Ludvig XIV Andreas Marklund
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Andreas Marklund 2022 Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Omslag: Lönegård & Co Omslagsbilder: Ludvig XIV i kröningsmundering, avbildad 1701 av Hyacinthe Rigaud Solkungen som solguden Apollon i Den kungliga baletten om natten, uruppförd 1653, Wikimedia Commons Tryck: Latgales Druka, Lettland 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-8050-020-3
Innehåll Sista solnedgången över Versailles
7
Guds gåva
14
Riket han ärvde
22
Fronderande fasor
30
Apollons kröning
41
Kung men inte högste chef
48
Plikt och kärlek
57
Ensamt majestät
65
Kungen sätter ner foten
76
En förtrollad plats
81
En helt vanlig dag i solkungens liv
92
Hommes de confiance
105
Den maskerade fången och giftkokerskan i Paris
114
De eviga krigen
124
Hustru nummer två
137
De sista svåra åren
144
Döden och evigheten
150
Litteratur
155
Sista solnedgången över Versailles Slottet i Versailles, augusti 1715
det var en svart fläck på vänster fot som förebådade slutet för Ludvig XIV, Frankrikes storslagna och legendomspunna envåldshärskare – för eftervärlden känd som Le Roi-Soleil eller ”Kung Sol”. Vid det laget var han 76 år fyllda. Ja, faktiskt var det blott några veckor kvar till solkungens 77:e födelsedag, den 5 september 1715. Så länge skulle han emellertid inte leva. Det var inte bara ett människoliv utan en historisk epok som närmade sig sitt slut. Ludvig XIV hade bestigit tronen redan som fyraåring 1643, då fadern Ludvig XIII rycktes bort i tuberkulos. Förvisso var det först i början av 1660-talet – efter läromästaren kardinal Mazarins bortgång – som Ludvig XIV på allvar övertog regeringsmakten. Men han hade ändå lyckats förändra Frankrike 7
ludvig xiv
i grunden och gjort landet till Europas ledande stormakt. Utrikespolitiskt hade en viss försvagning börjat anas i början av 1700-talet, och statens finanser var inte längre vad de en gång hade varit. Frankrike var dock fortfarande den naturliga utgångspunkten för all europeisk diplomati och stormaktspolitik, och på det kulturella området var hegemonin obestridlig. Musiken, litteraturen, arkitekturen och den spirande europeiska samhällsdebatten, inklusive fröet till den senare så omvälvande upplysningstiden – alla hade de en fransk slagsida, med franska som huvudspråk och franska referensramar. Ludvig XIV:s regentperiod är därför laddad med en särskild status i fransk historieskrivning, där den ofta beskrivs som le grand siècle – Frankrikes stora sekel. Men under sensommaren 1715 hann tiden alltså i kapp den dynamiske monarken. Då hade Ludvig XIV på sätt och vis redan passerat sitt existentiella förfallodatum. Han hade överlevt sin drottning, mängder av älskarinnor och hela tre tronarvingar. Sorger och bekymmer förmörkade hans tillvaro, och det blev allt svårare att upprätthålla den samlade, majestätiska värdighet som alltid hade varit solkungens signum. Hans hustru nummer två, madame de Maintenon, skrev till en väninna om det själsliga lidande som kungen kunde uppvisa bakom stängda dörrar: ”Jag tröstar honom om det behövs, torkar hans tårar, lindrar hans melankoli. Han börjar ibland att gråta okontrollerat eller är alldeles ifrån sig.” Det var kort efter en jakttur till lustslottet Châ8
sista solnedgången över versailles
teau-de-Marly som Ludvig XIV plötsligt fick väldigt ont i vänster ben. Det var den 10 augusti 1715. Enligt hovets livläkare Guy Fagon rörde det sig förmodligen om ischias eller någon form av höftskada. Kungen hade skumpat runt på tvivelaktiga skogsvägar i en lättare vagn, och naturligtvis fanns det gränser för de påfrestningar som hans åldrande benstomme kunde utsättas för. Smärtorna behandlades med varma omslag och kungen ordinerades att dricka burgundiskt vin utblandat med vatten, i stället för att som brukligt skölja ner sina måltider med champagne. Ymniga svettningar kunde också göra susen. Ludvig XIV bäddades ner under tjocka dunbolster och baddades under natten av sina kammartjänare. I några dagar fortsatte Ludvig XIV med sitt vanliga program. Där var morgonmässa, möten med statskonseljen, audienser och exklusiva aftonkonserter med kungens egen kyrkokör och kammarensemble. Smärtorna i benet ville emellertid inte släppa och kungen fick transporteras i bärstol mellan lokalerna. Fyra medicinska experter hämtades från Paris för att genomföra en noggrannare undersökning. De drog slutsatsen att det rörde sig om en febersjukdom, vilken företrädesvis behandlades med åsnemjölk och kininvatten. Livmedikus Fagon, som hade högsta rangen i detta höglärda sällskap, förhöll sig skeptisk till just åsnemjölken. I stället fick kungen en rejäl skål buljong och fortsatt behandling med varma omslag. Det var den 19 augusti som kungens chefskirurg, Georges Mareschal, upptäckte missfärgningen på vänster fot. 9
ludvig xiv
Det var ett dåligt tecken. Särskilt illavarslande var att Mareschal, som var en rutinerad fältskär, kunde konstatera att det missfärgade området växte. Efter ett par dagar var närmast hela foten svart. Dessutom hade den börjat utsöndra en härsken stank, samtidigt som det var tydligt för alla på slottet att solkungens allmänna hälsotillstånd försämrades från dag till dag. För att lindra smärtorna nersänktes han i ett ångande bad med upphettat burgundvin och aromatiska läkeörter. Läkarna från Paris gjorde återbesök och insisterade ånyo på åsnemjölk. Denna gång fick de gehör för sina krav. Det enda synliga resultatet var dock att åsnemjölken tycktes förvärra kungens yrsel. Samtidigt kom en handfull fältkirurger till Versailles för att undersöka kungens onda ben. De var kallade av Mareschal som misstrodde läkarna och deras lärda men trevande diagnostiseringar. Mareschal hade sin egen teori om den missfärgning som nu hade spridit sig över vaden och redan börjat förgrena sig ovanför kungens knä. Kirurgkollegorna bekräftade hans värsta farhågor – det var kallbrand som låg bakom den illaluktande missfärgningen. Solkungens vänsterben hade börjat ruttna. Det var för sent för amputering, ansåg kirurgerna. Det bästa man kunde göra var att lindra plågorna, så att Ludvig XIV kunde koncentrera sig på att göra själen redo för det oundvikliga. Detta var på söndagen den 25 augusti. Kungen låg till sängs och var kraftigt försvagad efter en natt av gruvliga plågor. Ändå var han klar och samlad då 10
sista solnedgången över versailles
han mottog beskedet om sitt terminala tillstånd. Kungen ville gärna veta hur länge han hade kvar. Det var en hel del som måste klaras av innan ridån fick gå ner. Det var Mareschal som svarade: ”Sire, vi kan hoppas till onsdag.” Nu blev det bråttom. För det första fanns det vissa regler och procedurer som den döende förväntades följa för att säkra själens salighet. Man talade om ars moriendi eller konsten att dö. Där var synder som skulle bekännas, böner som skulle läsas och heliga sakramenten som skulle genomgås. Därutöver kom alla personliga avsked med den döendes nära och kära. För det andra hade Ludvig XIV ett kungarike som skulle överlämnas i säkra händer. Den döende kungens sängkammare förvandlades till ett slags levande mausoleum. Slöjor av rökelse svävade runt sängen och kammarorkestern spelade stilla kyrkomusik. Hela tiden hördes mumlande böner från prästerna. Kungen passerade in och ut ur medvetet tillstånd, men talade klart och redigt till de besökare som fick tillträde till dödsbädden. Förutom hovdignitärer, ministrar och viktiga rådgivare syntes det som fanns kvar av solkungens onekligen något yviga familj: döttrar och bastardsöner, barnbarn och barnbarnsbarn, syskonbarn och olika typer av ingifta familjemedlemmar, som den illustra svägerskan Elisabeth Charlotte av Pfalz, hertiginna av Orléans – eller kort och gott Madame enligt dåtidens hovetikett. Madames son Filip II, hertigen av Orléans, var en särskilt viktig person i sammanhanget. På grund av den senaste tidens många dödsfall inom kungafamiljen var den utko11
ludvig xiv
rade tronarvingen, Ludvig XIV:s sonsonson, ännu blott fem år fyllda. Därför skulle det tillsättas en förmyndarregering under Filips ledning. Den 41-årige hertigen var nämligen inte bara kungens brorson, han var därutöver gift med en av kungens utomäktenskapliga men officiellt erkända döttrar, Françoise-Marie de Bourbon. Makten stannade inom familjen. ”Tjäna kronprinsen lika troget som du har tjänat mig och gör allt du kan för att bevara hans kungarike”, viskade solkungen till den blivande förmyndarregenten. Enligt Voltaire – den berömde franske historikern och upplysningsfilosofen – passade kungen dessutom på att avslöja hemligheten om den så kallade mannen med järnmasken, den maskerade fånge som 1703 hade avlidit i det ökända statsfängelset Bastiljen. Det var bara Filip som fick höra och hemligheten skulle vidarebefordras till nästa kung då denne ansågs gammal nog. Så var det dags för tronarvingen. Också han hette Ludvig och skulle senare bestiga tronen som Ludvig XV. År 1715 var han dock en knubbig femåring med lockigt hår och stora ögon. Han lyftes upp på sängen av sin guvernant, madame de Ventadour. Solkungen såg honom djupt i ögonen. Då han äntligen började tala var Ludvig XIV märkbart rörd av stundens storhet. ”Sötnos (mignon)”, började han: ”Ni kommer att bli en stor kung”, därpå följde en längre lista över goda råd till den blivande envåldshärskaren: Glöm aldrig plikten och skyldigheten mot Gud. Allt Ni har och äger är sprunget ifrån Honom. Gör allt Ni kan 12
sista solnedgången över versailles
för att upprätthålla fred med era grannar, och ta inte efter mig i min överdrivna kärlek för byggnadskonst och krig. Lyssna noga till alla goda råd och se till att Ni följer dem. Se till att förbättra folkets villkor, det är något som jag dessvärre har misslyckats med. Med denna känslomättade blandning av politiskt testamente och kunglig syndabekännelse tog Ludvig XIV avsked av sin efterträdare. Efter att ha kysst och omfamnat den lille befallde han att gossen genast skulle förflyttas från Versailles till det kungliga slottet i Vincennes. Det var inte passande att ha Frankrikes framtida kung i närheten av en döende. * Successionen var avklarad. Alla avsked likaså. Ludvig XIV riktade blicken mot evigheten. Under hela sin levnad hade han strålat som solen på världsteaterns stora scen. Nu samlade han alla sina kvarvarande krafter för att göra sorti under värdiga former, trots fasansfulla smärtor från en kropp i upplösning. I över 70 år hade han suttit på tronen i ett av Europas mäktigaste länder. Då Ludvig XIV slutligen andades ut hade han regerat i exakt 72 år och 110 dagar. Detta är den längsta regentperiod som ännu har dokumenterats i världshistorien – och det är detta långa och dramatiska liv som den här korta boken handlar om. 13
Guds gåva
solkungens födelse är naturligtvis omgärdad av myter och legender. Sant och visst är dock att Frankrikes drottning Anna av Österrike födde ett länge efterlängtat gossebarn den 5 september 1638. Det var ett välskapt exemplar på över fyra kilo och som redan vid födelsen var utrustad med två tänder – ett anmärkningsvärt faktum som gjorde att den unge kronprinsen tidigt började avverka ammor på löpande band. Födelsen firades med pompa och ståt. Där var kanonsaluter, fyrverkerier och sprudlande vinfontäner. Kyrkklockorna ringde över hela Frankrike. Vid storslagna tacksägelsegudstjänster med Te Deum och framvisningar av nattvardens heliga sakrament tackades Herren Gud av den franska staten för att ha bringat en tronarvinge till världen. Det som hade inträffat var ingenting mindre än ett mirakel. Nu kan naturligtvis varje barn som föds betraktas som 14
guds gåva
ett mirakel, men beträffande Ludvig XIV fanns extra stor anledning att tacka högre makter. Förutom själva det faktum att han var tronarvinge hade gossen blivit till inom ramarna för ett äktenskap som allmänt ansågs kallt och kärlekslöst – och som i över tjugo år hade misslyckats med uppgiften att producera kunglig avkomma. Detta hade länge varit en källa till oro och en hel snårskog av teorier och elaka rykten. Förvisso var det dokumenterat att det kungliga äktenskapet hade fullbordats under bröllopsnatten. Där fanns vittnen och bevismaterial i form av blodiga lakan. I ett tidigare skede av äktenskapet hade drottningen till och med varit gravid, hela fyra gånger faktiskt. Samtliga graviditeter hade emellertid slutat i missfall, vilket definitivt kan ha bidragit till den växande kyla som under en längre tid hade observerats mellan kungen och drottningen. Till saken hör också att Ludvig XIV:s föräldrar hade gift sig som fjortonåringar, efter att först ha varit trolovade i flera år. Det rörde sig med andra ord om ett klockrent tvångsäktenskap och ingick som sådant i en större fredsuppgörelse mellan ärkefienderna Spanien och Frankrike. Solkungens mamma var en spansk infantinna, äldsta barnet till kung Filip III och drottning Margareta av Österrike. Vid hovet hemma i Spanien hade hon egentligen varit känd som Ana Maria Mauricia, men då hon var furstinna av det spansk-österrikiska furstehuset Habsburg – och bland annat var barnbarnsbarn till den legendariske tysk-romerske kejsaren Karl V – fick hon 15
ludvig xiv
alltså heta Anna av Österrike som drottning. Hennes jämnårige make, som tillika var hennes kusin, var kung Ludvig XIII av Frankrike. Då äktenskapet inleddes hade den fjortonårige kungen nyligen blivit myndigförklarad. Officiellt innebar detta att Ludvig XIII ansågs kapabel att styra Frankrike efter eget huvud, utan bistånd från en förmyndarregering. Inofficiellt var det dock fortfarande kungens mamma som höll i tyglarna, den myndiga änkedrottningen Maria av Medici. Hon hade fungerat som Frankrikes egentliga härskare sedan 1610, då hennes allmänt beundrade make Henrik IV – Ludvig XIII:s pappa – blivit knivmördad på öppen gata av en religiös fanatiker. Relationen mellan Ludvig XIII och änkedrottning Maria kan knappast beskrivas som annat än dysfunktionell. Då kungen grep makten genom en statskupp 1617 fängslade han såväl modern som hennes gunstlingar vid hovet. Änkedrottningen flydde snart till Bryssel, varifrån hon anstiftade ett regelrätt uppror mot sonen. Även om de senare skulle försonas igen förblev den gamla kungamodern ett konstant orosmoln under Ludvig XIII:s regeringstid. Detta kan mycket väl ha bidragit till att underblåsa missämjan mellan Ludvig XIV:s föräldrar. Det finns nämligen en del som tyder på att Ludvig XIII hyste en tilltagande aversion mot kvinnor, i synnerhet vad gällde kvinnor med makt och pondus. Att han föredrog manligt sällskap var i alla fall ingen hemlighet. Det har ofta påståtts att Ludvig XIII egentligen lockades erotiskt till män, men några 16
guds gåva
homosexuella förbindelser har aldrig kunnat beläggas. Faktum är dock att han ofta drog sig tillbaka med sina gunstlingar och kamrater till olika jaktslott i hjärtat av Frankrike, inte minst favoritslottet i Versailles: ett enkelt lantpalats i de viltrika skogarna väster om Paris. Varken hovlivet eller det politiska spelet lockade Ludvig XIII. Han var blyg och misstänksam mot andra människor, tydligt präglad av mordet på pappan och andra traumatiska barndomshändelser. Förutsättningarna för att det någonsin skulle födas en tronarvinge var sålunda långt ifrån optimala. Drottning Anna kände sig övergiven och utvecklade med tiden en egen agenda, som långt ifrån alltid var förenlig med kungens. Framför allt blev hon ovän med kungens försteminister, kardinal Richelieu: en statlig ämbetsman med kyrklig bakgrund, som gjorde snabb karriär under kungens ungdomsår. Från och med 1624 var det denne så kallade ”röde eminens” som de facto styrde kungariket. Till att börja med tycks relationen mellan Richelieu och drottning Anna ha varit god – tillräckligt god för att det redan i samtiden skulle spridas rykten om en hemlig kärleksaffär. Den franska utrikespolitiken blev dock en nagel i ögat. På detta område var ledstjärnan för Richelieu att stärka Frankrike på bekostnad av huset Habsburg. Konkret innebar detta konstanta krig mot Spanien och den tysk-romerske kejsaren, inklusive stöd till den antikatolska sidan under trettioåriga kriget. Denna barska och allmänt osentimentala realpolitik var 17
ludvig xiv
emellertid svår att acceptera för drottningen, som förutom habsburgska anor hade en dragning till katolska kyrkan. Mellan varven drog hon sig gärna tillbaka till benediktinerklostret Val-de-Grâce i Paris, där hon levde i bön och religiös kontemplation. Drottning Anna engagerade sig sålunda i ett flertal sammansvärjningar riktade mot Richelieu. Syftet var att minska det politiska inflytande som kardinalen utövade över kungen. Framgångarna uteblev emellertid och sommaren 1637 höll det på att sluta illa. Frankrike hade då varit i krig med Spanien sedan 1635, men drottningen lyckades ändå upprätthålla en ganska omfattande brevväxling med släkten i Madrid. Härtill räknades också brodern, kung Filip IV av Spanien. Brevväxlingen var förvisso hemlig och gick inte via det officiella franska postväsendet, men dessvärre blev flera av drottningens kurirer infångade av Richelieus spioner. Även abbedissan på Val-de-Grâce drogs med och efter hårda förhör erkände hon att delar av korrespondensen hade förmedlats via klostret. Till sist blev också drottningen kallad till förhör. Hon förevisades en handfull av de uppsnappade breven och fick veta att hon stod under misstanke om högförräderi. Drottningen klarade sig dock undan med blotta förskräckelsen. Hon förbjöds att för all framtid få besöka ett kloster igen, dessutom skulle alla hennes brev hädanefter granskas av Richelieus agenter innan de fick förslutas och skickas vidare ut i världen. Den röde eminensen tycks däremot inte ha haft för 18
guds gåva
avsikt att förgöra drottningen. Snarare tyder en del på att Richelieu i stället tog tillfället i akt att försöka reparera det kungliga äktenskapet. Anna av Österrike var ingalunda lastgammal, men med sina 36 år närmade hon sig slutet av den fertila livsfasen – och avsaknaden av en tronarvinge var ett allvarligt problem, för såväl Frankrike som för Richelieu personligen. Om Ludvig XIII dog barnlös skulle tronen i stället övergå till hans lillebror Gaston, hertig av Orléans: en intrigant och allmänt livsfarlig typ, som i åratal hade konspirerat mot kungen och deltagit i konkreta mordplaner på Richelieu. Detta var inte någon önskvärd händelseutveckling för den slipade kardinalen. Hur som helst blev drottning Anna gravid under senhösten 1637, ett knappt halvår efter konfrontationen mellan henne och Richelieu. Den glada nyheten började spridas efter årsskiftet, bland annat genom den statssanktionerade veckotidningen La Gazette. Här kunde man redan i januari 1638 läsa en gåtfullt formulerad kungörelse om en kommande ”lycklig tilldragelse” inom kungafamiljen. Förväntningarna var alltså skyhöga på den blivande kronprinsen. Den ende som inte jublade då han äntligen kom till världen – på slottet Saint-Germain-en-Laye utanför Paris – var hertigen av Orléans. Han övervarade förlossningen i egenskap av vittne, men lämnade Saint-Germain under ”tusentals tårar” då den nye tronarvingen var ett faktum. Övriga knäppte händerna och prisade Gud. Fortfarande var det mycket som kunde gå snett. Kring en fjärdedel av alla nyfödda rycktes bort under sitt första 19