Spartacus och slavkriget som skakade Rom Allan Klynne
Historiska Media Bantorget 3 222 29 Lund historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Allan Klynne 2022 Sättning: Frederic Täckström/Stilbildarna i Mölle Omslag: Lönegård & Co Omslagsbild: Kopparstick av Spartacus, Wikimedia Commons. Handbojor, iStock. Tryck: Latgales Druka, Lettland 2022 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN: 978-91-8050-017-3
Innehåll
Proletariatets förkämpe
7
Gladiatorernas anförare
16
Romarriket år 73 f.Kr.
26
Slavarna
34
Gladiatorerna
45
Mot friheten!
56
Ett stort och skräckinjagande uppror
67
Dålig krisberedskap i Roms högsta ledning?
77
Backanal i den utopiska Solstaden
85
Blodig vandring genom Italien
93
Fångade i fällan
104
Nederlaget
112
Minnet av en upprorsman
124
Revolutionshjälten
132
Filmstjärnan
142
Spartacus i dag
151
Litteratur
157
Proletariatets förkämpe
vad vill spartacus? är titeln på ett litet häfte som hösten 1919 cirkulerade bland Sveriges arbetare. Pamflettens författare, Zeth ”Zäta” Höglund, hörde till vänsteroppositionen inom det Socialdemokratiska arbetarepartiet. Under intryck av första världskrigets fasor och den revolutionära utvecklingen i Ryssland och Tyskland bildade han 1917 det Socialdemokratiska vänsterpartiet, som 1921 kom att byta namn till Sveriges kommunistiska parti. Texten i Vad vill Spartacus? handlar mest om nödvändigheten av proletariatets världsrevolution och socialismens omedelbara genomförande. Men inledningsvis förklaras också vilken ”stor och vacker symbolik” som vilar över det udda namnet. Spartacus, den intelligente, djärve, kunnige slaven, som ledde sina undertryckta klassbröders uppror mot det 7
spartacus
romerska världsherraväldets makthavare […] Sparta cus – det betyder det antika proletariatets heroiska frigörelsekamp, det väldigaste och mäktigaste slav uppror, som forntiden bevittnade. Spartacus, det var ett härligt funnet namn för den rörelse […] som reste revoltens fana och med dödsföraktande mod gick till storms mot det moderna Rom: världskapitalismen och världsmilitarismen. Vad Höglund syftar på i slutet är det som på svenska kallas Spartakusförbundet eller Spartakusgruppen, och som på tyska heter Spartakusbund. När Tysklands social demokratiska parti den 4 augusti 1914 röstade ja till ett enormt lån för krigsbudgeten i det världskrig som just brutit ut kom beslutet att leda till en bitter splittring i partiet. Förgrundsfigurerna inom den revolutionära falangen grundade därför Spartakusförbundet i protest, och började distribuera flygblad mot kriget undertecknade ”Spartakus”. Ledarna för rörelsen hette Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht. Efter första världskrigets slut i november 1918 var läget i Tyskland kaotiskt. Landet stod på tröskeln till revolution och i Berlin hölls under de sista dagarna i december en kongress som utmynnade i grundandet av Tysklands kommunistiska parti. I talet som Luxemburg då höll sägs ingenting om vem Spartacus en gång var; det var något alla förväntades veta ändå. Hon konstaterade bara: ”Vi i Spartakusgruppen, vi i Tysklands kommunistiska parti, 8
proletariatets förkämpe
är de enda i hela Tyskland som är på de strejkande och kämpande arbetarnas sida.” Kort efteråt utbröt en generalstrejk och ett väpnat uppror i Berlin, det så kallade spartakistupproret, som brutalt slogs ned av den socialdemokratiska regeringen. Den 15 januari 1919 mördades Luxemburg och Liebknecht av en frikår. Lenin, som kritiserat Spartakusgruppen och själv kritiserats av den, erkände efteråt rörelsens betydelse för den revolutionära kampen. Mordet på ledarna gjorde att de kom att räknas till kommunismens martyrer. Men den ursprunglige martyren, gladiatorn Spartacus som ledde antikens största slavuppror, vem var han? * De historiska källorna till Spartacus uppror är få och summariska. Framför allt är de skrivna långt i efterhand av människor som hörde till överklassen. Vi har alltså inga vittnesutsagor från slavarna själva om vad som hände. Det finns bara några få repliker lagda i Spartacus egen mun, och de säger inte mycket om vad han egentligen hade för mål eller visioner. Vi vet inte ens om romarna förhörde de överlevande efter det slutgiltiga nederlaget, eller varifrån historikerna fått sina uppgifter. Trots detta går det ändå att rekonstruera upprorets förlopp i stora drag. På våren eller sommaren 73 f.Kr. lyckades ett sjuttio tal gladiatorer bryta sig ut ur en gladiatorskola i staden Capua som låg (och alltjämt ligger) mellan Rom 9
spartacus
och Neapel. Med lite tur lyckades männen komma över ordentliga vapen, varefter de tog sin tillflykt till vulkanen Vesuvius krater. Snart började förrymda slavar från trakten strömma till, förmodligen från de bondgårdar gladiatorerna hade plundrat på vägen. Och sedan följde en rad oväntade segrar. Först skrämde Spartacus män iväg en garnison som skickats ut för att fånga in ”slöddret”. Sedan besegrade man flera romerska arméer i tät följd, varefter den växande slavarmén beslutade att retirera ned mot Syditalien. Nya anhängare anslöt sig längs vägen – källorna talar om så många som 40 000 eller 70 000 förrymda slavar. Efter att ha intagit och plundrat flera städer vände slavarmén våren 72 f.Kr. norrut, antagligen i syfte att försöka ta sig ut ur Italien – många av slavarna var galler, germaner och thraker, folkslag som ännu inte lydde under romarna och kanske närde hopp om att kunna återvända till sina hemtrakter. På vägen besegrade Spartacus styrkor ytterligare några romerska arméer, som nu leddes av konsulerna – Roms högsta militära befälhavare. Men när slavarmén med medföljande kvinnor och barn – som vid det här laget kanske uppgick till så många som hundratusen människor och bättre kan beskrivas som en flyktingvåg – nådde fram till Po-dalen i norra Italien gjorde de av okänd anledning halt och vände söderut igen. Här är det också hög tid att göra en viktig distinktion. Spartacus ledde inte en armé av slavar. Han ledde en armé av fria slavar. En cynisk person skulle kunna hävda att det snarare handlade om slavar 10
proletariatets förkämpe
utan herrar. Det som från början hade varit en mer eller mindre spontan rymningsaktion av en grupp gladiatorer hade vuxit till vad vi lite anakronistiskt skulle kunna kalla en revolutionär rörelse. Att det i denna folkresning fanns människor med olika etniciteter, identiteter och viljor verkar ha lett till att upproret – just när det stod på toppen av framgång – tappade momentum. Det dröjde nästan ett år efter utbrytningen i Capua innan den romerska ledningen insåg krisens verkliga omfattning. Som motåtgärd fick multimiljardären och fastighetsspekulanten Marcus Licinius Crassus ett specialkommando, vilket han villigt axlade för att främja sin politiska karriär. Med tio legioner, i runda tal 45 000 välutrustade soldater, jagade han ned Spartacus styrkor till Syditalien igen, där de vintern 72–71 f.Kr. blev instängda på tån av den italienska stöveln. Efter ett misslyckat försök att gå över till Sicilien tvingades Spartacus till en våghalsig utbrytning som mot alla odds lyckades. Under vårvintern följde sedan en rad drabbningar, varav flera framgångsrika, innan den sista avdelningen av slavarmén till slut förintades av Crassus legioner. Spartacus stupade i slutstriden, men hans kropp återfanns aldrig. Sextusen slavar togs tillfånga och korsfästes längs Via Appia från Capua där upproret hade börjat, ända upp till Rom. Revolten som hade rasat i nästan två år var över. Något som är viktigt att känna till är att de antika källorna aldrig talar om ”Spartacus slavuppror”. Revolten kallas ibland för ”gladiatorernas uppror”, men den vanligaste 11
spartacus
beteckningen är Bellum Spartacium, vilket på svenska blir ”Spartacus krig” eller ”Spartacus-kriget”. Det säger något om konfliktens allvar och storlek. Ordvalet visar också att de grekiska och romerska historikerna uppfattade Sparta cus som en nästan fullvärdig motståndare till Rom, och inte bara avfärdade honom som en tursam ledare för en hop bortsprungna slavar. Spartacus-kriget var förstås en förfärlig historia som lämnade tiotusentals döda människor efter sig, utöver plundrade gårdar och förödda egendomar över hela Italien. Men historien bjuder också på fascinerande berättelser om hjältemod, om plågade människors längtan efter frihet och människovärde, och om en cynisk politisk kohandel i Roms ledande kretsar. Frågorna hopar sig. Vad var det som utlöste upproret? Hur kunde det pågå så länge? Vilka var Spartacus följare? Vad ville han uppnå? Och varför misslyckades han? Tvåtusen år efteråt har vi en berättelse som fortfarande berör, och som heller inte saknar en gnutta kärlek. I början ska Spartacus ha haft en kvinna vid sin sida, som dessutom verkar ha spelat en avgörande roll. Hon nämns aldrig vid namn och försvinner sedan helt ur handlingen, men i moderna böcker och filmer har hon ofta blivit till en central gestalt. Som vi kommer att se har uppfattningen om Spartacus och slavupproret förändrats flera gånger under de senaste tvåhundra åren. Bilden av den muskulöse gladiatorn som tappert kämpar för alla marginaliserade gruppers rätt i samhället är på många sätt en skapelse av vår egen moderna tid. 12
proletariatets förkämpe
* Under seklerna som följde på Spartacus-kriget hade romarrikets intellektuella elit inte någon anledning att vårda hågkomsten av den framgångsrike slavledaren. Korta glimtar i litteraturen visar att minnet av honom levde kvar i folkdjupet men att det verkar ha varit negativt laddat: Spartacus uppror hade bara lett till elände ungefär som en missväxt eller en farsot. Sista gången han nämns i skrift är i en bok från början av 400-talet, och därefter var han bortglömd i över tusen år. När Spartacus återuppstod igen var det i en helt annan tid och ett helt annat land, nämligen i 1700-talets Frankrike. Tiden hade blivit mogen för att lyfta fram en historisk hjälte som kämpat för folkets rätt mot tyranniet. Upplysningstidens idéer om att alla människor är födda fria och har rätt till frihet spelade förstås in, och så gjorde även litteraturen. På 1800-talet populariserades Spartacus på teatern och i romaner i såväl Amerika som i Italien, men då inte som en ledare för ett slavuppror utan som en frihetskämpe mot främmande förtryckare. Spartacus förvandlades till en folkledare med nationalistiska förtecken. Snart fick också socialister och kommunister upp ögonen för honom. Den första april 1865 ska Karl Marx äldsta dotter Jenny ha gjort ett litet ”qiuz” med sin pappa med roliga frågor i olika kategorier. På favoritfärg svarade han förstås ”röd”, och på frågan ”vilken person i historien beundrar du mest?” svarade han ”Spartacus och Kepler”. 13
spartacus
I början av 1900-talet hade Spartacus därför blivit till en förgrundsfigur bland kommunister, som gärna läste in mer i sin hjälte än vad som var historiskt rimligt. Spartacus blev till en medveten revolutionär som inte bara ledde förtryckta slavar och det fria proletariatet, utan också gjorde det i enlighet med höga ideal som bottnade i ett uttalat socialt program. Man tänkte sig att hans mål hade varit att avskaffa slaveriet. Hyllningarna tog sig olika uttryck. I Sovjetunionen arrangerades spartakiader, vilket var kommunistblockets svar på de borgerliga och nationalistiska Olympiska spelen. Än i dag finns många fotbollsklubbar och idrottsföreningar i det forna östblocket som har tagit sitt namn från den berömde gladiatorn, exempelvis Spartak Moskva och Spartak Zagreb. Liknande föreningsnamn går också att hitta i Sverige. Som vi kommer att se påverkades bilden av Spartacus under 1900-talet också av filmen, särskilt i påkostade mastodontproduktioner inom den så kallade svärd-ochsandal-genren. Att populärkulturen redigerar historien efter rådande politiska ideal och kommersiella hänsyns taganden är inte så konstigt. Men också forskningens syn på Spartacus har skiftat beroende på ideologi och tidsperiod. Åsikterna om slavupprorets ledare har pendlat mellan idealisering och fördömanden. En del vill se honom som en Robin Hood, en godhjärtad rebell som tog från de rika och gav till de fattiga, medan andra tvärtom hävdar att han bör liknas vid Usama Bin Laden, en kompromisslös 14
proletariatets förkämpe
terrorist som bara hade som mål att sprida skräck och förödelse. Spartacus har i dag på många sätt blivit till ett varumärke – sportskor, golfutrustning, hackergrupper och bögklubbar har tagit namn efter honom. Men Spartacus är framför allt en historisk ikon och en förebild för alla som menar att det är rätt att göra uppror.
15
Gladiatorernas anförare
alla som har varit i Italien på bilsemester känner igen utsikten. Efter att i timmar ha kört längs motorvägen A1 norrut från Rom genom bergskedjan Apenninerna kommer man äntligen fram till Po-dalen och städerna Bologna och Modena. Diset breder ut sig över den enorma slättens alla jordbruk där det odlas ris och vete som ska bli till risotto och pasta. Långt borta vid horisonten i norr tycker man sig ana Alpernas sydliga utlöpare. Det var också här som Spartacus och hans slavarmé sommaren 72 f.Kr. kunde känna att friheten låg inom räckhåll. Månader av vandring längs otillgängliga bergsstigar ända från Italiens klack hade lett dem hit. På vägen hade de dessutom utkämpat flera framgångsrika slag mot Roms arméer och lockat till sig ännu fler förrymda slavar – en antik källa uppger att det nu handlade om så många som 120 000 människor. Utanför Mutina, våra dagars Modena, 16
gladiatorernas anförare
väntade två romerska legioner på vågen av flyktingar som man visste var på väg. Men de 10 000 välutrustade soldaterna orkade inte stå emot anstormningen. Övermakten av rasande och förtvivlade människor drev dem på flykten, erövrade deras läger och lade beslag på utrustning, djur och proviant. Spartacus armé av förrymda slavar tycktes omöjlig att stoppa. Italien darrade för hotet och undrade: Vart skulle slavarna ta vägen härnäst? När människor i dag drygt tvåtusen år efteråt får höra om Spartacus slavuppror är perspektivet oftast givet. Vi håller på slavarna. Vi känner sympati för människorna som vågade utmana ett vidrigt system där män, kvinnor och barn kunde köpas och säljas som ägodelar och användas och utnyttjas efter behov. Men idén om mänskliga rättigheter existerade inte under antiken. Slaveriet sågs som en naturlig del av tillvaron. Det var tvärtom slavupproren som betraktades som en anomali. De förknippades inte med visioner om ett bättre samhälle, utan sågs mer som ett hot mot den gudagivna världsordningen. Det enda alternativ man kunde tänka sig om slavarna lyckades ta sitt öde i egna händer var kaos. Attityden framgår tydligt när vi läser texterna som har bevarats från antiken. Tyvärr finns det inte en enda ögonvittnesskildring av vad som hände, och absolut ingen text som är skriven av någon ur Spartacus led. De förtrycktas röster förblir stumma. Informationen är i stället traderad i andra hand av lärda män som med stor sannolikhet själva var slavägare. Att perspektivet därför är ensidigt och 17
spartacus
vinklat är inte särskilt förvånande. Men det stämmer till eftertanke. De två utförligaste källorna är grekiska: Plutarchos biografi om den romerske politikern Crassus, och Appianus skildring av Roms inbördeskrig. Båda verken skevs under första halvan av 100-talet e.Kr., med andra ord tvåhundra år efter att händelserna ägde rum. Det betyder att avståndet i tid var lika långt som mellan oss och Napoleonkrigen. Att Plutarchos ägnar relativt stort utrymme åt Spartacus i biografin om Crassus – det handlar om sex sidor – beror inte bara på att männen kämpade mot varandra. Det kan också ses som ett litterärt grepp: Crassus var en högmodig politiker som köpte sig röster och slutade sina dagar i ett misslyckat fälttåg mot partherna i våra dagars Irak. Spartacus fungerar som en spegelbild av den girige romerske politikern – båda var beroende av sina nyckfulla anhängare, och båda tog sig vatten över huvudet. Gränsen mellan fakta och fiktion hos Plutarchos är ofta luddig. Appianus å sin sida behandlar ett ännu större stoff: hundra år av romerska inbördeskrig. I skildringen av perioden mellan mordet på folktribunen Tiberius Gracchus 133 f.Kr. och den blivande kejsar Augustus försök att koppla sitt grepp om romarriket år 35 f.Kr. avklaras Spartacus-kriget på fyra sidor. Plutarchos var från Grekland och Appianus från Egypten, vilket betyder att deras kunskaper om de sociala förhållandena i Italien på Spartacus tid var begränsade. Men vi har också den romerske historikern Sallustius som föd18
gladiatorernas anförare
des 86 f.Kr. och alltså var tonåring vid tiden för upproret. Sallustius är intressant därför att två av hans bevarade verk handlar om personer som utmanade den romerska världsordningen. Den ene var Jugurtha, en numidisk prins i Nordafrika som efter att ha tjänat romarna startade ett gerillakrig. Den andre var Catilina, en romersk politiker som på grund av skulder och spärrade karriärvägar blev så desperat att han försökte sig på en statskupp med hjälp av utblottade människor. Vid sidan av de böckerna skrev Sallustius också ett verk om romarriket mellan åren 78 och 67 f.Kr., en turbulent tioårsperiod under vilken Spartacus uppror bara var en av flera oroligheter. Tyvärr finns denna Historia bara kvar i korta citat och fragment, men av dem framgår att Sallustius hade tillgång till uppgifter som de andra saknar, och att han ibland månade om att lyfta fram Spartacus perspektiv. Sallustius är alltså vår äldsta källa. Andra kompletterande uppgifter om Spartacus-kriget dyker upp hos romerska historiker under kejsartiden – bland andra Livius, Florus, Frontinus och Orosius. Trots detta saknar vi mycket information. Det är inte ens säkert i vilken ordning händelserna ägde rum. Författarna hade säkert sina skäl att utelämna och i värsta fall förvränga uppgifter som vi hade tyckt varit särskilt intressanta. Apropå vinklad historieskrivning vet vi att en viss Caecilius från staden Kale Akte på Sicilien ska ha skrivit ett historieverk om slavupproren på ön som föregick Spartacus-kriget. Att just den boken inte överlevt till eftervärlden är förstås beklagligt men säkert inte en slump. 19