FRÖLUNDA HC 80 ÅR
NIO TITLAR, NYTT KLUBBMÄRKE
OCH ETT HISTORISKT DAMLAG
FRÖLUNDA HC 80 ÅR
NIO TITLAR, NYTT KLUBBMÄRKE
OCH ETT HISTORISKT DAMLAG
STENHÅRD SM-FINAL 1. SURT STRUL OCH STENHÅRD SM-FINAL
1. SURT STRUL OCH
Det rådde ett bedrägligt lugn kring Frölunda HC sensommaren 1994. En ny ordförande, Hans Andersson, blev planenligt vald vid årsmötet när
Kenneth Orrgren av yrkesmässiga skäl tackade för sig. Tränaren Leif Boork försvann till Örnsköldsvik och
Modo, men lämnade en röd matchtröja efter sig. Ulf Labraaten tog över ansvaret för A-laget och det var ett tryggt val – värmlänningen hade en lång historia med Frölunda, både som spelare och ledare.
Rent organisatoriskt flyttade föreningen fram positionerna genom att anställa en vd/klubbdirektör, Benny Gustafsson, och placera kontoret (fem personer) i Scandinavium.
– Vi var en arbetande styrelse och hade jag inte ägt Gårda-Johan hade jag åkt ut från företaget, så mycket jobbade jag för Frölunda. Ibland gick jag och gömde mig när jag arbetade för Frölunda så att de andra inte skulle märka. Att anställa en vd var ett sätt att avlasta styrelsen, förklarar Hans Andersson.
Rent sportsligt kom Frölunda HC från en helt okej säsong, men för att uttrycka det milt: det hade inte blixtrat och dundrat kring föreningens A-lag på mycket, mycket länge. De tio åren i egen regi handlade mest om överlevnad och hand i hand med sportsliga tillkortakommanden gick ekonomiska bryderier.
– Vi började från noll 1984 och när jag lämnade
över hade vi nått dit vi ville. Vi var tillbaka i elitserien med Conny Evenssons hjälp. Vi hade fått respekt i hockey-Sverige och det hade vi saknat tidigare, säger Kenneth Orrgren, Frölundas ordförande mellan 1984 och 1994.
Det är ingen överdrift att påstå att Kenneth Orrgren la den sportsliga, ekonomiska och organisatoriska grund Frölunda HC kunde bygga vidare på. Tillsammans med sin andreman och ersättare Hans Andersson skall tilläggas.
– Om inte jag och Kenneth (Orrgren) hade hittat varandra tror jag inte Frölunda funnits kvar. Vi var nere i botten och hade ingenting när vi lämnade Västra Frölunda IF, menar Hans Andersson, i folkmun kallad ”Bula” eller ”Hasse Bula”.
Från noll gick föreningen till en omsättning på 30 miljoner kronor på tio år, men var precis som hela samhället i början av 1990-talet påverkad av finanskrisen och skyhöga räntor – till exempel gick marginalräntan upp till 500 procent under en kort period i september 1992.
Ingångsvärdena säsongen 1994/1995 kunde alltså varit bättre, men på plussidan ett lag i elitserien, en ambition att ta ytterligare steg sportsligt och en trogen, men krävande, publik.
Dessutom: föreningen skulle fira 50 år i dagarna två.
Den egna föreningens två första ordförande, Hans Andersson och Kenneth Orrgren.
Den 12 november var 1 500 personer inbjudna till fest i Scandinavium med Ingvar Oldsberg som ceremonimästare och artister som Triple and Touch, Bo Maniette, Stefan Ljungqvist, Tove Jaarnek och Galenskaparna och After Shave.
Dagen efter skulle festligheterna fortsätta i samband med Frölundas match mot Brynäs i Scandinavium.
”SKANDAL, JAG FINNER INGA ANDRA ORD”
Det blev inget av det kalaset. Den 29 oktober avbröts mötet mellan Frölunda och Djurgården för att isen sprack. Matchen spelades inte klart och känslorna svallade på alla håll och kanter.
– Skandal, jag finner inga andra ord, dundrade Hans Andersson i Göteborgs-Posten (GP).
GT:s legendariske krönikör Ulf Jansson sparade inte på krutet han heller:
”Jag har varit överallt i världen där det spelas ishockey, men aldrig upplevt maken till skandal. Scandinavium skämmer ut sig i ishockey-Sverige. Jag beklagar Västra Frölunda som tvingas leva med en sådan samarbetspartner och framförallt beklagar jag publiken.”
Scandinavium döptes på göteborgskt maner snabbt om till Scandalium och arenans hårt pressade vd Krister Göransson kommenterade incidenten så här i
GP några dagar senare:
– Det som hände är naturligtvis en rejäl smäll för oss.
Men Scandinavium har under 23 år fungerat perfekt för ishockey, och vi har en av Europas allra bästa arenor. För oss gäller det att återupprätta förtroendet.
Som en konsekvens av Scandinaviums isproblem ställde Frölunda in jubileumsfesten den 12 november med motiveringen: ”Vi vågar inte lita på att isen bär.”
En bortförklaring menade Krister Göransson i GP (4 november).
– Orsaken till att Frölunda ställer in sin fest är att de inte fått tillräckligt med folk som kommer. Men nu går det bra att skylla på oss.
Tre dagar senare och i samma tidning kontrade Frölundas några månader gamla klubbdirektör Benny Gustafsson via en insändare:
”I en artikel i GP i fredags uttalade sig Scandinaviums vd Krister Göransson. Han påstod att orsaken till att Västra Frölunda HC ställt in sin jubileumsfest skulle vara att: de inte fått tillräcklig med folk.
Det påstående är kränkande och felaktigt och får
ej stå oemotsagt. VFHC tar bestämt avstånd från sådana påhopp.
Vi ser nu fram emot att möta Brynäs i Scandinavium den 13 december på en riskfri och av domaren godkänd isrink. Jubileumsfesten går av stapeln vid ett senare tillfälle.”
– Det var match eller fest och vi valde matchen.
Att det inte blev någon fest överhuvudtaget handlade om ekonomi, vi hade inte råd att hyra en annan lokal för så många människor, förklarar Hans Andersson 30 år senare.
CARNBÄCKAFFÄREN
I NHL spelades det ingen hockey hösten 1994. Spelare och organisation hade olika uppfattningar om införandet av ett lönetak.
Med en lockout i Nordamerika öppnades möjligheten för svensk hockey och på ett möte i Globe Hotell den 9 november kom de tolv elitserieföreningarna överens om att det gick bra att förstärka med en NHL-spelare per klubb.
Bara en dryg vecka senare verkade det där avtalet inte vara så värst mycket värt längre och relationen mellan bottenkollegorna Frölunda HC och Västerås IK var inte den varmaste.
”DETTA
ÄR EN LÖGN SOM AVSLÖJAS AV SIN
EGEN ORIMLIGHET”
Västerås, med tre möjliga NHL-förstärkningar i stan, var märkbart irriterat över Frölundas planer på att ta in Mikael Andersson i truppen, samtidigt som Patrik Carnbäck redan fanns i den.
Dubbelmoral, menade Västerås som ansåg att Carnbäck inte alls var att betrakta som hemvändare utan som NHL-spelare. Västerås hävdade till och med att det fanns en klausul i Patrik Carnbäcks kontrakt som gav honom rätt att återvända till NHL när och om ligan återstartade.
– Detta är en lögn som avslöjas av sin egen orimlighet. Allting är fullständigt kristallklart. Pappret ligger på svenska ishockeyförbundets kansli och har förresten också visats upp på ett SEF-möte. Patrik stannar hos oss under resten av säsongen, minst, dundrade Hans Andersson i GP (17 november).
Nästan exakt två månader senare och med en
NHL-säsong på väg att dra igång blev det snurrigt, på riktigt. Patrik Carnbäcks amerikanska klubb, Anaheim Mighty Ducks, krävde att den svenske spelaren skulle tillbaka dit där han hörde hemma, vilket utlöste ett virrigt resonemang om vad som gällde eller inte.
Carnbäck själv konstaterade i GT (19 januari):
– Jag är rädd att jag blir tvungen att resa tillbaka, annars kan dom stänga av mig från allt spel i Europa. Fast jag sticker inte utan att vara helt överens med Frölunda.
Hans Andersson tolkade kontraktsläget helt annorlunda lite längre ner i artikeln:
– Det här kan NHL och internationella förbundet tvista om, men vi har en överenskommelse med Carnbäck och hans agent i USA och övergången är godkänd av svenska ishockeyförbundet. Mighty Ducks kan inte stoppa Carnbäck från att spela med oss.
Den 20 januari satte sig Patrik Carnbäck på ett flygplan till USA och ordförande Hasse Andersson gick i taket:
– När Carnbäck försvann blev jag jävligt frustrerad, vi låg illa till och behövde honom. Jag fick ett meddelande av vår materialare ”Lelle” (Lennart Johansson) att han hämtat sina grejer och jag gillade inte att han gjorde så.
Bara några dagar efter brytningen meddelade
Frölundas styrelse att Patrik Carnbäck stängts av för spel i föreningen i all framtid.
– Det var väl en reaktion för att skrämma upp de andra spelarna, så att någon av dem inte skulle göra likadant, förklarar Hans Andersson.
Ytterligare några dagar senare hävdes livstidsdomen.
– Carnbäck hörde av sig och vi redde ut det och kom överens om att när han kom hem skulle han komma till oss, säger Andersson.
Huvudpersonen själv minns mycket väl turerna och turbulensen den där omtumlande januariveckan 1995.
– Det var strejk och jag åkte hem och trodde inte det skulle bli någon hockey i NHL på hela säsongen.
”Bula” och Frölunda var på mig och jag skrev på för resten av säsongen för jag trodde jag skulle stanna.
Men när NHL bestämde att det skulle bli spel var jag tvungen att åka, jag satt ju på ett kontrakt med Anaheim. Det blev infekterat. Frölunda ville ju ha mig kvar och läget var pressat med allsvenskt spel. Jag var inte vatten värd, men jag tror läget spelade in och Frölunda hade nog inte riktigt fattat vad ett avtal med
en NHL-klubb betyder. Efter lite betänketid förstod de vad som gällde och jag och ”Bula” löste det, säger Patrik Carnbäck.
Precis som Carnbäck påpekar var det sportsliga läget för Frölunda HC problematiskt och aningen ansträngt. Redan i slutet av november 1994 fick tränaren Ulf Labraaten gå och ersattes av juniorlagstränaren Lars-Fredrik Nyström. Den utlösande faktorn var en tung förlust mot Rögle BK i Scandinavium, 3–4, efter tappad ledning i den tredje perioden.
– Det gör mig ont, för detta är ingen enmansshow och när det går dåligt är det inte bara ”Labbes” fel, kommenterade Hans Andersson tränarbytet i GP.
Utanför offentligheten var det annat i görningen.
Lars-Fredrik Nyström var en nödlösning i ett pressat läge och Frölunda sökte aktivt efter en mer meriterad tränare.
Fyra dagar innan julafton presenterades han, Lasse
Patrik Carnbäck stängdes av från spel i Frölunda för all framtid den 20 januari 1995. Några dagar senare var han välkommen tillbaka igen.
Lars-Fredrik Nyström tog över som Frölundas tränare efter Ulf Labraaten i ett tufft läge, men kvalade laget kvar i elitserien. Säsongen efter tog Lasse Falk över.
Falk – SM-guldvinnande tränare för Djurgården 1989, 1990 och 1991 och bokstavstrogen elev av det så omstridda 1-3-1-systemet. – 1-3-1-systemet var avgörande när vi värvade Lasse Falk. Egentligen ville vi inte spela så, men vi var pragmatiska. 1-3-1 passade oss i det läget, med tanke på den trupp vi hade och vilka spelare vi hade råd med, förklarar Hans Andersson.
Återstod bara för Frölunda att sportsligt bestämma vilken serie Lasse Falk skulle coacha i. Det blev visserligen ett lyft med Lars-Fredrik Nyström i båset, men spel i allsvenskan istället för elitseriens fortsättningsserie med minsta möjliga marginal när grundserien stängde den 8 december.
”DETTA
VAR I SANNING ISHOCKEYNS SVAR PÅ
ROCKMUSIKENS ULLEVIKONSERTER”
Trots den käftsmällen bjöds det två dagar senare in till fest i Scandinavium. Gretzky All Stars mot Frölunda och 11 745 på plats. En jippomatch, visst, men med en smittande inramning menade GP:s hockeyreporter Peter Linné:
”Detta var i sanning ishockeyns svar på rockmusikens Ullevikonserter med Rolling Stones, David Bowie och Bruce Springsteen. Gemytligt, en mer träffande beskrivning hittar vi inte i hastigheten.”
Dåvarande styrelseledamoten Hans-Erik Åhman beskriver Gretzky-matchen som en form av tidig julklapp jubileumssäsongen 1994/1995:
– Gretzky-galan var som jag minns det i första hand en kul grej, en möjlighet att bjuda hockeypubliken på det största namnet. Ekonomi var ingen fråga, även om vi gärna tog emot ett överskott.
Spektaklet gav ett överskott på 700 000 kronor.
STERNER RYTER IFRÅN
Carnbäck-affären hann knappt lägga sig innan nästa poppade upp bara sisådär. Tidigare Frölundaspelaren och SM-guldvinnaren 1965 Owe Sterner gick i en kolumn i GP hårt åt föreningen den 27 januari 1995.
”Efter de senaste pinsamma avsnitten i såpoperan Frölunda HC är det dags för förändring och utveckling. En nysatsning krävs”, inledde Sterner, som pekade ut riktning och finger:
”Kompetent lednings-kapacitet verkar saknas. Jag föreslår därför: Nytt bolag med brett ägande tar över dagens Frölunda Hockey. Professionell ledning med en stark styrelse. Inte bara affärs utan också lång hockeyerfarenhet (outnyttjade resurser finns inom familjen) samt erfarenhet av showbusiness behövs. Bygg upp ett starkt och publikvänligt hockeylag. Skapa vinterns Blåvitt.”
Owe Sterners utspel i Göteborgs-Posten fick tidigare Frölundaspelaren Roger Olsson – även han SM-guldvinnare 1965 – att agera och reagera i samma tidning dagen därpå:
”Till spelare, ledare, publik, sponsorer, supportrar, Scandinavium och press.
Med anledning av all turbulens kring VF hockey denna säsong känner jag mig tvungen att skriva några rader. Man kan i all evighet sitta och leta syndabockar och analysera vilka fel som begåtts av vem denna säsong, precis som så många andra har gjort.
Det tänker jag inte göra.
Sådant kan man ägna sig åt när säsongen är slut och vi förhoppningsvis är kvar i eliten.
Istället tycker jag att vi skall se framåt. Alla vi som vill se topphockey i idrottsstaden Göteborg måste
hjälpa till att stötta VF. Ni spelare, tränare och ledare i klubben måste börja tro på er själva. Ni är bättre än ni tror, gå ut och ha roligt på isen, våga mera, ta egna initiativ, motståndarna ska få rätta sig efter er, då har inget lag i allsvenskan någon chans.
Nu är det upp till Er. Vi är många som tror på Er. Detta ska ni klara.”
Det blev egentligen inga reaktioner alls på Sterners och Olssons skilda analyser av Frölundas sportsliga och organisatoriska situation, men åsiktsskillnaderna levde kvar och revitaliserades i ett senare skede i en betydligt allvarligare kontext.
Frölundas sportsliga äventyr i allsvenskan är inte mycket att skriva om. Lars-Fredrik Nyström lotsade laget till en andraplats och säkrat play off mot Rögle. Serien gick till en avgörande femte match som Frölunda vann med övertygande 5–0, med tillträdande tränaren Lasse Falk i båset.
– Ett underbart avstamp inför nästa säsong. Vi tänker värva en bra center och en toppback. För övrigt skall vi med Lasse Falks hjälp satsa på våra fyra JVM-spelare, kommenterade Hans Andersson den säkrade elitserieplatsen i Expressen.
Lasse Falk lyfte med hårda nypor Frölunda ända till en SM-final 1996, här tillsammans med Stefan Larsson under en match i European Hockey League.
Lasse Falk gav i samma artikel någon form av avsiktsförklaring till den säsong som väntade:
– Det finns goda förutsättningar i Frölunda. Vi ska bygga från ett bra försvarsspel och framåt. Vi skall spela efter vårt material. Bara vi vinner matcherna tror jag att publiken i Scandinavium med glädje köper det.
Allt frid och fröjd kan tyckas, men Frölunda HC hade ytterligare en tuff match framför sig innan blickarna kunde riktas framåt.
”Hans järnhand styr VF – trots miljonunderskott”, löd rubriken till första delen av GP-journalisterna
Peter Linnés och Szymon Szembergs svidande artikelserie om Frölunda HC (30 maj).
”DÄRFÖR ÄR DET NÖDVÄNDIGA KRAVET INFÖR
ÅRSMÖTET 14 JUNI: BYT ORDFÖRANDE”
Kritiken mot Frölunda i allmänhet och ordföranden Hans Andersson i synnerhet byggde i mångt och mycket på trasslig ekonomi, sportsligt mediokra resultat och de affärer som präglat säsongen 1994/1995: is-incidenten, den inställda jubileumsfesten, Patrik Carnbäck-cirkusen, sparkad tränare och avpolletterad marknadsansvarig.
Linné och Szemberg hade dessutom fiskat upp kritik från publik, supporterklubb och partners, framförallt partners, och konstaterade allt sammantaget att förtroendekapitalet för Frölunda HC och Hans Andersson var kört i botten.
GP-krönikören Jan Hansson avslutade artikelserien med en uppmaning:
”Många nöjda läsare tackar för en artikelserie i rättan tid om Frölunda Hockey. Några sura läsare undrar om vår avsikt är att ta död på föreningen. Nej, vi vill inte ta död på föreningen. Vi vill försöka rädda den. Därför är det nödvändiga kravet inför årsmötet 14 juni: byt ordförande!”
– Jag mådde inte dåligt av GP-kritiken. Det var jag som fick stå i skottgluggen, men det var ju för att jag representerade klubben utåt i nästan alla frågor som rörde föreningen. Jag var mitt i verksamheten och var på väg någonstans med den. Jag kände att vi hade något på gång och koncentrerade mig på det. Vi gick ju till final också, kommenterar Hans Andersson artiklarna.
Ett förväntat stormigt årsmöte blev något helt annat – lugnt, tyst och fridfullt, som i kyrkan. Inte en fråga om driftunderskottet på dryga 3,3 miljoner och
Hans Andersson fick ytterligare ett års förtroende på ordförandeposten, men hade inte särskilt mycket att säga till GP:s utsände:
– Helst av allt vill jag vara i fred nu. Jag åker på semester inom kort. Återkom om några veckor så kanske jag är beredd.
Vice ordföranden Hans-Erik Åhman förde i Anderssons ställe föreningens och styrelsens talan:
– Jag är inte alls förvånad att det gick så lugnt till. Göteborgs-Postens artiklar har visserligen rört om, men om avsedd effekt var att få bort den nuvarande styrelsen så blev det precis tvärtom. … Själv kan jag medge att styrelsen har brustit i långsiktigt tänkande. Jag vill dock bemöta kritiken att Andersson styr VFHC med järnhand. Vår styrelse har den kunskapen och integriteten att ingen sätter sig på någon.
EN NY SHERIFF I STAN
Med incidenter, affärer och annat tjafs bakom sig tog Frölunda HC med en färsk tränare och en ombyggd trupp sats mot nya äventyr. Redan från dag ett på försäsongsträningen blev spelarna varse att det var en ny sheriff i stan.
– Boork såg till att vi började träna bra. När Falk kom in höjde han ribban ytterligare, framförallt fysiskt. Vi körde hårt och behövde nog ett stålbad, det hade varit lite slappt sedan Boork försvann. Med Falk var det så att man fick köpa hans upplägg eller stå utanför. Alla körde och alla var på plats, förutom Ruuttu som kom senare, säger tidigare spelaren och Frölundas trotjänande fystränare Pär Edlund.
Nämnde Christian Ruuttu, ja. Bara en säsong i Frölunda, men fortfarande en ikon i Göteborg. Att en spelare av den kalibern ens hamnade i elitserien var anmärkningsvärt, men när Vilda Västern-skolade
Hans Andersson fick vittring, drog han först, sköt och frågade sedan.
– Jag fick ett tips av Calle Johansson att Ruuttu var ledig och då körde vi på det spåret.
Enligt sägnen fick Benny Gustafsson uppdraget att kvickt träffa spelaren. Han flög till Finland för ett möte på lokal och fick Christian Ruuttus namnteckning på en restaurangservett, ivrigt påhejad av Hans Andersson via telefon.
– Det där stämmer, precis så gick det till, bekräftar Andersson och avslöjar att Christian Ruuttu kanske inte riktigt var Lasse Falks typ.
– Falk älskade inte Ruuttu. Han respekterade
NHL-meriterade Christian Ruuttu blev Frölundas ledare och kapten redan dag ett, en megastjärna enligt Jonas Esbjörs.
honom som spelare, men kanske inte som person. Ruuttu var en stjärna och var kompis med Leningrad Cowboys (rockband) och Mika Häkkinen (F1-stjärna). Det var den auran han hade.
Dubble SM-guldvinnaren (2003 och 2005) Jonas Esbjörs utvecklar det resonemanget:
– Ruuttu var vår ledare från det han kom. Vi hade aldrig haft en sådan spelare i laget förut. Han tog över allt och var en megastjärna. Och så hade han kontakter. Till en lagfest löste han en hel pall Koff och han skaffade Leningrad Cowboys-jackor till hela laget.
”MY WAY OR THE HIGHWAY”
Med Ruuttu och finländske stjärnbacken Petteri
Nummelin på plats hade Frölunda handlat garanterad kvalitet, vilket skulle bli märkbart tydligt under en sensationell säsong som avslutades sent i ett sommarvarmt och påsk-klätt Göteborg.
Lasse Falk var en krävande och metodisk tränare som redan på försäsongen satte sin prägel på såväl trupp som spelsätt. Det var ”my way or the highway” som gällde alla alltid.
– Med Falk blev det tydligt och det behövde vi. Det hade varit snurrigt och vi kom från lite olika ledarskap. Falk var en man med få ord, men han var rättfram och det han sa brände. Han kunde vara övertydlig om något gick fel för att uttrycka det milt. Vi överöstes inte av kärlek, med honom var det jobbigt både fysiskt och psykiskt. Nu vet jag i alla fall vad jobbigt innebär, på riktigt, säger Pär Edlund och berättar att det här med 1-3-1 satt tidigt, till och med innan laget gick på is:
– Vi spelade 1-3-1 på innebandyn redan på sommaren, så det var aldrig något snack, alla visste vad de skulle göra. Och vi fick ju betalt för det också.
Det hårda jobbet i kombination med den taktiska noggrannheten och disciplinen var högst påtaglig redan från säsongsstart. Med en indian på bröstet i en tävlingsmatch för första gången vann Frölunda HC elitseriepremiären mot Rögle, vilket fick GT:s krönikör Ulf Jansson att bli: ”Lycklig som ett barn.
Jag har väntat i sex år på det här: att Frölunda skall vinna en premiär i elitserien. Alltså sätter jag mycket stort värde på resultatet: 4–2 över Rögle.”
Ytterligare två omgångar hann spelas, sedan var det stopp i nästan en månad på grund av kommunal-
arbetarstrejken som framförallt drabbade idrottsarenor och -hallar – elitserien körde inte igång igen förrän i slutet av oktober.
Nyförvärvet Christian Ruuttu hade före uppehållet inte visat särskilt mycket av sina kvaliteter, men i första matchen efter – seger borta mot Luleå med 4–1 – tryckte han in tre puckar bakom landsmannen Jarmo Myllys.
– Jag har kunnat träna mer skridsko och kommit in i lagets sätt att spela hockey. … Tyvärr får vi inte lång tid att njuta av den här vinsten. Det kommer att bli tätt mellan matcherna nu, konstaterade finländaren i GP.
Med sin finska stjärna smörjd, uppvarvad och dragvillig tuffade Lasse Falks svårspelade lagmaskin på och parkerade på tredje plats i tabellen när grundserien summerades – ett remarkabelt lyft med tanke på den föregående säsongens sportsliga svårigheter.
Det enda dramat under hösten var egentligen den vådliga bussresan hem från Malmö snöoväderskvällen 17 november. När Frölundas sponsorbuss, med en timmes försprång, körde fast strax söder om Varberg beordrade materialförvaltaren Lennart Johansson ändrad rutt:
– Vi bestämde oss för att ta gamla E6:an. Den känner jag utan och innan efter 30 år som lastbilschaufför, berättade han i GP.
Halv fyra på morgonen parkerade bussen utanför Scandinavium och för de flesta väntade nästa bekymmer, att ta sig hem till egen säng i snöyra och på oskottade vägar.
För målvakten Mikael Sandberg (Kungsbacka) och Lennart Johansson (Åsa) var det inte ens ett alternativ. Med sommardäck på bilarna fick de istället snällt sova över i Frölundas omklädningsrum i Wallenstamhallen.
– Det var helt uteslutet att köra hem. Jag kan säga att det hade varit skönare att sova hemma, förklarade Mikael Sandberg i GP.
I fortsättningsserien varvade Frölunda upp ytterligare och klättrade upp på andra plats i tabellen, på samma poäng som serievinnande och kommande finalmotståndet Luleå.
I den sista elitserieomgången möttes lustigt nog Frölunda och Luleå i en direkt avgörande seriefinal. För att spara några av de mer tongivande spelarna, bland andra Christian Ruuttu, luftade Lasse Falk istället ungtuppar som Henrik Andersson, Linus Fagemo, Timmy Pettersson och Janne Wickström. Det blev knapp förlust i Delfinen, 1–2.
Materialförvaltaren Lennart ”Lelle” Johansson lotsade Frölundabussen genom snöovädret 1995. Dåvarande spelaren Pär Edlund är fortfarande kvar i klubben som fystränare.
– Så här i efterhand kan man väl tycka att det var fel att vi inte spelade med vårt bästa lag, vi tappade ju hemmafördelen, menar Pär Edlund.
I kvartsfinal väntade anrika Leksands IF och det verkade inte oroa Lasse Falk nämnvärt:
– Vi har spöat dom borta och varit överlägsna hemma. Det här blir säkert bra, deklarerade han i GP.
Och så blev det till slut, men inte utan en rysare över fem akter. Lagen vann respektive hemmamatcher och det blev ett avgörande drama i Scandinavium den 16 mars.
Frölunda vann en tät historia med 2–1 och den finske lille liraren Marko Jantunen förlöste 11 583 drygt sju minuter in i den tredje perioden.
– Lasse Falk är Frölundas bästa värvning på 90-talet, slog Hans Andersson fast i GT direkt efter semifinalavancemanget.
Luttrade tränaren Lasse Falk hade i samma artikel annat att tänka på efter slutsignal, som att skjuta fram planerna på en cykelsemester i Frankrike.
– Allt var förberett. Resväskorna packade och klara. Mitt mål var att laget efter jul skulle få fortsätta i elitserien och spela 40 matcher.
I semifinal väntade Modo med tidigare Frölundatränaren Leif Boork vid rodret, i sig en aptitretare
utöver det vanliga – inte minst med tanke på att Boorks familj valt att bo kvar i Göteborg.
– Jag erkänner gärna att det skulle kännas extra skönt att slå ut just Frölunda, avslöjade Boork i GP.
”VEM
KUNDE TRO DET DÅ MAN SÅG DEM I ALLSVENSKAN MOT RÖGLE I FJOL?”
Frölunda gick på knock direkt i semifinal ett, 8–0 i Scandinavium. Förlorade match två knappt i Örnsköldsvik, men vann de två följande och till final efter 3–1 i matcher – föreningens första SM-final på 16 år. – Mitt livs mål, beskrev trotjänaren Peter Berndtsson i GP den övertidsbalja som stängde semifinalserien.
Lasse Falk hittade i segeryran ett annat perspektiv med tanke på den föregående säsongens bekymmer: – Vem kunde tro det då man såg dem i allsvenskan mot Rögle i fjol?
Dan efter dan träffade GP Frölundas Luleåvärvade forward Lars Edström – sju säsonger i Norrbotten – som likt en gamla tiders sierska spådde en fysisk och smågrisig finalserie med tanke på hur det såg ut senast lagen möttes.
Peter Berndtsson kramas om av lagkamrater efter övertidsmålet mot Modo som tog Frölunda till första SM-finalen på 16 år.
– Dom försökte köra över oss fullständigt, men jag kan inte säga att det spelet passar oss direkt illa. Kommer vi bara in i zon och får snurr på deras backar kan det bli virrigt.
SM-finalen 1996 mellan Frölunda och Luleå är legendarisk och bär kultstatus i hockey-Sverige.
Den beskrivs som den tuffaste finalen någonsin och det är ingen generalisering eller ens modern myt. Gör en enkel googlesökning och bekräftelserna lägger sig på hög och för att bara ta några exempel:
• Svenska ishockeyförbundets 100-årsbok: ”Den råaste SM-finalen genom tiderna?”
• SHL:s hemsida: ”Den brutalaste, hårdaste och tuffaste av alla finaler som spelats i ligans historia.”
• Aftonbladet (2011): ”En av de ruffigaste finalerna genom tiderna.”
• GT (2019): ”Den blodigaste och tuffaste finalen någonsin.”
Det är kort och gott en sanning som ingen bestrider eller ens vänder sig emot, bortsett från de som var på isen då.
– Jag tycker inte serien var överdrivet brutal, men varje gång de visar något från de matcherna är det ju de värsta grejerna, säger tidigare Frölundabacken Stefan Larsson.
– Jag tyckte bara finalserien var kul och upplevde den inte som ful. Det var två tränare av den gamla skolan och två lag som ville vinna. Det satte väl någon sorts prägel, menar Pär Edlund.
– SM-finalen 1996 var fantastisk. Det var ge och ta, fortsätter Jonas Esbjörs.
– Domarna tillät mycket i hela serien, men jag tycker inte det var något gnäll, vi spelare köpte nivån, instämmer dåvarande Luleåspelaren, sedermera tränaren, Thomas ”Bula” Berglund.
Olika perspektiv uppenbarligen, men det går inte att bortse ifrån att det över fyra finalmatcher bökades, stökades, tacklades och fajtades på ett sätt som är helt främmande för en modern hockeypublik.
Och bortsett från vad de fyra ovanstående spelarna tycker ligger det ett nostalgiskt skimmer över SM-finalen 1996. I historiebeskrivningen klassas finalen som den brutalaste någonsin och det är i den kontexten den måste betraktas, och berättas.
Ett tungt, lite elakt och Lars ”Osten” Bergströmcoachat Luleå HF var knapp favorit mot Lasse Falks 1-3-1-fundamentalistiska Frölunda.
Rejäla och stygga Luleå-pjäser som Mattias Öhlund, Tomas Holmström, Lars Hurtig, Johan Rosén och Mikael Lindholm ingav respekt, men det fanns lirare i laget också. Som Stefan ”Skuggan” Nilsson, Thomas Berglund och Jiri Kucera. I mål den NHL-meriterade finländaren Jarmo Myllys.
Frölunda kontrade med en finsk supertrio: Petteri Nummelin, Marko Jantunen och Christian Ruuttu. Kompletterade av landslagsmeriterade backen Stefan Larsson, en ung Ronnie Sundin, rutinerade rävarna Pär Edlund, Lars Edström och Peter Berndtsson och göteborgarna Joacim Esbjörs, Jonas Esbjörs och Per-Johan Axelsson. Mikael Sandberg var förstavalet i målet.
Den första finalmatchen i Luleå bjöd varken på dramatik, hårdkokt spel eller ens indicier om vad som komma skulle. Hemmalaget stängde butiken tidigt –5–0 efter lite drygt 15 spelade minuter – och vann ur ett Frölunda-perspektiv med smått pinsamma 7–1. – Jag förstår att det inte såg bra ut. Men vi var taggade. Och så körde de över oss fullständigt, suckade Stefan Larsson i GP (31 mars).
Lasse Falk var för att uttrycka det milt inte helt nöjd med sitt lags insats:
– Det skilde ju flera divisioner. Kanske var killarna tagna av stundens allvar. Egentligen var ju matchen slut efter 2–0. Att vinna en och annan närkamp är inte fel.
Tillbaka i Göteborg och i ett knökat Frölundaborg (9 293) visade Frölunda beslutsamhet, moral och karaktär, samtidigt som finalserien antog den gestalt som fortfarande präglar den.
Frölunda vann med övertygande 6–2, men det var annat som dominerade eftersnacket. Som att Petteri Nummelin leddes av isen med en förmodad lätt hjärnskakning och att Luleås forward Mikael Lindholm fick en klubba i ansiktet utan åtgärd från domaren.
”LULEÅS
SVAR PÅ DEMOLITION MAN ÄR
FRONTMAN I INFANTERITRUPPERNA FRÅN
NORRLAND”
Tränarna Lasse Falk och Lars Bergström förlängde fajten verbalt på presskonferensen. Bergström var irriterad på domaren Robert Lahti, som han och
Tuff, stygg och grisig, just så beskrivs SM-finalen 1996 mellan Frölunda och Luleå.
assisterande tränaren Thomas Bäckström förresten jagade i Frölundaborgs kulvertar mellan den andra och tredje perioden.
Falk kontrade kraftfullt, sarkastiskt och i tydlig riktning enligt Aftonbladet:
– Jag brukar hålla mig lugn i båset och inte springa omkring och sparka på dörrar och gapa. Jag tror nämligen att domarna gör så gott de kan. Och att sparka undan benen på Nummelin var inte så jävla tjusigt.
I GT sammanfattade Thomas Holmström ståhejet och satte samtidigt tonen inför finalmatch tre.
– Vi bestämde oss för att gå ut stenhårt, men det gjorde ju dom också. Så det vart ju krig. Skit bara att vi skulle drabbas av Sveriges största hemmadomare.
Värt att notera. GT beskrev tuffe Holmström så här målande i samma artikel: ”Luleås svar på Demolition Man är frontman i infanteritrupperna från Norrland”.
Dan efter dan visade det sig att Stefan Larsson hade problem med ett skadat finger, men Frölundas läkare (numera hedersdoktor) Torsten Jonsson försäkrade att både han och Petteri Nummelin skulle spela i Luleå.
Det gjorde båda också, men den finländske backen gick av tidigt efter ytterligare en omild tryckare –påhopp är en annan beskrivning som användes.
– Jag tror de knockade Nummelin avsiktligt. Rosén var ju skadad, men hade en uppgift och den löste han, anser Jonas Esbjörs.
Petteri Nummelin kommenterade situationen så här i GT:
– Jag såg inte vad som hände.
Lasse Falk kunde inte heller bjuda på någon ögonvittnesskildring, men väl en andrahandsuppgift.
– TV-killarna har berättat att Rosén satte armbågen i ansiktet på honom – trots att pucken var 50 meter ifrån.
Johan Rosén själv bekräftade efter matchen kontakt, men förnekade uppsåt.
– Jag lovar att jag inte gick in med armbågen före medvetet. Skulle screena honom och så blev det som det blev när han försökte ta sig runt.
Luleå lyckades trots underläge 1–2 vända på matchen och vinna den med 3–2 och skaffade sig möjligheten att lyfta Le Mat-pokalen i Frölundaborg på själva påskafton.
– Match tre var nyckeln, hade vi förlorat den hade Frölunda tagit hem serien, säger Thomas Berglund. Inramningen var det inget fel på. Ett försommarvarmt Göteborg, bra tryck i öltälten utanför arenan och en sådan där elektrisk förväntansfull stämning
som bara Frölundaborg kan erbjuda med nästan 10 000 bokstavligen inklämda.
En lätt tjocka, kondens, i arenan skingrades snabbt av övertända frölundaiter som redan från första nedsläpp abonnerade på utrymme i utvisningsbåset. Luleå gjorde såväl 1–0 som 2–0 tidigt i spel fem mot tre och matchavgörande 3–0 i början av den andra perioden. Frölunda reducerade visserligen två gånger om, men kom aldrig närmare än 3–2 och SM-guldet gick till Luleå, trots att den uppeldade hemmapubliken gjorde allt, precis allt, för att vända kuttingen.
”Ruuttu var tänd som en överhettad sauna denna ljumma påskafton. Han var värd rosor för sin nästan dubbla arbetsinsats på isen. Han förtjänar påskris för sitt oprofessionella uppträdande.
En betrodd lagkapten får inte plötsligt ta rollen som oborstad agitator. Ruuttus vredesutbrott bidrog tveklöst till att delar av publiken i andra perioden förvandlades till en otäck pöbel.
Det var beklämmande att se ”landets bästa hockeypublik’ slänga in snusdosor, plastflaskor, mynt, golfbollar och annat, så att matchen måste avbrytas och isen spolas om”, skrev GP-krönikören Jan Hansson.
För Frölundaspelarna var det förstås en sur och bitter förlust, men tiden läker ju som sagt alla sår och med distans går det att se saker och ting med andra ögon.
– Klart det grämer mig att vi inte vann, man spelar ju för att vinna, men de var lite bättre och tyngre, konstaterar Stefan Larsson, som följde den avgörande SM-finalen från sidan, skadad.
Thomas ”Bulan” Berglund firar Luleås första SM-guld i Frölundaborg tillsammans med tränaren Lars ”Osten” Bergström.
– De var något bättre, hade lite mer tyngd och några av våra stora spelare var ju borta när det skulle avgöras, menar Jonas Esbjörs.
Thomas Berglund tillhörde den vinnande sidan och minns den finalserie som fortfarande lever sitt eget liv i den svenska hockeyhistorien så här:
– Det där SM-guldet är ju upphaussat av flera skäl, matchserien i sig är en. Det var en brutal serie, det tilläts mycket och det var ge och ta. Och tränarna, Falk och ”Osten”, bidrog till att det blev som det blev genom utspel och sitt sätt att vara. Domarna tillät mycket i hela serien, men jag tycker inte det var något gnäll, vi spelare köpte nivån. Det blev en del skador och hjärnskakningar, men det var åt båda håll. Det hade inte gått att spela nu som vi gjorde då. Det hade blivit massor av matchstraff och avstängningar. Det var väl inget av lagen som spelade fulare än något annat. Båda lagen ville vinna till vilket pris som helst och endomarsystemet inbjöd till tjuvnyp. Jag kan sakna att det inte längre finns plats för lite trix och möjligheter att vinna lite fördelar med tjuvknep. De där bataljerna man mot man finns inte längre, det är för många ögon på isen.
För Frölunda innebar ändå finalförlusten ett ordentligt sportsligt lyft, klirr i kassan och några steg upp på den hockeyhierarkiska stegen. En ny och högre platå att bygga Frölunda större och starkare från, såväl sportsligt som organisatoriskt.
GP:s krönikör Janne Hansson igen:
”Så trots det stundtals brutala spelet och den beska VF-förlusten tror jag SM-finalerna 96 blir något att minnas – och att bygga en framtidstro på.
För första gången sedan det glada 60-talet med Sura-Pelle och grabbarna som ett lag med bestående stadga.
Många har del i det. Ledningen med Hasse Andersson och Benny Gustafsson i spetsen som vågade satsa sig ur det ekonomiska krisläget. Tränaren Lasse Falk som styrt med fastare hand än någon företrädare. Förvärven Ruuttu, Nummelin och Henrik Nilsson som gjort stor succé. Målvakten Mikael Sandberg som hoppade från båset rakt in i Tre Kronor. Alla andra som blivit mycket bättre sedan den hemska tiden i allsvenskan: Ronnie Sundin, Jonas Esbjörs, Per-Johan Axelsson, Peter Ström etc.
Ännu bättre kan det bli. VF-styret lär vilja använda ett par av årets inspelade miljoner till att spetsa truppen med nyförvärv.
Högt på önskelistan står nog en specialist på power play.”
HEJ DÅ, RUUTTU
Trots ett färskt SM-silver och ett plusresultat på 2 miljoner kronor började oroande moln hopa sig över Frölunda redan på våren 1996.
Tre SM-silvermedaljörer försvann snabbt till Finland: Peter Berndtsson, Oscar Ackeström och Peter Högardh.
Marko Jantunen kontrakterades visserligen tidigt, men med en NHL-klausul och den utnyttjade finländaren när Calgary Flames lockade med ett attraktivt treårsavtal.
Christian Ruuttus framtid svängde än hit än dit, men den 10 maj var det slutspekulerat.
– Vårt samarbete är definitivt att betrakta som avslutat. Vi deltar inte i några vidare förhandlingar.
Istället väljer vi att försöka hitta ett annat alternativ, förklarade Benny Gustafsson i GP.
”RUUTTET,
FRÖLUNDA”
”RÄTT RUTET, FRÖLUNDA”
Beskedet polariserade det hockeyintresserade Göteborg lika mycket som bytet av klubbmärke 25 år senare. Det var högt och lågt, det var för och emot och det var till och med pennfajt mellan stadens två tidningar.
”Ruuttet, Frölunda”, var GT:s ståndpunkt.
”Rätt rutet, Frölunda!”, GP:s.
Tonläget låg på en så hög nivå att Lasse Falk kände sig tvingad att ge sig in i debatten (GP 15 maj):
– Christian var långt ifrån preparerad för elitserien. Men han räddades av kommunalstrejken, den gav honom tid att träna ikapp. Det finns ingen annan anledning än den jag hela tiden hävdat. Å andra sidan är det väl vågat att tro på en ny arbetsmarknadskonflikt i år igen. Ingen av mina spelare tar tio veckors semester, för att sedan göra entré lagom till första nedsläpp. Om jag accepterat detta krav hade jag inte kunnat se de andra killarna i ögonen.
I samma artikel passade Lasse Falk på att ge sin syn på samtalsklimatet i rikets näst största stad:
– Den här följetongen har fått mig att inse att jag bor i en småstad. I Stockholm hade detta inte varit
Christian Ruuttu omringad av journalister och fotografer i Frölundas lounge i Wallenstamshallen. Det blev bara en säsong i Frölunda för finländaren.
möjligt. Det känns oerhört larvigt och samtidigt komiskt. Jag skrattar åt alltihop.
Sportsligt blev det en sådär säsong för ett revitaliserat Frölunda, som slutade sjua i tabellen och blev svepta av Luleå i kvartsfinal, 0–3 i serien.
Inledningen av säsongen kantades av värvningar som kom och gick. Forwarden Michel Picard blev inte långvarig i Göteborg, redan i slutet av september var han tillbaka i Kanada.
– Om Picard haft ett större tålamod är det möjligt att han blivit ordinarie så småningom. Men glöm inte att vi andra körde 80 stenhårda pass ihop under hans semester. Fysiskt sett befinner sig killen i juni, när vi andra kommit till september, kommenterade
Lasse Falk skilsmässan i GP och fann sig föranledd att beskriva Picards tillstånd efter ett av de tuffa fyspass han ändå var med på:
– Han var mycket nära en sjukhusvistelse.
En annan kanadick, Darren Boyko, hann precis som Michel Picard spela tre matcher med Frölunda innan det var tack och hej.
”DEN SOM SPELAR 1-3-1-HOCKEY SKALL HA STRYK”
– Tyvärr brast det i tempot. Grabben var alldeles för trög i benen för att passa in i vårt spelsystem, förklarade Benny Gustafsson beslutet i GP.
Den sportsliga höjdpunkten under säsongen kom tidigt och i Värmland av alla ställen. Frölunda hade inte vunnit i Karlstad på 18 år, men den 2 oktober 1996 var det dags att bryta den trista sviten.
I underläge 0–2 efter första perioden vände Frölunda matchen och vann med 3–2, målskyttar i tur och ordning: Lars Edström, Jonas Esbjörs och Peter Ström.
Jonas pappa Lars-Erik Esbjörs var med senast det begav sig (1978) och det hade GP snappat upp:
– Himla kul att de äntligen spräckte sviten. Var det verkligen 18 år sen sist… jösses.
I mitten av oktober lättade svenska ishockeyförbundets färgstarke ordförande Rickard Fagerlund på trycket i Expressen och han sparade inte på krutet. Frölundas spelsystem fick sig en rejäl omgång till exempel.
Svenska ishockeyförbundets färgstarke ordförande Rickard Fagerlund i samspråk med Hans Andersson.
