Linda Castillo
Anmäld saknad
Översättning: Sofi Rydell
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 3
2023-08-29 10:57
Originalets titel: Gone Missing Copyright © 2012 by Linda Castillo Published by arrangement with St. Martin’s Publishing Group, through Ulf Töregård Agency AB Översatt av Sofi Rydell Omslag av Niklas Lindblad Första upplagan, första tryckningen Tryckt hos Scandbook, Falun Printed in Sweden 2023 ISBN: 978-91-8066-158-4 Bokförlaget Polaris, Stockholm, 2023 www.bokforlagetpolaris.se
Papper fran
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 4
2023-08-29 10:57
Jag har haft turen att få turnera med flera av Kate Burkholder-böckerna, och jag måste säga att det har varit en höjdpunkt under min författar karriär. Jag vill tillägna den här boken till alla bokhandlare, bibliotekarier, recensenter, läsare och bloggare som kommit på mina författarträffar, köpt mina böcker, skrivit recensioner, bloggat om böckerna och skrivit till mig för att dela med sig av sina tankar. Jag är väldigt tacksam för var och en av er.
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 5
2023-08-29 10:57
FÖRFATTARENS TACK
En författare lägger ner flera månaders arbete på att skriva en bok, men bakom kulisserna finns det många som bidrar med sitt arbete, kunnande, hängivenhet och hjärta för att boken ska bli utgiven. Jag skulle vilja tacka några av dem som hjälpt till med den här. Först och främst vill jag tacka min redaktör Charlie Spicer för att du delat med dig av dina stora kunskaper, varit en så bra lyssnare och alltid uppmuntrat mig till att ge det lilla extra. Jag vill tacka min agent Nancy Yost, vars begåvning aldrig upphör att förundra mig. Du har lärt mig så mycket. Stort tack till min redaktör i Storbritannien, Trisha Jackson, för att du alltid gör böckerna bättre. Jag vill också tacka hela teamet på St. Martin’s Press för att de fortsatt stötta och tro på mig, och för att de så outtröttligt arbetat med att få ut böckerna till läsarna – och dessutom gjort det till ett rent nöje! S ally Richardson, Andrew Martin, Matthew Shear, Matthew Baldacci, Sarah Melnyk, Hector DeJean, Kerry Nordling, April Osborn, David Rotstein. Och det finns många fler som har gjort fina insatser, men som tyvärr får förbli onämnda på grund av utrymmesbrist. Jag har extremt stor tur som skriver för ett så dynamiskt förlag. Jag skulle också vilja tacka min grupp med kritiska läsare för alla de långa och sena onsdagskvällarna. Jennifer Archer, Anita Howard, Marcy McKay, April Redmon. 7
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 7
2023-08-29 10:57
Hjärtligt tack till författarkollegorna Ellie James och Catherine Spangler för er vänskap och ert stöd under alla dessa år. Ni två rockar! Sist men inte minst vill jag tacka mitt livs stora kärlek Ernest för hans förutsättningslösa kärlek och stöd genom alla de med- och motgångar som det innebär att bo ihop med en heltidsförfattare.
8
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 8
2023-08-29 10:57
PROLOG
Becca hade alltid vetat att hennes liv skulle få ett tragiskt slut. Som barn hade hon varken kunnat berätta om den vissheten eller förklara hur hon kunde förutse sitt eget öde. Hon trodde på försynen, så det kom inte som någon överraskning när hon insåg att hon dessutom skulle dö ung. När hon var sju år gammal hade hon frågat sin mamm om döden, och hennes mamma hade svarat att när människor dör kommer de till Gud. Becca blev mycket nöjd med svaret. Det var en stor tröst med tanke på vad hon visste om sin livslott. Efter den dagen kände hon aldrig mer någon rädsla inför vetskapen att hennes död inte bara var oundviklig utan också nära förestående. Nu, åtta år senare, när hon stod här på Mohawk Lakes frusna strand och blickade ut över det enorma istäcket, dämpade mammans ord den fruktan som vuxit inom henne under de senaste dagarna. Skymningen hade fallit, sjön var nu en färglös värld, och himlen och horisonten flöt ihop i ett grått dis där man knappt kunde skilja den ena från den andra. Ett tiotal pimpelarkar stod utspridda här och var på isen. I ett av fönstren lyste ett gult ljus, men de andra var mörka vilket avslöjade för henne att de Englischer fiskarna hade gått hem för dagen. Vinden tog sig in under ullkappan och nöp i huden när Becca klev ut på isen, och snön som yrde över den ojämna 9
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 9
2023-08-29 10:57
ytan stack henne som sandkorn i ansiktet. Klänningsfållen var stelfrusen och kändes vass mot hennes bara vader. Vid det här laget hade hon gått ganska länge och tappat all känsel i händer och fötter. Men det futtiga obehaget spelade ingen roll längre. Snart skulle hon vara hemma, och nu var det inte långt kvar att gå. Becca älskade sjön. Sommar som vinter. När hon var liten hade hennes datt köpt skridskor till henne och brodern, och under många vintereftermiddagar hade de varit här och spelat hockey. När våren kommit hade hon kunnat åka fortare än alla sina amish-vänner, till och med fortare än sin storebror. Han hade inte gillat att bli brädad av en flicka. Men Datt brukade skratta och klappa händerna och sa att hon kunde flyga. Hans sällsynta beröm hade alltid fått henne att känna sig speciell, som om hon be tydde något och att hennes prestationer var viktiga, även om de var små. Sjön blev hennes egen plats, hennes fristad från resten av världen och alla bekymmer. Det var där hon lärde sig att drömma. Ingen kunde fånga henne ute på isen. Ingen kunde röra henne. Ingen kunde göra henne illa. Förutom han. När Becca var nio år gammal hade brodern letat upp henne där hon satt på en stubbe och snörade skridskorna. Han hade knuffat omkull henne och tryckt ner hennes ansikte i snön, och sedan hade han tagit henne där på den frusna stranden. Och från den dagen visste Becca att hon var förlorad. Senare, när hennes mamma frågade om såret på kinden, hade Becca berättat vad brodern gjort. Det var inte första gången, och som alltid skyllde Mamm på Becca. Du borde ha kämpat emot mer. Du borde ha bett mer. Du borde 10
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 10
2023-08-29 10:57
vara mer förlåtande. Hon avslutade samtalet med att säga åt Becca att bekänna sina synder för biskopen. Minnet fick tårarna att bränna i Beccas ögon. Hur kunde broderns handlingar vara hennes fel? Hade hon frestat honom på något sätt? Var det något fel på henne? Straffade Gud henne för att hon inte kunde förlåta? Eller var det här helt enkelt hennes lott i livet? Snön krasade under skorna medan hon gick över isen. Becca var nästan framme vid sjöns mitt när hon snubblade på en spricka och föll på alla fyra. Kölden stack i huden som tusen nålar. Trots att hon visste att det var fånigt, började hon gråta. Det borde inte vara så här. Hon borde inte vara rädd, och hon hade inte trott att hon skulle känna sig så ensam. En liten röst påminde om att det ännu inte var för sent att vända om. Hemma väntade hennes varma säng uppe i det lilla vindsrummet. Mamm och Datt behövde aldrig få veta att hon gått ut. Men Becca visste att andra saker också väntade på henne där hemma. Dåliga saker som hon utsatts för ända sedan hon var tre år gammal och hennes bror kilat ner handen i hennes trosor och sagt åt henne att inte skrika. Becca visste att det hon tänkte göra var en synd. Men hon visste också att Gud skulle förlåta henne. Hon visste att Han med öppen famn skulle hälsa henne välkommen till himlen och älska henne förutsättningslöst i evigheters evighet. Hur kunde det vara fel? Medan hon kom på fötter tittade hon sig omkring för att se var hon befann sig. Bakom henne hade träden närmast stranden nästan blivit osynliga, men längre ut skimrade konturen av en pimpelark som en hägring i skymningsljuset. Hon borstade bort snön från kappan och började gå mot det lilla huset. Det var byggt i trä, hade en plåtskorsten 11
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 11
2023-08-29 10:57
och ett ensamt fönster och påminde om en hög, smal hundkoja. Hon visste att de engelska fiskarna ibland sov över ute på sjön. Men här syntes inte något avslöjande lyktsken eller någon rökslinga som steg upp ur skorstenen. Den här pimpelarken var tom. Den fick duga. Becca pulsade genom en stor snödriva och snubblade bort till husets framsida. Vid haspen satt ett hänglås, men det hängde öppet. Skakande av köld sköt hon upp dörren. Innanför var det mörkt och stilla, och det luktade fisk och fotogen. Nu när hon kommit bort från vinden var det så tyst att hon kunde höra isen knaka under henne. Utandningsluften bildade stora, vita rökmoln, och hon tog fram stearinljuset och tändstickorna som hon tagit med sig hemifrån och tände veken. Ljusskenet avslöjade ett litet utrymme med plywoodväggar där det satt en hylla som var täckt med fiskblod och fjäll. På hyllan stod en lykta, och på ena väggen hängde ett hoprullat rep. Becca gick fram till hyllan och ställde ljuset bredvid lyktan. Sedan vände hon sig om och tittade ner på golvet. Man hade täckt över fiskehålet med en bit plywood, och hon böjde sig ner och drog skivan åt sidan. Hålet var en knapp halvmeter rakt över och täckt med nyis. Hon såg sig omkring efter något att slå sönder den med, men det fanns inte så mycket användbart i kojan. Ett trasigt betongblock. En plastlåda med fiskekrokar. Tomma ölburkar. Då fick hon syn på en isborr som stod i ena hörnet. Hon tog borren, lade sig på knä och använde den för att hacka i den tunna isskorpan. När hålet var öppet gick Becca bort till bänken, lyfte ner repet från kroken och rullade upp det. Det var ungefär tre och en halv meter långt och fransigt i ändarna. Händerna skakade medan hon knöt den ena runt midjan. Utan att 12
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 12
2023-08-29 10:57
tillåta sig själv att tänka efter gjorde hon fast den andra ändan vid betongblocket. Sedan föll hon återigen på knä vid hålet i isen, böjde på nacken och läste tyst Fader vår. Hon bad Gud att ta hand om hennes mamm och datt. Hon bad Honom att lindra deras sorg under de dagar som skulle komma. Hon bad Honom att förlåta hennes bror för vad han gjort mot henne under större delen av hennes liv. Till slut bad hon Gud att förlåta henne för den synd som hon nu tänkte begå. Hon slöt ögonen och bad mer enträget än hon någonsin gjort förut, och hoppades att det skulle vara tillräckligt. När Becca var klar reste hon sig, tog upp repet och sänkte ner betongblocket i hålet, och såg hur det försvann i det svarta djupet. Hon tänkte på resan som väntade och kände hur hjärtat svällde – inte av rädsla, utan av fullständig övertygelse om att allt snart skulle bli bra. Hon slöt ögonen där hon stod vid hålets kant, tog ett steg framåt och föll ner i vattnet.
13
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 13
2023-08-29 10:57
KAPITEL 1
Min mamm sa en gång att vissa platser är för vackra för att något ont ska kunna hända där, och när jag var barn trodde jag på det av hela mitt unga hjärta. Jag levde lyckligt ovetande, utan att känna till all den ondska som lurade likt dreglande rovdjur utanför de inbillade murarna till vårt amish-samhälle. Den engelska livsstilen med sina mystiska och förbjudna lockelser kändes som miljontals mil bort från vårt lilla perfekta hörn av världen. Jag hade ingen aning om att vissa rovdjur kommer inifrån, eller att skönhet inte har någon som helst betydelse för de brott som människor kan begå. Ohios amish-trakter ser ut som ett lapptäcke med pittoreska bondgårdar, böljande kullar där det växer kniv skarpa rader med majs, och lummiga lövskogar och ängar, så gröna att det känns som om man klivit rakt in i ett av Bill Colemans amish-fotografier. Den här morgonen, när solen bryter fram genom de sista dimslöjorna och daggen glittrar som kvicksilver på fältens höga gräs, tänker jag på Mamms ord och förstår varför hon trodde på dem. Men numera är jag polis och blir inte så lätt påverkad av det yttre, oavsett hur övertygande fasaden kan vara. Jag heter Kate Burkholder och har vid det här laget varit polischef i Painters Mill i ungefär tre år. Jag är född här, mina föräldrar var amish och hade en hundra år gammal 14
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 14
2023-08-29 10:57
bondgård som låg på tjugofyra hektar av nordöstra Ohios bördiga morän. Jag växte upp med enkelheten som rätte snöre – ingen elektricitet, inga motorfordon. Fram till fjorton års ålder var jag en typisk amish-flicka – oskyldig, gudfruktig och förnöjsam på det sätt som de flesta amishbarn är. Min framtid och hela min livslott var förutbestämd av mitt kön och den religion som mina föräldrar skänkt mig. Men allt det förändrades en strålande vacker sommardag ungefär som den här, när ödet lät mig möta en av människans mörkaste sidor. Vid en lättmottaglig ålder fick jag lära mig att till och med på perfekta, soliga dagar kan onda saker hända. Jag försöker hindra min livssyn från att störa mitt arbete. Oftast lyckas jag. Fast ibland känner jag hur hela min cynism pockar på och färgar hur jag uppfattar saker, kanske på ett orättvist sätt. Men alldeles för ofta har jag stor nytta av min allmänna misstro mot mänskligheten. Med fönstret nervevat och en hämtkaffe mellan knäna kör jag makligt fram på Hogpath Road i min av staden bekostade Ford Explorer. Jag har just avslutat nattskiftet då jag hoppade in för en av mina polisassistenter som är och besöker sina föräldrar i Michigan. Jag är trött, men på ett skönt sätt, som man känner sig i slutet av ett händelselöst arbetspass. Inga fortkörningar. Inga familjebråk. Ingen förrymd boskap som ställer till besvär på stora landsvägen. När man varit snut ett tag börjar man uppskatta de små vinsterna. Jag sitter och drömmer om en varm dusch och åtta timmars ostörd sömn när radion sprakar till. ”Chefen? Är du där?” Jag sträcker mig efter mikrofonen. ”Vad är det, Mona?” Mona Kurtz jobbar nattskift i larmcentralen. Hon har tillhört min lilla polisstation ända sedan min första arbets15
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 15
2023-08-29 10:57
dag, och trots sin Lady Gaga-liknande garderob och sitt avgjort opolisiära uppträdande passar hon in bra. Eftersom hon är nattuggla håller hon sig sysselsatt när det är stillsamt på passet – vilket det oftast är – men när situationen kräver det ger hon allt och är en riktig tillgång. ”Jag fick precis ett larm om något slags incident”, berättar hon. ”Vad är det för position?” ”Den täckta bron.” Bilder av fulla och oregerliga ungdomar dyker upp för min inre syn, och jag stönar invärtes. För några av traktens ungdomar är Tuscarawas Bridge ett favoritställe där de brukar ”chilla”. På senare tid har en del av chillandet urartat till mer tvivelaktiga företeelser, som berusade minder åriga, slagsmål och drogmissbruk – och det är säkert bara toppen på isberget. För en vecka sedan grep en av mina assistenter borgmästarens sjuttonårige son med trettio gram hasch och en meth-pipa. Borgmästaren har inte pratat med mig sedan dess. Men jag vet att snart kommer samtalet. Förmodligen i form av en begäran som jag inte kan tillmötesgå. Jag kastar en blick på instrumentbrädans klocka och kväver en suck. Åtta på morgonen. ”De börjar tidigt.” ”Eller har varit uppe länge.” ”Vem var det som ringde?” ”Randy Trask var på väg till jobbet och sa att det var bråk där.” Jag muttrar för mig själv, lägger mig till höger, gör en U-sväng mitt på vägen och trycker ner gaspedalen. ”Är Trask kvar?” ”Nä, han har åkt, chefen. Måste till jobbet.” Jag suckar. ”Jag är 10-76.” 16
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 16
2023-08-29 10:57
”Uppfattat.” Den täckta Tuscarawas-bron är ett av Painters Mills landmärken och har ett stort kulturhistoriskt värde. Den byggdes 1868, förföll under depressionen, men renoverades 1981 på skattebetalarnas bekostnad samt tack vare en donation från Painters Mills historiska sällskap. Den är byggd i trä, målad i ladugårdsrött och sträcker sig nästan fyrtio meter över Painters Creek. Bron är en turistattraktion och har varit uppe på många stadsfullmäktigemöten, främst för att några lokala graffitikonstnärer ser den som ett öppet mål – och min polisstyrka har fortfarande inte lyckats fånga en enda av dem. Den ligger vid en sparsamt trafikerad asfaltsväg som går rakt igenom en gammal sjöbotten där det brukar bli översvämning om vårarna. Skogen runt omkring är tät med hundraåriga lövträd och mycket undervegetation på sommaren – den perfekta platsen för mängder av ljusskygga aktiviteter. Det tar mig fem minuter att komma fram till bron, och jag saktar in när jag närmar mig dess stora, röda gap. Till höger skymtar en stig som går rakt in i skogen, och jag vet att många använder den för att komma ner till flodstranden för att fiska, simma eller vad fan de nu sysslar med där. En Chevy Nova med breda, höga däck och spoiler bak är parkerad på vägens grusade mötesplats, och dess oxiderade lack blänker matt i morgonsolen. Bredvid den på vägrenen står en uråldrig Pontiac Bonneville med ett lapptäcke av spackel på framskärmen och ser ut som en tjockhudad dinosaurie. Dörren på förarsidan är öppen och brutal techno-rock dånar ut på så hög volym att mina egna fönsterrutor börjar skaka. Ytterligare två bilar har parkerats på andra sidan bron. Jag spanar framåt och skymtar inne i den täckta brons mörker ett tiotal ungdomar som samlats i en liten ring. 17
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 17
2023-08-29 10:57
För att väcka deras uppmärksamhet slår jag på sirenen ett par gånger. Några tittar åt mitt håll, medan andra är så fascinerade av det som händer att de inte märker någonting. Eller så bryr de sig inte. Jag ställer mig bakom Novan, stänger av motorn och anropar Mona. ”Nu är jag 10-23.” ”Vad är det som pågår, chefen?” ”Slagsmål, misstänker jag.” Precis när jag har öppnat dörren hörs ett skrik inifrån bron. ”Skit också”, muttrar jag. ”Har Glock synts till än?” ”Han kom precis in.” ”Skicka hit honom, är du snäll?” ”10-4.” Jag hänger upp mikrofonen, stiger ur bilen och börjar springa så fort jag är nere på marken. Flera av tonåringarna tittar upp och skingras när jag närmar mig, och jag får en skymt av två personer som ligger och slåss på marken. Runt omkring dem trängs den upphetsade publiken, skriker och manar på dem som om de har satsat alla sina besparingar på ett blodigt hundslagsmål. ”Polis!” skriker jag medan mina kängor dundrar över träplankorna. ”Backa! Sluta! Nu genast!” Flera ansikten vänds mot mig. Vissa känner jag igen, men de flesta inte. Jag ser överraskade glimtar i unga ögon som lyser av något som är lite för likt blodtörst. Grymhet i sin mest primitiva form. Flockmentalitet, inser jag, och det oroar mig nästan lika mycket som slagsmålet. Jag kastar mig in bland ungdomarna och använder underarmarna för att fösa folk åt sidan. ”Backa! Nu!” En tonårskille med sluttande axlar och illröd akne på kinderna kastar en blick på mig och tar ett steg bakåt. En annan kille är så fångad av slagsmålet att han inte märker 18
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 18
2023-08-29 10:57
mig utan fortsätter slå med knytnäven i luften och ropa: ”Nita bitchen!” En svarthårig tjej i en lila halterneck-topp som är alldeles för liten för hennes bröstmått sparkar till en av de stridande. ”Mosa hennes fejs. Jävla hora!” Jag armbågar mig förbi två grabbar som inte är mycket större än jag, och får nu min första tydliga överblick över händelsernas centrum. Två tonårstjejer pucklar på varandra lika hejdlöst som ett par garvade slagskämpar i ett krogbråk där alla medel är tillåtna. Deras händer sliter i håret och kläderna. Naglarna klöser i ansiktet. Jag hör djuriska stönanden, tyg som rivs sönder och det dova, klafsiga ljudet när deras knytnävar träffar naken hud. ”Släpp mig, din bitch!” Jag böjer mig framåt och tar hårt tag i axlarna på flickan som ligger överst. ”Polis”, säger jag. ”Sluta slåss.” Hon är en storvuxen tjej som väger minst tio kilo mer än jag, och att få undan henne är som att försöka slita bort ett svältande lejon från dess nyfällda byte. När hon inte lyder, gräver jag ner fingrarna vid hennes nyckelben, tar i lite hårdare och rycker henne bakåt. ”Sluta göra motstånd!” ”Släpp mig!” Förblindad av ursinne försöker flickan s lita sig loss från mitt grepp. ”Jag ska mörda den jävla fittan!” ”Det kan du glömma.” Jag lägger hela min kroppstyngd bakom och drar henne bestämt åt mitt håll. Hennes t-shirt rivs sönder i mina händer, och hon vacklar baklänges och landar på rumpan framför fötterna på mig. Genast försöker hon resa sig upp igen, men jag pressar henne neråt. ”Lugna dig.” Jag skakar henne omilt för att hon ska förstå att det är allvar. Men hon struntar i mig, kravlar framåt i brygga och försöker träffa den andra tjejen med foten för att få in en sista spark. Jag tar tag runt hennes överarmar och släpar henne flera meter bakåt. ”Nu räcker det! Lägg av genast.” 19
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 19
2023-08-29 10:57
”Det var hon som började!” skriker hon. Eftersom jag är orolig för att jag ska tappa kontrollen över situationen innan förstärkningarna kommer, pekar jag på den åskådare som råkar se mest förståndig ut, en smal kille i en Led Zeppelin-tröja. ”Du där.” Han ser sig över axeln. ”Vem? Jag?” ”Ja, jag snackar inte med din osynliga kompis.” Jag nickar mot den andra slagskämpen som sitter på marken med benen brett isär och håret över ansiktet. ”Ta med dig henne till andra sidan bron och vänta där på mig.” Just när jag tänker börja skrika på honom kommer en tjej med en ring i ena ögonbrynet fram. ”Jag kan göra det.” Hon böjer sig ner och lägger händerna på den andra flickans axlar. ”Du, kom nu.” Jag vänder mig mot den som sitter framför mig. Hon blänger trotsigt upp på mig och flåsar som om hon precis avslutat ett triathlon. Från nästippen hänger en droppe med mascarafärgad svett, och kinderna blossar som om de blivit brända av solen. För ett kort ögonblick hoppas jag nästan att hon ska försöka sig på något, så att jag kan banka ur henne all den där dåliga attityden. Men så påminner jag mig själv om att tonåringar är de enda som har rätt att då och då bete sig som idioter. ”Om jag var du”, säger jag lugnt, ”skulle jag tänka över väldigt noga vad jag gör härnäst.” Jag ser mig omkring och gör en bedömning av resten av skocken. De är fortfarande upphetsade, står lite för nära och är rastlösa på ett sätt som jag inte gillar, särskilt inte när de är tjugo stycken och jag bara en. Med handen kvar på flickans axel rätar jag på mig och får ögonkontakt med ett par av dem. ”Ni har trettio sekunder på er att sticka härifrån, annars kommer jag sätta igång med att gripa folk och ringa era föräldrar.” 20
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 20
2023-08-29 10:57
När de börjar skingras kastar jag en blick på flickan. Hon ger sina kompisar menande blickar och gester, och skickar ljudlösa meddelanden på tonåringars vis, och jag inser att hon njuter av sina femton minuter i strålkastarljuset. ”Vad heter du?” frågar jag. Hon ger mig en blick som säger att jag kan dra åt helvete. Men hon är tillräckligt smart för att fatta att hon inte kan vinna den här duellen. ”Angi McClanahan.” ”Har du leg?” ”Nä.” Jag sträcker fram handen för att hjälpa henne upp, men hon struntar i den och kommer på fötter lika elegant som en fallen isdansare som fått segervittring. Hon är söt, ungefär sexton år, med blont hår och blå ögon och en fräknig uppnäsa. Hon är ganska kraftig, men bär upp det väl, som unga kvinnor brukar göra. Ena t-shirtärmen hänger i trasor ner från axeln, och jag ser att hon fått rivmärken på halsen och ett annat på insidan av armen. Dessutom har hon blod på jeansen, men det vet jag inte var det kommer ifrån. ”Är du skadad?” frågar jag. ”Behöver du vård?” Hon ger mig en förintande blick. ”Det är inget.” ”Vad var det som hände?” Hon hötter med fingret i riktning mot den andra flickan och drar tillbaka läpparna från tänderna. ”Jag var bara här och hängde när den där jävla horan hoppade på mig.” Orden gör mig nedslagen, men det är hatet bakom dem som får mig att reagera mest. Jag vet inte när ungarna började prata på det viset, men jag avskyr det. Missförstå mig inte, jag är inte naiv. Jag har hört värre saker under mitt yrkesliv inom polisväsendet, och många gånger har kommentarerna varit riktade mot mig. Men att höra det 21
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 21
2023-08-29 10:57
språket från en så vacker ung kvinna chockerar mig på något sätt. Jag tar fram ett par handklovar ur en ficka i mitt polisbälte. ”Vänd dig om.” ”’Amen herregud!” Hennes blick fastnar på handklovarna och hon höjer händerna. ”Jag har inte gjort nåt!” ”Lägg händerna på ryggen.” Jag tar tag i hennes överarm, snurrar henne runt, knäpper fast en av handklovarna vid hennes högra handled och drar den bakom henne. ”Ge mig den andra. Nu.” ”Snälla, låt bli …” Nu är hon upprörd. Nära till gråten. Börjar darra. Jag tycker inte särskilt synd om henne utan griper tag i hennes fria hand, sätter på den andra handkloven och spänner åt den riktigt hårt. Den sötsliskiga doften av hennes billiga parfym blandar sig med röklukten som ångar ut från henne. Jag tar tag i kedjan mellan handklovarna och leder bort Angi till fönstret. Där vänder jag henne om, lutar henne mot det och sätter upp fingret i hennes ansikte. ”Rör dig inte”, säger jag. ”Och prata inte med någon. Fattar du?” Hon vägrar svara utan pressar i stället ihop läpparna och tittar bort. När jag vänder mig om muttrar hon: ”Kärring”, men jag låter det passera och börjar gå mot de andra. De flesta har lämnat platsen, men några har stannat kvar och nu rör sig deras blickar mellan mig och Angi i förhoppningen att det ska bli mer underhållning. Då hör jag däck som krasar mot gruset och ser en av Painters Mills polisbilar ställa sig bakom min. Ett stråk av lättnad drar genom mig när polisassistent Rupert ”Glock” Maddox kliver ur. Han är före detta marinsoldat som varit 22
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 22
2023-08-29 10:57
två vändor i Afghanistan, och är den bäste i mitt team. Jag är alltid glad att se honom, men särskilt när jag har oddsen emot mig, antingen det rör sig om tonåringar eller kossor. De ungdomar som dröjt sig kvar backar undan när han kliver in på bron. Han har den effekten på folk, även om han inte verkar märka det själv. ”Vad är det som pågår här, chefen?” ”Några snillen tyckte att det skulle vara kul att rulla runt på marken och puckla på varandra.” Han kastar en blick på flickan med handklovarna. ”Var det tjejer?” ”Ja, det är väl det senaste.” ”Fan, det är ju helt fel.” Han skakar på huvudet och sneglar dystert på mig. ”Flickor brukade inte slåss när jag var ung.” ”Tydligen är dumhet en jämställdhetsfråga.” Jag nickar mot Angi McClanahan och sänker rösten. ”Gå och prata med henne, och arrestera henne om hon är uppkäftig.” Han klappar på Glock-pistolen vid höften. ”Jag har ingenting emot jämlikhet.” Jag undertrycker ett leende. ”Själv ska jag gå och prata med Muhammad Ali där borta.” På andra sidan bron hittar jag slagskämpe nummer två tillsammans med tjejen som har en ring i ena ögonbrynet. De står med ansiktena bortvända och armbågarna på fönsterbrädan och stirrar ut genom fönstret medan de röker kretek-cigaretter som doftar kryddnejlika. ”Släck de där”, säger jag åt dem. Båda rycker till. Flickan med ögonbrynsringen tittar på mig, släcker ciggen mot fönsterbrädan och släpper den sedan på golvet. Hon som slogs tidigare kastar ut sin genom fönstret, ner i ån, och vänder sig sedan mot mig. 23
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 23
2023-08-29 10:57
Först nu ser jag hennes ansikte ordentligt vilket får mig att tvärstanna. Jag känner henne, eller det gjorde jag åtminstone förr. Och jag är rätt säker på att hon är amish. För ett ögonblick blir jag så chockad att jag inte kan minnas vad hon heter. ”Hej, Katie”, säger hon vänligt. Jag stirrar stint på henne medan jag letar i minnet och stör mig på att jag inte kan placera henne. Hon är runt femton år, med långa, smala armar och ben och en liten rumpa som hon klämt ner i ett par jeans som är minst två storlekar för små. Hon har fin hy, stora, nötbruna ögon och axellångt, brunt hår som blekts i slingor av solen. Ansiktet har träffats av minst en smäll, för jag ser hur en stor blåtira börjar blomma upp under hennes vänstra öga. Hon flinar och hennes ansiktsuttryck blir både lömskt och roat på en och samma gång. ”Du kommer inte ihåg mig.” Då dyker det upp ett namn i min hjärna, men jag är inte säker på att det stämmer. ”Sadie Miller?” Hon avfyrar ett bländande leende som är alldeles för vackert för att komma från någon som för bara ett par minuter sedan låg på marken och slogs vilt. Hon är min svågers brorsdotter, och när jag ser henne nu kan jag nästan inte tro mina ögon. Senast jag träffade Sadie var på min mammas begravning för drygt tre år sedan. Då var hon i tolvårsåldern, en gullig liten pojkflicka i blå klänning och en vit kapp, den traditionella amish-hättan. Långbent, med skrubbsår på knäna och glugg mellan framtänderna. Jag minns henne så väl eftersom hon var vänlig och social och hade en okonstlad nyfikenhet som jag tyckte om, trots all sorg jag kände just då. Hon var en av få amish-flickor som kunde tävla med pojkarna och inte hade några dubier om 24
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 24
2023-08-29 10:57
att säga vad hon tyckte till de vuxna. I slutändan blev det henne jag umgicks mest med den dagen, inte minst för att de andra amish vägrade prata med mig. Men den här unga kvinnan liknar inte alls den söta lilla amish-flickan. Hon är lång och vacker och smal som en fotomodell. I hennes ögon finns en otämjd glimt som lägger något fräckt och framfusigt till hennes attityd som var kaxig redan från början – åtminstone med amish-mått mätt – och jag förstår att hennes tidigare uppstudsighet nu har utvecklats till ett väldigt mycket mer bestående inslag i hennes personlighet. ”Behöver du träffa en läkare?” frågar jag. Men hon skrattar bara. ”Jag överlever nog.” Jag visar med utstuderad tydlighet att jag granskar henne uppifrån och ner. Naglarna är blåmålade. Hon är snyggt sminkad, men har tagit för mycket eyeliner. På sig har hon ett sidenglänsande, svart linne med breda, vita sömmar. Tyget är så tunt att jag kan se hennes bröstvårtor igenom det. Jag hör mig själv sucka. ”Vet dina föräldrar att du är här?” ”Det har inte de med att göra.” Hon slänger håret över axeln. ”Jag har min Rumspringa.” Rumspringa är den tid då unga amish tillåts leva utan Ordnungs restriktioner, medan de vuxna ser genom fingrarna. De flesta tonåringar brukar dricka lite alkohol och lyssna på musik – små förseelser som oftast är harmlösa. Jag kan inte låta bli att undra om den här tjejen kommer tillhöra de åttio procent som så småningom låter döpa sig. Jag stirrar på henne och försöker få den unga kvinnan framför mig att passa ihop med den snälla pojkflickan jag träffade för tre år sedan. ”Är inte du lite för ung för Rum springa?” 25
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 25
2023-08-29 10:57
”Du kanske inte har märkt det, men jag är inget barn längre.” ”Fast du såg inte särskilt mogen ut när du låg och slogs på marken för en liten stund sedan.” ”Jag är femton.” Hon tittar bort. ”Tillräckligt gammal för att veta vad jag vill.” ”Inte ens hälften av alla vuxna vet vad de vill”, muttrar jag torrt. Då börjar hon gapskratta. ”Det är det jag gillar med dig, Katie.” ”Du vet ingenting om mig.” ”Jag vet att du brukar bryta mot reglerna.” ”Jaha, men det är rätt överskattat att inte bry sig om regler.” ”Det måste ha varit därför du stack”, säger hon med drypande sarkasm. ”Försök inte”, varnar jag. ”Jag funderar också på att lämna Det Enkla Livet”, häver hon ur sig. Eftersom jag är den sista som borde ha det här samtalet med en ung amish-kvinna, passar jag på att ta fram anteckningsblocket ur fickan. ”Vad säger dina föräldrar om det?” ”De tror att djävulen har fått mig i sitt våld.” Hon kastar huvudet bakåt och skrattar. ”De har kanske rätt.” Jag försöker låta bli att göra en grimas och vänder mig i stället till hennes kompis, tjejen med guldringen i ögonbrynet. ”Vad heter du?” ”Lori Westfall.” Jag skriver upp namnet. ”Du kan gå nu.” Hennes blick flyttas snabbt till Sadie. ”Men … jag ska köra henne hem.” ”Inte nu längre.” Jag pekar mot brons utgång. ”Gå.” 26
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 26
2023-08-29 10:57
Med en missnöjd suck vänder hon sig om och går sin väg. ”Allt jag hört om dig är tydligen sant”, hävdar Sadie. ”Jag tänker inte svara på det, Sadie, så ansträng dig inte.” Men hon struntar i min uppmaning. ”Alla säger att du är skithård.” ”Tro inte på allt du hör.” ”Jag är glad att du satte handklovarna på den där bitchen.” ”Om jag var du skulle jag ta det här på mycket större allvar.” Hon lugnar ner sig, men i hennes ögon ser jag fort farande flinet. ”Vem var det som började?” frågar jag. Sadie ser alldeles för avslappnad ut inför hela situationen. Hon rycker på axlarna. ”Det var jag som nitade henne först.” ”Varför slogs ni?” frågar jag och hoppas att det inte handlar om droger. ”Hennes kille gillar mig mer än han gillar henne, och hon är svartsjuk av sig.” ”Vem rörde vid vem först?” ”Hon knuffade mig.” Sadie tittar ner och petar bort lite nagellack från tummen. ”Så jag drämde till henne.” ”Slog hon tillbaka?” Sadie pekar på sitt öga. ”Vad ser det här ut som?” Jag rynkar pannan. ”Försök inte vara uppkäftig, Sadie. Även fast vi är släkt kan jag kasta dig i fängelse. Fattar du det?” ”Jag fattar.” Men hon flinar elakt. ”Angi McClanahan är en jävla hora.” Orden passar så dåligt ihop med flickan framför mig att jag får en liten chock. ”Lägg av”, fräser jag, men hör själv 27
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 27
2023-08-29 10:57
hur obekväm jag låter på rösten. ”Du är för söt för att säga sånt.” ”Alla andra gör det ju.” Hon tittar på mig från under sina långa ögonfransar, nyfiket, som om hon testar mig. ”Du också.” ”Det här handlar inte om mig.” ”Tanterna skvallrar fortfarande om dig, Katie. De pratar om att du var amish förut men lämnade Det Enkla Livet och stack till den farliga storstan.” Hon tittar på mig som om det jag gjorde var något beundransvärt. ”Fannie Raber påstår att du sa åt biskopen att dra åt helvete.” ”Det skulle knappast vara något att vara stolt över.” Sadie rycker på axlarna. ”Jag är trött på alla deras regler.” Lusten att försvara amish-folkets livsstil växer sig överraskande stark inom mig. Men eftersom jag vet att ett sådant försvar skulle vara rent hyckleri från min sida, tiger jag. ”Du borde kanske prata med dina föräldrar om det.” ”Som om de skulle fatta nåt.” ”Eller med biskopen …” Hon skrattar till. ”Biskop Troyer är sååå pinsam.” ”Att slåss är pinsamt. Titta bara hur du ser ut. Har du inte mer stolthet än så? Du kommer ju få en blåtira.” Sadie ser bara en aning förnärmad ut, i stället sänker hon rösten. ”Jag menar allvar med att sticka, Katie.” Plötsligt känns det som om jag tassar fram genom ett minfält och inte har en aning om var jag ska sätta fötterna. ”Jag är inte rätt person att prata med.” ”Varför inte? För att du stack?” ”För att jag är polis, och jag tänker inte diskutera saken med dig. Förstår du det?” Hon håller kvar min blick. ”Jag har tänkt på det länge.” Hon sänker rösten igen. ”Jag passar inte in. Jag gillar allt 28
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 28
2023-08-29 10:57
sånt som jag borde hålla mig borta ifrån. Musik och … konst. Jag vill … läsa böcker och se filmer och besöka platser där jag aldrig varit. Jag vill gå på college och …” ”Du kan göra alla de sakerna utan att slåss eller hamna i trubbel”, säger jag. ”Men jag kan inte göra dem medan jag fortfarande är amish.” ”Du är för ung för att fatta ett så viktigt beslut.” ”Jag hatar att vara amish.” ”Du vet inte vad du vill.” ”Jag vet precis vad jag vill!” replikerar hon. ”Jag ska designa kläder. Engelska kläder. För kvinnor. Jag vet att det låter som en korkad önskedröm. Eller enligt min datt: djävulens påfund.” Hon härmar sin pappa ganska bra, faktiskt. ”Han förstår mig inte, Katie. Jag är jätteduktig på att sy. Fråga Mamm. Hon vet att jag skulle klara det. Fast hon vill inte erkänna det.” Sadie pekar på linnet hon har på sig. ”Jag har sytt det här! Kolla på det. Det är jättefint, men jag får inte ha det på mig för Mamm. Hon vill inte ens låta mig sälja det i Carriage Stop Country Store. Hon säger att det är alldeles för dekorerat och att det vore rent högmod.” Orden flödar ut ur hennes mun alldeles för snabbt så att de snubblar på varandra, som om hon hållit dem inom sig länge och nu har en osynlig fördämning brustit. Ett vagt minne från ett par månader tidigare dyker upp: min syster Sarah som berättar om den här flickans sömnad. Vid det tillfället tog jag inte någon större notis om saken eftersom min syster och jag har haft våra egna problem. Men Sarah hade pratat en lång stund om hur duktig Sadie var. Att hon redan hade sålt tolv lapptäcken i en av stans turistbutiker och att kunderna inte fick nog av dem. Egentligen avskyr 29
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 29
2023-08-29 10:57
jag tanken på att behöva kväva en sådan hängivenhet, för det finns alldeles för många som hasar sig fram genom livet utan att känna så starkt för något. Men det är förstås en åsikt som amish-folket inte skulle dela. ”Jaha, tänker du kasta mig i fängelse?” frågar hon och verkar nästan se fram emot den möjligheten lite för mycket. ”Nej, jag ska köra dig hem.” Med en suck, som om häktet vore ett bättre alternativ, kör Sadie ner handen i fickan, tar fram en brun cigarett ur ett paket och tänder den. Utifrån hennes rörelser förstår jag att hon inte är någon vanerökare. ”Släck den där”, säger jag åt henne. ”Varför det, Katie? Du röker ju. Det såg jag. På Grabhof, efter begravningen. Då får väl jag också göra det?” ”Men du är femton och det är olagligt.” Jag rycker till mig cigaretten och kastar ut den genom fönstret. Hon stirrar på mig med klara, vaksamma ögon som inte missar någonting. Det är konstigt men jag märker att jag blir besvärad eftersom den här flickan, av någon galen anledning, ser upp till mig. Hon håller på att lära sig saker som hon nog inte borde kunna, och vill ha saker som hon aldrig kommer få ifall hon fortsätter vara amish. Det är ett bombsäkert recept på hjärtesorg, och jag vill inte bli inblandad. ”Jag har ingen lust att åka hem”, säger hon. ”Nu ska jag berätta en sak för dig, Sadie. Man får inte alltid som man vill.” Jag kastar en blick över axeln. Alla utom två av ungdomarna har åkt. Glock står och pratar med Angi McClanahan som försöker flörta med honom, förmodligen för att få honom att ta av henne handklovarna. Den ståndaktigt opåverkade Glock skriver något i anteckningsblocket. 30
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 30
2023-08-29 10:57
”Stanna här”, säger jag till Sadie. ”Jag är strax tillbaka.” Jag börjar gå mot Glock. Han tittar upp och möter mig mitt på bron, utom hörhåll för båda flickorna. ”Vad tycker du?” frågar jag. Han skakar på huvudet. ”Var vi lika puckade i tonåren?” ”Antagligen.” Han läser i sina anteckningar. ”Tydligen slogs de två tjej erna om samma kille. McClanahan inledde det hela, och den andra slog det första slaget.” ”Jag är så glad att jag inte är i den åldern längre.” ”Fast jag skulle inte ha något emot att vara killen de bråkade om.” Vi flinar mot varandra. ”Jaha, vem av dem ska vi sy in?” frågar han. ”Jag tänker ge dem en varning och släppa dem, och prata med deras föräldrar.” ”Bra lösning.” Han nickar gillande. ”Då blir det färre rapporter.” ”Kan du köra McClanahan hem och snacka med hennes mamma och pappa?” ”Visst.” Jag sneglar bort mot Sadie Miller och suckar. Hon står och lutar sig med ryggen mot fönsterbrädan, har ena foten mot väggen och röker en kretek medan hon iakttar mig. ”Jag fattar inte hur ungarna kan röka de där”, muttrar jag. Glock nickar. ”De är livsfarliga.” På vägen tillbaka till Sadie tänker jag att både han och jag vet att det finns mycket större faror som hotar ungdom arna, och att de flesta av oss inte har en aning om hur vi ska skydda dem.
31
Castillo-Anmäld saknad-Inlaga-Tryckoriginal-230829.indd 31
2023-08-29 10:57