~ 1 ~
Milton drog in doften av halm och en del mindre angenäma lukter innan han förvirrat slog upp ögonen. Det stack och kliade något alldeles förskräckligt i näsan. Han fann sig liggande på mjuk halm i ett utrymme med stenväggar. I taket surrade flugor. När han och Iona hade följt efter Vesslan och FENIXmännen in i tidsportalen i Danmark, hade han förväntat sig att komma hem till trygga Irland igen. Han hade trott att han skulle återvända till ängen där allt började, dit han och hans klass åkt på skolresa. Men just nu var han rätt säker på att det här
var något helt annat. Bredvid honom vaknade Iona. Hon gned sig i ögonen och satte sig upp, innan hon plockade bort ett par halmstrån ur sitt långa bruna hår. Milton drog handen genom sitt eget blonda hårrufs, plattade till det så gott det gick och borstade sedan av sig halmen. Ett oväntat ljud fick dem att vrida på huvudet. En liten kulting kom fram och nosade på Miltons fötter innan den skrek till och försvann bort bakom en höbal. När Milton och Iona lutade sig fram såg de åtta små kultingar till.
– Nämen, så söta! utropade Iona.
– Ja, riktigt söta, höll Milton med. Men varför är vi just här, i en svinstia?
Han var ändå glad att Iona var här tillsammans med honom. Hon var hans bästa vän. De gick i samma klass, i åttan, men tillhörde olika sällskap som kunde resa i tiden. Från början hade sällskapen varit varandras fiender, men med tiden hade de enats. Efter det hade Milton och Iona trott att det inte gick att göra tidsresor längre, men de kunde knappast ha haft mer fel. Vesslan, deras gamla lärare, var tillbaka och han måste ha fått tag på en korpring som gick att resa i tiden med. Vesslan hade också
allierat sig med ett annat sällskap: FENIX. De ville skapa ett rike, ett FENIX-rike, och kuva alla folk i nutiden under sig. Tanken var att alla människor skulle bli likriktade och den fria viljan suddas ut. Milton och Iona hade med nöd och näppe lyckats stoppa dem hittills.
Ett argsint grymtande fick dem att rycka till och båda flög upp på fötter. Bakom dem stod en stor sugga och hon verkade inte överförtjust över att de hade invaderat hennes stia. Ljuden hon utstötte och de vilda ögonen tydde på att hon trodde att Milton och Iona var ett hot mot hennes kultingar.
– Hjälp! flämtade Milton.
De slängde sig mot utgången och hann precis kasta sig ut ur stian och stänga om sig, innan suggan dundrade mot dörren. Någon skrattade bakom dem och när de vände sig om såg de en flicka med rött, eldigt hår och massa fräknar i ett vänligt ansikte. Hon var något år yngre än de och gled med blicken från Milton till Iona.
– Jag vet inte hur ni hamnade där inne, men ni måste vara galna som stör en sugga som just fått kultingar, i alla fall den där, sa hon. Om ni behöver nå-
gonstans att sova är nog höskullen en bättre plats. Jag heter Liesel förresten.
– Var är vi? frågade Iona, efter att hon och Milton presenterat sig.
– I en ladugård …, sa Liesel tveksamt.
– Jo, men var? Och när? sa Milton och såg sig omkring efter ledtrådar.
Han hörde ju att flickan talade tyska, så att de var tillbaka i Tyskland förstod han åtminstone.
– Vi är i Oranienburg. Och när? Vilken konstig fråga. Det är 9 mars.
– Och vilket år? sa Iona.
– 1945 …, svarade Liesel och höjde förvånat på ögonbrynen.
– Så vi har rest ett och ett halvt år framåt i tiden, viskade Iona. Och vi är tillbaka i Tyskland, i samma område som vi var i innan vi kom till Danmark?
– Ja, det verkar inte bättre, sa Milton.
– Jag tror nog att ni behöver något att äta, sa Liesel. Ni verkar faktiskt lite snurriga. Vill ni följa med?
Milton log. Mat tackade han inte nej till. Iona nickade.
– Vad snällt, sa hon.
– Det börjar bli lite skralt i förråden så här på våren innan vi kan skörda igen, förklarade Liesel, men min familj är noga med att dela med sig av det vi har och särskilt när vi får gäster.
De följde med henne ut ur byggnaden och gick runt husknuten in i ett korsvirkeshus som låg strax bredvid ladugården. Inne i köket kom en hund lufsande, men eftersom den varken morrade eller skällde böjde sig Iona ner för att klappa den. Även Milton gjorde en ansats att stryka den över den mjuka pälsen, men stannade upp när han fick en så kraftig nysattack att det kändes som om näsan höll på att trilla av. Han påmindes om sin pälsallergi och tog ett steg tillbaka. Istället tittade han ut genom fönstret. Där hade våren anlänt. Gården omgavs av ängar och det syntes att det gröna började bryta igenom överallt i naturen efter vintern. Det gav honom en frihetskänsla. Milton gillade idén med att så och skörda. På Irland hade han anlagt ett eget land där han sått pumpa och morötter i skogen vid sin koja. Han hade tänkt att maten kunde komma till användning om det blev krig eller så. Inte hade han då
anat att han skulle få uppleva krig på nära håll.
– Vi brukar som sagt hjälpa de vi kan, sa Liesel. Men vi får inte hit så många gäster längre. Allt är krigets fel och jag hoppas innerligt att det slutar snart.
Hon tystnade och tog ny luft.
– Inte minst är det otäckt med arbetslägret som ligger alldeles i närheten.
– Vilket då? Menar du Sachsenhausen? frågade Iona.
Liesel öppnade kökets skafferi och plockade fram en stor ost inlindad i en duk. Hon placerade den på köksbordet bredvid en mörk limpa.
– Ja, jag har sett att de har börjat flytta fångar därifrån nu, men jag vet inte vart de ska.
Milton och Iona gav varandra en lång blick och Milton förstod att de delade samma tanke. Det var knappast en slump att han och Iona befann sig här, vid Sachsenhausen igen, och vid just denna tidpunkt. De måste hitta FENIX-männen och Vesslan! Vad de tre männen än planerade, måste de stoppas. När Milton och Iona lämnade Tyskland hade Milton känt på sig att det FENIX-sällskapet
hade startat inte var över. Och troligtvis hade FENIX-männens och Vesslans planer, precis som sist, något att göra med fångarna.
Så snart Milton och Iona avslutat måltiden tackade de Liesel för gästfriheten och lämnade gården.
~ 2 ~
Milton och Iona korsade ett fält och klättrade över en stenmur in i en fårhage. Det var i alla fall vad de trodde att det var med tanke på spillningen på marken, men inga djur syntes till. Efter att ha klättrat över ytterligare en mur kom de fram till en väg. Längs vägkanten fanns en rad med träd vars knoppar var nära att slå ut.
– Det kanske hade varit för mycket att hoppas på att vi bara skulle hitta FENIX-männen och Vesslan här utan vidare, sa Milton.
Iona ryckte på axlarna.
– Ja, men jag gissar att vi kommer att stöta på dem förr eller senare, vare sig vi vill eller inte. Frågan är bara åt vilket håll vi ska gå.
De tittade i vägens båda riktningar. Åt vänster gick vägen i en skarp kurva in i en skog. Åt höger fortsatte ängar och fält att breda ut sig.
– Vad tror du om att försöka ta oss till Sachsenhausen och se om vi kan få reda på något där, utanför lägret? föreslog Iona.
– Bara tanken på att gå dit igen …, sa Milton och bet ihop käkarna. Vi har inte längre Hitlerjugendkläderna på oss som vi hade när vi var här sist. Det gör det svårare att smälta in om någon ser oss.
Kläderna de bar nu hade de fått av motståndsrörelsen i Danmark. De var tillräckligt neutrala för att de skulle kunna smälta in i den här tiden, men de skulle knappast tas för att vara någon fångvaktares barn den här gången, om de råkade i knipa.
Sachsenhausen … Milton tänkte på taggtråden, den ljust putsade byggnaden med ingången till lägret, barackerna och inte minst alla fångar där inne. Minnesbilderna fick huden att knottra sig. Ett koncentrationsläger där judar, men också brottslingar
och politiska motståndare, fick slita under omänskliga förhållanden och kämpa för sina liv.
– Jag vill inte heller dit, men har du något bättre förslag? sa Iona.
Det hade inte Milton.
– Jag undrar hur vi hittar till lägret bara, sa han. Här finns ingen att fråga, vi får nog chansa. Vad säger du, skogen eller ängarna?
– Jag tycker att …, sa Iona, men tystnade när marken började skaka. Vad händer? fortsatte hon och fick höja rösten för att överrösta bullret. Det kan väl inte vara en jordbävning?
– Det känns som det, men jag skulle gissa att det är en kolonn med tunga fordon som närmar sig, sa Milton. Det är säkert militärer!
De tog skydd bakom ett stort träd och följde därifrån hur flera lastbilar närmade sig och körde förbi. Milton kände igen en av männen som satt på ett av de öppna flaken.
– Ser du? viskade han upprymt. Det där är ju Bober!
Bober var en av fångarna de hade sett i Sachsenhausen. Han var också den som ansvarat för att för-
falska sedlar i koncentrationslägret. Uppdraget med sedelförfalskningen kallades Operation Bernhard och det var tyskarna som låg bakom den. Men även FENIX-sällskapet var ute efter pengarna som togs fram. De hade dessutom försökt skynda på processen så att det skulle produceras ännu fler förfalskade sedlar. Det var med nöd och näppe som Milton och Iona hade lyckats hindra fångarna från att skynda på och därmed hade de hållit historien på rätt spår. Att Vesslan och FENIX-männen hade åkt tillbaka hit och att Bober och de andra fångarna flyttades just nu, måste på något sätt höra ihop.
– Skynda dig! Vi följer efter och ser vart de ska, sa Iona.
~ 3 ~
Milton och Iona stannade en stund senare vid en vägkorsning. Framåtböjda med händerna på knäna kippade de efter andan. De hade behövt springa så fort de kunde för att inte tappa militärfordonen ur sikte, men samtidigt hade de behövt hålla avstånd så att soldaterna inte skulle se dem. I början hade de kunnat hålla jämnt tempo med soldaterna, eftersom kolonnen körde så pass långsamt. Men ju längre de kommit desto mer hade de sackat efter och nu hade alla fordon försvunnit utom synhåll.
– Jaha, det här var ju typiskt, sa Iona.
– Ja, pustade Milton. Vad gör vi nu?
Han rätade på sig och försökte se några tecken på dammoln eller något annat som kunde avslöja vilken väg soldaterna hade tagit. På den fuktiga vägbanan syntes hjulspår, men de gick åt båda håll. Motorljuden hade tystnat. Han lade sig på mage och tryckte örat intill marken, men till och med skakningarna i vägen hade stillat sig. Medan han låg där, såg han något en bit längre fram på vägen som fick pulsen att öka. Det var något som bröt av mot det annars bruna och grå landskapet.
– Titta där framme! utbrast Milton.
Iona drog upp honom på fötter och de skyndade dit. På marken låg en röd och orange glittrande Fenixfjäder. Milton böjde sig ner och plockade upp den.
– FENIX alltså, sa Iona och rös.
Hon snappade åt sig fjädern och strök med fingertoppen över den mjuka kanten.
– Den ser precis ut som fjädrarna i den fågelformade tidsportalen som vi reste hit med, fortsatte hon. Jag visste väl att de var i närheten. Tror du att de till och med satt i någon av lastbilarna vi följde efter?
– Kanske, sa Milton. Men de verkar i alla fall ha tagit den här vägen.
De började gå i rask takt, sedan gick de över till att springa igen. Milton tänkte på drömmen han hade haft i Danmark. I drömmen hade han sett en stor Fenixfågel resa sig ur askan i en ödelagd stad. Staden hade raserats av en enorm tryckvåg efter att en bomb exploderat. När han och Iona hade tagit rygg på FENIX-männen och hamnat i Danmark hade det gått upp för dem att FENIX-sällskapet ville få tag på kärnvapen. Så det måste ha varit en explosion från ett sådant vapen som Milton upplevt i drömmen.
Milton och Iona visste att FENIX-sällskapet ville skaffa sig makt och kuva människor under sig. Vapen var ett sätt att göra det på, enorma summor pengar ett annat, och det var här som Operation Bernhard verkade komma in i bilden. Att FENIX-sällskapet ville starta en ny världsordning stod i alla fall klart. I Danmark hade Milton och Iona lyckats stoppa dem, men vad planerade FENIX-männen att göra nu? Tanken på att drömmen Milton sett skulle kunna bli verklighet var oerhört skrämmande. Det fick bara inte hända.
Fenixtrilogin
Tänk om du kunde resa i tiden ...
Milton och Iona är tillbaka i Berlin där allting började. Tryckpressar, fångar, massvis av sedlar och stulen konst lastas ombord på ett tåg. Frågan är vart det är på väg. Det enda som är säkert är att om Milton och Iona inte lyckas stoppa tåget i tid kommer FENIX-sällskapet att kunna skapa det rike som de så länge har drömt om. Ett rike fullt av likriktade invånare, där de kan kuva alla människor under sig.
Milton och Iona är desperata och inser att de behöver ta hjälp. Men vem kan de vända sig till? Det enda de vet är att tåget tuffar vidare mot allas undergång.
Jakten på guldtåget är den tredje och sista delen i Historieväktarna Fenixtrilogin. Missa inte de första delarna Falskmyntarna i Berlin och Nobelpristagaren i Köpenhamn.
Hanna Blixt har funnit en stor läsekrets med sina böcker för såväl barn som vuxna. Nu har hon tillsammans med sin man, Jakob Blixt, skrivit den fristående fortsättningen till succétrilogin Historieväktarna: Historieväktarna Fenixtrilogin. Även dessa böcker utspelar sig under andra världskriget. Med stor träffsäkerhet lyckas de än en gång förmedla hur vi alla är med och skapar historia.
