Melissa Daley
fyllda hjärtan & frusna tassar Översättning Ingmar Wennerberg
historiska media
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se Copyright © Melissa Tredinnick, 2016 The right of Melissa Tredinnick to be identified as the author of this work has been asserted by her in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988. Originalets titel: Christmas at the Cat Café
Svensk utgåva © Historiska Media 2022 Sättning: Typ & Design Omslag Emma Graves, designstudioe.com Omslagsbilder iStock, Shutterstock Tryck ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 isbn
978-91-8050-042-5
Till min syster Emma
”Vilken gåva är större än kattens kärlek?” Charles Dickens
1
De honungsgula byggnaderna som kantade marknadstorget skimrade i den bländande höstsolen. Jag satt i de spräckliga skuggorna under en alm och tittade medan turister och köpsugna människor strosade fram och tillbaka längs kullerstensgatorna och insöp den välmående stadens förnäma atmosfär. En sval vind rufsade mig i pälsen och jag tog ett djupt andetag och njöt av lukten av fallna löv som blandades med doften av kött och ost från delin bakom mig. Klockan i ett av traktens kyrktorn hade precis slagit fem och jag visste att myllret på torget snart skulle övergå till ett lugnare tempo när butikerna stängde för dagen och kunderna gick hem. Jag gäspade, tog ett språng ned från träbänken och sträckte mig lojt innan jag tassade iväg på min egen promenad hemåt. Jag höll mig på trottoaren och traskade förbi de otaliga tebutikerna, antikhandlarna och presentaffärerna längs torget innan jag svängde in alldeles framför trappan till 9
stadens imponerande rådhus. De små sällskapen med gråhåriga damer i robusta skor lade knappt märke till mig när jag sicksackade mellan dem – de ville inte missa sista möjligheten till ett köp innan de klättrade tillbaka in i de väntande bussarna. Första gången jag kommit till Stourton-on-the-Hill som hemlös strykarkatt hade främlingarnas nonchalans gjort mig upprörd, men nu tassade jag bara förbi dem med hög svansföring, upprymd i vetskapen om att jag också hade ett hem att återvända till. Eftersom jag var noga med att undvika de många gränderna som gränsade till torget, som samtliga bevakades nitiskt av stadens grändkatter, svängde jag in på en elegant genomfart som kantades av mäklarkontor och klädbutiker. Jag tog mig smidigt fram under grindar och över staket tills jag slutligen kom till en smal, kullerstenslagd gågata med en länga butiker bredvid en kyrka. Gatan tillgodosåg en del av stadens mer jordnära behov och där fanns en tidningskiosk, ett bageri och en järnaffär. I slutet av gatan låg ett kafé. Precis som de angränsande byggnaderna var det av blygsam storlek, men de gyllene stenväggarna utstrålade samma värme som de större motsvarigheterna på torget. Framsidan dominerades av ett välvt burspråk som kantades av hängande korgar med pelargoner. Dessa såg lite trötta ut, men blommade fortfarande efter den långa sommaren. Det enda som tydde på att det här kaféet skilde sig från Stourtons andra matställen var griffeltavlan utanför ingången som 10
förkunnade att här fanns ”kaffe, kakor och katter”. Detta var Mollys, det enda kattkaféet i Cotswolds, och det var mitt namn som kunde läsas i rosa, böljande handstil på markisen ovanför fönstret. Efter att ha nosat mig igenom kattluckan i kaféets ytterdörr omslöts jag omedelbart av lugnet som endast ett rum fullt av sovande katter kan frambringa. Kaféet hade börjat bli tomt igen efter eftermiddagsrusningen, men vid några bord satt fortfarande gäster och pratade dämpat medan de drack te ur porslinskoppar. Kaféets inredning var lika välbekant för mig som min egen randiga päls, från takbjälkarna och de ljusrosa väggarna (samma nyans som spåret med mina tassavtryck som sicksackade över golvplattorna och hade uppstått efter att jag trampat i en färgpyts medan kaféet renoverades) till de polkagrisrandiga vaxdukarna på borden och den handskrivna menyn på spiselhyllan ovanför den öppna spisen. När jag tassade över det stenlagda golvet såg jag mig omkring i rummet och noterade var mina ungar befann sig. De var fem stycken, från min första och enda kull, och deras oväntade ankomst ett drygt år tidigare hade indirekt möjliggjort kaféets förvandling från nedgånget smörgåsfik till populärt kattkafé. Jag såg Purdy först: hon låg utsträckt i hängmattan som dinglade från taket nära trappan och bevakade den som om hon ägde den. Hennes vitfläckade tassar dinglade över jutetygets kanter. Eftersom hon var äldst i kullen ansåg hon sig ha vissa 11
speciella rättigheter, och en av dem var att rummets högst belägna sovplats var hennes. När jag letade mig fram mellan borden och stolarna såg jag hennes syster Maisie ligga på katträdet av sisalrep mitt i rummet. Maisie var den minsta och skyggaste av kattungarna. Hon älskade att blicka ut över rummet från den välvda bädden som sköt ut från trädets stam och med sina gröna ögon bevaka kaféets alla händelser från sin skyddade tillflyktsort. Jag styrde stegen mot den smårutiga kudden i burspråksfönstret. Den brukade kallas ”Mollys kudde” av kaféets personal och gäster eftersom den länge hade varit min favoritplats. Därifrån kunde jag betrakta allt som hände både inne i kaféet och på gatan utanför. Jag hoppade upp på den och cirklade runt några gånger medan jag knådade den mjuka ytan med tassarna och njöt av dess välbekanta doft och känsla. Runtomkring mig började de sista gästerna ta på sig jackorna, samla ihop sina tillhörigheter och betala notan. Abby och Bella, som var oskiljaktiga, hade tillsammans intagit en av fåtöljerna framför stenspisen. Där låg de hopkurade tillsammans och tvättade varandra med slutna ögon. Debbie, vår matte, lämnade serveringsdisken av trä och började metodiskt röra sig genom rummet för att duka av borden. Hon gick till bordet närmast dörren, där hon på det lite trötta sättet hon hade i slutet av varje arbetsdag viftade bort några fina ljusa lockar från ögonen innan hon staplade de tomma tallrikarna och koppar12
na i armvecket. När Eddie, den ende pojken i min kull, hoppade upp på duken och hoppfullt började nosa på en halvtom mjölkkanna log hon så att fina små rynkor uppstod bredvid hennes blå ögon. ”Eddie, din busunge! Har du inget bordsskick?” retades Debbie och schasade mjukt ned honom på en stol. Han blickade längtansfullt efter henne medan hon – och mjölkkannan – försvann in i köket, men hoppade sedan ned från stolen och vandrade besviket iväg. En rad rörelser utanför fönstret fångade min uppmärksamhet. En taltrast studsade fram utmed rännstenarna vid byggnaderna på andra sidan gatan, och den kvittrade enträget i en gäll varning som betydde att en katt var i närheten. Jag sträckte huvudet lite närmare rutan och svepte med blicken över gatan tills jag såg en stor svartvit katt komma promenerande över kullerstenarna. Trots att han var en bit bort kände jag omedelbart igen kattens gängliga kroppsbyggnad och lugna hållning: det var Jasper, mina ungars far. Innan han kom fram till kaféet rundade han ett hörn och försvann utom synhåll. Jag visste att han var på väg mot gränden bakom kaféet, för han gick alltid dit för att invänta stängningsdags. Värmen från den sjunkande solen, som förstärktes av glasrutan, började göra mig sömnig. Jag tänkte träffa Jasper utanför lite senare, så att vi kunde ta vår vanliga kvällspromenad, men för tillfället kunde jag inte motstå frestelsen att ta en tupplur. Jag lade mig ned på kudden, 13
drog in tassarna prydligt under mig och spann förnöjt medan en lugn, belåten känsla fyllde mig. Jag hade en bekväm tillvaro, jag fick ordentligt med mat och jag omgavs av människor och katter jag älskade. Livet var ljuvligt, och när jag nickade till och somnade på den smårutiga kudden hade jag svårt att tro annat än att det skulle förbli på det sättet för evigt.
14
2
Jag hade precis slumrat till när mässingsklockan ovanför kaféets dörr plingade. Det ryckte trött i mina öron, men jag vaknade inte ordentligt förrän jag hörde ett överraskat tjut bakom disken. ”Herregud, Linda!” Jag lyfte förvånat huvudet och såg Debbie rusa genom det nu tomma kaféet för att hälsa på en kvinna som precis klivit in genom dörren. Jag såg omedelbart att hon inte hörde till Mollys stamkunder. Hon var klädd i en väst av fuskpäls, åtsittande vita jeans och högklackade läderstövlar, och hennes blonda hår föll i kaskader runt ett ansikte som doldes till hälften av ett par gigantiska solglasögon. När Debbie kom fram till henne sköt kvinnan upp glasögonen på huvudet och log. ”Jag hade vägarna förbi och tänkte jag skulle titta in. Det är på tiden att jag spanar in det berömda kattkaféet”, sa hon och gav Debbie en jättekram. ”Ja, här har du det. Vad tycker du?” svarade Debbie med en ödmjuk axelryckning. 15
Linda såg sig raskt omkring i kaféet. ”Väldigt fint, Debbie”, sa hon och nickade gillande. ”Jag gillar det. Det är hemtrevligt.” Debbie kastade en blick mot dörren över Lindas axel. ”Var är Ray? Har ni kommit hit från London båda två över dagen?” frågade hon. ”Nej, nej, Ray är inte här”, svarade Linda med en ton som fick Debbie att titta på henne en extra gång. ”Det är väl okej att jag kommer hit bara jag för att träffa min syster?” tillade hon lite defensivt. ”Men självklart”, utbrast Debbie. ”Jag är bara förvånad att se dig. Varför meddelade du inte att du tänkte komma?” ”Det var ett spontant beslut”, svarade Linda svävande. ”Jag tyckte det var på tiden att jag kom hit för att träffa dig – och Sophie, förstås.” ”Kom in och slå dig ned, så ska jag hämta något att äta”, sa Debbie medan hon drog ut en stol och gjorde tecken åt Linda att sätta sig. Linda ruskade av sig sin väst så att en åtsittande rosa topp och flera lager halsband blev synliga. Hon tog upp en meny medan Debbie tålmodigt ställde sig bredvid. ”Fyllda hjärtan, tasskaka med te, klösiga cake pops – det låter underbart alltihop, Debbie”, mumlade hon medan Debbie strålade av stolthet. Linda verkade plågas av obeslutsamhet medan hon stirrade på menyn, men bestämde sig sedan. ”Jag tar ett fyllt hjärta och en kanna Earl Grey, tack.” 16
Medan Debbie skyndade sig förbi serveringsdisken och in i köket pep det från väskan vid Lindas fötter. Hon böjde sig ned med rynkad panna, fiskade upp en mobiltelefon och började raskt peta på skärmen. Medan hon skrev studerade jag henne från fönsterkudden och letade efter likheter mellan de två systrarna. Lindas perfekt skötta yttre, från de lackade naglarna till de slimmade plaggen och det stajlade håret, tycktes stå i stark kontrast med Debbies lediga stil. Jag försökte föreställa mig hur Debbie skulle se ut om hon lade lika mycket energi på sitt utseende, men det visade sig omöjligt. Debbie hade så länge jag känt henne prioriterat komfort framför glamour. De få gånger hon hade försökt sig på ett mer polerat utseende hade det slutat med att hon sjunkit ihop framför helfigurspegeln i sovrummet och stirrat på sin spegelbild i förtvivlan. ”Vad är poängen?” suckade hon innan hon satte tillbaka håret i den vanliga hästsvansen och drog på sig en gammal tröja. Min son Eddie muntrades upp av den sena besökaren och tassade fram till Lindas stol, där han förväntansfullt satte sig vid hennes fötter i hopp om att med sin charm lura till sig lite godbitar. Linda märkte honom dock inte, utan fortsatte att med rynkad panna dra tummen över sin telefon. Den ständigt lika optimistiske Eddie lyfte på tassen och knackade försiktigt på läderfransarna på hennes stövlar så att Linda ryckte till av förvåning. ”Nämen hej, missen”, mumlade hon distraherat och böjde sig åt sidan för att titta ned på honom. 17
Eddie tittade uppfordrande på henne, men Lindas kraftigt sminkade ansikte förblev uttryckslöst. Jag pustade otåligt genom nosen. Att den här damen inte var en kattmänniska visste jag bortom alla tvivel. Ingen som älskade katter kunde möta Eddies vädjande blick utan att sänka handen för att klappa honom. Det var tydligen inte bara utseendet som skilde Linda från hennes syster, tänkte jag och kände pälsen resa sig lite. Några minuter senare kom Debbie tillbaka från köket med en bricka. ”Var så god. Ett fyllt hjärta och en kanna Earl Grey. Bon appétit!” sa hon och ställde varsamt ned porslinskoppen och tallriken på bordet. Linda log förtjust när hon såg sin cupcake, som var dekorerad med spetsiga kattöron och morrhår. Debbie slog sig ned på stolen mittemot henne. ”Har du bråttom, eller stannar du på middag? Jag är klar om ungefär en halvtimme”, sa hon. ”Jag har ingen som helst brådska – middag låter underbart. Jag har … mycket att berätta”, svarade Linda och bet i sitt fyllda hjärta. ”Herregud, Debbie, den här är gudomligt god”, tillade hon snabbt mellan tuggorna och lyfte en servett för att torka läpparna. Debbie fick någonting oroat i blicken. ”Är allt okej?” frågade hon med vagt bekymrad röst. ”Ja, visst”, svarade Linda hastigt och verkade plötsligt fullt upptagen med att studera de små sockerpåsarna i en skål på bordet. Eddie, som såg sina chanser att framgångsrikt fullborda provianteringsuppdraget försvinna, 18
började nedslaget sniffa på golvet runt Lindas fötter in nan han tassade bort till den lediga fåtöljen vid eldstaden. Linda verkade å sin sida vilja titta på vad som helst utom Debbies frågande ansikte. ”Vet du vad”, började Debbie muntert. ”Jag måste städa, men gå du upp till lägenheten när du har druckit upp ditt te. Sophie kommer snart hem från skolan, så vi kan äta middag tillsammans alla tre.” Hon reste sig upp och rättade till knuten på sitt Molly-förkläde bakom ryggen. ”Det vore underbart, Debbie. Vi kan beställa hämtmat – jag bjuder”, svarade Linda. Debbie tog in griffeltavlan från gatan och vände skylten utanför dörren så att den visade ”Stängt” innan hon gick tillbaka till köket. Där hörde jag henne prata med personalen medan de staplade köksgeråd i skåpen och rengjorde arbetsytorna av rostfritt stål. Inne i kaféet satt Linda och drack te och tryckte fingerspetsarna mot porslinsassietten för att få upp varenda smula av sin cupcake. Solen hade nu sjunkit ned bakom tegeltaken på andra sidan gatan, och det varma gula ljuset som fyllt kaféet byttes mot oktoberkvällens svala toner. Mina öron ryckte lätt när en vindpust fick markisen utanför att rassla och jag huttrade till i draget som trängde in genom fönstrets träkarmar. Linda var återigen djupt försjunken i sin telefon och jag såg dess blå sken lysa upp hennes ansikte. När hon var färdig med sitt te slängde hon tillbaka telefonen i väskan, och när hon reste sig möttes våra blickar 19
för första gången. Hon studerade mig med kylig distans, som om jag bara var en del av kaféets inredning. Jag kände pälsen resa sig för andra gången sedan Linda kom hit. Jag stirrade på henne utan att blinka, och efter en kort stund tycktes hon bli lite nervös. Hon reste sig upp och bar sin tallrik och tekopp till disken. ”Det var ljuvligt, Debbie. Jag går upp nu”, ropade hon till köket. Debbie dök upp i dörröppningen med ett par drypande våta gula gummihandskar på händerna. ”Bra idé. Jag kommer så fort jag kan. Men vänta, jag glömde nästan en sak! Har du sett? Det där är Molly.” Debbie pekade med en droppande handske mot fönstret där jag fortfarande spände min trotsiga blick i Lindas rygg. Linda vände sig om och hennes blick flackade hastigt åt mitt håll. ”Åh, ja, jag har förstått att det där måste vara den berömda Molly”, sa hon med ett eftertryck som lät lite sarkastiskt. Det var tyst en liten stund, och Debbie log belåtet mot mig medan Linda såg ut som om hon försökte komma på något annat att säga. ”Hon har iakttagit mig sedan jag kom hit”, påpekade hon till sist. ”Ja, glöm inte att det är hennes namn ovanför dörren så hon har rätt att porta personer”, skojade Debbie. Linda gav ifrån sig ett skratt som lät konstlat innan hon gick tillbaka till bordet för att hämta sina saker. Jag kände mig plötsligt beskyddande gentemot den tomma lägenheten, så jag hoppade ned från fönsterbrädan och följde efter henne uppför trappan. Hennes kväljande söta 20
parfym fyllde det trånga trapphuset och fick mig att hålla andan. Efter att hon rundat trappräcket och klivit ut i hallen blickade Linda hastigt in i det lilla köket till höger innan hon gick åt vänster till vardagsrummet. Jag gled ljudlöst in några steg bakom henne och tassade genom rummet till en tom skokartong på golvet bredvid tv-apparaten. Jag lade mig i den och iakttog Linda när hon gick en nyfiken runda i vardagsrummet och inspekterade matbordet, som var belamrat med oöppnad post, en skål övermogen frukt och en trave ringpärmar, den nötta soffan och fåtöljen, vars slitna tyg doldes under en mängd färgglada kuddar och mjuka filtar, och soffbordet, som översvämmats av gamla tidningar och en tom låda som innehållit pappersnäsdukar. När Linda fick syn på två fotografier bland myllret av prydnader på spiselhyllan gick hon fram för att titta närmare. Hon kastade en hastig blick på skolfotot i passepartout som föreställde Sophie, Debbies tonårsdotter, men hennes ögon dröjde sig kvar längre på bilden av Debbie, som strålade av stolthet och höll mig i famnen dagen Mollys kafé öppnat. När hennes nyfikenhet hade stillats vände sig Linda tillbaka mot rummet med vagt uttråkad min. Hon plockade ointresserat upp ett magasin från soffbordet och sjönk ned på soffan, där hon sparkade av sig stövlarna och suckade lättat. Precis som alla katter har jag en förmåga att bedöma människors knän, och medan jag iakttog Linda försökte 21