9789180500456

Page 1

KULLENS FYR

I SJÖFARTENS TJÄNST SEDAN

1500-TALET

HISTORISKA MEDIA

Henrik Ranby & Peter Appelros (red.)

Nej, han en fyrbåk är, som ej skall luta Hur än den skakas må av stormens ras, En stjärna klar för var förvillad skuta, Till värde okänd, fast dess höjd kan tas.

william shakespeare sonett nr 116

INNEHÅLL

Förord 8

PETER APPELROS & HENRIK RANBY

Fyrhistoria mellan antik och nutid 12

PETER APPELROS

I nordliga farvatten – handel, sjöfart och fyrbehov under 1500-talet 28

PER HALLÉN

Kullaberg – topografi och natur 46

LARS PÅHLSSON

Kullens fyr i dansk tid 1560–1660 62

LEON JESPERSEN

Kullens fyrplats 1658–1899 88

DAN THUNMAN

Arkeologiska och

bebyggelsehistoriska perspektiv 126

HENRIK RANBY & ANDERS REISNERT

Bland lyktemän, fyrningsbönder och några »pålitliga qvinspersoner« 142

PETER APPELROS & KRISTER KULLENBERG

Fyrene på Nakkehoved 168

SØREN FRANDSEN

Kullens fyr under 1900-talet 188

CHRISTIAN LAGERWALL

Ett kulturarv värt att vårda 216

EMMA WEGRELL

Från fyrvaktarbostad till Naturum 222

HENRIK RANBY

Berättelser från 1900-talets

Kullens fyr 234

BRITT-MARIE SJÖGREN & PER SJÖGREN

Kullamannen och Kullens fyr 264

BIRGITTA TILLY

Kullens fyr som turistmål 284

ERIK MAGNUSSON

Fyrmästare vid Kullens fyr 318

NOTER 320

KÄLLOR OCH LITTERATUR 328

BILDFÖRTECKNING 336

REGISTER 340

FÖRFATTARPRESENTATIONER 344

Förord

Kullens fyr är en av Skånes mest välkända byggnader och ett av de mest besökta turistmålen i södra Sverige. Sedan

2017 är den statligt byggnadsminne. Många är de, som likt oss själva, otaliga gånger besökt den fascinerande platsen med något av världens ände över sig, det ställe där Kullabygden slutar i en naturlig vågbrytare, som skiljer Öresund från Skälderviken och pekar rakt ut i Kattegatt.

På udden har någon form av fyr funnits sedan 1500-talet och väglett sjöfarande in i Öresund, »Nationernas gata«, till Köpenhamn och i förlängningen till Östersjön, Tyskland, Polen, Baltikum, Finland, Ryssland och Sveriges huvudstad, Stockholm. Den konkurrerande rutten från Västeuropa till Östersjön gick under medeltiden över Hamburg-Lübeck och undvek på så sätt både Danmark och Skagens besvärliga farvatten.

Kullens fyr är en del av en större historia om handel, sjöfart och Öresundstull. Den skall ses som en del i ett system och i relation till andra fyrar, varav Nakkehoved ligger närmast. Kullens fyr är också en spegel av närmare 500 års industri-, teknik- och fyrhistoria. Märkligt nog har Kullens fyr inte fått sin bok förrän nu, märkligt nog har tusentals människor trampat på de synliga tegelresterna av den gamla fyren, många fullständigt omedvetna om att de beträtt en fornlämning.

En första svensk avhandling om fyrar försvarades i Uppsala re-

8

dan 1722. Kullens fyrs historia har tidigare sammanställts av Richard Brodin i skriften Ur Kullafyrens 800-åriga vakt- och upplysningstjänst (Ängelholm 1927), av Kurt Bengtsson i Kullabygd 1968 och av Hans-Otto Pyk i två artiklar i Kullabygd 1970 och 1971. Pyk var både initierad och noggrann, men redovisade dessvärre inte sina källor. Pyks artiklar publicerades åter i den av Mölle byförening utgivna boken Mölle 500 år 1491–1991 (1991). Samma år gav Sjöfartsverket genom Anna Sandell ut häftet Kullens fyr, 2000 utkom Dan Thunmans stora översiktsverk Sveriges fyrplatser och 2008 Anders Hedins stora ritningsbok Sveriges fyrar. Caroline Ranby skildrade Kullens fyrs historia översiktligt i andra delen av Höganäs historia (2013). Fyrtornsarkitekten Magnus Dahlander uppmärksammades av Elisabeth Carbonnier i Kullabygd 2000 och fyrvaktarbostadens arkitekt

A. T. Gellerstedt av Peter Appelros i Kullabygd 2018. Åtskilliga delar av Kullens fyrs historia har också publicerats i litteratur om Krapperup och Höganäsbolaget, i Leon Jespersens Krapperup og dets ejere i danskertiden (2019), i Gun Björkmans Maria Sophia De la Gardie –kvinna i stormaktstiden (1994) och av Gustaf Clemensson i de fyra banden Stenkol och lera (1953–1973). Genom de så kallade »lyktehemmanena« har fyren också varit nära knuten till hembygds- och släktforskning. För Kullahalvön, Kullaberg och Brunnby socken finns en synnerligen rik vetenskaplig och lokalhistorisk litteratur med olika ingångsvinklar – naturvetenskapliga, humanistiska, personhistoriska – som på olika sätt berör ämnet Kullens fyr utan att, som vår bok avser att göra, sätta ljuset på själva fyren. Initiativet till denna bok togs av undertecknad Peter Appelros. Sommaren 2020 började Peter Appelros och undertecknad Henrik Ranby att dra upp riktlinjerna för vad en bok om Kullens fyr skulle kunna innehålla, hur den skulle disponeras och vilka som kunde vara tänkbara skribenter. Vårt mål var en vederhäftig bok, i vilken såväl akademisk expertis som lokalhistorisk sakkunskap skulle vara representerad. En sådan bok borde rymma ställningstagande till äldre forskningsresultat och skrifter, nya frågor, nya forskningsresultat och redovisade källor. Vi var snabbt överens om att Kullens fyr i boken måste relateras till en mer allmän fyrhistorik, sättas i förhållande till den nordeuropeiska sjöfarten, till såväl dansk som svensk historieskrivning och att byggnadsresterna på plats för första gången måste uppmärksammas.

9 förord

Kullens fyr är en byggnad, den är fyrteknik och arkitektur men också en byggnadsgrupp som varit en krävande arbetsplats och livsmiljö i många generationer. Den är ett riktmärke, ett konkret turistmål och samtidigt något närmast symboliskt och legendariskt knutet till »Kullamannen«. Ett rikt persongalleri har varit involverat i fyrens historia: kungar, grevinnor, finansministrar, astronomer och statstjänstemän, men också bönder och torpare. Ibland var det kvinnor som höll fyrens låga levande, vilket inte alltid framgått tidigare.

Genom våra olika kontaktnät fann vi lämpliga skribenter – historiker, ekonomhistoriker, fyrspecialister, arkeologer, journalister med flera – att skildra Kullens fyr och dess långa historia i sjöfartens tjänst. De olika författarna, till vilka vi som redaktörer framför vårt varma tack, presenteras närmare i slutet av boken. Glädjande nog kunde vi efter hand också få det ekonomiska stöd vi behövde för att gå vidare med projektet och kontakta förlagschef Lena Amurén på Historiska Media i Lund, som genast visade intresse för bokprojektet.

Boken har bekostats av Gyllenstiernska Krapperupsstiftelsen, Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur, Kungliga Patriotiska Sällskapet, Längmanska kulturfonden, Sten K. Johnsons stiftelse, Stiernstedt-Kockenhus kulturförening, Svensk-danska kulturfonden, Svenska fyrsällskapet och Åke Wibergs stiftelse, till vilka vi framför vårt djupa tack.

Utöver arkiv- och bibliotekspersonal har några enskilda personer varit särskilt hjälpsamma: Lennart Bastérus, Sofie Danielsson, Else Djurhuus, Leif och Maria Elsby, Eva Hult, Bo Justusson, Klaes-Göran Klaesson, Björn Malm, Christian Pfeiff, Urban Sondell, Solfrid Söderlind och Thomas Tag.

Som redaktörer har det varit vårt mål att skapa en helhet av de olika skribenternas bidrag. Boken skall både kunna läsas som en sammanhängande historisk skildring och som avgränsade nedslag. Det redaktionella arbetet har därför inneburit både kompletteringar, strykningar och omarbetningar. Vi hoppas den blir ett bidrag till farologin (läran om fyrar) och finner sina läsare på båda sidor Öresund, gynnar banden mellan Danmark och Sverige och att vi fördjupar förståelsen för en spännande byggnadsmiljö på en fantastisk plats!

Peter Appelros och Henrik Ranby, Mölle och Nyhamnsläge våren 2023

10 förord

Fyrhistoria mellan antik och nutid

En eld och ordet »Båål« finns på Jöns Colléns karta över Kullaberg från 1685. Sannolikt var detta en plats där en vårdkase tändes i händelse av krig och andra faror. Inga belägg finns för att eldplatsen hade en funktion för sjöfarten under normala omständigheter.

Under 1400- och 1500-talen utgjorde landmärken, sol och stjärnor viktiga navigationshjälpmedel. Ännu vid början av 1800-talet användes konturkartor, där kustens siluetter utnyttjades för navigation. Exempel på detta är de konturkartor som finns i Paul Löwenörns Anviisning for de Seilende i Kattegattet från 1805. Enligt Löwenörn gällde det till exempel att se upp för den »Falska Kullen« eller »Havskullen«, med andra ord Bjärehalvön, som vid dålig sikt kunde misstas för att vara den riktiga Kullen.1 Att vid dåligt väder finna att man hamnat i Skäldervikens återvändsgränd istället för i Öresund kunde vara nog så förödande.

Eftersom konturen av ett landområde kan vara svår att tolka, uppfann man ett sätt att bättra på verkligheten, nämligen med båkar. En båk har en karakteristisk form, är ganska stor och har en färg som åtskiljer den från omgivningen. I Sverige konstruerades båkarna av trä, i något fall av sten, och kunde vara upp till 25 meter höga. Kvarvarande båkar finns i Sverige bland annat på Vinga, Arkö och Arholma.2 På Kullaberg behövde man inte använda båkar, eftersom bergets utseende i god sikt är karakteristiskt. Sikten är dock inte alltid god, och då kan en ljuskälla i form av en eld vara avgörande för att navigera rätt. De första fyrarna var båkar på vilka man anlagt en eld på toppen,3 därav det gamla begreppet »fyrbåk« (engelska »fire beacon«), som senare förkortades till »fyr«.

12
PETER APPELROS
Fyrtornet på Faros som Johann Bernhard Fischer von Erlach tänkte sig det 1721.

Poul Löwenörns konturkarta över Kullen och den »Falska Kullen« ingick i boken Anviisning for de Seilende i Kattegattet från 1805.

Eldar kunde också anläggas direkt på marken, i så fall förträdesvis på ett berg. På Jöns Colléns karta över Kullen från 1685 kan man se ordet »Båål« tillsammans med en symbol för en vårdkase. Berget kallades för Bålberg,4 och ligger på kuststräckan mellan Kullens fyr och Mölle.

Fyrtornet på Faros

Att eldar tändes utmed kuster omnämns redan i Homeros Iliaden (18:e sången). Världshistoriens första kända fyrbyggnad var emellertid fyrtornet på ön Faros utanför Alexandria. Fyrtornet var ett av den antika världens sju underverk, och det som näst pyramiderna överlevde längst. Det byggdes omkring år 280 f. Kr. och var av väldiga dimensioner. Man tror att tornet var omkring 120 meter högt. Denna bedömning är baserad på jordens krökning och att det kunde ses på 56 kilometers avstånd. Tornet var i så fall betydligt högre än dagens högsta fyrbyggnad på ön Île Vierge utanför Bretagnes kust. Anledningen till att det byggdes så högt var att landskapet är flackt, och att det inte finns några naturliga höjder eller andra landmärken.

Att landmärken hade betydelse för navigationen även i modern tid framgår av denna detalj från sjökortet över Öresund utgivet 1961.

En arabisk resenär besökte Alexandria år 1166 e. Kr. Då var tornet redan skadat av flera jordskalv. Resenären berättar att tornet var byggt i tre höjdsektioner. Den nedre tredjedelen var rektangulär i formen, den mittersta åttkantig och den översta rund. Inuti tornet gick en spiralformad körväg, som möjliggjorde att bränslet kunde köras nästan upp till fyrfatet. För att reflektera skenet användes en spegel av brons. Tornet var krönt med en jättelik staty av en sjögud, Proteus eller Poseidon.5

Invånarna i Alexandria var mycket stolta över sitt fyrtorn. Efter pyramiderna var det sin tids högsta byggnadsverk. Det var Egyptens makedoniske härskare Ptolemaios I som beordrade dess uppförande, och arkitekten Sostratus från Knidos som konstruerade det.6 Konstruktionen var stabil. Tornet var uppbyggt av vita fyrkantiga stenblock, och smalnade av mot toppen. Inuti fanns en fackverkskonstruktion, som gjorde att tornet skulle kunna stå emot de svåraste stormar.

14 fyrhistoria mellan antik och nutid

Men man hade inte räknat med jordskalv. Flera sådana drabbade Alexandria och fyren under åren 796–1323. Till slut låg tornet i ruiner. År 1480 förvann även kvarvarande rester, när sultanen av Egypten använde dessa för att bygga fästningen Qaitbay, som fortfarande ligger på ön Faros. Arkeologer har på senare tid funnit rester av fyrtornet på havsbottnen. Undervattensområdet är nu ett reservat.

Namnet »Faros« har senare kommit att bli liktydigt med »fyr« i romanska språk, exempelvis franska (»phare«), spanska och italienska (båda »faro«).

Fyrar under antiken

Redan före Kristi födelse hade fenicier, egyptier och romare byggt ett flertal fyrar vid Medelhavet, dock inte med liknande dimensioner som Faros-fyren. Fyrarna byggdes ofta vid de stora hamnarna för att leda de sjöfarande rätt. Man har kunnat belägga cirka 200 fyrar som uppförts fram till år 300 e. Kr., varav 30 kan knytas till namngivna platser.

Den mest kända av dessa är fyrtornet i Ostia, som var Roms hamn. Ostias fyrtorn var bara en fjärdedel så högt som Faros i Alexandria, men byggt på liknande sätt, med flera höjdsektioner och avsmalnande upptill. Kejsar Claudius lät bygga fyren år 50 e. Kr. Den blev mycket viktig, eftersom staden Rom spelade en central roll för sjöfarten vid denna tid. Framför tornet stod en staty av kejsaren. Enligt italienska dokument försvann de sista resterna av fyren i slutet av 1400-talet. Arkeologiska undersökningar under vattnet har gjorts,7 varvid man påträffat tusentals föremål som härrör från fyren.

De första fyrarna utanför Medelhavet uppfördes av kejsar Caligula i samband med romarnas invasion av England. Ett fyrtorn byggdes i Boulogne på franska kusten och två i Dover på engelska sidan. Den ena fyren i Dover, byggd omkring år 50-80 e.Kr., står fortfarande kvar, och är kanske den äldsta fyren i världen, även om den inte varit i bruk på flera sekler.

Resterna av den romerska fyren i Dover kan vara världens äldsta bevarade fyr. Den byggdes under första århundradet e.Kr. Intill tornet ligger kyrkan S:t Mary sub Castro, byggd tusen år senare.

15 fyrhistoria mellan antik och nutid

Herkulestornet

Världens äldsta i bruk varande fyr är Herkulestornet vid La Coruña i nordvästra Spanien. Det ritades omkring år 100 e. Kr. av den romerske arkitekten Gaius Sevius Lupus och är byggt av sten, efter samma tredelade princip som fyrtornet på Faros. Tornet är 55 meter högt, och klippan det står på når 51 meter över havet, vilket ger en lyshöjd på 106 meter.8

Herkulestornet är idag ett av Spaniens nationalmonument och ett av Unescos världsarv, men det ser inte helt och hållet ut som det gjorde från början. I slutet av 1700-talet genomgick det då 34 meter höga tornet en restaurering i nyklassisk stil. I samband därmed höjdes tornet med 21 meter till sin nuvarande höjd. Fyren har sitt namn efter den grekisk-romerske guden och hjälten Herkules (grekiska Herakles), som hade en övermänsklig styrka. Herkules är främst känd för att på uppdrag av Tyrins härskare Eurystheus ha utfört tolv stordåd.

Fyrar under medeltiden

Man räknar med att drygt trettio fyrar var aktiva i Europa mellan år 1100 och år 1600. De flesta av dem fanns runt Medelhavet, men några fanns på brittiska öarna, i Belgien, Holland och Skandinavien. Bland de sistnämnda fanns de tre fyrar som kung Kristian II lät uppföra på Skagen, Anholt och Kullen, och som vi ska återkomma till.

Italien var en framstående fyrnation. Staden Pisa lät år 1157 uppföra ett fyrtorn på ön Meloria i Liguriska havet utanför Pisa. För att vägleda fartygstrafiken genom Messinasundet uppfördes en fyr där år 1194. Det stolta Venedig lät år 1312 installera en kraftfull fyr på klocktornet i kyrkan San Nicolò dei Mendicoli.

Italiens mest grandiosa fyr var och är den i Genua. Den byggdes före 1161 och är en bjässe med sina 76 meter tornhöjd och 116 meter lyshöjd. Fyren har genomgått ombyggnationer genom åren, men står fortfarande i all sin prakt och leder fartygen in till Genuas hamn. Ett fyrmuseum ligger strax intill.

Trots sin senare status som sjönation var Storbritannien fattigt på fyrar före år 1600. De redan nämnda romerska fyrarna i Dover kan ha varit i bruk in på 1500-talet, men en krönikör fann dem ur funktion omkring 1540. Några fyrar tillkom på enskilda personers initiativ. Exempel på sådana fanns på Isle of Wight, på sandbanken Spurn Point nära Grimsby, i Ilfracombe på Cornwall och vid Newcastle.

16 fyrhistoria mellan antik och nutid
Herkulesfyren vid La Coruña i nordvästra Spanien.
17 fyrhistoria mellan antik och nutid
Det praktfulla fyrtornet i Genua ligger vid stadens hamn.

överst Cordouan-fyren ligger vid

Biscayabukten och markerar floden Girondes mynning.

ovan Fyren på Muckle Flugga, Shetlandsöarnas nordligaste ö.

höger sida Eddystone-fyren invid

Cornwalls sydsida. Idag är den ombyggd med helikopterplatta. Till vänster ses resterna av en tidigare fyr, ursprungligen från 1759.

I Holland uppfördes två fyrar omkring år 1280 för att markera inseglingen till floden Maas, och i Belgien byggdes två fyrar vid hamnen i Nieuport omkring 1284.

På 1200-talet fanns fyrar vid Travemünde och Wismar i Tyskland. En välkänd fyr i Östersjön var den på Gollenberg, nära Köslin i Pommern. Den omnämndes först år 1532. Köslin heter idag Koszalin och ligger i Polen.9 På Olaus Magnus Charta Marina (1539) noteras en fyr vid Elbes mynning. I sitt verk Historia om de nordiska folken (1555) nämner Olaus Magnus såväl »riklig belysning i höga vårdtorn« i tyska farvatten som flytande tunnor (sjötunnor) för sjöfartens ledning.10

Fyrar längs Atlantkusten

Upptäckten av Amerika i slutet av 1400-talet resulterade i en allt tätare fartygstrafik över Atlanten. Vid återseglingen till den gamla världen var det inte alltid så lätt att hitta rätt. Europas kuster är klippiga, och för att ge vägledning anlade man båkar och tände eldar. Den första moderna fyren vid Atlantens kust, Cordouan, anlades vid floden Girondes mynning i Frankrike år 1611. Det var också den första fyr som år 1823 utrustades med Fresnels revolutionerande optik.11

En annan milstolpe var fyren på Eddystoneklipporna vid Cornwalls södra kust. Klipporna var ökända av sjömän, som för att undvika dem tenderade att segla för nära Frankrikes kust. Den första Eddystone-fyren byggdes 1696–1698. Klipporna som fyren står på är vid högvatten belägna under havsytan, och det var därför mycket svårt att bygga en fyr på platsen.12 Dagens fyr från 1882 är den fjärde i ordningen. På platsen finns också en bevarad grund till ett äldre fyrtorn som konstruerades av John Smeaton och anses vara ett av betongbyggandets pionjärverk. Det stod färdigt 1759.13

Utbyggnaden fortsatte under 1800-talet. En annan fyr som byggdes på klippor var Ar-Men (1881) utanför Bretagnes kust. Den tog hela fjorton år att bygga.14 Så småningom hade hela Atlantkusten ett pärlband fyrar, från Muckle Flugga på Shetlandsöarna i norr, till fyren Europe Point på Gibraltarklippan i söder. Längs denna sträcka finns 210 fyrar.15

De första fyrarna i Sverige och i övriga Norden

Möjligen kan en fyr ha uppförts vid Falsterbo under kung Valdemar Sejrs tid på 1200-talet. Han godkände »att man uppför ett tydligt märke i Falsterbo för att undvika fara för de seglande«. Om detta märke

18 fyrhistoria mellan antik och nutid
19 fyrhistoria mellan antik och nutid

överhuvudtaget uppfördes, och om det i så fall kröntes av en fyr, är osäkert. I Køge kyrkas torn finns resterna av den äldsta bevarade fyren i Danmark. Tornet murades på 1400-talet med en lanterna i gavelspetsen, skorsten och en lykta bakom glas.16

År 1560 gav kung Fredrik II av Danmark order om uppförandet av »fyrpander« skulle uppsättas på Skagen, Anholt och Kullen. Vid denna tid tillhörde Skåne Danmark. Kullens fyr var därför från början dansk.

Den första »svenska« fyren fanns på Dagö. När Dagö erövrades från Tyska Orden, erhöll Sverige fyrplatsen Dagerort. Den fyren hade inrättats av Hansan redan 1527.17 Med freden i Brömsebro år 1645 övergick Nidingens fyrplats i svensk ägo. Men den första fyr som från början uppfördes på svensk mark var Landsort. Denna fyr byggdes 1658, samma år som freden i Roskilde slöts. Det året övergick Kullens och Falsterbo fyrar till Sverige.

Den första svenska boken om fyrar utkom 1722. Det är en avhandling, De Pharis (»Om fyrar«), skriven på latin av Nils Hasselbom, som försvarade den den 4 juni samma år på Gustavianum i Uppsala.18 Den första delen av boken ägnas åt beskrivning av historiska och samtida fyrar. År 1722 fanns endast fem fyrar i Sverige, nämligen Örskär, Landsort, Falsterbo, Kullen och Nidingen.19 Författaren beskriver särskilt noga Örskärs fyr, eftersom det var den fyren som väckt hans och hans handledares intresse för fyrar. Örskärs fyr var för övrigt den enda fyren de hade besökt. »Skildringen av andra fyrar … har vi andra att tacka för, men när det gäller denna är vi själva ögonvittne.« Den andra delen av avhandlingen handlar om ljus och optik. Hasselbom bygger sin redogörelse på Isaac Newtons banbrytande upptäckter, som publicerats bara några decennier tidigare, och visar vilken betydelse de har för fyrar.20

I Norge uppfördes den första fyren år 1655 vid Lindesnes för att markera inseglingen till Skagerack. Finlands första fyr, Utö (Korpo), byggdes 1753, medan Island fick vänta till 1878 på sin första fyr, belägen på Reykjanes, Islands sydvästra udde.

Ljuskällor

I fyrtornet på Faros tog man hjälp av en spegel för att reflektera solens strålar på dagarna. På kvällar och nätter användes troligen en öppen vedeld. Veden kunde transporteras en bra bit upp i tornet via den spiralformade körvägen. Det måste ha gått åt betydande mängder ved.21

21 fyrhistoria mellan antik och nutid
vänster sida Europe Point-fyren invid Gibraltarklippan, invigd 1841. Titelsida på Nils Hasselboms avhandling De Pharis, »Om fyrar«, från 1722.
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.