9789180501118

världens dramatiska historia

Mao Zedong och det kommunistiska Kina

Hans Hägerdal

Historiska Media

Bantorget 3

222 29 Lund

historiskamedia.se

info@historiskamedia.se

© Historiska Media och Hans Hägerdal 2023

Sättning: Typ & Design

Omslag och karta: Lönegård & Co

Omslagsbilder: Kinesiska barn läser ur Maos lilla röda under kulturrevolutionen, ca 1968, Hulton Archive/Getty Images

Mao Zedong ca 1950, Wikimedia Commons

Tryck: Latgales Druka, Lettland 2023

Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

ISBN: 978-91-8050-111-8

Yinchuan

Hohhot

Taiyuan

Tianjin Shijiazhuang

Jinan

Shenyang

Harbin

Changchun

Guiyang

Zhengzhou

Nanjing Hefei

Shanghai

Wuhan

Changsha

Nanning

Nanchang

Guangzhou

Hongkong

Macao

Haikou

Hangzhou

Fuzhou

Inledning

Han var den lysande solen, den store rorsmannen, mannen som fått Kina att resa sig efter hundra år av förödmjukelser; en politiker som också var tänkare, poet och militär strateg. Hans texter lästes i gigantiska upplagor världen över och citerades vitt och brett. Hans porträtt fanns i hem hos svenskar som inte ens tillhörde samma politiska ideologi. Runt om i världen bildades politiska partier och rörelser som försökte ta efter hans tankevärld efter bästa förmåga. Ibland fick beundran av honom övernaturliga och religiösa inslag trots att han själv gjorde klart att han inte ville dyrkas som en gudomlighet. För den som vill argumentera för att individer kan ha ett avgörande inflytande på historiens gång verkar han utgöra ett bra exempel.

Vi talar om Mao Zedong, ledare för Folkrepubliken Kina under tjugosju turbulenta år, från 1949 till 1976.

I likhet med många diktatorer har hans rykte svängt våldsamt under åren, från bilden av en ledare av gränslöst positiva kvaliteter till en av 1900-talets allra värsta slaktare och tyranner. Även skolade historiker har låtit sig dras med av tidsandan. Den ledande amerikanske sinologen John King Fairbank skrev i början av 1970-talet att den maoistiska omvälvningen troligen var det bästa som hänt kineserna på flera sekler. Det var vad de flesta kineser tycktes tro och det skulle bli svårt att bevisa något annat, menade han. Tjugo år senare hade Fairbank justerat sitt omdöme och hävdade nu att Maos kulturrevolutionära politik hade lett till uppgivenhet bland de flesta kineser under det att den kollektivistiska ekonomin fatalt hade misslyckats med att producera mer. Den nära nog 180-gradiga kovändningen kan ges flera förklaringar. Bland annat började kinesiska intellektuella och politiker själva säga kritiska saker om den avdöde ledaren. Klart är i alla fall att vi får skilja mellan två olika Mao: dels den verkliga historiska personen som levde mellan 1893 och 1976, och dels bilden av densamme. Den senare har haft en tendens att leva sitt eget liv och det har skrivits tjocka böcker om hur Maogestalten och maoismen har tagit sig uttryck i olika kinesiska, globala och till och med svenska sammanhang.

Den här boken försöker redogöra för såväl den verklige som den imaginära Mao Zedong. Hans liv var långt och spände från det krackelerande kejsardömet

över revolutioner och världskrig, till det kalla kriget och det moderna Asiens framväxt. Oavsett hur mycket vikt man vill lägga vid hans person för att förklara Kinas väg, så blir berättelsen om hans levnadslopp också historien om hur landet på slingriga vägar och med blandad framgång sökte skapa sig en ny framtid.

Det råder olika meningar om hur man bör skriva en biografi över en historisk gestalt. Går det över huvud taget att komma åt en människas innersta tankar och drivkrafter, även om man har en massa ögonvittnesskildringar och texter som personen själv har skrivit? En del historiker skulle svara nej på frågan. De som skriver politiska biografier städar ofta med förkärlek bort matvanor, kärleksliv och privat umgänge från skildringen. I stället låter de personen framträda genom sina handlingar och uttalanden så långt det går utifrån källmaterialet. Andra gör tvärtom en poäng av att teckna ett intimt porträtt av personen de studerar och går in på vardagliga ting och anekdoter. Argumentet kan då vara att personens privata liv ger avgörande ledtrådar till dennes offentliga gärning. I Maos fall finns exempel på bägge sätten att skriva biografier. Den senare sorten är onekligen mer publikknipande och färgstarka skildringar av Maos personliga vanor och ovanor har sålt stora upplagor. Den här boken är i grund och botten en politisk biografi som försöker se Maos liv och gärning utifrån sitt större kinesiska sammanhang. Jag tror dock att Maos stora roll som individ

motiverar att man säger någonting om hans privata liv, inte minst hur han formades som person under sin ungdom. Trots att han under 27 år ledde världens folkrikaste nation och fick en oerhörd uppmärksamhet är de intimare uppgifterna om honom ofta omstridda, vilket också påtalas i texten. En kort översikt kan förstås inte göra anspråk på att komma med några nya och radikala sanningar om den omstridde ledaren. Däremot söker jag undvika de kategoriska påståenden som ibland förekommer i litteraturen: god eller ond. Flera auktoritära ledare under 1900-talet har både hyllats som filosofkungar och fördömts som monster, och Mao Zedong är ett nästan extremt exempel på detta. Men medan Lenins och Stalins aktier inte längre står så högt på de flesta håll, har Mao fortfarande en synlig plats i dagens Kina vilket besökaren snabbt blir varse. Förhoppningsvis kan denna skrift utgöra en aptitretare för den som vill fördjupa sig i Kinas komplicerade 1900-talshistoria och dess dominerande ledargestalt.

Ungdom i en värld i förändring

den person som denna bok handlar om föddes år 1893 i en värld som kännetecknades av både förändring och tradition. För välbärgade européer och amerikaner var det ”den vackra tidsåldern”, la belle époque. För många andra människor var det en skymningsvärld där västerlänningarnas maximkulsprutor gjorde slut på de samhällen som man tagit för givna. På de flesta platser på jordklotet var Västerlandet i full färd med att flytta fram sina positioner. Länder i Afrika, Asien och Oceanien reducerades i snabb takt till kolonier eller måste underordna sig inkräktarnas politiska och ekonomiska önskemål. Västländerna själva var inga välfärdssamhällen utan präglades av stora klassklyftor och social oro, något som i förlängningen skulle påverka Kinas väg via herrar som Marx, Engels och Lenin. Demokrati var en bristvara och ofta helt okänt. Även i ett gans-

ka utvecklat land som Sverige var det bara välbärgade män som kunde rösta. Medellivslängden i västländerna låg endast på drygt fyrtio år, vilket likväl var ungefär tio år mer än i Kina. Men genom en snabb teknologisk utveckling och en viss öppenhet inför nyheter var samhällena i väst ändå på väg framåt, mycket tack vare kolonial utsugning.

Det kinesiska kejsardömet var ett av många offer för Västerlandets framfart. Kina i slutet av Qingdynastin (1644–1912) beskrevs ibland av västerländska besökare som en forntidsvärld som ohjälpligen gick mot sitt slut. Misslyckade krig mot européer och japaner, ständiga eftergifter och koncessioner, förödmjukelser utan slut tycktes peka på ett system som sedan länge hade överlevt sig självt. Mycket av detta säger naturligtvis mer om västerländsk kulturchauvinism än om verkliga historiska processer. Inte heller var det någon forntidsvärld eftersom samhälle och ekonomi hade förändrats på många sätt över seklen. Sant är att Qingregimen med änkekejsarinnan Cixi i spetsen stod för en viss kulturell konservatism, men inte heller det får drivas för långt. Den globala handel som blommat upp under den europeiska imperialismens tidevarv hade konsekvenser även för Kina, på gott och ont. I städerna uppkom nya eliter med idéer om reformer och modernisering.

I avlägsna hörn av landsbygden märktes kanske mindre av allt detta. Shaoshanchong, numera pilgrims-

plats för otaliga turister från när och fjärran, är en by i provinsen Hunan, belägen i en bördig dal vid foten av berget Hengshan. När Mao Zedong föddes den 26 december 1893 var platsen en lantlig avkrok långt från de förändringar och nya idéer som börjat spira upp i de större städerna. Hans familj var dock långt ifrån fattig. Fadern Mao Yichang hade visserligen börjat som en utfattig bondson men tjänade under en tid i en lokalarmé som bekämpade Taipingrebellerna under åren runt 1860. Som soldat fick han ihop ett kapital som tillät honom att köpa mark och bli en välbärgad bonde med kinesiska mått mätt. I motsats till den stora massan av bönder kunde han läsa en aning vilket hjälpte honom i hans affärer som spannmålshandlare och penningutlånare. Trots att den miljö som Mao föddes i var påver sett med dagens ögon, levde han och hans bägge småbröder långt bättre än andra bybor. Det fanns ett rymligt bostadshus, några uthus och till och med en kvarn. För kinesiska familjer var det av tradition viktigt att hålla reda på sina förfäder. I Maofamiljens fall spåras de många hundra år tillbaka i tiden, eftersom de lär ha flyttat in till Shaoshanchong i slutet av 1300-talet.

Skrivtecknet för klannamnet Mao betyder egentligen ”kroppshår” vilket i västerländska öron kanske låter mindre smickrande men för kineser bara är ett namn

utan speciell signifikans. Den nittonde generationen av klanen var Mao Yichang. I de flesta kulturer fram till modern tid var äktenskap arrangerade och så var

i högsta grad fallet i Kina. Mao Yichang var inte mer än tio år när han beordrades att gifta sig med den tre år äldre skomakardottern Wen Qimei. Så småningom föddes sju barn i äktenskapet, men det var bara tre som överlevde den tidiga barndomen. Det var sönerna Mao Zedong, Mao Zemin och Mao Zetan. Även i välbärgade familjer kunde alltså barnadödligheten anta förfärliga proportioner. Som ofta i Kina bestod tilltalsnamnet av en kombination av ett fonem som var gemensamt för syskonen samt ett ytterligare särskiljande fonem. ’Ze’ betyder att fukta medan ’dong’ betyder öster. I överförd betydelse kan namnet tolkas som ”österns välgörare”. Som liten hade han också andra namn, nämligen Runzhi och Shisanyazi. Kineser kan ha olika namn i olika sammanhang.

Så värst mycket vet vi inte om hans tidiga år. Den viktigaste källan är en självbiografisk berättelse som han dikterade för den amerikanske journalisten Edgar Snow år 1936, men det är tydligt att den är anpassad för att vara politiskt korrekt. Historiker har skärskådat de magra källorna om Maos barndom och försökt komma underfund med vad som pekar fram mot hans senare karriär som politiker. Fanns det några avgörande moment som inspirerade gossen till att försöka förändra världen? Det är i själva verket svårt att komma med psykologiserande förklaringar eftersom Maos tidiga år inte var speciellt onormala. Han drogs, liksom de samtida Hitler och Stalin, med en auktoritär

ungdom i en värld i förändring

och ibland våldsam fader. I efterhand, långt efter det att fadern dött, gjorde Mao en stor affär av sin brytning med fadersgenerationen. Det är dock möjligt att det är en efterhandskonstruktion, eftersom Mao Yichang i själva verket stöttade Maos skolbildning under långa perioder. Hans moder Wen Qimei var en fridsam buddhist som gärna hade sett sonen bli munk. Mao hade ett nära band till henne, trots att han förlorade tron på buddhismens lära i tonåren. Sedan unga år utmärkte han sig för två saker, nämligen en aldrig sinande kunskapstörst och en viss uppkäftighet mot etablissemanget. Inget av detta skiljer sig så mycket från alla de unga kineser som under kejsardömets sista år började ifrågasätta det gamla samhället och utbildade sig för att ta plats i en ny kinesisk framtid. En blick på Maos skolgång ger intressanta inblickar i hur en kinesisk intellektuell i vardande bekantade sig med världen. Mao Yichang ville att hans äldste son skulle få en utbildning som gick i gammal konfuciansk stil, eftersom det var på det sättet man kunde komma framåt i det traditionella samhället. Fadern observerade att det var mycket lättare att få rätt i juridiska tvister om man hade en klassisk bildning och kunde svänga sig med lärda uttryck. När han var åtta år gammal skickades därför pojken till en skola i den närbelägna småorten Shaoshan där han som andra barn fick lära sig klassiska texter skrivna under gångna dynastier. Mao var inte förtjust i de något torra böckerna

och än mindre i lärofadern Konfucius, men skolåren gav honom i alla fall en grundlig duvning i konsten att läsa och skriva, en färdighet som alltså inte var någon självklarhet vid denna tid. Att Konfucius trots allt satte sin prägel på Mao ses lätt av alla hänvisningar i hans senare skrifter, samt i hans sätt att vinna filosofiska argument mot meningsmotståndare. Mer lockande för pojken var de klassiska romanerna, bland annat Berättelser från träskmarkerna, vanligen tillskriven Shi Nai’an, som handlar om rebeller som strider mot missbruk i den kejserliga regimen under Songdynastin. Väl att märka kritiserar romanen från 1300-talet inte alls den gamla kinesiska samhällsordningen, utan vänder sig mot korrupta typer som inte följer de rätta ordningarna. Men för Mao ingöt de spännande historierna en känsla för social rättvisa.

Hans studier avbröts när han var tretton år gammal eftersom pappan behövde honom för arbete på gården. Men Maos kunskapstörst gick inte att hejda. Han fortsatte att bilda sig på privat basis och började med stort intresse ta del av texter skrivna av reformister som ville importera ny teknologi och ekonomiska metoder till Kina. Han förälskade sig också i en kusin trots att deras horoskop visade att de var ett olämpligt par, något som togs på stort allvar vid denna tid (och ibland fortfarande). Men Mao Yichang smidde andra planer för sin son. Kärleksäktenskap var sällan att tänka på i denna tidsålder då giftermålen var uppgjorda

ungdom i en värld i förändring

mellan familjer, och pappan hittade en 18-årig bondflicka som tycks ha hetat Luo Yixiu. Mao var fyra år yngre än hon och gick mycket motvilligt med på att fira bröllop med den utvalda. Efter vad han själv senare påstod fullbordade han dock aldrig äktenskapet, utan rymde snart tillbaka till Shaoshan där han bodde hos en student och fortsatte sina självstudier. Den försmådda Luo fortsatte att bo hos Maos föräldrar men var nu utskämd inför byborna och dog i dysenteri ett par år senare. Den pinsamma historien anses ha skärpt Maos motvilja mot arrangerade äktenskap, vilka han med viss framgång bekämpade senare i livet.

Trots allt förlät Mao Yichang sin son för hans beteende och hjälpte honom att börja studera på en folkskola i Dongshan, en stad som låg ett par mil från Shaoshan. Det var här som Mao började bekanta sig med världshistoriska gestalter som Napoleon, Peter den store och Lincoln, och påbörjade sin verkligt intellektuella utveckling. Hans skolkamrater bestod mest av jordägarsöner som behandlade den lantlige nykomlingen på ett arrogant sätt, något som inte bör ha gjort gossen vänligare inställd till den rika gentryklassen. Mao visade sig emellertid ha ett gott läshuvud och fick snart flytta över till en mellanskola i storstaden Changsha, huvudstad i provinsen Hunan. Året var 1911 och det hade börjat jäsa rejält i de intellektuella kretsarna i landet. Många var trötta på den tämligen svaga Qingdynastin som inte ens var av hankinesiskt ursprung. Även om en

lovande reformverksamhet hade påbörjats efter boxarupproret 1900 så drogs landet med stora ekonomiska problem och ibland hungersnöd. Under en svältperiod år 1910 lade hungriga bybor beslag på en del av pappans ris. Mao kände sympati med de utblottade bönderna, även om han ansåg att de handlade fel. Changsha var en mångsidig stad med ett västerländskt inslag, bland annat svenska missionärer, och revolutionära och radikala tankar cirkulerade. Här kunde Mao läsa exemplar av den tidning som utgavs av utlandskinesen Sun Yat-sen och som manade landsmännen till att välta den gamla dynastin överända.

Trots att de nätt och jämnt träffades i levande livet kom proffsrevolutionären Sun Yat-sen att bli en viktig figur för Maos utveckling, och för den delen Kinas utveckling. Den kristne, västerländskt bildade mannen förde en oförtröttlig kamp mot Qingdynastin från sina baser i Hongkong, England och Japan, och bildade 1905 ett revolutionärt förbund – Tong Meng Hui. Han verkade för en nationalism som bröt mot kinesisk tradition, vilket skilde sig från tidigare reformförsök. Hans publikationer nådde på omvägar Changsha och gjorde intryck på många som liksom Sun var trötta på den bestående ordningen. Det var nu som Mao skrev sin första artikel, ett något naivt stycke där han förordade en republik där Sun var president och den reformistiske monarkisten Kang Youwei premiärminister – en omöjlig kombination eftersom de två personerna hade helt

ungdom i en värld i förändring

olika agendor. Artikeln klistrade han upp på skolväggen, ett vanligt sätt att göra sin röst hörd i Kina. Han och hans vänner klippte också av sig den obligatoriska hårfläta som alla manliga kineser måste bära eftersom de annars riskerade dödsstraff. De tvångsklippte även förskräckta skolkamrater.

Snart därpå bröt verkligen revolutionen ut, dock utan Sun Yat-sens direkta inverkan. En incident i staden Wuhan den 10 oktober 1911 eskalerade till ett uppror som snart spred sig som ringar på vattnet över landet. Inom mindre än två veckor hade revolutionen nått Changsha som intogs utan nämnvärd blodspillan. Upprymd vid nyheten om händelserna i Wuhan hade Mao berett sig för att åka dit och delta i kampen, men fick nöja sig med att beskåda maktövertagandet i Changsha från en upphöjd plats. I självbiografin som han dikterade för Edgar Snow ger han en målerisk skildring av kampen som dock verkar vara överdriven och delvis felaktig. Mao gick med i de lokala revolutionära styrkorna som soldat men fick aldrig tillfälle att lukta krutrök och återgick snart till en brokig tillvaro av studier och snabba byten av skolor – bland annat en tvåltillverkningsskola. Ändå hade hans korta tid i armén sin betydelse eftersom han fick ta del av diskussioner om socialism och sociala reformer bland soldaterna. Under tiden kom Sun Yat-sen tillbaka till Kina där han blev provisorisk president vid årsskiftet 1911–1912, trots att barnkejsaren Puyi fortfarande fanns på