnor, husandar (lares) och personliga beskyddare (genius) mottog dagliga offergåvor.

Statyetten är inte ensam. Ett fåtal liknande har hamnat långt upp i norr. Ett exempel är en som föreställer en ung man och som hittats i sjön Fysingen i Uppland, ett annat en statyett som föreställer en kvinna som hittats i nuvarande Danmark. Tillsammans utgör de tre olika vittnesbörd om att allt i världen hänger ihop.

Statyetten från Gräsgård har tolkats som en romersk gudinna, Juno eller Venus. Den tillverkades under romersk järnålder (0–400 e.Kr.).