9789180276894

En resa mot

kärleken S T E FA N H AG L U N D

En resa mot kärleken

Stefan Haglund

En resa mot kärleken

Roman

© 2022 Stefan Haglund Förlag: BOD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8027-689-4

Innehållsförteckning Uppvaknande.............................................................................9 Svårt blesserad........................................................................13 Sadelmakargesällen.................................................................36 Hemkomsten...........................................................................55 Sveket....................................................................................102 Generalmönstringsmötet.......................................................152 Fortsätter till postiljon...........................................................176 Kapare....................................................................................197 Husan.....................................................................................271 Slutuppgörelsen.....................................................................284 Maria.....................................................................................300 Morgon..................................................................................317 Mindre by..............................................................................319 Ett stycke på väg....................................................................325 Stanna för natten...................................................................327 Stuga......................................................................................329 Kväll.......................................................................................333 Häststöld................................................................................336 Vagn.......................................................................................347

Avfärd....................................................................................352 Sjuk man................................................................................354 Maria får tjänst......................................................................356 Tillbaka hemma.....................................................................362 Äktenskap..............................................................................374 Lysning...................................................................................378 Inbjudan till bröllop...............................................................383 Brudens klädsel......................................................................387 Mökväll..................................................................................390 Vigsel.....................................................................................392 Gudstjänst..............................................................................400 Nattvard.................................................................................408 Brudmässa.............................................................................412 Bestigande av brudsten.........................................................414 Bröllop...................................................................................416 Bröllopsgille...........................................................................420 Ringränning............................................................................421 Lars speleman underhåller....................................................426 Tillfällighetsdikt......................................................................427 Sängledning...........................................................................428 Morgongåva...........................................................................433

UPPVAKNANDE Olov sitter upp på den något stickiga halmmadrassen, klädd i de vanliga vadmalskläderna och nattmössan. Kvällskylan känns dock fortfarande påtaglig, som med sin råa fuktighet tränger in genom kläderna. Han huttrar lite grand, tycker att kylan är besvärlig då den gör att han har svårt att koncentrera sig på sina tankar. Det svaga något gulaktiga skenet som tränger in genom tältduken från eldarna utanför, gör att han endast otydligt kan skönja sina kamrater i sjuktältet och får den annars så vita duken, att nu se närmast grådaskig ut. Ett svagt mummel hörs utifrån, emellanåt avbrutet av ett lågt skratt från knektarna, som sitter samlade runt den värmande elden. Olov kom att tänka på hur länge sedan det var han själv skrattade. Någon glädje har han då inte upplevt sedan långt före slaget för egen del, och inte heller har hans svåra skada lett till några muntrationer att glädjas åt, tänkte han bittert. Kvällen framskred i sitt som han upplevde det, vanliga makliga tempo och han kunde notera hur lugnet i sjuklägret så sakteliga börjar infinna sig, men fortfarande hördes det här och där från hans kamrater som delade hans öde med svåra skador, dämpade smärtfyllda stönanden. En del stönanden beror sannolikt på ångestfyllda

mardrömmar,

skapade

genom

de

fasansfulla

upplevelserna från den för inte så länge sedan utkämpade blodiga bataljen, tänkte han. Han har ju själv upplevt och känner i viss mån fortfarande den djupaste förtvivlan, både över Gud och även över människans natur. Han har också kämpat lika mycket med den inre personliga kris han gått igenom, som med den fysiska skadan han fick i bataljen. Som efter det att han för sig själv hade avvisat sin religiösa tro, gjorde att han vid ett tillfälle höll på att råka riktigt illa ut, när hans kris fick honom i sitt förtvivlade tillstånd att tala ut med fältprästen om sitt tvivel på sin gudstro. Han rös till för ett ögonblick när han tänkte på hur fältprästen först hade farit ut i vrede över hans uttalade gudsförnekelse och hotat med det vanliga straffet för detta, avrättning.

Men när fältprästen hade pratat med 1é korpralen i Olovs kompani, så hade denne räddat situation för hans del, med att hänvisa till, som han

9

uttryckt det, Olovs febriga tillstånds inverkan på själsförnödenheterna.

Fältprästen hade då, tack och lov, fallit till föga för detta svar och låtit saken bero, men hade hädanefter ägnat långa stunder med enskilt läsande med Olov ur bibeln, i syfte att rädda, som han sade, ”Olovs förtappade själ undan helvetets mörker”. Detta intensiva läsande av bibelns texter, tänkte han, som fältprästen ivrigt understödde med omsorg om Olovs gudstro, hade ändå inte kunnat få honom att innerst inne ändra på det faktum, att han inte längre satte någon som helst tilltro till texternas innebörd, utan såg nu som han upplevde det, den religiösa verklighetens sanna ansikte. Det kändes verkligen som en pånyttfödelse, att klart kunna se igenom lögnerna, som med terror tvingades på folket, tyckte han. Känslan att vara befriad från den ständiga fruktan för Gud och överheten, tyckte han också var överväldigande. Men den med rätta fruktan att han skulle bli avrättad för sina åsikters skull om detta blev känt, hade gjort att han bestämde sig att utåt spela med i elakt spel i fältprästens intensiva ansträngningar att rädda hans själ, då han insåg att han på egen hand ändå inte skulle kunna förändra världen, så varför då utsätta sig för martyrdöden. Bättre var det då att leva med en inre övertygelse om hur det ligger till med sakernas tillstånd, hade han resonerat och livslusten hade så småningom återkommit i förnyad styrka till honom, tack vare sin själs funna frihet. Han tyckte att han numera upplevde en mer öppen och kärleksfull syn på tillvaron och naturen och tyckte på sätt och vis, att han kunde känna sympati med forntidens folk, som i så hög grad hade dyrkat naturen. För vi är ju ändå en del av naturen, tänkte han. Så varför då tillbedja något så abstrakt som en gudom, som man ändå inte kunde bevisa existensen av, sade han sig. Nej, hans nya syn på tillvaron, grundade sig istället på att med kärlek se på naturen omkring sig i en anda av vördnad och genom att sätta värde på den.

Istället för att som tidigare bara ta ut av den vad han för tillfället behövde, verkade han för att vara varsam mot den i ett symbiosförhållande.

10

Olov tänkte på hur fältprästen för övrigt kom en kväll efter att det hade lugnat ned sig i sjuktältet och var mer pratsam om sina personliga förhållanden än om tron, då han numera var övertygad om att han hade återbördat Olov på den rätta vägen. Olovs kärlek till livet var starkare än principen att hävda sin åsikt, så han hade blivit tvungen att dupera fältprästen om detta. Det var inget han var stolt över, men under denna stränga regim rådde det ingen fri vilja.

Fältprästen anförtrodde sig för honom med sin levnadshistoria. Han berättade att fadern hastigt dog vid tidig ålder och att han själv och hans yngre bror uppfostrades i kristen anda av styvfadern som var kyrkovärd. När han var elva år gammal, sändes han och hans bror till en skola för studier, med styvfaderns uttalade syfte att de senare skulle läsa teologi. Ett år senare skrevs bröderna in som studenter vid akademien. Men efter att flitigt ha studerat i ett par år, så brann föräldrahemmet ned av en vådeld. Det medförde att föräldrarna inte hade råd att låta bägge bröderna fortsätta med studierna, där valet föll på honom i egenskap av den äldre brodern att fortsätta de planerade studierna, medan hans yngre broder fick nöja sig med att lära sig att räkna, skriva och lära upp sig till bokhållare, som deras far hade varit och försörja sig av handel istället. Han själv fortsatte med studierna, som han blev klar med efter ytterligare sex år. Sedan vidtog en period om tre år där han varvade studier med att hålla privat undervisning för några ädlingars barn. Under dessa år gjorde han åtskilliga disputationer för att slutligen ta teologie examen och samma år höll han sin första predikan med hans stolta föräldrar närvarande. Han hade under tiden sökt flera stipendier för att kunna studera vidare utomlands, då föräldrarnas numera krympta förmögenhet inte räckte till för detta. Men då de stipendier han lyckades komma i åtnjutande av inte räckte till, så fick han slå detta ur hågen och i stället fortsätta med sina vanliga studier. Samtidigt som han väntade på att få ett ämbete, vigdes han till präst och kunde stolt meddela sin mor och styvfar, att han erbjudits en tjänst före nio andra präster. Under denna tjänstgöring träffade han sin blivande hustru, där ömsesidigt tycke uppstod. Men han fick så brådraskat, en kallelse till ett annat ämbete,

11

så de hade fått skjuta upp bröllopsplanerna den gången. Samma år promoverades han till magister, och sökte därefter tjänst på ett flertal ställen. Han gjorde så en provpredikan och blev föreslagen av stiftets biskop för kungen till tjänsten. Men kungen hindrade honom från att få denna tjänst och han blev istället förordnad till fältpräst. Han kunde dock gifta sig det året, med sin älskade hustru, och de fick en son året efter, men som till deras stora sorg dog i mässlingen påföljande år.

Samma år påbörjades hans fälttjänstgöring, som han fick inleda med en predikan inför kungen ute i fält, sittandes på fälttrumman. Det året föddes så deras andra son, men samtidigt med det glädjande beskedet, mottog han ett avskedsbrev från sin hustru, som hade blivit svårt sjuk.

Han fick en kort tid senare meddelande om att hans hustru hade dött, straxt efter födseln av deras andra barn. Han hade inte gift om sig och överlät uppfostran av sin son på släkten. Prästen grät den kvällen vid Olovs sida, över saknaden efter sin älskade hustru, och Olov minns att han inte kunnat annat än känna medlidande med honom för hans svåra förlust av en älskad hustru, oavsett att prästen var en förhatlig företrädare för en närmast tyrannisk regim. Olov mindes ju själv hur svår förlusten av en närstående kunde upplevas med bilden av sin älskade fars bortgång i minnet, oavsett att det förflutit många år sedan dess.

12

SVÅRT BLESSERAD Olovs

tankegångar

avbröts

av

att

några

brottstycken

från

konversationen utanför tältet trängde in till honom. De handlade om bataljen. Det fick honom att förflytta sina tankar till denna och han tänkte tillbaka på händelseförloppet om hur han blivit så svårt blesserad.

Olov hörde plötsligt en massa hojtanden och oväsen uppifrån den branta backen de sakta tog sig uppför. Han stirrade förskrämt på scenen framför sig och såg hur en rustvagn som fått ett hjulbrott började kana nedför backen och på vägen ned krossa både knektar som fän som inte hann ur vägen. Vagnens innehåll spreds ut när vagnen istället för att kana började rulla nedför backen. Han upptäckte sig själv plötsligt stå med hästen i riktning för några lådor som tumlande kom emot honom. Förskrämd försökte han få hästen att flytta sig ur kolonnen men det var stört omöjligt med allt folk och material runt omkring sig. Plötsligt såg han hur en låda studsade på en framförvarande vagn i kolonnen och kom flygande rakt emot honom så att han instinktivt duckade medan lådan for fram en bit över hans huvud. Nästan samtidigt for han i backen så luften pressades ur hans lungor. Han hörde sin häst gnägga nedanför honom i backen, där den liggande med blodet sprutande ur det högra avslagna frambenet försökte komma upp igen. Olov hoppade åt sidan för att inte bli träffad av den vilt sparkande hästen. Han kastade ett öga uppåt backen efter mer nedfarande material, men det hade tydligen slutat upp att komma mer nu. Det enda han såg uppåt backen var hur knektar hade böjt sig ned för att ta hand om sina sårade och döda kamrater. Medan andra hade påbörjat uppröjningen efter olyckan eller tog hand om det material som kunde räddas. Han tittade på sin häst och kunde sorgset konstatera att den var bortom all räddning. Han suckade och tog upp sin pistol ur hölstret på bomsadeln 1, tog sikte på hästens panna och tryckte av. Gnäggandet avtog tvärt, samtidigt som knallen hördes och en svag rökslinga från pistolmynningen svepte förbi hans ansikte i den svaga vinden. Han började så sorgset lossa bomsadeln med packning

13

och grimma från sin nu forna stridskamrat. Detta kändes ytterligt sorgligt då han själv hade tränat upp den hemma på rusthållet och hade haft den nu i nästan tolv år.

Det var en regnig senhösteftermiddag och Olov satt i sadeln på sin ersättningshäst, en mårdbrun valack i marschkolonnens bakre del. Valacken var ung, fyra år och inte så bra tränad hade han kunnat konstatera. Han kände sig inte alls tillfreds med detta, då det alltid är svårare i en stridssituation om det inte hade hunnits med att etablera ett intuitivt samarbete mellan häst och ryttare, då han under en batalj behövde fullständig koncentration på striden och dess förlopp, i stället för att hålla på att hantera en bångstyrig och trilskande häst. Han skakade på sig för att slå bort lite vatten från kläderna, och kom att tänka

på

hur

marschen

nu

skedde

under

helt

andra

väderleksförhållanden än tidigare, då vädret nu hade slagit om till ihållande, växlande kraftigt regn. Men det hade ändå gått bra utan att vägarna blivit alltför leriga och svårframkomliga, i varje fall ända tills armén kom fram till ån som nu låg framför dem. Denna normalt så lugna å, strömmade nu så kraftigt på grund av det ihållande regnet, att inte heller hästarna skulle klara att ta sig över utan att dras med i den kraftiga strömmen. Som även förde med sig allehanda grenar och dessutom en och annan trädstam, vilket innebar en stor fara för var och en som försökte ta sig över, då dessa trädstammar kom farande nedför ån i en hiskelig fart och lätt kunde slå sönder en båt. Då armén av detta skäl blivit förhindrade att komma över ån och då dessutom alla broar var grundligt nedrivna, eller på annat sätt förstörda av fienden, hade det beslutats att armén skulle göra halt, och slå läger.

Olov tänkte tillbaka på förhållandena för ett par veckor sedan, då det myckna regnandet, som hade gjort att det var svårt att hålla sig torr, var en bidragande orsak till att sjukdomar hade blossat upp och härjat i lägret. Samtidigt som situationen med mathållningen var katastrofalt dålig. Mycket på grund av att alla underhållstransporter norrifrån överfölls av snapphanarna hade han fått veta. Svälten hade snabbt spridit sig i lägret som en följd av detta och situationen hade

14

blivit hotande för härens fortsatta kampanj. Vilka fruktansvärda scener han hade sett utspela sig i lägret. Svälten hade drivit knektarna närmast till vansinne. Avrättningar hade skett då knektar hade bestulit svaga och sjuka kamrater på deras knappa tilldelning. Till och med mord för en liten brödbit hade han hört talas om. Rymningar förekom och han hade sett hängda knektar som misslyckats att hålla sig undan från armén. Själv hade han turligt nog klarat sig bra med endast en kortvarig men hög feber som hastigt gick över. Under sjukdomstiden hade han turen nog att den äldste i kompaniet vakat över honom. Olov hade vaknat en natt när han låg med hög feber av att någon rotade igenom hans tillhörigheter. Men i samma veva hade den äldste kommit in i tältet och överraskat tjuven. Denne fick bittert ångra att han kommit i vägen för den äldste som var en stor och grov karl. Olov hade hört hur tjuven tiggde för sitt liv, med hänvisning till att han hade en stor familj att försörja därhemma. Så utan honom skulle de alla gå under. Den äldste hade tagit till sig detta och endast klått upp karlen som en läxa. Det var första gången Olov hört någon tacka efter att ha blivit slagen gul och blå. Sorgligt nog så drabbades den äldste själv av febern, men dessvärre av det svårare förloppet. Olov grät när den äldste gav upp andan, efter att först räckt över en papperslapp där han mödosamt hade skrivit ned att han i Olov såg sonen han aldrig själv hade fått. Han hade också överlämnat sina fordringar som nu Olov hade att inhämta. Förutom att han hade gömt undan delar av sin ranson åt Olov som mitt under den värsta svälten kunde äta sig någorlunda mätt. Det sved i sinnet när han smet undan sina kamrater för att sätta i sig maten. Men hade han delat med sig av den så hade den knappast gjort vare sig till eller från för det stora manskapet. Men det hindrade inte att Olov hade svårt att möta sina kamraters blickar ett tag framöver. Han kände sig riktigt usel samtidigt som han i ren självbevarelsedrift inte kunde förmå sig att dela med sig av den åtrådda maten. Så här efteråt tänkte han på hur svälten hade förändrat knektarnas personlighet. Alltifrån den gode som betedde sig som en skurk, till den som man minst anade gjorde självuppoffrande gärningar. Han tänkte på hur slumpen kunde vara avgörande för liv

15

eller död, som i hans fall antagligen den äldste hade varit för honom.

Det hade varit svårt för Olov att hjälpa till att lämpa den äldste i en av de anonyma massgravarna, som hastigt fått grävas. Det skulle lätt ha kunnat vara han själv som legat där nu, tänkte han. Till vilken nytta dog den äldste och dessutom efterfrågad av ingen, tänkte han vidare.

Till ingen nytta, förutom då för Olov själv, men var då han mer värd att få leva vidare än den äldste, undrade han. Saknad endast av Olov som under sin levnadsbana antagligen då och då skulle skänka den äldste en tacksam tanke.

Olov huttrade till efter att ha blivit kall när han stått och lyssnat till det sedvanliga korumet2 som nyss hade avslutats. För nu skulle här slåss, då det till allas vår lättnad, utom då givetvis för fienden, så hade för bara några veckor sedan vintern kommit ovanligt tidigt i år med kraftig kyla, och ån hade snabbt frusit till. Men på grund av härens nu starkt decimerade styrka, med nästan halverad styrka manskapsmässigt och att något måste göras för att rädda landsänden, så beslutades det att hären tidigt nu på morgonen, skulle gå över ån i ett försök att överrumpla fienden. Vi hade order att så tyst som möjligt ta oss fram till den vid ån intilliggande byns kyrka. Efter en stund, nära målet, larmades det om att våra förehavanden upptäckts av fienden. Nya order kom om att vi skulle undvika strid vid byn och att vi i stället skulle ta oss så snabbt som möjligt till den närliggande staden, där det fanns en höjd, som skulle vara en strategiskt bättre position att utgå ifrån. Olov kunde snart själv se hur fienden hojtade och pekade i vår riktning och kunde själv se att vår armés avsikt upptäckts av fienden. Olov hade förvånat konstaterat att det till följd av att båda arméernas strävan att komma först till denna höjd, närmast hade utvecklats till en kapplöpning. Det hade känts underligt att sitta där på hästen i full galopp och i ögonvrån se fiendens rytteri i det närmaste i jämnhöjd med oss, utan att det avlossades ett enda skott, då alla var inriktade på att komma först fram. Han hade sett en ryttare längre fram trampas ihjäl av denna framrusande våg av ryttare, då dennes häst trampade fel och ryttaren

16

En roman om knekten Olovs öden och äventyr under stormaktstiden.

O

lov upplever en personlig tragedi, och besöker sina bröder som har olika karriärer, och sin mor under konvalescensen, där han dras in i olika händelser, tragiska som äventyrliga, både på land som till havs. Han plågas av traumatiska återblickar på händelser han har upplevt under kriget. Hans gudstro vacklar då han upplevt så svåra händelser under kriget han varit med om tills han blev sårad, och han råkar i grubblerier om detta. Så småningom möter han kärleken, och gifter sig enligt gamla seder och bruk.