9789180275699 by Smakprov Media AB

Ett stort tack till

Min man Peter för outtröttligt stöd, pepp, råd och guidning genom detta projekt. Mina barn, John och Saga som står ut med sin galna mamma. Radio Sjuhärad för hjälp med att nå ut med boken och uppstädning i facebooktrådar som spårat ur. Alingsås Tidnings Jenny Schagerlind för fin artikel. @PrickenRosa på Instagram för uppmärksammande och ”gratis reklam” Testläsare, vänner, kollegor och alla andra som på något sätt kommit i kontakt med mig under den här tiden då jag har varit i min bubbla av skrivande och kränkta män. Och givetvis ett stort tack till Spraydate, Mötesplatsen och Spraybloggen som utan att det var planerat lade grunden till den här romanen.

Weronica Olofsson

På den trettonde ska det ske

Tid, vi vet alla att saker och ting måste få ta tid. Det tar tid att baka ett riktigt gott, fluffigt bröd. Det ska jäsa, knådas och sen jäsas igen. Det tar tid att skaffa sig en utbildning, att hitta rätt bostad och att skapa en trädgård. Det tar tid att bygga upp sin kropp. En riktigt god stek tar också tid. Det tar tid att hitta rätt i en relation, att hitta rätt person att ha en relation med, att hitta sin roll i en relation och det tar tid att låta vardagen ta över och vara nöjd med det. Tid, det tar tid. Så står vi då där, vi som inte hade mer tid att lägga på just den relationen. Den där som vi ändå lagt så himla mycket tid på. Väntan. Tanken att ”bara vi….så” Ni har hört det förr: Bara vi flyttar så blir det bättre. Bara vi får barn så blir det bättre.

Bara barnet börjar sova oå nätterna så blir det bättre. Bara jag börjar jobba igen så blir det bättre. Bara han får sin löneförhöjning så blir det bättre. Bara vi….. Och det blir ju inte bättre, för har man kommit i läget ”bara vi..så” så är det oftast redan kört. Men man håller ut, man pratar, eller pratar inte alls. Man kanske går i terapi, ensam eller tillsammans. Man försöker hitta egentid, eller dejtkvällar. Man gör och gör och gör och under tiden går den där tiden. Den tiden man skulle kunna lagt på annat som är så mycket roligare än att harva på i samma nednötta fotspår. Och till slut, så står man där. För tiden tog slut, för en eller för båda. Men det tog slut. Allt man har kvar är minnen och en hel massa tankar kring ”tänk om vi bara…” Man får börja om. Man vill börja om, men vet inte hur. Man vill ju inte att tiden tar slut igen.

Men det gör den. Tiden tar alltid slut. Tiden går konstant och under tiden går måste vi försöka att hitta de där sakerna som faktiskt gör att det är roligt medan tiden går. Under tiden går kan vi ju lika gärna ha lite roligt, träffa människor och lära känna nya platser, personer och saker. Under tiden som tiden går kan man väl lika gärna passa på att leva. Det finn så många ”måste” och ”borde” som någon där ute hittat på. Någon sa att man måste läka efter en separation. Någon sa till och med att du behöver minst två år på dig att läka innan du är redo för en ny relation. Någon sa ”varför ska du ha så bråttom”? Men tiden går, under tiden jag sitter och inte har bråttom så fortsätter tiden att gå och tänk om tiden tar med sig massa härliga människor som jag kunde lärt känna. Tänk om dessa personer bara passerar omärkt förbi för att tiden går medan jag sitter och läker något som jag själv inte känner behöver läkas? Det finns två saker som är helt säkert i livet. Det ena är att tiden fortsätter att gå. Det kan kännas som att tiden står stilla, som sista två veckorna i en graviditet. Det kan kännas som att tiden rusar förbi, som när man är tonåring

och har en tid man ska vara hemma och man hinner aldrig allt det där man tänkt att göra under kvällen. Men tiden fortsätter att gå och den går alltid i samma takt. Det andra är att vi alla kommer att dö, och de allra flesta av oss har inte en jäkla aning om när. När vi ligger där och väntar på att gå över till den andra sidan, vill vi verkligen tänka ”ja men jag lät i alla fall saker och ting ta den tid det behövde” eller vill vi tänka ”Vilket liv jag har haft”. Vi måste inte tänka så väldigt mycket, hjärtat och magen vet oftast svaret och vad gör det om vi blir lite sårade på vägen. Hjärtat läker faktiskt. Hur ska man någonsin vinna 1 miljon på triss om man inte köper en lott? Lite så är det med relationer också, om man aldrig släpper in någon i sitt liv så kommer man heller aldrig få några högvinster. Men det gör ont att bli sviken. Det gör ont att bli sårad. Det gör ont att bli lurad och besviken. Men det måste få göra ont också. Vi kan inte bara ha lycka och glädje i livet. Vi kan inte äta oxfilé och choklad varenda dag. Det är gott, men jag lovar att efter en vecka så spyr du på oxfilé och den där burken med konserverad pölsa framstår som en gourmetmiddag. Så sluta invänta det perfekta lyckliga livet, för det spelar ingen roll hur mycket tid du låter gå. Det enda som händer är att ditt liv passerar medan du väntar på något som aldrig kommer.

Kasta dig ut, ha säkerhetssele på dig om du känner att du behöver. Men kasta dig ut. Ta emot allt det där som livet tänker kasta på dig. Snubbla lite, skratta lite och jag lovar att när din tid är på väg att ta slut så är chansen att du har skrattat mer än gråtit betydligt större om du inte bara sitter still och låter tiden gå. Jag levde livet, jag landade och många år senare skrev jag en roman. En skoj grej där jag lånade en hel massa från det riktiga livet. Alla personer som du läser om i den här boken finns inte, men några har existerat och passerat i mitt liv. Dejterna som förekommer i den här boken har även förekommit i riktiga livet, i mitt riktiga liv. Tolv dejter som inte blev något mer än just dejter men som är oförglömliga av lite olika skäl. När jag berättade offentligt om den här boken så blev det en storm utan dess like. Folk mejlade, ringde och skrev till mig och om mig. Alla ”visste” en massa saker, som att jag hade dejtat med syfte att skriva en bok. Alla tyckte en massa saker, som att jag var ful och äcklig. Man antog saker, man skrev öppet om mig i olika forum och sammanhang. Det skulle kunnat sluta där. Jag skulle kunnat välja att inte ge ut boken för att blidka alla de som hatade.

Men jag har inte varit den typen som gjort som människor tycker att jag ska. Så här kommer boken. Alla eventuella likheter med verkligheten är fullt medvetna och ska vara där, men det är en roman, en berättelse så läs den som en sådan. Allt är inte sant, men valda bitar är.

Hur allting egentligen började. Eller, hur hittar man en vettig karl i en dammig småstad? Hur hamnade jag i detta? Hur blev jag sittande mitt på mitt hallgolv i min halvsunkiga lägenhet i den lilla staden med datorn framför mig och en uppgiven suck. På skärmen framför mig syntes min profil på en välkänd dejtingsida och mitt finger leker med pekaren över knappen för ”radera konto”. Jag kommer att radera kontot, för evigt stänga ner min internetsida för dejting. Jag kommer inte dejta mer. Så löd avtalet. Det här hade varit ett slitit år. Många dejter. Många konstiga dejter. Många konstiga män. Var det så marknaden såg ut för mig nu, udda killar med udda beteenden. Var det vad som fanns kvar? Eller var det min personlighet som drog till sig den här påsen med ”gott och blandat” av måndagsexemplar? Skulle jag aldrig träffa någon? Bara ett drygt år tidigare var jag gift med ett litet barn, hemmafru som jobbade lite extra timmar då och då med en man som försörjde mig. Helt plötsligt var jag intrasslad i den djungel som kallas internetdejting och allt vad det innebär.

Frågan jag ställde mig var: Hur träffar man en ny man? Eller snarare, hur får man in lite kärlek i sitt liv igen? Jag ville ju så gärna ha någon, men var inte helt beredd att nöja mig med vem som helst bara för det. Jag hade krav, men tyckte inte de var så höga. Samtidigt, hur gjorde man för att inte missa guldkornen? De där som kanske inte riktigt levde upp till mina krav. Mitt äktenskap hade tagit mig över millennieskiftet och från det att vi träffades tills vi separerade hade dejtingmarknaden förändrats radikalt så nu stod jag inför en helt ny verklighet, i alla fall om jag ville finna en ny partner. Jag ska bespara er de saftiga men också ganska jobbiga och ointressanta detaljerna kring min skilsmässa och vad som ledde upp till den. Men lite bakgrund kanske ändå behövs. Vi levde tillsammans i nästan 10 år. Vi hade till slut inte alls samma uppfattningar om vad en relation var och egentligen borde vi nog ha separerat väldigt mycket tidigare, men döm mig inte nu, som kvinna med trasslig ekonomi och en man som utan tvivel älskade mig så hängde jag kvar och han gjorde likadant. Tills det en dag var oundvikligt. Det hade slagit över till att bli en mycket osund relation där vi helt enkelt var elaka mot varandra och då hade vi dessutom fått ett barn. Så med viss tveksamhet och rädsla

för framtiden fattade vi ändå beslutet att skiljas. Och nej vi gjorde det inte på vänskapliga grunder utan det var -som det så ofta är- en väldigt smutsig och bråkig skilsmässa. Men lugn, den här berättelsen handlar inte om det och jag kan lugna er med att saker och ting blev bättre med tiden, när vi inte längre behövde leva tillsammans. Nu lämnar vi den bakgrunden och kliver framåt. Och i ärlighetens namn, skilsmässor sker dagligen och få av dem är fina, trevliga och lyckliga. Men man kan välja att gå vidare och så gjorde jag, och även han så klart. Resultatet av skilsmässan blev i alla fall att jag stod som ensamstående, överviktig, arbetslös kvinna på 33 år. Boendes i ett mindre attraktivt område i staden, med ett barn på 2 år varannan vecka. Snacka om en het böna på singelmarknaden, eller vad säger ni? Staden är dessutom en mindre stad utanför storstadsregionerna. Jag var inte född där utan inflyttad vilket gjorde det mesta gällande socialt liv svårt då ”alla känner alla” och som vuxen att skaffa nya vänner och sondera en dejtingmarknad är svårt. Jag hade dock tack vare min sociala ådra skaffat mig ett antal vänner via bland annat öppna förskolan där jag varit med mitt barn med jämna mellanrum. Det fanns även föräldrar till barnets förskolekompisar som dök upp som vänner i denna tid av nyvunnet singelliv.

Singelliv var inget jag någonsin i mitt liv hade eftersträvat men just då var jag i paradiset. Detta för att en helt ny värld hade öppnats under tiden jag var gift, man kunde umgås, återuppta gamla vänskaper och till och med dejta via nätet och detta var ju så klart något spännande. Jag var heller inte van vid att vara singel, inte bara på grund av att jag levt länge i en relation utan att jag hade haft flera längre relationer sedan jag var i tonåren och perioderna emellan dem hade varit korta (och intensiva). Att sova ensam var jag dock van vid. Min exman var sällan hemma, han reste mycket i arbetet och efter det att vi fått barn hade han till och med veckopendlat. Så det där med att vara pappa på vardagar var helt nytt för honom men jag litade på hans föräldraförmåga, hans makeförmåga lämnade dock mycket att önska varför jag nu då skulle sova helt ensam, länge var min tanke. Den där första kvällen i lägenheten lyssnade jag på musik på hög volym, jag dansade, sjöng, diskade och skrev sms med en ganska nyfunnen väninna som bodde i samma område. Vi skulle ses dagen efter och ta ett glas vin. Något som kändes som väldigt exotiskt för mig. Jag hade varit gift och levt i flera år med en man som inte tyckte om när jag umgicks med folk utan honom, en man som veckopendlade efter det att vi fått barn och då givetvis ansåg att vi skulle

umgås när han väl var hemma och när han inte var hemma fanns inte möjligheten. Så detta var något nytt för mig, att ha en väninna som jag kunde umgås med i princip var, när och hur jag ville. När jag så gick och lade mig hade klockat passerat midnatt för länge sedan och det var första gången någonsin jag inte sov i samma rum som mitt barn, en underlig känsla men samtidigt väldigt efterlängtat då mitt barn hade en förmåga att aldrig sova mer än max 1,5 timme åt gången. Däremellan var det vaken tid med ömsom lek ömsom gallskrik i sisådär två timmar för att sedan sova någon timme. Så höll det på dygnet runt, vilket gjorde att jag som då var ensam på veckorna var ganska sliten. Detta var alltså en hett efterlängtad natt och när jag däckade i sängen så sov jag till en bra bit in på eftermiddagen. Jag hörde förnuftet i mina öron, om folk hade varit där och sett min dekadenta stil, om nån hade vetat hur länge jag sovit så hade det säkert uttryckts skarpa åsikter kring detta. Men nu visste ingen, och även om nån hade gjort det så var det mitt liv, min tid och min sömn. Min numera ex-make kunde inte heller klaga, vi hade gjort slut, separerat och skrivit på skilsmässopappren. Jag var fri och skulle börja leva. Jag var väldigt bestämd på två saker. 1.

Jag skulle aldrig igen gifta mig

Jag skulle aldrig igen bo tillsammans med någon, eller det skulle i varje fall dröja länge innan jag gjorde det.

Men detta påverkade ju inte det faktum att jag inte ville vara ensam. I en mindre stad med ett uteställe och få möjligheter att träffa folk så var detta en fråga som gnagde i mig. Jag var också arbetslös just då vilket tog bort möjligheten att träffa någon på jobbet, inte för att jag egentligen tycker att det är särskilt bra att blanda privatliv med arbetsliv men nu hade jag inte ens den möjligheten. Nu kan man tycka att jag var snabb på bollen. Nyss flyttat ut från min före detta och redan funderade på att träffa en ny. Och jag håller med, jag var snabb, jag hade bråttom för jag var så trött på att känna mig ensam. I mitt huvud och hjärta hade jag varit ensam i mer än ett år redan när vi flyttade isär. Det hade varit slitigt och jag tror, så här i efterhand att det enda som gjorde att vi faktiskt var tillsammans så pass länge var på grund av att han veckopendlade. Vi slet inte så mycket på varandra och vi stod ut helt enkelt. Vinkvällen med nya väninnan öppnade en helt ny värld för mig. Nämligen Spraydate.