Röda Rummet
August Strindberg
Röda Rummet August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen August Strindberg
August Strindbergs romaner Röda rummet 1879 Tjänstekvinnans son 1886 Hemsöborna1887 Skärkarlsliv 1888 I havsbandet 1890 En dåres försvarstal 1895 Inferno 1896 Legender 1898 Götiska rummen 1904 Svarta fanor 1907
Röda Rummet August Strindberg August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen August Strindberg
Denna utgåva av Röda rummet är baserad på en förlaga av August Strindberg (1849–1912) från Albert Bonnier förlag, 1912, som numera tillhör public domain. Texten är tagen från Projekt Runeberg och Project Gutenberg. Typografin är till viss del inspirerad av förlagan. Förlagans spärrade gemener är ersatta med kursiv stil.
August Strindbergs lilla katekes för underklassen är från Likt och olikt del 1 av August Strindbergs samlade skrifter, Bonnier 1913. Texten är tagen från Projekt Runeberg. Typografin är till viss del inspirerad av förlagan.
Bilden på omslaget, av Ida Falander (1842–1927) , tillhör också public domain och är från Literärt album – innehållande vitterhetsstycken och poemer. Årg. 4 (Stockholm 1882).
Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 9 78-91-8027-962-8 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sweden www.bod.se – info@bod.se
FÖRORD
Några ord om denna utgåva Det är inte utan viss glädje som Röda rummet förmodligen blivit den första romanen med en klustertexttypografi. Jag ska i detta förord söka klargöra vad detta innebär. Det finns ett flertal sammantvinnade trådar att reda ut – ett flertal sammankopplingar som bör låtas framträda. Jag, är i detta fall Annandreas, skaparen av klustertexten samt författare till ett flertal böcker om densamma (Är texter felskrivna?, Läslighet, Typografisk manual och Typografiska undersökningar). Som du märker är denna text annorlunda skriven. Det är en klustertext vilket är en text avsedd att förbättra läsningen. Den kan vara mer än tjugo procent bättre än vanliga texter – åtminstone för avancerade läsare som läser med över 400 ord per minut (opm). Den exakta förbättringen kan bero både på hur man läser och hur man mäter. Man kan exempelvis mäta i opm men också i dagsspann eller veckospann. Förbättringen blir tydligare ju längre man läser vilket beror på att man kan läsa i lite längre pass, ta något kortare pauser, läsa något fler antal pass om dagen samt någon dag extra i veckan. Det har varit vanligt att bedöma typografier under för korta test – både inom den praktiska typografin och vetenskapen. Typografer har trott att de kan avgöra vad som utgör god typografi enbart genom sin blick, sitt typografiska öga, och forskare har trott att de kan bedöma en sådan genom några minuters läsning. Typografi handlar mer om att undvika utmattning vilket man åstadkommer genom att minska den perceptuella och kognitiva belastningen. Det gör en klustertext vilket man märker tydligt om man läser den under ett flertal dagar. Du bör alltså testa denna text under en längre tids läsning. Om detta är din första erfarenhet av klustertext bör du vara medveten om att kan ta ett antal sidor för din medvetandekropp att anpassa sig. Du behöver helt enkelt vänja dig vid de element som avviker mot vad du tidigare läst. De enmellanslagiga rektangeltexternas smala kolumner utan korrekta mellanrum gör att du kan behöva vänja dig vid klustertextens lite bredare kolumner och större mellanrum. När anpassningen inträtt kan du märka att texten är betydligt bättre än vanliga rektangeltexter. En rektangeltext är alltså den vanliga texten som ofta är arrangerad som två eller flera textrektanglar på ett uppslag. Notera alltså att denna text ser ut att vara jobbig att läsa, att den till en början också är lite jobbig att läsa men att den sedan blir mycket bättre att läsa. Röda rummet omfattar strax över 90 000 ord. Läshastigheter på 180–500 opm ger därmed effektiva lästider på 180–500 minuter (3 till drygt 8 timmar). Dessutom får man lägga till paustider vilka kan variera kraftigt mellan olika läsare. Avancerade läsare
vilar några minuter i timmen – andra betydligt längre. Det är alltså inte så lätt, för avancerade läsare, att mäta förbättringen genom att läsa Röda rummet då det bara tar drygt tre timmar att läsa den. Däremot kan medelläsare eventuellt märka att de kan läsa ut Röda rummet under en och samma dag vilket de normalt förmodligen inte klarar med en rektangeltext. Jag nämner mer om textskillnaderna senare. Att valet av roman föll på Röda rummet beror enkom på Alexandra Borgs och Nina Ulmajas fina bok Strindbergs lilla röda: boken om boken och typerna (2019) vilken baserades på flertalet av Röda rummet:s dittills över 140 utgåvor – samtliga rektangeltexter. Man kan med fördel läsa mina böcker och deras bok mot varandra. Då kan man notera skillnader i förhållningssätt till typografi och typografiska undersökningar. De sammanställde exempelvis inte en utgåva av Röda rummet med den typografi de anser vara bäst så som jag gör genom denna utgåva. Vi gör helt enkelt olika antaganden och förgivettaganden beträffande typografi och typografiska undersökningar. Så här står det om deras bok i dess förlagstext: Strindbergs lilla röda är en både nördig och allmänbildande resa genom bokens, typografins och läsningens historia. Med Röda rummet som prisma berättar Alexandra Borg och Nina Ulmaja hur allt började och hur det fortsatt. Det är oavbrutet lärorikt och underhållande, och varje vackert formgiven sida genomsyras av kärlek till Boken. Notera att varje sida är vackert formgiven. Sidorna i denna bok är utformade för läsningen och användningen. Varje år utser Svensk Bokkonst tjugofem böcker som uppfyller kraven på formgivning, typografiskt utförande, funktion, hållbarhet, innovationsgrad och kommunikation. Juryn premierar den goda vardagsboken såväl som de nyskapande uttrycken. Strindbergs lilla röda blev en av de tjugofem 2019. Denna utgåva av Röda rummet gjordes för att om möjligt bli en av de tjugofem 2022. Den utgör alltså mitt tävlingsbidrag. De utvalda verken representerar sedan Sverige i den internationella boktävlingen Die Schönsten Bücher aus aller Welt [de vackraste böckerna i världen], som varje år ställer ut på bokmässorna i Leipzig och Frankfurt. Än mer pikant blir denna historia genom att jag faktiskt kom på klustertexten när jag befann mig i Tyskland! Att få återvända med en klustertext till Stiftung Buchkunst och dess utställning Best book design from all over the world vore ett närmast poetiskt slut – klustertexten hade fått återvända till Tyskland igen. Enligt egen utsago är Svensk bokkonsts viktigaste målsättning att stimulera och inspirera bokbranschen till ökad kvalitet inom produktionen av böcker. Det är anledningen till att man årligen utser tjugofem föredömligt producerade böcker vilka är tänkta att fungera som goda förebilder. Urvalet ska baseras på »principen om formens ändamålsenliga och estetiska anpassning efter innehållet under typografisk och tryckteknisk synvinkel«. Genom denna utgåva av Röda rummet kan vi undersöka vad Svensk bokkonst menar med sina formuleringar. Om klustertexten är betydligt bättre så borde de kanske stimulera och inspirera bokbranschen till att trycka sådana texter. För med god bokkonst menar de väl god bokdesign dvs. god funktion? Eller räcker det att böcker är hållbara och fina att titta på? Man kan dra detta ett steg längre – kan de framöver utse böcker med enmellanslagiga rektangeltexter? Är de inte för dåliga? Detta och mycket annat kan vi undersöka framöver. Det verkar rimligt att främst premiera den bästa läsningen. Eller vad tycker du? Historiskt har böckernas skönhet skapat problem. Många har gjort vackra böcker. Det började redan med den första typograferade boken: Gutenberg–Schöffer–Fust:s legendariska 42-radiga bibel från 1455 – en mycket vacker bok men som inte är så bra att
läsa. Det har sedan gällt för många av de följande rektangeltexterna. Många uppslag har varit fina men inga har varit bra att läsa. Detta till trots har många hävdat att de fokuserat på bokens funktion. »Böcker är till för att läsas«, »bokens funktions är viktigast« och liknande utsagor träffar man på i varje bok om typografi. Ändock har man inte lyckats designa en bra text – en klustertext. Det finns säkert många förklaringar till det. En möjlig sådan är att vi har varit fångade av en bild. Vi har helt enkelt upplevt uppslag med två fina rektanglar som balanserade och harmoniska vilket har gjort att vi sett dem som exempel på god bokkonst. Men vi ska inte titta på texter; vi ska läsa dem. Givet att klustertexten ses som en hammare kan rektangeltexten förstås som en tavla med vilken man försökt att slå i ett spik. Så, nu till Röda rummet och mäster Strindberg. Normalt läser jag inte skönlitteratur. Pedagogik, filosofi och vetenskap utgör mina intressen och därför läser jag i princip bara sakprosa. Strindberg hör alltså näppeligen till min vanliga kost. Jag visste inte ens vad Röda rummet handlade om när den blev vald för mitt projekt. Till min lycka handlade den om sådana som mig: om skribenter och filosofer samt våra bemödanden och umbäranden. För Strindberg utgjorde Röda rummet ett försök att rädda hans finanser. Han hade många års journalistiska arbeten bakom sig, samt en anställning vid Kungliga biblioteket, där för övrigt Svensk bokkonst numera huserar, när han som trettioåring publicerade Röda rummet 1879. Den beskrivs som Sveriges första moderna roman och fungerade som murbräcka för nusvenskan. Strindberg banade väg för vardagsspråket och vände sig mot det ceremoniellt och högtidigligt belastade språket. I stället för att rikta sig till borgare och präster ville han nå den vanliga människan vilket han gjorde genom att rikta sig mot de vardagsproblem som få pratade om. Han riktade alltså skarp kritik mot sådant som vanligen inte kritiserades. Röda rummet utgör ett i raden av exempel. Diskret men tydligt fick många en känga. Överheten framstod som den var – inte särskilt smickrande. Boken beskrevs därför, inställsamt, som smuts i Aftonbladet, och sågades allmänt, men den blev en omedelbar försäljningsframgång, inte minst bland de lägre klasserna, vars förstautgåva sålde i 6000 ex. Den trycktes sedan i flera olika upplagor. När Strindberg gick bort, 1912, sålde den exempelvis i 36 000 ex. Arvid Falk, Röda rummets prisma, tecknades likt Strindberg själv: kritisk, kluven, tvivlande, emellanåt övertygad, ständigt i hopp om att livnära sig på skrivandet och konsten men samtidigt mån om att försöka bevara moralen intakt. Igenkänningsfaktorn är nog hög för många kulturarbetare. Boken rör frågor som många brottas med men sällan förmår fullborda. Även Strindberg förstod tidigt sig själv tidigt som en misslyckad författare utan något hopp om att förverkliga sina ideal. Varför ska man slita ont för en sanning som kanske är en lögn? Eller en idé som kanske inte ens är en idé? Som litteratör förde Strindberg kampen för sanningen, skönheten och rättvisan. Med tiden lyckades han skapa ett utrymme för sig själv och många som honom. Han skapade en läsekrets och en bokköpande publik. Jag delar många av Strindbergs stridigheter – både inre och yttre. För mig har klustertexten inneburit samma utmaningar som karaktärernas i Röda rummet. Man tvingas framhärda i fattigdom under sanningssökandet. Det tog många år att arbeta fram klustertexten samt att skriva de böcker som förhoppningsvis kan lösa min ekonomiska situation. Man brottas ständigt med frågan om man inte borde ge upp och blickar avundsjukt mot de som, enkelt, verkar det som, förmår att anpassa sig till samtidens krav. Förbryllad förstår man inte själv varför man inte ger upp. Men det tar emot att ge upp.
Man verkar hellre förlora allt än att förlora sig själv – likt Ygberg. Vi får se hur det blir för mig framöver. Genom mina strävanden försöker alltså också jag att skapa mig en läsekrets och en publik som kan vilja läsa klustertexter. Jag har bland annat skrivit Är texter felskrivna?, Läslighet (del 1 och 2), Typografisk manual och Typografiska undersökningar samt på engelska Are texts wrongly written?, Readability (del 1 och 2), Typographic manual och vi får se om Typographical Investigations småningom publiceras. Dock är det först i samband med publiceringen av denna utgåva av Röda rummet som jag börjat marknadsföra mitt projekt och samtliga mina böcker (det är alltså inte så konstigt om du inte känner till dem). De ekonomiska villkoren är sådana att man helst bör sälja över 200000 ex. på ett år vilket gör att man får vänta till att man har ett flertal böcker så att det blir möjligt. Nu får vi se om så kan bli fallet. Sammantaget består mina böcker av över 800 000 ord, på svenska, än så länge inte lika många på engelska, och de är avsedda att skapa en bra erfarenhet av klustertext. Medelläsare kan läsa dem under en vecka och avancerade läsare får läsa dem två gånger för samma ändamål. Då får man en bra grund för att bedöma klustertexten – för att kunna uttrycak hur bra den är gentemot andra texter. Under en veckas läsning kan den vara betydligt bättre än de tidigare angivna tjugo procenten. Klustertexten infann sig då jag läste böcker om filosofi och pedagogik. Min bakgrund är alltså inte inom typografin. Jag är mer en driven läsare som i perioder läst en eller två böcker om dagen. Beträffande typografi har jag främst varit irriterad på för små innermarginaler, felaktigt placerad pagina och att man inte alltid använder fotnoter. Man bör alltid ha breda innermarginaler, placera sidnumret i det övre ytterhörnet och använda fotnoter i sakprosa. Dessutom bör särskilt toppmarginalen vara så pass tilltagen att man kan skriva anteckningar i den. Många böcker är inte gjorda för att användas. Det stod klart för mig. Till min förvåning skulle jag också finna att böcker inte heller var gjorda för att läsas. Klustertexten infann sig då jag på inrådan avsatt en veckas tid för att läsa många av Michel Foucaults böcker. Jag läste hans böcker i kronologisk ordning och då jag kom till Övervakning och straff funderade jag över läsningens makteffekter. Reflektionen gick sedan gick över i något som bäst förstås som en fenomenologisk reduktion. Jag började upprepade gånger att ställa mig frågor – först om vad en text är och sedan om vad läsning är. Då kom jag fram till att meningsmellanrummen borde vara större – för varför ska vi hoppa tillbaka över interpunktionerna vid regressioner? Sedan förändrades en del element i texten i rask takt och andra fick jag experimentera med under ett antal år till jag slutligen anlände vid denna klustertext som du just nu läser. Min undersökningsmetod var enkel men mycket krävande. Jag försökte att testa varje typografisk aspekt under minst två dagars läsning. Klustertexten utgör en mer exakt teori om typografi. Mina valmöjligheter sattes till noll och jag menar därför att sådana som mig inte bör läsa andra typografier än denna. Det innebär att en text bör ha en kolumnbredd på ungefär 13cm och en radlängd på 95 tecken. Det gör att man måste välja en bestämd teckenstorlek. Typsnittsstorleken bör alltså samvariera med bredden och längden. För EB Garamond, som jag tycker att man alltid bör använda, då den är fri, öppen och bra, måste man välja 10,5pt. Då fås 95 tecken i radlängd. Jag tycker inte heller att man bör byta typsnitt. Textmässigt är vi numera ofta utsatta för en sorts allmän typsnittsterror; vi tvingas ständigt ställa om till nya typsnitt;
en praktik jag önskar skulle försvinna inom sakprosan. Bytena är irriterande och stör läsningen. Den nuvarande typsnittspraktiken kan förstås som ett utslag av förfall – som läsare vill man inte ständigt behöva byta typsnitt. De längre raderna gör att man kan anpassa radbytena efter läsningen. Vänsterjustering är en självklarhet, men man låter inte texten flöda fritt utan försöker att förbättra varje möjligt radbyte. Man flyttar exempelvis ner enstaka ord samt en del radavslutande ord då det påverkar läsningen positivt. När man kommit så långt kan man göra en viss estetisk justering – om läsningen tilllåter det. Då har vi nått de optimala förutsättningarna för hur vi vanligen läser en bok, med insjunkenhet och flow, och dessutom fungerar eventuell skumläsning också bättre. Marginalerna bör vara ungefär 2, 2,5, 3 och 3,5cm, från botten och utåt. Man ska inte behöva läsa böjd text (innermarginal 3,5cm), man ska inte behöva sätta tummarna på texten (yttermarginal 2,5cm), man ska kunna skriva i toppmarginalen (3cm) och bottenmarginalen behöver inte vara onödigt stor men ändå så stor att ett tröjveck inte täcker texten (2cm). Tillsammans med fotnoter och pagina i de övre ytterhörnen får vi de optimala förutsättningarna för hur man vanligen använder en bok. Till en början ser kanske uppslaget lite udda ut men det bryr vi oss inte om. Vi är inte boktittare; vi är bokläsare och bokanvändare. Ett förtydligande: det kan vara viktigt att testa dessa förutsättningar på papper. Läsningen på skärm är så dålig att den inte ens är värd att kommentera. Många tidigare typografiska dogmer är enkla att vederlägga vilket du kommer att märka. Tidigare har många hävdat att ungefär sextio tecken är en optimal radlängd och det har ofta skett med motiveringen att man annars dubblerar (dubbelläser rader). Du kommer att märka att så aldrig sker. Istället bör kolumnbredden vara så smal att vi inte behöver vrida på huvudet samt att den inte ger upphov till för breda blad vilka är trista att vända. Marginaljusteringen är också enkel att vederlägga. Raka marginaler är snygga men det är naturligtvis bättre att läsa radavslut som är optimerade för läsningen. I efterhand kan detta tyckas självklart och det är högst förbluffande att man lagt så mycket möda på att få en snygg högermarginal istället för att se till att den ger den bästa läsningen. Lika förbluffande är att man inte haft större mellanrum mellan meningar. De ter sig förmodligen också strax som självklara. Tidigare har textrektangeln haft en mycket stark dragningseffekt – läsarna skulle möta ett lugnt och harmoniskt uppslag. Med klustertexter ser vi istället till att läsaren får möta en lugn, men också energisk, läsning för vilken målet är att nå maximal insjunkenhet. Du kommer att märka att en sådan inträder efter en tids läsning. I förhållande till utsagan ovan, om kärleken till Boken, kan man säga att jag mer lever för kärleken till läsningen och det lärande som följer av djupt insjunkna läsningar. Jag vill inte att någonting ska komma mellan mig och läsningen. Jag vill nå maximal flow och total insjunkenhet. Ingenting tillåts störa. Man ska exempelvis ha mycket starka skäl för att använda bilder i böcker då de sällan bidrar med särskilt mycket. Flertalet skribenter slöar till och ger bilder istället för att använda ord. Många missbedömer böcker och typografier genom att titta på dem. I The Crystal Goblet – printing should be invisible beskriver Beatrice Ward att en text ska fungera som ett fönster eller ett kristallglas. Misstaget många gör är att titta på fönstret eller glaset. Vilka fina fönster! Vilka fina glas! Men man kan inte bedöma fönster utan att titta genom dem och man kan inte bedöma glas utan att sätta läpparna till dem. Det är måttligt
kul att dricka kaffe ur ett vinglas eller vin ur en kaffekopp. På samma sätt är det för texter. Det är först när man sätter ögonen till texten under en längre tid som man kan bedöma dess typografi. Det är måttligt kul att sätta ögonen till en rektangeltext. En skillnad mot drickandet och fönstertittande är att det tar längre tid att göra en bedömning. Det kan ta någon timme. En skön bokkonst bör förstås som en skön läsekonst. Du får ser när den sköna läsekonsten inträder för dig. Notera gärna hur lång tid det tar för dig och meddela gärna det till andra! Alldeles för många bokdesigners och typografer har blivit texttittare. Vi skulle behöva fler läsare och textanvändare som skapade texter. Möjligen kan detta bero på att vi är för dåliga läsare. Det är möjligt att det är lättare för avancerade läsare, med läshastigheter över 400 opm, att bedöma texter. Om man läser sämre är det inte säkert att bristerna framträder lika tydligt. Detta får du vara medveten om när du bedömer klustertexten. Notera exempelvis att bladvändningarna kommer tätare när man läser denna bok på tre timmar än sju. Många aspekter kommer tätare när man läser bättre. Smala textkolumner ger exempelvis tätare radbyten. Sämre läsare kan alltså behöva träna upp sin läsning för att bättre bedöma typografier. Det bör nu vara klart att du inte kan titta på denna text och hävda någonting med mening. Du kan inte se om den är bra eller dålig. Du kan tycka att texten ser svårläst ut och du kan tycka att den är ful, men det säger inte något om texten utan bara något om dig. Helst bör du skjuta upp ditt tyckande till du har gjort en tillräckligt omfattande erfarenhet. För mig innebär det att man bör läsa under åtminstone två heldagar och helst i en vecka. Du får notera hur lång tid du tycker att du behöver. Då kan du också notera hur du skiftar uppfattningar. Om min tes om klustertexten stämmer bör vi stå inför en textrevolution. Jag hoppas att Svensk bokkonst kan hjälpa till i en sådan. Många behöver bli bättre läsare. Den svenska skolan befinner sig i en total läs- och lärandekris. Jag förmodar att det beror på att ansvariga är dåliga läsare. Det verkar inte vara viktigt att lära elever att läsa väl vilket väl vore orimligt för duktiga läsare. En enkel beräkning ger att man bör läsa åtminstone två timmar om dagen i skolan för att komma upp i 4000 lästimmar under skoltiden. Det är väl ungefär hälften av vad som krävs för att bli en duktig läsare; man bör alltså även läsa en till två timmar hemma. Det finns alarmerande rapporter som säger att elever, i den svenska grundskolan, läser mindre än en sida sakprosa och knappt någon skönlitteratur alls en vanlig skoldag. Därför är förmodligen en undermålig läsning allmänt spridd i samhället. Strindberg kunde skapa sig en publik i slutet på 1800-talet. Det verkar bli allt svårare i början på 2000-talet. Inte ens studenter vid högskola och universitet utvecklas till särskilt ambitiösa läsare. Vi får hoppas att en bättre text kan hjälpa till att ändra på det. Vi får hoppas att en textrevolution också ger upphov till en läsrevolution. Strindberg var också typografiskt intresserad vilket gör detta projekt extra roligt. Han var mån om att göra både bra och billiga typografier. Bra – då han menade att: man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre. Och dålig – då han även ville nå sina icke välbeställda läsare. Han skrev ju trots allt för att bli läst. Strindberg var också noggrann vid valet av skrivatiraljer. Han valde skrivdon, bläck och papper med omsorg. Tydligen var hans favoritfärg gult och han tyckte om att skriva på ett gulfärgat papper: Lessebo bikupa. Strindberg utvecklade sina färdigheter både inom ordkonsten och bildkonsten. Det är inte konstigt att Arvid fick heta Falk i efternamn. Strindberg utvecklade en
falkblick och dessutom förmågan att i ord förmedla det han såg. Han vässade blicken och han vässade pennan. Det fick jag också göra beträffande typografin och det får även du göra nu om du vill lära dig mer om den. Du får utnyttja din blick och dina ord för att bilda dig uppfattningar om typografi. I detta förord får du drygt 3000 ord. Möjligen har du redan vant dig vid texten och i annat fall så vet du att det kräver en längre tids tillvänjning än så. Det kan vara värt att uppmärksamma när du tycker att du har vant dig. Det är en viktig lärdom för att förstå sig på typografiska undersökningar. Tider kortare än din tillvänjningstid är inte lämpliga för att bedöma texter (typografier). Med allt detta nämnt är jag nu redo att låta dig ta del av Röda rummet. Du får strax sätta dina ögon till texten för att se om den fungerar. Strindberg kritiserade överheten i samhället och du kan fundera på vilket kritik du skulle kunna uttrycka baserat på klustertexten. Den tröga byråkratin och de med långa utbildningar som inte kan läsa och skriva ordentligt framstår ungefär som sådana typer Strindberg kritiserar. Det finns många bra stycken och meningar i boken. Du ska få ett litet axplock som passar i förhållande till detta förord. Du får leta efter dina framträdande meningar i texten. Jag börjar med en parafras på ett stycke ur texten: – Jaså, ni har typografiska experter! Det är allt dumt att ha det! – Hur så? Hur menar ni? – Tycker ni inte det är onaturligt att en gammal generation skall uppfostra en ny och uppföda den med sina föråldrade dumheter. Och ytterligare en parafras: Du skall icke låta din medfödda vördnadskänsla för de typografiska experterna komma dig att beundra även deras fel, och du behöver icke hedra dem mer än de förtjäna. Dessutom: Om du ser fullkomlighet och förträfflighet i allting här, hur skall du då få någon längtan efter det verkligt fullkomliga? Och kanske är det: lättare att göra en talang av en person, som icke gått och förstört sig med de dumma [typografi-] böckerna. Och med tanke på läsningen i skolan: Mänskligheten skulle ha mera heder av barnskyddsföreningar än av djurskyddsföreningar. Men kanske främst: Vet du, Ygberg, jag tror man får lov att bli en dålig människa, om man vill komma fram i världen! För mig är det meningen som sammanfattar hela boken. Vilken mening sammanfattar hela boken för dig? Som en bonus har jag också tagit med August Strindbergs lilla katekes för underklassen i denna utgåva. Det är Strindbergs mest politiska skrift och den kan användas som inspiration för att skrida till handling. Man kan behöva elda upp sig lite för att skapa fler och bättre texter. Notera i samtiden hur medel- och överklassen har underpresterat i fråga om texter och läsning samtidigt som de trampat på underklassen. Det är många dåliga prestationer som blivit rikligt belönade. Att det får fortgå beror kanske på att: allmänheten inte vill ha något omdöme, allmänheten vill ha sina passioner tillfredsställda, som Strindberg uttrycker det i Röda rummet. Vad gör du framöver? Vilka passioner tillfredsställer du? Eldar du upp dig så att du ser till att skapa fler och bättre texter?
Anvisning för att skapa klustertexter Denna utgåva är också tänkt som mall för andra texter inom public domain, alltså för texter vars upphovsrätt har löpt ut (vilket generellt sker 70 år efter författarens död, och 70 år efter översättarens död för översättningar; detta gäller i de flesta länder; kolla upp vad som gäller i ditt land). Om du vill kan du alltså använda dessa anvisningar för att exempelvis skapa klustertexter av Strindbergs övriga utgivning. För mig tog det två dagar att fixa Röda rummet i en ordbehandlare vilket inkluderade införsel av klusterdelningar mellan meningar, förbättrade radbyten och en del teckenbyten. Därefter tog det en dag att göra typografin i Scribus. Scribus är ett fritt och öppet program för dtp (desktop layout program) vilket gör att du också kan använda det fritt. Originalutgåvan jag använde var på ungefär 90 000 ord och 370 boksidor vilket gav hälften så många klustertextsidor. Det ger dig en fingervisning inför ditt eventuella projekt. Dokumentmallen för denna utgåva finns på min hemsida, så länge den ligger uppe, (troligen www.theannandreas.com). Du kan säkert hitta den på andra ställen också en tid efter att klustertexter blivit vanligare. Den är fri att sprida och använda. Följande formatalternativ och marginaler används i denna utgåva: Styckeformat Brödtext: EB Garamond 10.5/13.4 pt med gemena siffror. Brödtext indrag: indrag 6mm, EB Garamond 10.5/13.4 pt med gemena siffror. Rubrik kapitelsiffra: EB Garamond 20 pt, högerställd. Kapitelrubrik: EB Garamond 16 pt. Fotnotstext: EB Garamond 8,5/11pt. Teckenformat Regular, Kursiv, Medium, Halvfet. Marginaler Innermarginal: 35mm. Yttermarginal: 25mm.
Toppmarginal: 30mm. Satsyta: 13×22. Bottenmarginal: 20mm. Sida: 19×27.
Genom att klustertexta böcker från public domain skulle vi exempelvis kunna få fram klustertexttypografier till skolor. Då kan skolorna själv trycka upp böcker efter behov. Detta kan också samordnas om någon vill trycka upp utgåvor till många skolor. Man kan köpa denna utgåva på www.BoD.se samt andra sidor som Adlibris, Bokus, Amazon och liknande. Jag uppskattar naturligtvis om man gör det för att stötta mig som upphovsman till klustertexten, men det går också att använda pdf:en till denna bok för att trycka upp exemplar till skolor. Om man trycker i stora utgåvor kan man få ner priset per bok. Alla skolor och skolbibliotek i Sverige skulle alltså kunna gå samman för att trycka klustertexter från public domain. Då hade man kunnat få fram klassuppsättningar av viktiga centrala verk (som Röda rummet). Det verkar vara av yttersta vikt att elever får tillgång till fler och bättre böcker.
Röda Rummet – skildringar ur Artistoch Författarlifvet
KAPITEL
17 25 31 39 51 57 67 71 79 83 89 95 101 107 115 123 131 135 143 151 155 159 165 171 183 193 199 203 209 215
Stockholm i fågelperspektiv Bröder emellan Nybyggarne på Lill-Jans Herrar och Hundar Hos Förläggaren Röda Rummet Jesu Efterföljelse Arma Fosterland! Förskrivningar Tidningsaktiebolaget Gråkappan Lyckliga Människor Sjöförsäkringsbolaget Triton Försynens Skickelse Absint Teater-Aktiebolaget Phoenix I Vita Bergen Natura… Nihilism Från Nya Kyrkogården till Norrbacka På Altaret En själ över bord Bistra tider Audienser Om Sverige Sista brickan Brevväxling Tillfrisknande Från andra sidan graven Revy Epilog
1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30
219
August Strindbergs Lilla katekes för Underklassen
Rien n’est si désagréable que d’être pendu obscurément* VOLTAIRE
*
Ingenting är så obehagligt som att bli hängd i tysthet.
Vet du, Ygberg, jag tror man får lov att bli en dålig människa om man vill komma fram i världen! Så skulle man kunna sammanfatta Röda rummet genom en av dess meningar. Genom ett antal kulturarbetare (skribenter, filosofer, skådespelare, konstnärer, m. fl.) ställer Strindberg frågan om hur livet bör levas. Som ung kan man hanka sig fram som brinnande idealist; som äldre, något luttrad, kan man komma till insikt om att det man från början trodde var idealistiskt kanske inte riktigt var det. Röda rummet (1879) har kallats den första moderna svenska romanen bl. a. genom sitt raka språk riktat till vanliga människor. Den utgör ett tidsdokument över 1870-talets Stockholm och är känd för sina stadsmiljöskildringar samt bitande satir. Boken utgör ett försök till att stå på de trampades sida genom att humoristiskt och ilsket attackera klassamhällets hyckleri och inställsamhet. Boken sparkar uppåt mot dem som trampar nedåt. Röda rummet beskrevs som smuts av samtidens recensenter men blev omedelbart en succé som, för en tid, räddade Strindbergs ekonomi. Denna utgåva av Röda rummet utgör världens första roman med klustertext och är tänkt att fungera som en sorts undersökning för hur vi ser på text, läsning och bokdesign. I Strindbergs lilla röda: boken om boken och typerna utgår Alexandra Borg och Nina Ulmaja just från Röda rummet och deras bok blev en av de tjugofem böcker som Svensk bokkonst varje år utser som exempel på god bokdesign. Denna bok är tänkt som ett bidrag i samma tävling. Vinnarna får sedan delta i Stiftung Buchkunts “Best Book Design from all over the World” vilken på tyska benämns „Schönste Bücher aus aller Welt“. Skillnaden mellan uttrycken fångar en problematik som aktualiseras genom klustertexten då den kan vara betydligt bättre att läsa. Bokdesign har länge handlat om att designa fina böcker. Genom klustertexten hoppas jag att vi kan lämna kärleken till boken för kärleken till läsningen. Vi behöver gå från att vara boktittare till att bli bokläsare. Nu får vi se om först Svensk bokkonst och sedan eventuellt Stiftung Buchkunst också anser det. Vad anser du? Bör vi läsa klustertexter? Det kan du få svar på genom att läsa denna utgåva av Röda rummet.