världens dramatiska historia
Tjernobylkatastrofen Simon Olsson
HISTORISKA MEDIA
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Simon Olsson 2023 Sättning: Typ & Design Omslag: Lönegård & Co Omslagsbilder: Wikimedia Commons Tryck: Latgales Druka, Lettland 2023 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-8050-105-7
Till Carl Fredrik
Innehåll Forsmarks kärnkraftverk den 28 april 1986 11 Kärnenergi till kraft och krig 18 De kända och okända olyckorna 30 Tjernobyls kärnkraftverk 40 Klockan 01.23.45 54 De direkta insatserna 68 Evakueringen av Prypjat 82 Tystnaden från Moskva 95 Kampen mot klockan 106 Sjukhus nummer 6 117 Sverige efter katastrofen 126 ”Vilka ska offras för Tjernobyl?” 135 Den förbjudna zonen 151 Epilog 158 Litteratur 164
Kontrasten mellan de fria ländernas ledare, som möts för att öppet hantera gemensamma angelägenheter, och den sovjetiska regeringen, med sina hemligheter och sin envishet att inte informera det internationella samfundet om farorna med denna katastrof, är tydlig och stark.
USA:s president Ronald Reagan den 4 maj 1986
Forsmarks kärnkraftverk den 28 april 1986
Arbetsveckan började som alla andra för den 29-årige kemiingenjören Cliff Robinson. Tidigt på morgonen den 28 april 1986 lämnade han sin bostad i Uppsala och redan klockan kvart över fem satte han sig på byggbussen till Forsmarks kärnkraftverk i Östhammars kommun. Kraftverkets tredje reaktor, Forsmark 3, hade ett halvår tidigare tagits i drift men ännu pågick byggnadsarbete på området varför en särskild byggbuss åkte runt och hämtade upp arbetarna. Robinson sade god morgon till chauffören Eskil och slumrade i ett av sätena. Vid halv sju-tiden kom bussen fram och han var då som vanligt bland de första att komma till arbetet. Först åt han sin medhavda frukost i fikarummet och gick därefter till omklädningsrummet för att borsta tänderna. Omklädningsrummet låg på gränsen till 11
tjernobylkatastrofen
kraftverkets kontrollerade område där man enligt reglerna skulle bära skyddskläder. Därför var Robinson på vägen ut tvungen att passera genom en rammonitor som kontrollerade radioaktiviteten. Trots att kemiingenjören ännu inte varit inne på själva kraftverksområdet började larmet tjuta när han gick igenom. En strålskyddstekniker som kom förbi bad honom att testa igen men återigen gick larmet. Först vid tredje försöket kom han igenom utan att rammonitorn larmade. Att han skulle ha utsatts för radioaktivitet var osannolikt och de förmodade därför att det var ett fel på rammonitorns mätutrustning som gjorde att den larmade. Det var troligen larmgränsen som behövde justeras, resonerade de. Robinson gick därför vidare till kemilabbet och började med de rutinmässiga radioaktivitetsanalyser av luft och vatten som stod på schemat. Hans arbete var självständigt och han inledde dagen med att inhämta prover på utsläppen från skorstenarna vilka skulle analyseras för radioaktivitet. Att fixa dessa prover tog lite tid då man skulle hämta utrustning och sedan ta sig upp i skorstenarna. På vägen tillbaka passerade Robinson återigen omklädningsrummet och såg då att flera andra anställda stod i kö vid monitorn som tidigare larmat. Även nu gick larmet gång på gång och ingen kom igenom. Robinson lånade en av de stoppade kollegornas skor och skyndade sig med denna till kemilabbet. Han mätte skons radioaktivitet med en germanium-litium-detektor som möjliggör snabb identifikation av gammastrå12
forsmarks kärnkraftverk den 28 april 1986
lande radioaktiva isotoper. Resultatet var chockerande – sulan var täckt av mycket radioaktiva ämnen: ”Dataskärmen som visade mätdata närmast exploderade då värdena för de olika ämnena hade en så snabb tillväxt. Det var väldigt kusligt att se detta och det var nästan som att tiden stannade”, minns han senare. Skorna på personerna som var på väg in var alltså verkligen kontaminerade och utöver de radioaktiva jod- och cesiumisotoper som man normalt finner i en reaktors kylvatten fanns även neptunium-239 och en rad andra isotoper som inte brukade observeras på Forsmark. Det var en ganska kraftig kontaminering som uppmätts och Robinson ringde därför omedelbart till chefen för kemilabbet. Han beordrades att ta nya prover från kraftverkets skorstenar men innan dessa analyserats fick han veta att haveriberedskap beordrats vilket innebar evakuering och en dag av lång väntan för majoriteten av de anställda. Frustrationen hos de som härmed fick lämna arbetsplatsen för att genomgå tidskrävande evakuering, kontroll och sanering var stor men åtgärderna helt i enlighet med säkerhetsbestämmelserna. Larmet skulle samtidigt leda till att en av de allvarligaste kärnkraftsolyckorna genom historien avslöjades. Vad som exakt hänt var dock på måndagsförmiddagen fortfarande okänt. Robinson kunde dock konstatera att de prover han tagit inte visade på något utsläpp från själva kraftverket och radioaktiviteten kom alltså utifrån. Analyser vid Försvarets forskningsanstalt senare på 13
tjernobylkatastrofen
agen visade att de radioaktiva partiklarna kom från ett d sovjetiskt kärnkraftverk och inte från kärnvapen vilket inledningsvis befarats. Helgens väderleksrapporter från SMHI bekräftade även att partiklarna förts till Sverige med vindar från öst. I Moskva förnekade man emellertid in i det längsta att något inträffat, även för de inom Sovjetunionen som uppmärksammat spridningen. Att dölja vad som hänt, vilket man vid alla tidigare olyckor gjort på rutin, skulle dock bli omöjligt den här gången och efter rapporteringen från svenska Forsmark tvinga des den sovjetiska ledningen mer eller mindre öppet berätta om katastrofen och de åtgärder som vidtogs. Robinson, som var en av de få som fick stanna kvar på sin arbetsplats, minns: ”Det var en overklig känsla när kraftverket var utrymt. En stressig och olustig situation när man senare under dagen fick veta vad som hade hänt. Fantasin fick fritt spelrum.” Olyckan, som via detektorerna på svenska Forsmarks kärnkraftverk blev känd för världen, hade inträffat två dygn tidigare i det ukrainska kärnkraftverket Tjernobyl, drygt 90 kilometer norr om den ukrainska huvudstaden Kiev. Där pågick sedan natten mellan fredagen och lördagen en enorm insats för att begränsa skadorna. Efter att den sovjetiska staten från början helt och hållet förnekat katastrofen gick man över till grova underdrifter i sin rapportering. Omfattningen skulle dock komma att bli allt mer tydlig de följande dagarna. Informationen från Moskva var inte mer utförlig än nödvändigt 14
forsmarks kärnkraftverk den 28 april 1986
och i väst spreds de första dagarna rykten och direkt felaktiga uppgifter om bland annat tusentals dödsoffer. I det stängda Sovjetunionen fortsatte lögnerna frodas till den grad att det än idag är omöjligt att fastställa det exakta händelseförloppet. Oavsett detaljerna om det inträffade pekade alla offentliga utredningar vid tiden ut personalen vid kärnkraftverket, alltså den mänskliga faktorn, som skyldig till katastrofen. Personalen hade handlat fel och det existerade inga materiella eller strukturella fel, hävdade man. Att det fanns ett inbyggt konstruktionsfel i reaktorn tystades effektivt ned och detta skulle först långt senare bli känt. Den fruktade säkerhetstjänsten KGB:s arbete med att tysta kritik mot samhällssystemet och dess ledning satte spår som än idag är svåra att se igenom. Vittnesmålen går isär och flera av katastrofens huvudpersoner kom kort tid efter katastrofen att avlida – i många fall står ord mot ord. Säkert är emellertid att katastrofen för oöverskådlig framtid inneburit allvarliga konsekvenser, inte bara för regionen kring Tjernobyl utan även långt utanför Ukrainas gränser. Kortsiktigt drabbades kraftverkets anställda och de som arbetade med räddningsinsat serna. Över 18 000 personer kom att få behandling på sjukhus för strålsjuka, om än av lättare form för majoriteten. Samtidigt var den inledande saneringen en omöjlig uppgift som pågick medan radioaktiviteten fortfarande spreds. Långsiktigt blev stora områden i Ukraina och Belarus (vid tiden för katastrofen be15