9789180500333

patricia harman

Barnmorskans

dilemma översättning

Annika Sundberg

historiska media

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

First published in the United States under the title once a midwife Copyright © 2018 by Patricia Harman Published by arrangement with William Morrow, an imprint of HarperCollins Publishers Svensk utgåva © Historiska Media 2022 Översättning: Annika Sundberg Omslag: Elsie Lyons Omslagsbilder: Elly De Vries/Trevillion Images (kvinna); Ivan Cholakov, Ragnarock, javarman, Africa Studio, Petruk Viktor/Shutterstock (fem bilder); Ann Cutting/Trevillion Images (bakgrundsbild) Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-8050-033-3

Tillägnas världens alla samvetsömma och modiga människor.

Håll huvudet högt.

ttt

Jag har varit vilsen förr och gått in i skogen för att lägga mig och sova.

Och du slöt mig i din ljusa famn, sjöng för mig och vaggade mig stillsamt bland trädens grenar.

Du slöt mig i din ljusa famn, sjöng för mig och torkade mina tårar med de nya, gröna bladen. ur patience hesters dagbok, liberty, west virginia, usa, 1941–1943

Vinter

1

22 november, 1941 ”Mamma, vad är det där?” frågar min son, Danny, när ett fordon kommer mullrande på stenbron över Hope River strax utanför Liberty i West Virginia.

Jag vänder blicken från tidningsstället ute på trottoaren framför Golds torrvaruhandel och sväljer min rädsla medan jag skakar på huvudet. NAZISTERNA INTAR SEVASTOPOL UNDER OBEVEKLIG FRAMRYCKNING MOT MOSKVA, lyder rubriken. Jag försöker skona barnen från nyheterna, men är orolig för att kriget i Europa ska sprida sig som ett virus över hela världen.

Det har hänt en gång tidigare. Det kan hända igen.

De senaste veckorna har tyskarna invaderat Kiev, Odessa och Charkiv, städer som min make Hester, veterinär, maniskt har märkt ut med nålar på kartan från National Geographic som sitter upptejpad på insidan av vårt klädskåp.

Mullret hörs allt högre och en blixt färdas utmed huvudgatan.

Mira, min minsta, klamrar sig fast vid min kjol. Sunny och Sue, tvillingarna, står och håller om varandra. ”Jag vet inte”, svarar jag och råkar se vår spegelbild i affärens välputsade skyltfönster: rena rama Norman Rockwell-tavlan, Bondhustru besöker staden med sina barn.

Där står hon i sin blå yllekappa, liten men stark. Hon har 9

stålbågade glasögon som hela tiden halkar ner på hennes korta näsa och hennes raka, axellånga, bruna hår är samlat i en låg hästsvans i nacken. Hon har rosiga kinder, ser trevlig ut och är rak i ryggen, men är inte direkt någon skönhet.

Hennes fyra barn ser också friska och prydliga ut. Den mörkhårige pojken har på sig en yllemössa och en ren overall. De linblonda tvillingflickorna i röda klänningar och rutiga jackor vänder sig bort från skyltfönstret och den minsta, fräkniga flickan har en sliten, brun teddybjörn instucken under armen.

Fordonet vänder framför baptistkyrkan längst bort på gatan och jag kan precis urskilja en klarröd motorcykel och en sidovagn i samma färg. Föraren, som är klädd i svart läder och har en röd halsduk, rusar motorn och kör tillbaka mot oss. Han ställer sig upp på sätet som en cirkusartist och gör honnör när han kör förbi. ”Oj!” ropar Danny.

Motorcyklisten stannar på bron över Hope, rusar motorn igen och far som ett skott tillbaka mot staden. Han stannar med skrikande hjul framför torrvaruhandeln, stänger av motorn, tar långsamt av sig hjälmen och skyddsglasögonen och skakar ut sina svarta lockar. ”Mamma!” viskar Mira och kramar min arm. ”Det är en kvinna!”

Den kvinnliga motorcyklisten, som har stora, bruna ögon och hud i samma färg som ett nyfött rådjurskid, ställer sig med ena handen på höften och snurrar runt skinnhjälmen i dess rem.

En smal, blond pojke med ljusblå ögon sitter kutryggig och allvarlig i sidovagnen. ”Bitsy!” tjuter jag medan jag tar ett skutt ner från den höga trottoaren och nästan faller framlänges ner i gatan. ”Du är hemma!”

10

Har du någonsin återförenats med en gammal vän som varit din följeslagare under bistra tider och så känns det som om ni aldrig varit åtskilda? Så är det med Bitsy och mig.

Jag vänder blad i min dagbok. Det är en vacker bok som jag har haft i åratal, men den kommer inte att vara länge till. Trots att jag skriver med liten stil är boken nästan full.

När jag stod på Stengers apotek, då för flera år sedan, och fick syn på den präglade tulpanbuketten på bokens framsida var jag bara tvungen att skaffa den, så jag köpte tre stycken för min sista dollar! Det här var före Wall Street-kraschen 1929 och på den tiden hände det att jag hade en dollar.

Innanför den bruna läderpärmen, i övre hörnet på de linjerade sidorna, finns små illustrationer: en vallmo eller en ros, en padda eller en snigel – något levande. Boken har ett hänglås och nyckeln hänger i ett långt band runt min hals tillsammans med min guldklocka – fickuret som jag fick ärva av mrs Kelly, barnmorskan som blev min lärare såväl som min vän.

Mitt liv har inte alltid varit lätt och det var dagbokens vackra, tomma sidor som talade till mig. Dagboken känns som en vän jag kan prata med, en vänlig, känslig kvinna … någon som skrattar åt samma saker som jag och förstår mig när jag gråter.

Den här kvällen, efter att min man Daniel och barnen gått och lagt sig, sitter Bitsy och jag uppkrupna i soffan framför öppna spisen med min gamla beagle, Sasha. ”Vad fint ni har det”, säger Bitsy och tittar sig omkring. Jag rättar till glasögonen för att se samma sak som hon: en öppen spis med en stor, inramad spegel på spiselhyllan, ett piano, en sliten, blå bäddsoffa, två gungstolar och en ny, elektrisk golvlampa med brungul glasskärm.

11

Ovanför soffan hänger en oljemålning av mig som flicka, och överallt på väggarna sitter min mans inramade fotografier på kapplöpningshästar, arbetshästar och jakthästar. En röd trasmatta ger rummet värme och vid trappan står en braskamin. ”Lampan med glasskärmen är det första nytillverkade som Dan och jag har köpt sedan stora depressionen”, berättar jag. ”Det är vad de kallar den numera, stora depressionen.” ”Nog var den deprimerande, alltid!” säger Bitsy med ett skratt. ”Jaha, var i helsike har du hållit hus?” undrar jag. ”Du har inte ringt. Inte ens skickat ett vykort.” ”Vill du verkligen veta?” ”Det är klart! Och vem är pojken?” ”Hela historien?” ”Kanske kortversionen. Det har gått nästan tio år.” Jag börjar skratta, men slutar när jag ser min väns min. ”Vad är det?” frågar jag och rör vid hennes knä. ”Vad är det?”

Hon torkar sig i ögonen. ”Jag skäms så.” ”Berätta. Börja från början.” Jag sätter mig närmare och lägger armen om henne. ”Du lämnade West Virginia tillsammans med Byrd Bowlin, din hjärtevän, på natten efter att Ku Klux Klan kom till vår gård. Med tanke på vad som hänt kunde jag inte gärna klandra dig.”

Bitsy riktar sina bruna ögon mot lågorna. ”Byrd och jag vigdes av en fredsdomare en vecka efter att vi kommit till Philadelphia”, berättar hon. ”Jag vet att du trodde att vi redan sov ihop, men där tog du miste. Det enda vi gjorde var att kyssas, och inte mycket heller.

Till en början bodde vi hos min bror, Thomas, och han ordnade jobb åt Byrd som trådbusschaufför, men det visade sig att folk inte hade råd att åka buss i kristider. Eftersom Byrd var 12

nyanställd och dessutom svart förflyttades han till kraftverket där han fick skyffla kol.

Dagarna i ända skyfflade Byrd kol till vagnarna, men han slutade inom en månad. Det var lika illa som att arbeta i gruvan, sa han. Först letade han arbete varje dag, gick runt i staden och stod i kö på arbetsförmedlingen, men det fanns inga lediga jobb. Femtio procent av de färgade männen i Philadelphia var arbetslösa, trettio procent av de vita. Det såg säkert likadant ut överallt.

Thomas hjälpte oss, men Byrds stolthet fick sig en törn. Till slut fick jag jobb i en färgad kvinnas skönhetssalong – Sweet Pea’s Salon hette den. Vi kunde hyra en etta för bara tolv dollar i månaden.

För det mesta fick jag tvätta och olja in hår och sopa golvet.

Miss Evelyn, ägarinnan, kom från Harlem. Jag tror kanske inte att hon var utbildad kosmetolog, men hon visste sannerligen vad hon höll på med.

Byrd gillade det inte. Han sa att kvinnans plats var i hemmet och att han var mannen, så han borde arbeta. Det var då allting började gå utför. Så fort jag fick min lön tog han pengarna.

Han sa att han skulle köpa mat, men han spelade och söp upp alltihop.

Jag gömde pengarna i behån eller skorna, men han visste hur mycket jag tjänade och …” Hon kastar en blick på mig och torkar tårarna igen. ”Han befallde mig att klä av mig allt tills han hittade pengarna. Som straff tvingade han mig att sitta naken på det kalla golvet hela natten.” Hon tystnar och gnider sig om knäna som om hon fortfarande upplever smärtan. ”Åh, Bitsy!” säger jag. ”Vad hemskt. Varför kom du inte hem till mig?”

13

”Det ville jag egentligen, men Byrd lyssnade inte. Förresten hade vi inga pengar. Till slut sa jag upp mig. Tänkte att Byrd kanske skulle söka arbete igen om vi var panka, men det här var ju på trettiotalet. De flesta unga, färgade grabbarna satt bara på sina yttertrappor och drack öl eller spelade tärning.

Och så en dag hoppade han på ett godståg mot västkusten som en annan luffare. Sedan dess har jag inte hört något från honom … Mitt hjärta slets mitt itu.” Hon lägger handen mot bröstet och ser mig länge i ögonen. ”Mitt hjärta …”, säger hon en gång till, som om hon försöker hålla ihop det.

Jag säger inget på en stund. Sedan: ”Nu räcker det för i kväll.

Du är säkert trött. Du kan sova här på soffan. Du kan sova här för all framtid. Du har kommit hem nu, Bitsy. Nu är du hemma.”

14

2

23 november, 1941 Eftersom Bitsy och jag satt länge och pratade och jag sedan skrev i dagboken är jag trött den här morgonen. Klockan var över tolv när vi gick till sängs och jag hann inte ens fråga var pojken kom ifrån. Jag fick bara veta hans namn – Willie – och att hon ansvarar för honom.

Sasha skäller plötsligt som besatt utanför huset och barnen ropar: ”Mamma! Mamma! Det kommer en bil!”

Jag häver mig för snabbt upp från köksstolen och ger ifrån mig ett jämrande. Om jag är försiktig kan jag ibland resa mig nästan smärtfritt, men inte i dag. Mitt vänstra knä har inte varit sig likt sedan jag fick en spark när jag hjälpte min man att tuberkulintesta mr Dreshers kor. Det var fyra år sedan och vi var barskrapade, så jag lät bli att åka till sjukhuset i Torrington.

Vad hade de förresten kunnat göra?

När jag tittar ut genom fönstret ser jag en ny, vinröd Cadillac på träbron över Salt Creek. Jag känner inte igen fordonet, men eftersom jag är Union Countys barnmorska hör avbrottet inte till ovanligheterna. Det som förvånar mig är hur glänsande och flott den nya bilen är. ”Bitsy!” ropar jag till min vän, som bäddar sängarna på ovanvåningen. ”Det kommer folk, antagligen någon som söker barn15

morskorna.” Jag uttrycker mig som om vi har förlöst kvinnor tillsammans de senaste tio åren, när hon i själva verket bara assisterade mig i tio eller tolv månader. Det var 1929, samma år som börskraschen. ”Hur ska vi göra med barnen?” frågar hon. ”Vi kan inte ta dem med oss.” ”Nej, vi behöver inte åka någonstans. Såg du inte den lilla timmerstugan bakom huset? Dit kommer kvinnorna för att föda sina barn. Daniel och doktor Blum byggde den åt mig när vår familj blev större och vi adopterade tvillingarna. Nu måste vi nog sätta fart.” ”Ungar”, säger jag när vi kommer ut på verandan, ”tant Bitsy och jag går till barnstugan. Då vet ni vad som gäller. Stör oss bara om någon blöder eller om huset har börjat brinna.” ”Behöver vi mrs Kellys förlossningsväska?” frågar Bitsy. ”Den står redan i stugan.” Jag ler när jag inser att vi alltid hade läkarväskan med oss när vi skötte förlossningar tillsammans för över tio år sedan. ”Numera använder jag den bara vid hemmafödslar. Om kvinnorna kommer hit är stugan utrustad med allt vi behöver, förutom varmvatten … Det måste jag fortfarande bära ut från köket.” ”Ursäkta, behöver ni hjälp?” frågar jag när vi närmar oss bilen.

En man i snitsig, brun tweedkostym och brun hatt kliver ur, slår igen dörren och torkar sig i sin mycket skära panna. Kvinnan i bilen har en grön slokhatt som döljer hennes ansikte. ”Tack och lov. Är ni barnmorskorna? Jag heter Faye. Vi kommer från Pittsburgh och var på söndagsutflykt, men så fick min väninna, Opal, plötsligt värkar. Vi stannade till i Liberty, men de har inget sjukhus. Någon på Mountain Top Diner berättade om er. Problemet är att barnet kommer för tidigt. Opals läkare 16

på West Penn-sjukhuset säger att hon inte ska föda förrän i slutet av januari.”

Bitsy stirrar på mannen och vänder sedan blicken mot mig medan vi båda räknar ut hur mycket för tidigt barnet kommer.

Nästan två månader … om inte läkaren har misstagit sig. ”Jaha, ni har kommit rätt. Här på gården har vi ett litet förlossningshus som vi kallar för barnstugan. Vill ni se den?

Vad sägs om att ni går dit med Opal, så kan jag åtminstone undersöka henne och säga vad jag tror. Ni kanske hinner åka till Boone Memorial i Torrington.”

Bitsy har hunnit före. Hon hjälper redan Opal, som är afro­ amerikan, ut ur bilen och sedan går de vidare på den stenlagda gången mot stugan. Den blivande modern ser exakt ut som en ung Marian Anderson, den berömda färgade operasångerskan.

Jag kommer ifatt dem när de nått fram till farstun och samtidigt får Opal en värk. ”Åh, gullunge. Jag tycker så synd om dig”, säger mr Faye.

Hans resväska i skinn dunsar mot hans ben när han springer fram för att öppna dörren. Att döma av hans tjocka tweedkos­ tym, putsade skor och tjusiga bil är han en sofistikerad stadsbo.

Precis när vi har fått in Opal genom dörren stönar hon kraftigt och så går vattnet, men eftersom jag har förberett barnstugan för den här sortens fall tar jag några hopvikta trasor och torkar upp vätskan. Den är klar, vilket är bra. ”Herregud!” Opal viftar frenetiskt med ena handen, som om hon försöker jaga bort smärtan, och sedan lutar hon sig framåt med händerna på knäna. ”Det är något som kommer!” ttt

17

Bitsy, snabb som en vessla, viker undan täcket på dubbelsängen, slänger en handduk över lakanet och hjälper kvinnan att dra av sig de blöta underbyxorna. ”Ooooh!” brölar Opal och krystar. Jag tar ett paket med sterila gummihandskar för att kunna göra en vaginalundersökning, men får andan i halsen när jag ser en liten fot i mynningen. ”Jag tror att jag måste kräkas”, säger mannen och backar ut genom dörren. ”Det är enkel fotbjudning”, viskar Bitsy och nyper försiktigt i barnets blå fot för att se om blodcirkulationen fungerar. Barnet sparkar bort hennes hand – ett gott tecken. ”Vi måste få ut andra foten också”, säger jag. ”Jag har sett mrs Kelly göra det två gånger.”

Med raska steg går jag till skåpet och tar fram förlossningspaketet som jag steriliserade i ugnen för en vecka sedan. Medan min vän ser till att Opal ligger bekvämt rullar jag fram träbordet på hjul som vår vän, doktor Blum, snickrade ihop åt mig. Jag tvättar händerna och knyter upp paketet. I det ligger en samling med viktiga saker vi behöver under förlossningen (och några som vi hoppas att vi inte behöver).

Bitsy beter sig som om det här är vardagsmat för henne och lägger fram det nödvändigaste: sax, gummispruta, bomullstråd att skära av navelsträngen med och en skål till moderkakan.

Där finns också en behållare med olja som jag använder för att få barnet att glida ut samt utrustning för att sy ihop sprickor om det skulle behövas.

Iklädd gummihandskar sticker jag in ena fingret och lirkar fram det andra benet. Utan vidare glider resten av kroppen ut ända till navelsträngen. ”Det är en pojke, Opal”, säger Bitsy. ”Vi ser redan vad det är 18

för kön. Det här går jättebra!”

Innan jag hinner be om det har Bitsy flyttat fram patientens skinkor till sängkanten för att barnets tyngd ska hjälpa förlossningen framåt. Min assistent tar emot den lilla kroppen medan jag håller handen mot den nedre delen av patientens mage.

Precis som i alla andra sorters förlossningar måste huvudet vara framåtböjt under en fotbjudning. Min vän ler och jag ler också. Vi samarbetar precis som förr. ”En gång barnmorska, alltid barnmorska!” viskar jag. ”Vänster arm. Höger arm”, säger jag för mig själv när jag varsamt vänder på barnet och sedan lyfter honom tills hakan tittar fram och han kommer ut. ”Du klarade det, Opal!” säger jag till henne. Bitsy lindar snabbt in den lilla skrikande pojken och lägger honom på moderns bröst. ”Gudskelov”, viskar hon. ”Mår han bra?” ”Ja, hör bara så han skriker!” säger Bitsy. ”Frisk som en nötkärna.” ”Det är ett vackert barn, kära du”, säger jag tio minuter s­ enare när jag tar honom från hans mamma, väger honom på min hängvåg och gör en snabb undersökning. Han är tanig och lika brun som Opal, han har alla fingrar och tår och regelbundna ansiktsdrag. Jag känner på hans gom, som är hel, och ler när han suger på mitt finger. Om jag hade fått gissa skulle jag ha sagt att han har kommit några veckor för tidigt, men inte två hela månader.

Medan jag undersöker det nyfödda barnet hjälper Bitsy modern att ta av sig resten av kläderna och sätta på sig ett av de blommiga nattlinnena jag har lagt i stugan för den här sortens tillfällen. Sedan lägger vi det skrikande barnet på moderns bröst och vecklar ut en filt över dem.

19

Den nyblivna mamman rör mjukt vid hans kind. Han vänder huvudet mot henne och letar efter mjölk. ”Oj!” säger Opal förvånat. ”Vill han redan ha mat?” ”Ja. Alla varmblodiga djur är redo att äta så fort de fötts. Ett friskt människobarn skiljer sig inte från ett föl eller ett lamm, och även om du inte har särskilt mycket mjölk än kommer sugandet att få i gång produktionen.”

Ute på gården startar den vinröda Cadillacen med ett vrål.

Min vän och jag tittar på varandra och går bort till fönstret.

Vart kan han vara på väg? tänker jag. Vill han inte se sitt barn?

Två timmar senare har barnafadern fortfarande inte kommit tillbaka. ”Var håller han hus?” undrar jag halvhögt. ”Han kanske åkte tillbaka till Liberty för att köpa cigaretter eller fira med en öl?” gissar Bitsy.

Jag springer tillbaka till huset, där barnen lyssnar på Svarta Masken på radio. ”Från det förflutna hördes den fantastiska hästen Silvers dundrande hovslag! Svarta Masken rider igen!”

Willie, som ser ut att vara några år äldre än flickorna, har hittat tre burkar med Campbells kycklingsoppa i skafferiet och har ställt fram dem på diskbänken inför middagen. Han är en försigkommen liten herre, och eftersom min make, Daniel, är ute å yrkets vägnar har pojken uppenbarligen tagit över ansvaret. ”Hallå, ungar!” ropar jag från köket. ”Har ni uppfört er?” ”Ja, mamma!” skriker alla och återgår sedan till programmet. ”Tack för att du tog fram soppan, Willie. Jag ser till att ha färdigmat hemma för just den här sortens dagar. Jag kan också öppna en burk med våra egna inlagda tomater och det finns nybakat bröd och smör i skafferiet. Det föddes nyss en liten pojke i barnstugan – bara två och ett halvt kilo men frisk och kry. Såg du vart hans far åkte, mannen i den flotta bilen? Sa han något?”

20

Willie ger mig allvarsamt en hopvikt papperslapp och jag vecklar förbryllad upp den.

Det står bara: ”Tack för att ni skötte förlossningen. Var snäll och ta hand om Opal. Hälsa henne att jag älskar henne.” I det hopvikta papperet ligger fem tjugodollarsedlar, mer pengar än jag någonsin sett på en och samma gång. ”Kommer han tillbaka?” frågar jag.

Willie skakar på huvudet och hans ljusa hår faller ner i pannan. ”Han kanske åkte till stan för att köpa kläder och filtar till barnet.” ”Det tror jag inte.” ”Varför inte?” ”För att”, säger Willie sorgset, ”han inte såg mig i ögonen.”

23 november, 1941 Pojke född av ung, färgad flicka, Opal Johnson från Pittsburgh, som kördes till vår barnstuga av barnets far, en vit man vid namn Sonny Faye. Barnet påstods komma flera månader för tidigt och var en enkel fotbjudning, men Bitsy Proudfoot och jag tog hand om förlossningen utan besvär.

Barnet vägde 2 495 gram och började genast andas. Jag skulle gissa att han var nästan 36 veckor. Moderkakan kom ut spontant. Normal blodförlust. Inga sprickor i slidan.

Mr Faye lämnade hundra dollar och en lapp, och körde sedan iväg i sin glänsande, mörkröda cabriolet. Opal har inte gett barnet något namn än, men amningen har kommit i gång. ttt

21