På Petri stol Essäer om påvar och världen de verkade i
Thomas Lundgren
PÅ PETRI STOL PÅVEN - HÖGRE ÄN MÄNNISKAN, MEN LÄGRE ÄN GUD Essäer om påvarna, kyrkan och människans förunderliga natur
Thomas Lundgren
ISBN: 978-91-8027-958-1 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland
FÖRFATTARENS FÖRORD
7
PROLOG: SLUTET AV EN ERA
19
TROLLKARLEN FRÅN AURILLAC (SYLVESTER II)
29
MÄKTIGAST BLAND PÅVAR (INNOCENTIUS III)
47
ATT UNDERKASTA SIG KRISTI STÄLLFÖRETRÄDARE (BONIFACIUS VIII)
71
KLOCKORNA RINGER (CALIXTUS III)
103
FÖRNEKA AENEAS, UNDERKASTA ER PIUS (PIUS II)
138
EKOLLON FRÅN SAVONA (SIXTUS IV)
168
PÅVEN HADE NIO BARN (ALEXANDER VI)
204
DEN FRUKTANSVÄRDE (JULIUS II)
290
DEN SISTE RENÄSSANSPÅVEN (PAULUS III)
328
GUDS SMORDE INKVISITOR (PAULUS IV)
357
DET BARBARERNA INTE GJORDE… (URBAN VIII)
386
OM NI VILL HA EN HEDERLIG MAN, VÄLJ MIG (BENEDIKT XIV)
423
ETT TRIREGNUM I PAPIER MACHÉ (PIUS VII)
450
IL PICCOLETTO (BENEDIKT XV)
530
EPILOG: MORD I VATIKANEN?
568
5
EN BAKGRUND
588
OM KONKLAVER OCH ÄMBETSNAMN
588
OM DEN APOSTOLISKA SUCCESSIONEN
593
KYRKOSTATENS DÖD
596
PÅVLIG OFELBARHET
598
OM PÅVENS PERSON
599
PÅVLIGA DÖDSFALL
601
KONKLAVER
604
PÅVLIGA MYTER
611
PÅVLIG KURIOSA
613
VAD ÄR EGENTLIGEN KARDINALER?
618
NÅGRA ORD OM LITURGI, RIT OCH CEREMONI
626
KAN EN PÅVE ÅTALAS?
628
PERSONREGISTER
635
6
FÖRFATTARENS FÖRORD Ibland blir ett intresse näst intill en besatthet. Jag har alltid varit intresserad av människor i allmänhet och människor i särskilt ledande befattningar i synnerhet och påveämbetet är så mycket mer än den vitklädde man som vinkar som då och då dyker upp i olika sorters media. Han är en institution och dessutom en institution som har absolut makt och möjlighet att själv definiera sin yrkesroll och den kyrka där han är absolut monark. Den siste av sitt slag. Men det här handlar inte så mycket om det moderna påvedömet. Det handlar om en handfull med män som definierat det, ibland misskött det och ibland stärkt och utvecklat det. Det enda de har gemensamt är den kristna grund som utgör den
7
klippa som Jesus definierade i Matteusevangeliets 16 kapitel, verserna 18-19:
Så säger ock jag dig att du är Petrus; och på denna klippa skall jag bygga min församling, och dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga. Jag skall giva dig himmelrikets nycklar: allt vad du binder på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad du löser på jorden, det skall vara löst i himmelen. I övrigt har förutsättningarna ändrats oerhört sedan påven på allvar steg ut på den historiska scenen omkring år 200. En del påvar, som Sylvester II (se sidorna 29ff) var av politiska skäl avskuren från den politiska makten i Rom och fick ägna den största delen av sitt pontifikat till den rent religiösa delen av sitt ämbete. Andra, som Innocentius III (se s. 47ff) utvecklade ämbetet till att omfatta hela den kända kristenheten i både andligt och världsligt hänseende.) Alla har de på något sätt ändrat
8
ämbetet, tillfört det sin speciella touch. Inte alltid till det bättre. Påveämbetet är sannolikt det äldsta ännu fungerande ämbetet där innehavaren har absolut makt och i sin person samlar alla tre delar av Montesquieus maktfördelningsprincip. Han har den verkställande, lagstiftande och dömande makten, även om dessa saker idag till stor del sker via en delegering från påven till ett för ändamålet uppsatt råd. Påvedömet är Europas enda teokrati. Urvalet kunde ha sett helt annorlunda ut, ty det saknas inte intressanta och karismatiska figurer bland dem. Till slut valde jag att försöka få representanter från olika tidsperioder i påvedömets historia, från tidig medeltid via medeltid, renässansen, barocken, upplysningen och slutligen den tidsålder som internationellt brukar kallas för empire efter Napoleon, men som i Sverige fått
9
namn efter den av Napoleons marskalkar som blev kung här efter Napoleons fall, dvs Karl-Johan. Påvens officiella titel är fortfarande Biskop av Rom, men därtill har det tillkommit en rad genom århundradena. Tittar man i Vatikanens officiella årsbok Annuario Pontificio så kan man se alla de titlar som påven har och som alla används för hans olika roller och ironiskt nog är titeln ”påve” inte en av dem.1 En av påvens titlar övertogs från de romerska kejsarna, vars titel när det kom till kejsaren som statens religiösa ledare, kallades för Pontifex
Maximus, vilket fritt översatt betyder den högste brobyggaren. Denna titel torde alltså vara den allra äldsta. Påven kallas också för Guds tjänares tjänare:
1
I de sammanhang när påven agerar i egenskap av biskop för staden Rom, så används följaktligen titeln biskop av Rom, medan han i egenskap av ledare för kyrkan i Italien benämns metropolit. Som den katolska kyrkans överhuvud använder titeln som universell patriark och – om det gäller den s k västliga kristenheten, västerlandets patriark m fl.
10
servus servorum Dei och Kristi ställföreträdare - en titel som ursprungligen löd Petri ställföreträdare.2 Med flera titlar som understryker påvens status som universell metropolit. Jag har försökt skriva en bok om människorna bakom påvetiteln och deras olika sätt att se på livet och det religiösa – i de fall de varit särskilt religiösa alls. Det finns ganska många böcker som behandlar påvarna rent kronologiskt och tar upp de viktigaste punkterna i deras respektive pontifikat, men det finns få populärhistoriska översikter och de som finns varierar i kvalitet. Det här är ingen bok om teologiska spörsmål och jag förfäktar inte heller någon särskild religiös ståndpunkt. Jag ville skriva en bok om några fascinerande människor som i
Servus Servorum Dei var den titel som Gregorius den store helst använde och som efter hans tid (han dog år 604) kom att ingå som en av påvens officiella titlar.
2
11
kyrkans tjänst åstadkom ting som kom att vara av världshistorisk betydelse – på gott och på ont. Jag har inte heller haft till avsikt att skriva några strikt biografiska översikter, jag har bara velat dela med mig av min kunskap om ett antal fascinerande personligheter som styrt och gett avtryck i den katolska kyrkan och därmed varit högst delaktiga i att forma den institution som vi ser idag. Det här är alltså en essäsamling utan specifikt fokus på teologi, religion eller historia. Det är en berättelse om personer av kött och blod som under de sista åren av sina liv beträdde en av världens absolut mäktigaste roller, den som ledare för världens största enskilda religion: katolicismen och vars inflytande fortfarande kan sägas till viss del vara en del av kyrkans själ. Så i det följande kommer man att få vissa nedslag i vissa perioder av påvarnas liv som jag funnit intressanta. Pius VII:s pontifikat kännetecknades ju av hans kamp mot Napoleon och 12
dennes nycker, Paulus IV av hans fixa idéer om att även världen utanför kyrkan skulle omfattas av kyrklig moral och kyrkans regler. Han är inte så lite lik Ayatollah Khomeini.
13
Om källor och underlag Den här boken är ingen akademisk text. Man skulle kunna kalla det för en populärhistorisk syntes, en sammanfattning av redan kända faktum, utifrån forskning som gjorts av andra. Jag har läst en mycket stor mängd olika böcker som underlag till denna bok. De flesta är alltså andrahandskällor vars detaljer ibland skiljer sig betydligt från varandra, vilket inte kan bero på annat än att dessa herrar (för de är företrädesvis herrar) valt att framhålla vissa källor framför andra såsom varandes mer troliga. Där har min vetenskapliga skolning i historia och historisk källkritik varit mig behjälplig att bedöma vilka uppgifter jag finner mest troliga. Detta gäller i synnerhet när man har tagit information från dagböcker och memoarer, som ofta skiljer sig åt. Hågkomster kan vara bedrägliga och huruvida fransmännen verkligen satte upp 14
kanoner mot påvens lägenhet i Quirinalen under Napoleons belägring av Rom eller om detta bara var ett av många rykten som cirkulerade och som någon skrivit ned, kan vi givetvis inte veta med säkerhet. Minnet bedrar och ibland är till exempeldagboksskrivare mer än lovligt angelägna att frisera historien en aning och i de fallen har jag försökt söka så många källor om händelserna som det är möjligt att få tag på. Att påvarna själva skriver ned något till eftervärlden av icke-kyrklig karaktär hör till ovanligheterna. Ett av undantagen är Pius II vars
Comentarii är en mycket tillrättalagd genomgång av Aenas Silvio Piccolominis liv, skriven i Ceasars stil.3
3 Angelo Roncalli (Johannes XXIII) skrev också ned en hel del om sitt liv innan sitt pontifikat, men dessa dagboksanteckningar har ingen relevans för någon av de essäer som förekommer i denna bok.
15
Detta är som sagt inget akademiskt arbete och jag gör inte anspråk på annat än att försöka berätta en historia så nära det verkliga historiska skeendet som är möjligt med de källor som jag haft tillgång till. Felaktigheter kan förekomma, och för dessa eventuella felaktigheter kan man inte skylla någon annan än mig. Jag har lagt upp en liten lista över böcker varifrån jag tagit mycket av informationen till innehållet i essän, men denna lista är inte detsamma som en källredovisning. Källorna är oftast betydligt fler, men i de nämnda böckerna kan man läsa om flera av de saker som tas upp. Påveämbetet är gammalt och bortsett från påvarna själva så förekommer här en rad så kallade motpåvar, schismatiker, karismatiska kardinaler och andra kyrkoämbetsmän som alla finns samlade i ett personregister längst bak i denna bok. Några släkter är vanligt förekommande – familjerna Orsini och Colonna tillbringade mycket tid och 16
Påvedömets historia är lång. Det här är essäer om några av de män som beträtt Petri stol, från Sylvester II kring sekelskiftet 1000 e kr till Benedikt XV som avled 1922. Den här boken innehåller också två andra essäer: den ena avhandlar Pius XII:s död - är det sant att han exploderade när hans bår bars in i Johannesbasilikan på Lateranen? Och hur var det egentligen med Johannes Paulus I:s död? Blev han verkligen mördad?
9 789180 279581