9789180500296

beskyddaren simon scarrow

översättning

ingmar wennerberg

historiska media

Tidigare utgivna böcker i Silverörnserien: Legionären, Erövringen, Jakten, Upproret, Sveket, Profetian, Hotet, Centurion, Gladiatorn, Legionen, Konspirationen, Återkomsten, Blodsbröder, Druiderna, Segraren, Härskaren, Straffet, Förrädaren, Flykten

Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se

© Simon Scarrow 2021 The right of Simon Scarrow to be identified as the Author of the Work has been asserted by him in accordance with the Copyright, Designs and Patents Act 1988.

First Published in 2021

by HEADLINE PUBLISHING GROUP Originalets titel: The Honor of Rome Svensk utgåva © Historiska Media 2022 Översättning: Ingmar Wennerberg Omslag: Patrick Insole Omslagsbilder: framsida © Stephen Mulcahey/Trevillion Images baksida © FXQuadro/Shutterstock Sättning: Klara Rasmussen Tryck: ScandBook AB, Falun 2022 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN 978-91-8050-029-6

Till Jonathan Mills, som lärde mig historia och ingöt kärleken till ämnet jag har hyst ända sedan dess.

SYDÖSTRA BRITANNIEN 59 E. KR.

ICENER

Trinovantby

TRINOVANTER plats för karta Veterankolonin i Camulodunum

Londinium

GAL­LIEN

N 0 0

25

50 50

75 romerska mil 100 kilometer

LONDINIUM 59 E. KR.

plats Provins- för karta högkvarter

Malvinus anläggning

Flori d badh ius us

Mot Camulodunum

Värdshuset Hunden och hjorten Lage rdistr ikt

TAMESIS

Tempel

N 0 0

0,25

0,5 romerska mil 0,5

1 kilometer

BEFÄLSORDNING, BRITANNIEN 59 E. KR. GAIUS SUETONIUS PAULINUS (Guvernör i Britannien)

CATUS DECIANUS (Prokurator)

LÄGERPREFEKT RAMIRUS (Högste magistrat, pensionerad)

Tribun Salvius

←

Vid högkvarteret i Londinium

←

Vid veterankolonin i Camulodunum

Centurion Macro (pensionerad?)

PERSONGALLERI

Centurion Macro – en romersk hjälte som hoppas på en fridfull pensionärstillvaro i Britannien. Det är åtminstone vad han har ställt in sig på …

Petronella – Macros hustru, som ser fram emot detsamma Besättningen på fraktfartyget Delfinen Androcus, Hydrax, Barco, Lemulus – en spänd besättning som seglar i riskfyllda farvatten …

Parvus – en skeppsgosse som är modig som ett lejon På värdshuset Hunden och hjorten Portia – Macros mor och affärspartner; en entreprenör med tänder och klor …

Denubius – hennes alltiallo, och mer därtill Vid provinshögkvarteret i Londinium Tribun Salvius – en ung aristokrat som ser fram emot att få återvända till Rom Prokurator Decianus – en byråkrat som fallit i onåd och skickats till Britannien som straff Guvernör Paulinus – en karriärist som försöker skapa sig ett namn genom att fullborda pacificeringen av Britannien

9

Gängen i Londinium Malvinus – ledaren för ”Skorpionerna”; en man som lägger fram erbjudanden det är farligt att säga nej till Pansa – Malvinus närmaste man Cinna – leder gänget ”Cinnas knivar”, som han hoppas ska bli stadens mäktigaste Naso – en medlem i Cinnas knivar med en illvillig sida Vid veterankolonin i Camulodunum Ramirus – en pensionerad lägerprefekt som ser fram emot att supa bort sina återstående år i lugn och ro Cordua – Ramirus hustru Tibullus – befälhavande officer i en isolerad utpost inte så långt från Camulodunum Laenas, Herennius, Ancus, Vibenius – pensionerade veteraner som är beredda att dra i strid en sista gång Cardominus – en inhemsk vägvisare som inte kommer överens med de infödda Mabodugnus – en ålderstigen trinovanthövding Icenska kungligheter Prasutagus – icenernas konung, som tragiskt nog har drabbats av en dödlig sjukdom Boudica – Prasutagus hustru, som med kraft försvarar stammens intressen Besökare från Rom Prefekt Cato – centurion Macros bäste vän; en erfaren soldat som kommit till Britannien utan tillstånd Claudia Acte – Catos käresta och före detta älskarinna till kejsar Nero, som tror att hon dött i exil Lucius – son till Cato och hans avlidna hustru Cassius – en byracka med vildsint utseende och en osläcklig aptit 10

Övriga Gajus Torbulo – en bärare med sinne för affärer Camillus – en värdshusvärd på vägen mellan Londinium och Camulodunum Gracchus – ägare till ett garveri i Londinium; blir skinnad av stadens gäng

11

I

Floden Tamesis, Britannien, januari 59 e. Kr. ”Där kommer en båt”, sa centurion Macro och pekade längs floden.

Den kyliga vinden fick de gråspräckliga lockarna ovanför hans panna att darra där han stod och kisade ut över vattnet. De andra ombord på Delfinen vände sig om och fick syn på en liten, låg farkost som roddes fram av fyra män medan tre andra satt i aktern och ytterligare en stod i fören och höll sig i ett rep. Båten hade precis rundat en krök på Tamesis en kvarts mil* bort och närmade sig fort. Macro bedömde snabbt att den snart nog skulle hinna ifatt det långsamma handelsfartyget som höll på att föra hans hustru och honom själv uppströms mot Londinium. Fastän männen inte bar rustningar och Macro varken kunde se spjut eller andra vapen var det något med deras beteende som fick nackhåren att kittla varnande. ”Är vi illa ute?”

Han vände sig mot sin hustru, Petronella, en kraftigt byggd kvinna med ett ovalt ansikte omringat av mörkt hår som bara var en aning kortare än Macro. De hade känt varandra i några år nu och hon visste att Macro, trots att han lämnat armén, hade skarpa och slipade sinnen som upptäckte alla eventuella faror. * Den mil som avses här och i det följande är den romerska, det vill säga 1 478,5 meter. Övers. anm.

13

”Det betvivlar jag – men det är bäst att ta det säkra för det osäkra, eller hur?”

Han lämnade Petronella, som stod kvar och iakttog båten som närmade sig, och vände sig till handelsfartygets kapten med ett obekymrat tonfall. ”Kan jag få ett ord med dig, Androcus.”

Kaptenen uppfattade den varnande glimten i Macros blick och följde honom till aktern, där deras bagage låg under ett getskinn.

Macro drog undan överdraget och lossade spärren på kofferten med hans utrustning. Sedan sträckte han ner armen och fiskade upp sitt vapenbälte, som han hastigt spände fast runt kroppen och justerade så att svärdet hängde på sin vanliga plats vid hans höft. Han överräckte ett reservsvärd till Androcus. ”Ta på dig det.”

Kaptenen tvekade och blickade mot båten som närmade sig. ”De ser relativt harmlösa ut. Behöver vi verkligen vapen?” ”Förhoppningsvis inte. Men min erfarenhet säger mig att det är bättre att ha dem till hands och inte behöva dem än att sakna dem när de behövs.”

Androcus tänkte för ett ögonblick igenom uttalandet innan han tog emot bältet och skyndsamt spände fast det runt sin smala midja. ”Och vad gör vi nu?” ”Nu får vi se vad de gör.”

En blek sol sken genom det grå diset och gav ett dystert ljus åt floden och det karga landskapet runtomkring. Ljudet av plaskande åror nådde människorna ombord på handelsfartyget. Båten höll sin kurs och passerade den större farkosten med knappt trettio fots avstånd. Macro märkte hur mannen i fören drog med blicken över fartygsdäcket och hastigt noterade den synliga lasten innan han såg på Macro och Androcus. Precis som de andra var han klädd i mantel och hans hår var bundet med en läderrem i nacken.

Macro harklade sig, spottade över sidan och höjde handen i en hälsning så att männen i båten tydligt kunde se svärdsskaftet som stack upp ur sin skida. ”God dag, mina vänner. Det är en kylig eftermiddag här ute på floden, inte sant?”

14

Mannen i fören nickade och flinade medan han muttrade en order till sina kamrater på sitt modersmål. Männen vilade på årorna och farkosten saktade omedelbart in. ”Ja, ganska kylig.” Han hade övergått till latin med kraftig brytning. ”Ni på väg till staden?” ”Det stämmer”, svarade Androcus. ”Och ni?”

Mannen pekade uppströms. ”En fiskeby några mil åt det hållet.

Ser fram emot middagen. Må flodguden skydda er.”

Han förde fingret till pannan i en avskedshälsning och sa sedan något mer på sitt tungomål till männen vid årorna. De började ro på nytt, och den lilla båten fortsatte längs floden med ett ryck och lämnade en virvlande kölvattensfåra bakom sig.

Androcus drog en lättnadens suck. ”Det verkar som om vår oro var obefogad.”

Macro blickade efter båten som pilade iväg mot nästa flodkrök. En dimma spred sig från vassruggarna utmed strandkanten och båten försvann utom synhåll innan den nådde svängen. ”Jag är inte så säker. Vad tror du de har för anledning att vara ute på floden en så här kall vintereftermiddag?” ”Hur skulle jag kunna veta det? Vissa kanske frågar sig detsamma när de ser en kapten komma hit från Gallien så här års.”

Macro funderade. ”Den där byn han nämnde. Känner du till den?”

Androcus skakade på huvudet. ”Det finns flera byar utmed floden, men ingen så nära som han påstod.” ”Är du säker?”

Kaptenen såg förolämpad ut. ”Jag har bedrivit handel mellan Londinium och Gesoriacum i fem år nu. Jag känner Tamesis som min egen ficka. Och jag är helt säker på att närmaste by är minst tio mil bort, centurion. Det är förstås mycket möjligt att det finns en och annan mindre bosättning vid bäckar som rinner ut i floden. Men inte såvitt jag vet.” Han vände sig om och tittade i samma riktning som båten försvunnit. ”Du kan ha rätt. De där männen såg inget vidare ut.”

15

”Verkligen inte.” Macro fnös. ”Jag tror det kan uppstå problem.

Det vore farligt att stanna för natten.” ”Ska vi segla i mörker, menar du?” Androcus skakade på huvudet. ”Inte en chans.” ”Du sa att du känner till floden.” ”Ja, i dagsljus.” ”Det är samma flod om natten”, invände Macro. ”Jag har fullt förtroende för att du kan föra fartyget på betryggande avstånd från de där männen. Vad är det värsta som kan hända? Om vi går på grund är det väl bara att vänta tills tidvattnet lyfter oss?” ”Om vi seglar in i en lerbank i hög hastighet kan smällen knäcka masten.” ”Ta det lugnt, då. Och även om du förlorar masten så är det bättre än att flodpiraterna tar fartyget, lasten, besättningen, passagerarna och ditt liv.”

Kaptenen gned sig på hakan. ”När du uttrycker det så där …” ”Det är precis så jag uttrycker det. Vi måste fortsätta.”

Macro vände sig om och stegade tillbaka över däcket till sin hustru. Han log lugnande mot henne. ”Vi kommer inte lägga till vid flodbanken i kväll.” ”Varför inte? Har det med de där männen att göra?” frågade Petronella lurigt.

Han nickade. ”För att vara på den säkra sidan.” ”Är de farliga?” ”Vi bör inte dröja oss kvar och ta reda på det.” Han funderade snabbt och ropade till Androcus. ”Har du och dina grabbar några vapen?” ”Några yxor och knivar. Och koffernaglarna.” ”Och rustningar?” ”Vi är sjömän, centurion, inte soldater. Varför skulle vi ha rustningar?” ”Du kan ha en poäng”, medgav Macro. ”Se bara till att dina mannar är beväpnade, och håll korpgluggarna öppna nu när vi fort16

sätter. Om de anfaller oss kommer det bli en kamp på liv och död.

Pirater lämnar inte gärna ett vittne i livet, och de visar ingen pardon. Är det uppfattat?” Han svepte med blicken över besättningen för att försäkra sig om att alla förstod allvaret i situationen. ”Och jag?” sa Petronella.

Macro betraktade henne tankfullt. Hon må vara kvinna, tänkte han, men han hade sett henne däcka mer än en man med ett rejält knytnävsslag sedan de träffades. Hon var lika ursinnig och kraftfull i strid som de flesta män han känt. Han pussade henne på kinden. ”Försök att inte ha ihjäl för många av våra egna i mörkret, bara.”

Medan vintersolen sjönk mot horisonten höll fartygets besättning och passagerare utkik efter minsta tecken på fara från vassruggarna utmed flodens sidor. ”Bytte vi verkligen vårt behagliga liv i Rom mot det här?” sa Petronella och tecknade mot det ödsliga landskapet. Tamesis var en tidvattenflod, och vid ebb blottlades stora lerbankar. Bortom vassen vid vattenbrynet skymtade låga kullar med taggiga snår och träd som tappat sina blad.

Hon skakade på huvudet och sjönk ner i mantelns pälskrage medan Macro ryckte på axlarna. Efter att han tagit avsked från armén knappt två år tidigare hade de gett sig av mot Britannien men tvingats stanna flera månader i Massillia sedan Petronella blivit sjuk.

När hon återhämtat sig hade Macro varit mån om att fullborda resan så fort som möjligt, även om det innebar att de måste korsa havet mitt i vintern. Utöver den generösa bonusen han fått från den kejserliga kassan som tack för många års trogen tjänst hade han också erhållit lite mark vid den kejserliga kolonin i Camulodunum. Det var mer än tillräckligt för en behaglig framtid, tänkte han med ett leende. ”Äh, så illa är det inte här”, svarade han. ”Inte?” Hon tittade på honom och höjde ett ögonbryn. ”Varför vill Rom ha de här … myrmarkerna som provins?”

17

Macro skrattade så att hans ansikte fårades och de många ärren på hans hud blev tydligare. Han lade armen om hennes axlar och drog henne till sig. ”Du har inte sett området när det är som bäst.

På sommaren är det helt annorlunda. Här finns bördiga åkrar och skogar som kryllar av vilt. Handelslederna från resten av imperiet öppnar dörren till allehanda bekvämligheter.” Han nickade mot de halmklädda vinkrukorna som packats tätt i lastrummet. ”Om några år kommer Britannien vara precis som alla andra provinser. Tro mig.

Eller hur, Androcus?”

Kaptenen, som stod på det lilla upphöjda däcket i fören och spanade ut över floden, vände sig om och nickade. ”Ja. Trafiken mellan Britannien och Gallien blir tätare för varje månad. Vänta bara tills ni får se Londinium, fröken. Det stället har förvandlats från handelsstation till storstad på bara några år. Visst, för tillfället är det lite ruffigt där, men när saker och ting har lugnat sig kommer det vara en toppenplats.” ”Hmff”, muttrade Petronella och vände blicken mot den dystra dimtäckta leran som bredde ut sig åt alla håll.

Macro rynkade pannan och drog långsamt efter andan. Han anade att det inte fanns mycket han kunde säga för att förbättra situationen. Så var det med kvinnor, tänkte han för sig själv. Om man inte kunde läsa deras tankar och säga det de ville höra var det bäst att hålla tyst. Tystnad kunde dock leda till anklagelsen att män var kalla, okänsliga vildar som var oförmögna att ge sina hustrur stödet de behövde. Macro, som var van vid slagfältets logik, förbryllades över att det inte fanns någon vinnande strategi i sådana situationer. Kvinnor överflyglade helt sina män och det enda alternativet som återstod var att slå till reträtt och stoiskt förbereda sig för slutet.

Kaptenen spanade mot en molnbank som närmade sig österifrån. ”Jag hoppas att det inte blir snö.”

Macro följde hans blick och nickade. Det skulle mörkna om någon timme och han gillade inte tanken på att behöva tillbringa ytterligare en iskall natt på fartyget.

18

”Så vad väntar på er i Londinium?” frågade Androcus. ”En kommendering i legionerna?”

Macro skakade på huvudet. ”Jag är färdig med soldatlivet. Jag och hustrun har kommit hit för att tjäna lite pengar och leva ett behagligt liv nu när jag har gått i pension. Jag är delägare i ett värdshus.

Min mor har drivit det i några år.” ”Jaså, vilket då? Jag kanske har hört talas om det.” ”Stället heter Hunden och hjorten. Det har ett bra läge relativt nära floden. Enligt min mor går affärerna bra.” ”Hunden och hjorten … Nej, jag kan inte påstå att jag känner till det. Men jag stannar sällan särskilt länge i Londinium. Jag nöjer mig med att lasta ur och ta ombord nästa last innan jag seglar tillbaka mot Gallien. Ibland sveper jag en bägare på någon krog vid kajen.” ”Om du vill prova mitt ställe så bjuder jag på första glaset”, sa Macro kamratligt. ”Tack, herrn.” Androcus log. ”Det tackar jag nog inte nej till.”

En rörelse bland vassen utmed den närmaste flodbanken fick dem båda att titta dit. Strax därpå flög en skärrad häger upp i luften och susade iväg över vattnet. De två männen utväxlade lättade leenden och återgick till sin vaka.

Temperaturen sjönk drastiskt så fort skymningen övergick i natt.

Androcus, som oroade sig för att gå på grund i mörkret, beordrade sin besättning att ta in två rev för att sakta ner skeppet. Delfinen gled vidare uppströms mitt i Tamesis breda fåra. Macro tyckte att det gick olidligt långsamt, och han förbannade den försiktige Androcus som inte ville fortsätta för fullt segel. Det var dock hans fartyg, och Macro visste bättre än att försöka säga åt kaptenen hur han skulle sköta sitt jobb. Dessutom behövde han hålla utkik efter fara. Om en strid utbröt skulle han vara den ende ombord med erfarenheten för att hantera situationen; han hade inget större förtroende för att besättningen skulle klara av att besegra ett gäng flodpirater som var vana vid mord och plundring.

19

Petronella stod bredvid honom och svingade en koffernagel för att känna på dess tyngd. Macro lade armarna om henne och höll henne tätt intill sig ett ögonblick innan han viskade lågt i hennes öra. ”Om någonting händer och det går dåligt för oss, ta dig härifrån bäst du kan. Även om det innebär att du måste hoppa överbord och simma. När du kommer i land, bege dig till min mors värdshus.

Hon kommer ta hand om dig.”

De stod tysta och höll precis som kaptenen och hans besättning utkik efter några spår av båten som passerat dem för knappt två timmar sedan. ”Titta där”, sa Macro och pekade mot den södra banken. I dunklet kunde han urskilja två gestalter som kommit ut ur den förkrympta undervegetationen och klättrat upp på en liten höjd med utsikt över floden. Figurerna stannade och spanade mot Delfinen innan de började springa mot buskarna nedanför kullen, där de försvann utom synhåll. ”Vad sysslar de med?” frågade Androcus. ”Jag misstänker att de förföljer oss. Om du har något sätt att få den här baljan att gå fortare är det nog dags att prova det nu.”

Kaptenen höjde hastigt handen innan han svarade. ”Det är nästan vindstilla. Det är tidvattnet som gör grovjobbet just nu. Och eftersom de där piraterna har en lättare farkost kommer de ha nytta av det om de anfaller.”

Rädslan i hans röst var påtaglig, och Macro vände sig mot honom och grep tag i hans axlar. ”Hör på”, sa han lågt men häftigt. ”Om det blir strid kommer din besättning förlita sig på sin kapten. Det är du som måste föregå med gott exempel på skeppet. Så ta ett djupt andetag och ta dig samman, Androcus.” Han lättade på greppet och klappade mannen på armen. ”Dessutom har du mig, och jag har sett fler strider än de flesta. Jag är nog lite vassare än en simpel träsk­ bandit med en flodbåt. Om du bara håller nerverna i styr ska vi nog ta oss igenom det här och komma fram till Londinium i säkerhet.

Uppfattat?”

20

”J-ja.” Kaptenen harklade sig. ”Jag ska göra min plikt.” ”Bra.” Macro småskrattade lugnande. ”För tillfället behöver du bara se till att vi tar oss fram på floden så fort som möjligt.”

Androcus gick bort till besättningsmännen, som stod vid relingen och iakttog den södra flodstranden på jakt efter ytterligare spår av piraterna. Kaptenen beordrade dem tyst att skaka ut ett av reven. Ögonblicket efter rasslade det till av läder och ett svagt flapp hördes när brisen fyllde seglet och vattnet började gurgla utmed kölen. När Macro blickade mot flodbankarna kunde han konstatera att fartyget gick fortare nu. På himlen rullade tjocka moln in från öst ovanför ett större mörker som vittnade om regn eller snö. Med lite tur skulle vädret göra det svårare för piraterna att hitta dem i mörkret. Å andra sidan, tänkte Macro, så kunde vädret också dölja ett fiendeskepp fram till sista ögonblicket. Med tanke på det bestämde han sig för att det var bäst att prata med besättningen medan de fortfarande hade tid att tänka klart. ”Grabbar.” Han talade precis tillräckligt högt för att besättningen skulle kunna höra honom tydligt. ”Jag skulle vilja ha ett ord med er. De där piraterna lär tro att Delfinen bara är ett vanligt fraktfartyg, med en besättning de enkelt kan övermanna. De kommer räkna med att vår skräck försvagar oss och försämrar vårt motstånd. Det kommer vara deras bästa vapen mot oss. Så vi måste visa dem att vi inte är rädda. Om de ger sig på oss vill jag att ni ger dem ett så våldsamt bemötande ni kan. Och vi ska inte vänta med striden tills de kommer ombord. Leta upp något ni kan kasta på asen så fort de närmar sig. Och om de lyckas ta sig ombord så möter vi dem vid relingen och bankar dem i skallen innan de får foten över sidan. Om ni får lust att springa från striden, kom ihåg att det inte finns någonstans att gömma sig. Vi kan antingen köra iväg dem eller stupa i strid, förstår ni?”

Han gjorde en paus och drog blicken över de mörka skepnaderna som stod framför honom. Skeppsgossen hade stannat vid styråran. Macro drog sig till minnes vad han hade lärt sig om besätt21

ningen under den korta sjöresan från Gallien. Kaptenen hade en förste styrman som hette Hydrax – en kraftig, godmodig man som verkade vara en kompetent sjöman. Han hade en yxa nedstoppad under sitt breda läderbälte. Bredvid honom stod två andra matroser, Barco och Lemulus, som varit vänliga och hjälpsamma mot de två passagerarna. Barco hade beväpnat sig med en kraftig båtshake och hans kamrat med en koffernagel. Kaptenen hade Macros extrasvärd och stod med handen stödd mot svärdsknappen. Macro insåg plötsligt att skeppsgossen var den ende han inte kunde namnet på.

Grabben, som inte var mer än tolv eller tretton, hade inte sagt ett ord på hela resan och bara tilltalats som ”gossen” när de andra pratat med honom. ”Grabben”, ropade Macro till honom. ”Vad har du för vapen?”

Skuggan i aktern förde sin lediga hand till sidan. Det skrapade lågt och när han höjde armen igen kunde Macro urskilja en dolk. ”Bra”, svarade Macro. ”Då vet vi alla vad vi ska göra.” ”Och er hustru?” sa Androcus. ”Jag kommer mata dem med deras egna pungkulor”, morrade Petronella hotfullt, och Macro hörde till sin belåtenhet hur männen skrattade. Gruppen tycktes vara så redo för strid som en grupp civilister kunde bli.

Något nuddade vid hans panna, och när han tittade upp kunde han se små partiklar virvla i mörkret. Det blev alltså snö, inte regn.

De första små kornen ersattes snart av stora, fjäderliknande flingor som lade sig på däck och det vaksamma sällskapets mantlar. Efter bara några ögonblick täcktes det mörka virket högst upp i Delfinens riggning av ett tunt lager snö. Macro var tvungen att skugga ögonen när han spanade ut över vattnet, och när snön blåste mot hans ansikte blinkade han. ”Ser du något?” frågade Petronella. ”Inte mycket, men det kan å andra sidan inte de heller.”

Den fallande snön hade en dämpande effekt på alla ljud runt fartyget. De yrande kornen på alla sidor gjorde det omöjligt att ens 22

skymta bankarna bortom flodens mörka yta, och det kändes som om farkosten skurits av från omvärlden och drev planlöst. ”Vi måste ta ner seglet”, sa Androcus. ”Vi famlar i blindo och jag ser inte längre än femtio fot fram. Om vi går på grund nu kommer vi förlora masten och kanske rentav hela fartyget samt lasten om det går hål på skrovet.” ”Ligg kvar på samma kurs”, sa Macro bestämt. ”Bara lite till. Tills snöstormen avtar.” ”Men hur vet vi att den kommer avta? Det är för farligt.”

Kaptenen vände sig mot sin besättning och skulle precis ropa ut en order när snöstormen avtog. Nu kunde de återigen se Tamesis stränder på båda sidor. Av ren tur snarare än nautisk förmåga tycktes Delfinen ligga nästan mitt i flodfåran, och det verkade inte finnas någon risk för att gå på grund som Androcus hade befarat. Framför dem drog sig det mörka bandet som utmärkte snöstormen raskt tillbaka.

Sedan dök piratskeppets mörka silhuett upp ur snön. Det var på väg i vinkel mot Delfinens bana, och besättningsmännen arbetade hårt vid årorna medan deras ledare manade dem att knappa in på bytet.

23