9789180274852

Page 1

INGE MAR O S C ARS S O N

Legenderna om V neta och jomsvikingarna – FÖRENAS PÅ USEDOM


Legenderna om Vineta och jomsvikingarna – förenas på Usedom



Ingemar Oscarsson

Legenderna om Vineta och jomsvikingarna –

förenas på Usedom


© Ingemar Oscarsson 2021 Omslagsbild akvarell av Lisbeth Brønnum Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8027-485-2


Innehållsförteckning Förord

7

1. Legend – saga – verklighet 1.1 Vineta 1.2 Jomsvikingarna 1.3 Sannsagor? 1.4 Gängse teori 1.5 Mina källor 1.6 Särskilt om Adam 1.7 Nya rön i Gesta Wulinensis ecclesiae pontificum 1.8 Min teori

10 11 14 17 24 25 35 38 41

2. Vilka var venderna? 2.1 Ursprung och etablering 2.2 Wilzerna 2.3 Utbredning och splittring

44 46 53 56

3. Maktkampen i Nordeuropa 3.1 Spänningar och allianser 3.2 Jomsvikingarna i historien 3.3 Vem var Burislef? 3.4 Magnus den gode kontra Sven Estridsen

60 62 73 84 90

4. Handelsvägarna 4.1 Handel i äldre tidevarv 4.2 Handel under vikingatid

94 95 103

5. Borgarna 5.1 Slaviska borgar 5.2 Trelleborgarna 5.3 Jomsborgen – karaktär och läge

110 111 114 132


6. Haralds plakett 6.1 Den heta diskussionen om äkthet 6.2 Tolkningen av plakettens text 6.3 Haralds flykt och död 6.4 Min värdering

134 136 138 140 144

7. Varför Wolin är fel spår 7.1 Adolf Hofmeister 7.2 Vineta – Wolin 7.3 I wilzernas och pomeranernas gränsland 7.4 Demmin vid Peene 7.5 Aldins biskopsdöme 7.6 Etymologi 7.7 Utgrävningarna av Wolin 7.8 Jomsborg i ny belysning 7.9 Sammanfattning

146 147 150 155 160 166 168 174 180 182

8. Varför Usedom är den rätta platsen 8.1 Historia och förutsättningar 8.2 Jumlin och Jomno 8.3 Ytterligare avstämning mot de grundläggande källorna 8.4 Jom och Uznoim 8.5 Skatten i Vossberg 8.6 «Am Hain» och andra utgrävningar 8.7 Menzlin 8.8 Andra centralplatser med skandinaviska inslag 8.9 «Alten Graben» 8.10 Min konklusion 8.11 Lokaliseringen mer precist

185 186 190 191 193 195 198 206 210 212 215 220

Efterord

230


Förord

Vägen till den här boken har varit lång och slingrig. Mina gamla historie-

lärare från skoltiden har gått över till andra sidan sedan länge och det är kanske bäst så. För det är väl frågan hur de skulle ha hanterat chocken om de blivit underrättade om att just jag hade skrivit en bok med historiskt och arkeologiskt innehåll.

Jag har vidare vare sig någon postgymnasial utbildning eller yrkesmässig erfarenhet inom dessa vetenskaper. Istället har det för min del handlat om ekonomisk utbildning respektive ett långt yrkesliv inom en av våra största myndigheter. Intresset för historiska frågor har dock alltid funnits där och under år 2008 registrerade jag mig i ett digitalt arkeologiforum under signatur «fileoscar». Inledningsvis intog jag en lågmäld profil och höll mig till att läsa och lära. Men så en vacker dag under år 2009 dök legenden om Vineta upp – en fråga som jag direkt engagerade mig i och vågade debattera kring. Skälet till det har jag grunnat över utan att hitta svaret. Sannolikt bottnade det i att det handlade om en benig gåta att lösa lika mycket som just den historiska aspekten. Att det var fråga om vårt geografiska närområde spelade nog också en viss roll. Plötsligt var jag fast i denna tankenöt! Allmänintresset för historia och arkeologi har hållits vid liv allt sedan dess, men det är just Vineta och parallellspåren kring jomsvikingarna och den stora staden Jumne som jag forskat vidare om och specialiserat mig på. Kring år 2015 ansåg jag mig ha kommit så långt att jag var mogen att pränta ner resultatet i en bok, men sedan har jag fått vänta ytterligare ett antal år för att hitta det tidsmässiga utrymmet. Den 1 april 2020 drog jag igång och i mitten av juni 2021 var boken klar i alla avseenden. Trodde jag. Men den slingriga vägen skulle visa sig innehålla ännu en tvär kurva att bemästra, då plötsligt en annan bok – baserad på kopierade handskrifter från 900-talet – dök upp! Innehållet i den visade

7


sig inte påverka min utredning eller mina slutsatser, men det stod rätt snart klart att jag på något sätt måste förhålla mig till de nya uppgifterna genom en uppdatering av bakgrundsbeskrivningarna. På så sätt blev denna min bok försenad ytterligare ett halvår. Om det är något jag lärde mig av mitt långa yrkesliv, särskilt under de cirka 25 år som jag sysslade med chef- och ledarskap, så är det hur specialisten står sig kontra genereralisten och i vilka sammanhang den ena eller andra rollen kommer bäst till pass. Min bestämda uppfattning är att hur skarp och kompetent en generalist än är, så kommer vederbörande alltid till korta mot specialisten inom ett ämne som den senare fokuserar på. Det handlar alltså om ett val mellan bredd eller djup. Ingen klarar båda delar fullt ut. Den här insikten går att applicera på mig och min «disciplin». Jag är ljusår från den kunskap som en etablerad historiker eller arkeolog besitter. Å andra sidan vågar jag påstå att jag slår dem alla på fingrarna när vi kommer till just mitt lilla, smala och exklusiva ämne. Berättelserna kring Vineta och jomsvikingarna, respektive var någonstans vid Östersjön som dessa höll till (bokens fokus), må ha ett smalt historiskt perspektiv. Men det innebär inte på något sätt att frågan är simpel och given. Snarare tvärtom, vilket i sig också gör den så intressant och spännande att borra i. Med det som utgångspunkt har jag bedömt att det skulle vara utsiktslöst att bara kasta sig rakt in i gåtans lösning utan har antagit att du som läsare behöver en grund innan jag börjar nysta upp trådarna. Jag vill i sammanhanget understryka att min huvudsakliga målgrupp består av nyfikna lekmän med allmänintresse för historia och populärvetenskap snarare än yrkesmännen. Det här är ingen vetenskaplig uppsats fylld av hänvisningar till vad andra skrivit, utan istället resultatet av ett friare angreppssätt där jag stödjer mig på de ursprungliga källorna respektive utvecklar en teori med dem som stöd. Det hindrar inte att den ståndpunkt jag kommer fram till är banbrytande och att även «proffsen» kan hitta stoff att sätta tänderna i.

8


Bokens upplägg ska ses i det ljuset. Efter ett inledande kapitel som har karaktären av introduktion följer fyra sådana (kapitel 2–5) med en prägel av bakgrundsmaterial. Kapitel 6 är något av en «specialare»– men fortfarande av vikt för lösningen – medan sedan själva utredningen utförs i de avslutande kapitlen, 7 och 8. Jag hoppas att du som läsare har förståelse för strukturen respektive att du finner nöje och engagemang i min skildring. Väl bekomme! Skulle det uppkomma frågor och synpunkter kring boken – vare sig det handlar om innehåll, ställningstaganden eller distribution – hänvisas dessa till min hemsida ingosverlag.wordpress.com.

9


1. Legend – saga – verklighet

Visst finns det väl en dragningskraft kring de gamla legenderna om skatter

som aldrig återfunnits men som ska ligga där i marken någonstans för den som finner dem? Ju svårare gåta och ju fler generationer som brottats med den, desto mer spännande blir det.

Ja, så känner i alla fall jag och jag är övertygad om att jag inte är ensam. Vi var väl till exempel många som med förtjusning grottade ner oss i filmerna om Indiana Jones och då särskilt den allra första, Jakten på den försvunna skatten. Harrison Ford blev prisad för sitt skådespel i den filmen, men jag misstänker att det ändå inte var hans artisteri eller berömda minspel som drog massorna till biograferna. Nej, snarare handlar det om den gåtfulla mystiken kring när uråldrig religion och historia vävs ihop till något som kan förvandlas från myt till verklighet. I den första filmen om Indiana Jones var det fråga om förbundsarken som sägs innehålla Moses tio budord. En gammal legend från 400-talet utgör ett annat exempel på det här ämnet. Jag tänker på ön Atlantis, som enligt Platon skulle ha utgjort det mäktigaste riket på sin tid. Men via en naturkatastrof så sjönk Atlantis i havet på ett endaste dygn. Orsaken till att det skedde skulle vara att invånarna genom sin maktlystnad hade vredgat gudarna. Atlantis skulle med ledning av Platons beskrivning ha funnits någonstans i Medelhavet. Men faktum är att vi har något liknande på betydligt närmre håll, nämligen staden Vineta som ibland kallas Nordens Atlantis. Den här boken som du håller i din hand handlar just om Vineta, staden som försvann i djupet. Men som om inte det var nog så kombinerar vi grävandet efter denna med den klassiska isländska sagan om jomsvikingarna på Jomsborg, en fästning i

10


södra Östersjön! Varför nu detta undrar säkert vän av ordning? Jo, helt enkelt för att Vineta och Jomsborg råkar ha funnits på ett och samma ställe. Sagorna i sig har en lyskraft som det finns anledning att återskapa. Det blir sedan så mycket bättre när vi kan koppla dem till verkligheten vilket vi också ska göra. Men den verkliga knorren – och hela poängen med denna bok – är att vi ska vända upp och ner på de etablerade ståndpunkterna och visa att forskarna hamnat på fel plats! Den vedertagna «sanningen» har i många år varit att Vineta och Jomsborg var lokaliserade till polska Wolin. I den här boken kommer jag att visa att de istället hade sin placering flera mil väster om den staden, den andra sidan gränsen mot Tyskland.

1.1 Vineta «Vineta, Vineta, du rieke Stadt, Vineta sall unnergahn, wieldess se het väl Böses dahn». På svenska: «Vineta, Vineta, du rika stad, Vineta ska gå under, då det skett många onda ting». Så löd enligt sagan den allra sista varningen – framförd av en ur havet uppdykande sjöjungfru med hög, gäll stämma. Undergången bestod i att den stora, vackra och rika staden vid Östersjöns sydkust skulle sjunka i havet via en stormflod. Detta som en följd av den dekadens som rådde i staden – med invånare som blivit högdragna, syndiga och extravaganta. Redan tidigare hade de förstås fått en skarp påminnelse om att det var dags att ändra sitt levnadssätt. Tre månader, tre veckor och tre dagar före stormfloden var det sagt att ett färgstarkt ljus skulle uppenbara sig över havet. Lju-

11


set skulle formas till konturerna av staden med alla dess torn, byggnader och murar. På så sätt fick Vinetaborna se sin stad i dubbel upplaga vilket var tecknet på att domedagen var nära. Men invånarna tog aldrig notis om varningarna och så gick det som det gick. Den ryktbara staden sjönk i djupet och ingen vet med säkerhet var den ligger. Enligt legenden händer det förstås att fiskare då och då fått se skymten av dess tak, torn och tinnar långt under vattenytan. Staden försvann men dess rykte har levt kvar under århundraden, främst i Tyskland. Legenden var så stark att man under 1600- och 1700-talet ritade in platsen på sjökort där den som en ö norr om Usedom benämns «Vineta – en sjunken stad». Den har också gett spår i form av ett otal operor och såväl prosaiska som poetiska verk. Vidare förekommer än idag en rad årliga Vinetafestivaler i orter som Zinnovitz och Barth. Medan den underliga och vemodiga sägnen om Vineta är välkänd i Tyskland så är det sämre beställt i Sverige. Åtminstone i nutid. Enligt Svenska Familj-journalen (utgiven 1864–1887) så fanns det förr en viss kunskap: «Många av våra läsare minnas säkert med välbehag Vinetas sång, såsom den vid en af studentkonserterna föredrogs i Katarinas kyrka i Stockholm…Mäktigt och melodiskt genljöd det väldiga kyrkhvalfvet af sången från hundra ungdomliga röster. Kraftig som vågornas dån, mild och dämpad som dallrande toner ur hafsgudens sal ljöd Vinetas sång. Der svallande böljor vagga i rad Der låg Vineta, den heliga stad Der orgelns djupa röst en gång Mot himlen höjde pilgrimssång Salve regina!

12


Blott falskhet bor i det vida haf Ve dem som funnit der sin graf Vineta har sjunkit i kalla sjön Ej höres mer munkarnes sång och bön Salve regina! Djupt under böljors vallande rad Der ligger begraven den heliga stad Sakta från djupet i natten lång Genljuder ännu Vinetas sång Salve regina!» I svensk litteratur hittar man det senaste och djupaste avtrycket i Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, utgiven i två delar åren 1906–1907. I kapitel 14, «Två städer», berättar Selma om hur storken Ermenrich slår sig ner bredvid Nils i månskenet på Stora Karlsö. Med Nils på ryggen flyger storken sedan till en annan sandstrand där Nils vandrar in i en underlig köpmannastad av stor prakt. I samband med att Nils springer ut till stranden för att hämta en slant han sett där, försvinner förstås staden helt ur hans åsyn. Varpå Nils blir bedrövad. Lagerlöf skriver: «Då sade herr Ermenrich: ´Jag för min del, Tummetott, tror, att du har fallit i sömn här på stranden och drömt allt detta. Men jag vill inte dölja för dig, att Bataki, korpen, som är den lärdaste av alla fåglar, en gång har berättat för mig, att på den här stranden förr i världen har legat en stad, som kallades Vineta. Den var så rik och lycklig, att ingen stad någonsin har varit härligare, men dess invånare hängav sig olyckligtvis åt övermod och praktlystnad, Till straff för detta, säger Bataki, blev staden Vineta översvämmad av en stormflod och nersänkt i havet. Men dess invånare kan inte dö, och inte heller förstöres deras stad. Och en natt vart hundrade år stiger den i all sin prakt upp ur havet och ligger på jordytan jämnt en timme.´ ´Ja, så måste det vara´, sade Tummetott, ´för detta har jag sett.´

13


´Men när timmen är förbi, sjunker den ner i havet igen, om inte en köpman i Vineta under tiden har fått sälja något till en levande varelse. Om du, Tummetott, bara hade haft aldrig så liten slant att betala köpmännen, hade Vineta fått ligga kvar här på stranden, och dess människor hade fått leva och dö som andra människor.´ ´Herr Ermenrich´, sade pojken, ´nu förstår jag varför ni kom och hämtade mig mitt i natten. Det var därför, att ni trodde, att jag skulle kunna frälsa den gamla staden. Jag är så ledsen, att det inte gick, som ni ville, herr Ermenrich.´ Han satte händerna för ögonen och grät. Det var inte gott att säga vem som såg mest bedrövad ut, pojken eller herr Ermenrich.» År 1918 går Vineta bokstavligen i djupet när det gäller svenskt perspektiv. Fem år tidigare byggdes nämligen en Gotlandsångare som döptes till just Vineta. Fartyget ingick i en konvoj under finska inbördeskriget men fastnade i isen, sprang läck respektive sjönk i havet. I sanning ett underligt och närmast kusligt sammanträffande…

1.2 Jomsvikingarna «Vid denna tid härskade över landet den konung, som hette Burislef. Palnatokes rykte nådde honom. Hans härnad gav honom dystra tankar, ty det förtaldes, att Palnatoke städse vann seger, där han stred, och var den ypperste av alla, som voro i viking; och ginge det tungt att slåss mot honom. Konung Burislef sände några män till honom med det budskap, att han bjöde honom till sig på ett tre dagars gästabud, och att han åstundade fred med honom. Den hälsningen bragtes ock, att konungen ville giva honom till skänks det fylke, som hette Jom, på det han där måtte taga sitt uppehåll, och förärade han honom detta rike mest av önskan att se honom tillsammans med sig själv

14


värja landet, när ofred var å färde. Till allt detta samtyckte Palnatoke och hans män. Han drog med dem alla till gästabudet. Där slöto konung Burislef och Palnatoke vänskap med varandra. Palnatoke lät med hast resa en stor borg, som sedan vart kallad Jomsborg. En del av den stod ute i sjön. I dess inre lät han bygga en så vid hamn, att trehundra långskepp kunde alla ligga innelyckta där. Med mycken konstmässighet var allt i hamnen förfärdigat; utåt havet voro liksom portar gjorda, och uppe över inloppet välvde sig ett väldigt stenvalv; för portarna voro starka järnstängsel satta, de där innantill voro låsta med järntaggar. Ovan stenvalvet var ett ansenligt kastell byggt. I det funnos många valslungor. När borgen blivit färdig, stiftade Palnatoke lagar i samråd med de klarsyntaste männen där i Jomsborg, på det att hans härskaras kraft skulle varda. I borgen skulle som följesman ingen tagas upp, vars ålder ginge över femtio år, eller som ännu ej hunnit aderton. Emellan de åldrarna skulle alla där inne vara. Ingen finge i Jomsborg vistas, som sprunge undan för annan man, lika vapenduglig och lika rustad som han själv, ej heller den, som ensam ryggade för två mans angrepp. Varje man, som trätt in i förbundet, hade att hämnas envar av de andra såsom sin fader eller broder.» Citatet ovan är hämtat ur Jomsvikingarnas saga i översättning av Albert Ulrik Bååth och utlagt på internet under domänen cornelius.tacitus.nu. Berättelserna om jomsvikingarna och deras fäste i södra Östersjön återfinns på flera ställen i de isländska sagorna. Jomsvikingarnas saga och Jomsvikingadrapa – båda från cirka år 1200 – är de kanske mest kompletta tillsammans med Fagrskinna från samma tid och Knytlingasaga från cirka år 1250. Jomsborg omtalas också i Heimskringla från cirka år 1230, Eyrbyggasaga från cirka år 1350 samt Flateyjarbok från 1390-talet. Vid sidan om islänningarna nämner vidare danske Sven Aggesen den i sitt Svenonis Aggonis filii Brevis historia regum Dacie från 1180-talet, även om han i detta verk på latin kallar borgen för Hyumsburgh.

15


Som i alla isländska sagor är berättelserna om jomsvikingarna yvigt och livfullt återgivna – kryddade med poetiska inslag och några historier av anekdotisk karaktär. Inslag om blöta gästabud är frekventa liksom skildringar om ärofull kamp man mot man – antingen i strid eller i samband med inträdesprov för att bli en av de ansedda jomsvikingarna med placering i borgen. Antagningskraven var hårda. Det handlade inte bara om fysisk styrka och stridsförmåga. De som kom i fråga måste också följa en strikt kodex i form av att visa oändligt mod, hålla sina löften samt vara lojal mot vapenbröderna. Det finns vissa skillnader sagorna emellan. När det till exempel gäller Jomsborgs uppkomst var det enligt Fagrskinna inte Palnatoke som byggde borgen i samförstånd med kung Burislef utan istället den danske kungen Harald Gormsen (oftast kallad Blåtand), som efter härjningar i Vendland lät bygga en borg på en plats som hette at Iome. Borgen kallades sedan Iomsburgh. Han satte en jarl över den och drog själv hem till Danmark. Mindre skillnader kan också läsas ut när det gäller befälet över Jomsborg, men den samlade bilden är att Palnatoke (med ursprung från Fyn) är den som först håller i taktpinnen. Han följs av Sigvalde som var son till Strut-Harald – vilken enligt Jomsvikingarnas saga var jarl över Själland men i Heimskringla anges vara en skånsk kung. Sigvalde efterträddes i sin tur av sin bror, Torkel den höge. Man skulle kunna tolka Flateyjarbok som att Styrbjörn Starke – en berömd viking och brorson till svenske kungen Erik Segersäll – trängt sig in mellan Palnatoke och Sigvalde under en kortare tid. I sagorna om jomsvikingarna återges deras deltagande i en del frejdiga strider på land eller till sjöss. Över lag anses dessa kunna kopplas till historiska sådana, vilket jag återkommer till nedan.

16


A

tt några av Östersjöns mest inbjudande sandstränder finns på norra Usedom – bara en färjetur bort från Ystad – är märkligt nog okänt för de flesta svenskar. Men öns sydsida röjer en ännu större hemlighet. Under hundratals år har sagan om Vineta skildrats i detta område av Östersjöns sydkust. Berättelsen om den rika, vackra staden som försvann i djupet likt ett Nordens Atlantis har inspirerat till en rad dikter, operor och festivaler. Vinetas lokalisering har varit omdiskuterad i lika många år som sagan, men forskarna är åtminstone överens om att det handlar om i princip samma plats som där de isländska sagorna placerar Jomsborg – en vikingafästning grundad av danske kungen Harald Blåtand. Inte nog med det, forskarna är eniga om att platsen även är identisk med den där arabiske resenären Ibrahim ibn Jakub kallar folket Weltaba respektive den kände krönikören Adam av Bremen benämner som Jumne, ”den största av alla städer som Europas omsluter”. Det finns bara ett problem. Efter sekler av diskussioner om denna gemensamma plats har forskarna fastnat för Wolin i Polen. Den här boken kommer att visa att de hamnat på fel ö och i fel land...


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.