VÄGVAL CHRISTER NYLANDER
Vägval
CHRISTER NYLANDER
Vägval
© Christer Nylander 2021 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8027-388-6
1
Y
tterdörren avslöjade inte på något sätt de liv som levts därinne. Det kändes orättvist. Allt lidande, alla de dagar, veckor och år som jag bott där fanns det liksom inget spår av. Det var länge sedan jag senast stod vid den dörren. Ringklockan fungerade som vanligt inte. Jag knackade. Först försiktigt, tvekande som om jag egentligen inte ville att mamma skulle höra, men andra omgången var jag mer beslutsam. Nu var jag ju ändå där, lika bra att få det gjort. Det kom fortfarande ingen reaktion. Jag väntade några sekunder i en tystnad som bara stördes av enstaka ljud från grannlägenheterna, antagligen var det någon som hade för lite jobb och för mycket fritid. Sådana var de som bodde i det huset. Och nu när något annorlunda hände, när en okänd dök upp, smög de sig fram till dörren för att ta reda på vem det var som rörde sig i trapphuset. Jag kände på handtaget. Det var öppet och jag gick in. Lägenheten var precis som jag mindes den, det var som att stiga rakt in i ett museum över sina egna uppväxtår. Jag sträckte lite på ryggen som för att inte falla tillbaka i rollen som barn. I köket fanns förklaringen till att hon inte öppnat. Flaskor i diskhon. En söndersliten bag-in-box på golvet som hon försökt få ut sista droppen ur. Inga tecken på att hon hade försökt laga mat de senaste dagarna. Överallt bara rester från alkohol- och tobaksintag. Hon var inne i en period. Allt var alltså precis som förut. Jag snavade över ett par byxor på vägen mellan köket och sovrummet. Så många gånger jag närmat mig den dörren. Med långsamma steg för att skjuta upp det oundvikliga. Stått där framför en stängd dörr och oroats över vad som skulle möta på andra sidan. Sekunder då jag hoppats att det skulle vara annorlunda just denna gång, men då jag hela tiden visste att det bara fanns två alternativ. Antingen sov hon ruset av sig ensam eller sov hon ruset av sig i sällskap med någon man. Med någon av alla de män som så gärna deltog i hennes fester. Förr hade festerna alltid börjat i dur och slutat i moll. Nu när hon var gammal, sli5
ten, oattraktiv och fattig gick förmodligen allt i moll. Jag anade att hon var ensam därinne i sovrummet. Livet var för henne en ensam bitter resa mot döden, ackompanjerad av tevens brus och en ångest så stor att den knappt ens kunde dämpas av att öppna ännu en bag-in-box. En gång hade hon varit vacker. Det hade funnit gott om män som ville komma på hennes fester, som ville stanna hos henne över natten. Men så blev hon med barn och kroppen ändrade form och ansvaret hängde över henne. När jag kom försvann männen. Hon blev någon man möjligen festade hos, kanske tillbringade en natt med, men ingen man ville ha ett längre förhållande med eftersom man fick lilltjejen på köpet och småbarn var bara till problem. Lite senare fanns en del som tyckte att det var lockande med lilltjejen. Vilka jävla äckel! Jag gläntade på dörren till sovrummet. Tung andning var det enda ljudet som smet ut när jag försiktigt öppnade. Jag gick in. Rummet luktade gammal fylla och gammalt kräk. Hon hade salivsträng från munnen till kudden och smink utkletat i ansiktet. Håret var fuktigt av svett. Mamma, viskade jag och rörde försiktigt vid henne, ingen reaktion. Knuffade lätt på henne, ingen reaktion. Jag stod stilla en stund. Tittade på henne. Ville jag att hon skulle vakna, ville jag verkligen prata med henne? Jag vände mig om, flydde ut ur rummet och stängde dörren ljudlöst efter mig. Det gick inte längre att vara arg på henne. Hon hade förstört sitt liv och nästan lyckats dra med mig i fallet. Men jag hade lyckats fly, tagit mig ur skiten och lämnat henne. Kanske hade jag därmed ett ansvar för att fallet blev så djupt? Kanske borde jag stannat för att vi skulle försöka klara det tillsammans, men jag hade aldrig en chans, vi hade båda drunknat om jag stannat. Åren gick. Våra liv gick vidare. De gick åt olika håll. Jag minns hur det lät när vi bråkade inför flytten. Hon skrek åt mig, men inte för att förmå mig att stanna, tvärtom. Du har förstört mitt liv sa hon och sedan spottade hon efter mig när jag gick. Min mamma spottade efter mig. Men då var hon förstås full. Det fanns stunder då hon nästan var som en vanlig mamma. Nyktra 6
perioder, då hon faktiskt försökte. Då hon kämpade men inte riktigt orkade. Men efter varje ljus period föll hon tillbaka ner i mörkret igen. Och de mörka perioderna blev djupare och mörkare för varje gång. Kanske borde jag sätta mig ner och vänta tills hon vaknade. Kanske röja upp, plocka undan, diska och städa. Kanske skulle jag rent av fixa mat, föreslå att vi skulle prata ut över en middag. Det var jag som var vuxen nu. Jag som borde ta initiativ till att börja om. Men det skulle bli fel. Mamma var otrevlig som onykter, hon var vedervärdig dagen efter. Jag tog en filt som låg slängd på soffan, gick in i sovrummet igen och stoppade om henne så som jag önskade att hon någon gång stoppat om mig när jag var barn. Jag flyttade en svettig hårtest som låg irriterande nära ögat och tittade på henne en stund. Min mamma. Det fanns ett band mellan oss och jag tyckte att det fanns en gnutta kärlek bland de känslor som for genom kroppen. På väg ut såg jag ett foto av mig själv i en nära nog tom bokhylla. Jag hade inte sett det tidigare. Jag var kanske fem år och stod i blå bikinibyxor som var för stora för mina smala höfter. Säkert lånade. Det var på en klippa ute i skärgården. Solen sken och vattnet verkade lugnt i bakgrunden. Det var ett tillfälle jag inte hade minsta minne av. Konstigt. Bredvid fotot låg en tidning. Det var Dagens Nyheter från dagen efter valet. På bilden kunde man ana mig bakom Petter Knutsson. Det var en bild utan glädje efter ett val utan framgång. Men hon följde alltså min karriär trots allt. Trots att hon slängt på luren de få gånger jag ringde så läste hon i alla fall om mig i tidningen. Eller hade någon kommit med tidningen till henne? Det var mer sannolikt eftersom mamma inte slösade pengar på sånt. Men ändå. Fotot och tidningen där på bokhyllan blev ändå nästan som ett altare. I alla fall kunde man se det så om man ville. Och kanske betydde det att det fortfarande fanns en möjlighet att vi skulle kunna återknyta kontakten. Kanske fanns det chans att komma till ro i relationen innan det var för sent. Det brådskade förmodligen tänkte jag då, hon hade av allt att döma inte så mycket liv kvar framför sig. 7
Innan jag gick därifrån tittade jag runt en sista gång. Tänk hur mitt liv hade kunnat bli. Så många vägval som passerat. Så många dörrar som öppnats och stängts. Tänk om jag fastnat i misären hos min mor. Eller tänk om hon hade orkat resa sig ur misären. Det där fotot när jag var liten. Klippan i skärgården. Sol och bad. Tänk om vi hade haft ett helt fotoalbum fyllt av minnen från en lycklig barndom. Jag tog några steg tillbaka in i lägenheten. Tog fram min anteckningsbok, rev ut en tom sida och skrev «Ring, jag vill prata med dig! A». Jag skrev mitt mobilnummer och lämnade meddelandet bland glas och cigaretter på det smutsiga soffbordet. Det var sista gången vi sågs.
8
2
B
eslutet att spela Dolly Partons I will always love you på mammans begravning hade växt fram samtalet med begravningsentreprenören. Det fanns inga efterlämnade önskemål från den avlidna och Astrid Karlsson hade inte kunnat nämna någon av sin mammas favoritartister eller låtar, så de började prata om hennes egna favoriter och naturligtvis landat i Dolly. Redan i inledningsmeningarna hörde Astrid hur fel det blev. «If I should stay, I would only be in your way» trevade sig ut i det tomma kapellet och Astrid stirrade ner i golvet för att inte möta prästens eller vaktmästarens blick. Nej jag kommer inte att älska dig för alltid mamma, tänkte Astrid. Jag har kanske älskat dig en gång, så som man gör när man är alldeles liten, när man inte kan skilja på kärlek och beroende. Kanske kommer jag ibland att sakna dig, jag ska försöka sakna den du var ibland då när du var nykter och var som en vanlig mamma, men jag kommer i alla fall inte att älska dig för alltid. Har du någonsin älskat mig? Hon blundande hårt, måtte ceremonin snart vara över. En psalm senare var det dags att gå fram till kistan för ett sista farväl och något borde sägas. Hon tittade på de tre blombuketterna som låg bredvid varandra på locket. Sökte inspiration. Som politiker förväntades hon kunna finna ord vid varje tillfälle och brukade göra det. Ofta var det hon som representerade partiet när någon högt uppsatt politiker eller uppskattad medlem skulle jordfästas och aldrig hade orden saknats för henne vid sådana tillfällen. Men nu fanns de inte där. Prästen sneglade på klockan. Suck! Hon måste komma på något snabbt så att de kunde gå vidare med sina liv, hon till sitt, prästen till sitt och mammans kropp gick vidare till kremering. Hon rörde ordlöst på munnen, svalde ett par gånger, låtsades torka en tår. Hon sökte efter en känsla och det var lättnad hon fann, inte sorg. Lättnad för sig själv och för sin mamma, men det kan man inte säga. «Vila i frid mamma. Hoppas du har det bättre där du är nu än du 9
hade det här på jorden.» Det var sant, det var så hon tänkte, men det lät nog opersonligt. Skulle det kanske uppfattas som alldeles för oengagerat eller tvärtom som om hon var så rörd att hjärnan bara klarade tänka i floskler? Eller brydde sig prästen inte alls? Hon stod var en kort stund till och vände sedan tillbaka till bänken i det tomma kapellet. Och hon greps äntligen av sorgen. Det började som en hulkning och gick över till gråt som inte gick att kontrollera. Prästen och vaktmästaren tittade på henne med varma blickar som bara fick gråten att tillta. Det var inte en gråt som enbart handlade om sin mammas ensamma, eländiga liv utan också om hennes eget liv. Och hon tänkte de förbjudna tankarna som är så vanliga på begravningar. Vem kommer på min begravning, vem kommer att vara mest ledsen och hur kommer de att minnas mig? Efter ceremonin promenerade Astrid Karlsson långsamt förbi gravarna på den gamla fina kyrkogården i centrala Kristianstad. Hon hade ingen brådska. Ingen väntade på henne. Och inget väntade förutom en ständig malström av mejl, telefonsamtal och rapporter att läsa. Den trånga, tråkiga övernattningslägenheten som numera var hennes enda fasta punkt i den gamla hemstaden lockade inte heller. En grosshandlare hade fått nya blommor på sin grav. Astrid stannade till en stund, vem kunde det vara som kom ihåg K.A Palmgren efter så många år? Han hade dött 1943, mitt under kriget och frun sju år senare. Hon fick uppleva freden, och ana det enorma uppsving som kom därefter. Industrin som byggde Sverige starkt, välfärden som fick ett allt finmaskigare nät, värderingarna som förändrades, jämställdheten, de nya svenskarna som så småningom sökte sig hit för att hjälpa till att bygga landet, gamla bostäder som revs och nya moderna som växte fram. På bara några decennier hade Sverige förändrats i grunden och det var socialdemokratin som byggde landet. Hur kunde folk vända dem ryggen nu? Hur kunde vanligt folk rösta på grosshandlarnas högerparti när de visste att högern aldrig brydde sig om dem? Hon fortsatte bort till minneslunden där stoffet av hennes mamma skulle spridas. Det blev ingen egen grav, ingen sten, 10
men en plats dit Astrid kunde gå för att minnas. Hon lovade sig själv att gå dit ofta, men hon visste redan när hon gav löftet att det inte skulle hållas. Mobilen vibrerade i fickan. «Ja?» «Har du tid att prata», det var Petter Knutsson. «Jag ska bara gå undan lite.» «Var är du?» «Kristianstad.» «Visst ja! Begravningen. Har det gått... var det...» «Det var ok. Vi är klara nu. Jag var den enda där, det är så tragiskt.» «Vill du att jag ringer lite senare?» «Nej, jag ska bara gå ut från kyrkogården.» «Vi tar det sen.» «Något viktigt?» «Ja det är viktigt, men det kan vänta. Jag hade glömt att det var idag som din mamma...Beklagar.» «Tack, det är ingen fara. Vi var som du vet inte så nära varandra.» «Men du. Ta hand om dig själv nu. Mitt ärende kan vänta.» «Säkert? Vi kan ta det nu.» «Vi hörs i morgon!» När de lagt på, var Astrid ensammast i världen igen. Petter var den enda hon kunde komma på som hon verkligen kunde prata med om allt. Det var absurt. Som gruppledare för Socialdemokraterna i riksdagen, med uppdrag att hålla ordning på alla ledamöter, all politik och alla parlamentariska processer var hon partiledarens högra hand, det krävde visserligen att man litade på varandra och stöttade på varandra, men att se Petter som sin närmaste vän, den enda hon kunde prata med om sin mammas begravning, visade inte bara på hennes solidaritet, effektivitet och lojalitet utan också på hur ensam hon var. Hon gick in i gallerian som för några år sedan byggts där Domusvaruhuset låg förr. Domus var den självklara punkten i stan när hon var ung. Många förfasades över den nya gallerian, men den 11
var inte helt olik det gamla Domushuset, en stor byggnad klädd i mörkbrun plåtfasad, som innehöll allt man behövde. Kooperationens butik hade nu krympt ihop till en av många i gallerian. Hon köpte entrecote, pommes frites, en tomat och svängde inom Systembolaget innan hon gick vidare till busshållplatsen där tvåan skulle köra henne till lägenheten på Näsby. Klockan var tre på eftermiddagen, eftermiddagssolen var vårvarm genom bussrutan, men dagen kändes slut. Hon saknade kraft att jobba och ville ägna tiden fram till sängdags för sig själv med mat, vin och tankar. Vin? Jo, hon hade trots allt begravt sin mamma. Det praktiska kring mammans död hade hon lejt bort till en firma som var specialist på att hantera dödsbon, det kändes praktiskt, rationellt och rimligt då, men nu hade hon lite dåligt samvete för hur opersonligt allt blivit. Det var som om hennes mammas död var av kategorin oviktigt och ickebrådskande saker på hennes att göra-lista och därför kunde hanteras av någon annan och inte belasta hennes tid. En mamma har dött och det är bara praktiska problem. Hyreslägenheten tömdes och om det mot förmodan fanns något värdefullt i den skulle det säljas och pengarna som blev över efter att flyttfirman, begravningsentreprenören, städarna fått sitt och det kommunala fastighetsbolaget fått tre månaders hyra, skulle gå in i det dödsbo som Astrid skulle ärva. Hon räknade inte med en enda krona, tvärtom skulle hon få betala mer för allt som skulle ordnas än vad som kunde kramas ut av mammans kvarlevor. Men det gjorde inget. Hon ville inte hantera det, ville inte återvända till lägenheten igen. Det var en bättre tanke att den där lappen «Ring, jag vill prata med dig! A», var deras sista kontakt. Det fanns en tröst i att hon hade försökt en sista gång och att det var mamma som inte hade tagit den utsträckta handen. Medan pommes fritesen mörknade i ugnen hällde Astrid upp ett glas vin, tog fram datorn och konstaterade att det inte var så många nya akuta mejl som behövde hanteras. Hon läste sedan det hon skrivit kvällen innan om sitt sista besök hos mamma. Tänkte att det skulle ingen annan någonsin få läsa, men ville ändå inte slänga det. Hon stängde datorn och skickade ett sms till Petra Johansson, sin närmaste medarbetare på riksdagskansliet. 12
«Petter ringde, vet du om det hänt något särskilt?» Svaret kom snabbt. «Ingen aning. Varför?» Det var en rimlig fråga. Petra visste att Astrid pratade med partiledaren flera gånger om dagen, mer än någon annan i partiet borde Astrid veta om det var något särskilt på gång. «Tyckte han lät lite» hon tvekade på orden. Ja, vad var det för speciellt med hans röst när han ringde? Var han glad, avslappnad, lugn? Eller var det bara som hon inbillade sig eftersom hon själv var i en så underlig stämning efter begravningen. Hon suddade. Istället skrev Petra. «Är allt ok? Var det fint?» Petra hade förstås inte glömt bort vad det var Astrid skulle göra idag. Petra var en annorlunda människa. Klok som ett helt bibliotek, hon hade full koll på jobbet och dessutom på familjen där tvillingar och en uppenbart egoistisk make krävde mycket arbete. Hon hade trots det också tid att bry sig om andra. «Ja det är ok. Lite konstigt bara.» «Förstår. Ring om du vill prata.» Hon ville prata, men nej hon skulle inte ringa. Ville inte störa och ville nog inte heller dela sina tankar med någon. För hon hade inte riktigt rett ut själv vad det var hon kände. På ett sätt var hon lättad över att det var över, samtidigt var det så definitivt slut på alla möjligheter att få ordning på relationen med den enda släkting hon hade i livet. Nu var hon ensam. Den sista i en kedja. Ingen generation bakom och inga barn som skulle bilda nästa generation i släkten Karlsson. Entrecoten blev lite för torr och potatisen lite för bränd, men det gjorde inget. Ripasso smakade bra och bäddade in henne i ett lindrade bomullstäcke. Det fanns inte mycket att göra i övernattningslägenheten utöver att äta, sova och arbeta. Den var mycket spartanskt inredd med bara det nödvändigaste i möbelväg såsom säng, matbord och ett enkelt skrivbord från Ikea, samt en rejäl fåtölj som hon köpt på idrottsföreningens loppmarknad. Ingen teve, ingen radio, inga högtalare, inga tavlor, inga böcker eller annat att förströ tiden med. Normala kvällar såg hon det som en fördel eftersom hon då kunde arbeta koncentrerat, men 13
nu behövde hon bli förströdd. Efter maten slog hon upp ett nytt glas vin och satte sig i fåtöljen med datorn i knäet för att börja jobba, men när hon såg konturerna av sitt ansikte speglas i datorskärmen blev hon sittande och stirrade rakt in i de mörka skuggor som var hennes ögon. Hon tog telefonen igen, funderade på att ringa Petra, men lät bli. Funderade på att ringer Petter och fråga vad det var han ville, men lät bli. För att mätta suget efter social kontakt scrollade hon flödet på Instagram och Facebook. Hon funderade på om hon borde skriva några ord om sin mamma på Facebook. Partiets kommunikationsavdelning var hela tiden på henne att hon måste vara lite mer personlig i sociala medier, och nu skulle det passa. Och nu behövde hon den kontakt som ett gillande, ett hjärta, en virtuell kram eller en vänlig kommentar. Sånt skulle hon alldeles säkert få i överflöd om hon skrev några korta rader om att hennes mamma hade begravts idag. Om hon skrev att hon var ensam med prästen i kyrkan idag skulle hon få ännu mer omtanke. Hon tog en klunk av vinet. En till. Kanske skulle hon lägga ut den där texten hon skrev igår om sitt sista möte med mamman? Hon kunde ju avsluta med att det var sista gången de sågs och några ord om att det idag var begravning. Hon hällde upp mer vin. Nej, det gick inte. Hon var inte sån. Men hon kom inte på någon annan rimlig vinkel heller. Så det fick vara för denna gång. Hon tog en klunk, kände hur gråten äntligen kom. Hon ville tänka att det var för hennes mamma hon grät, men kunde inte tränga undan tanken att det egentligen handlade om henne själv.
14
3
P
etter Knutsson ställde fram soppa och bröd på soffbordet, tände ett stearinljus, flyttade undan tulpanerna och hämtade servetter ur en sekretär som stod vid dörren. Det skulle aldrig falla Petter in att använda de tunna, vita standardservetterna som man fick från restaurangen när man beställde upp mat till kontoret. Han var annorlunda på det sättet. Även ett informellt lunchmöte med Astrid skulle göras mysigt så gott det gick. Han hade också haft mycket bestämda åsikter om möblemanget när han flyttade in idet rum som var vikt för Socialdemokraternas partiledare. Riksdagsförvaltningen hade kämpat emot och krävt att han skulle använda standardsortimentet med statsförvaltningens soffa, soffbord, kontorsstol, skrivbord, avlastningsbord. Rationellt, praktiskt och designat för att hålla över decenniernas olika modenycker. Men Petter hade vunnit och därför var det ett personligt rum, med farfars gamla sekretär och ett gediget gammalt skrivbord i mörkt trä, inte en statlig inrättning. Han ville ha ett kontor han kunde trivas i eftersom han skulle vara där så stor del av sin vakna tid. På väggen bakom en inbjudande djupblå soffa hängde konst noga utvalt ur riksdagens konstförråd. En av tavlorna, en Liljefors med naturmotiv, var inlånad från Nationalmuseum, men det fanns naturligtvis också konst som påminde om arbetarklassens kamp. Servetterna han placerade bredvid sin och Astrid Karlssons tallrikar matchade årstiden, det gjorde de alltid. Om det föll höstlöv över Lars Johan Hierta-statyn som man såg om man blickade ner mot Riddartorget, så var det hösttema också på servetterna. Om solen sken starkt på Riddarholmskyrkans märkliga torn så var det sommarservetter på Petters bord. Om snön föll över den mäktiga Högsta domstolen så hade Petter antingen servetter med tomtar eller frostade bär samt levande ljus på bordet. I sekretären fanns många olika sorters servetter, dukar och ljus, men underläggen var alla från Svenskt Tenn. «Hur är det med dig?» «Jodå. Vi stod ju inte varandra så nära precis.» «Jag vet. Men det är ju ändå ens mamma.» 15
«Ja. Det är ju det. Men kanske mer tomhet än saknad. Och sen är jag så arg att de inte upptäckte cancern förrän det var för sent. Att ingen sa till henne att gå till doktorn. Så ser klassamhället ut nuförtiden.» «Hur gammal var hon?» «Nästan 70.» «Då fick hon barn tidigt.» «De får väl det. Hon hade ett att tufft liv.» «Jo du har berättat.» «Inte på långt när sanningen.» «Du behöver kanske prata med någon om det. Partiet har avtal med psykolog så om du...» «Nej. Jag behöver nog bearbeta det själv ett tag. Men du vet, hon var ju alkis. När jag var barn var det mest på helgerna. Hon skötte nog jobbet hyfsat, men på helgerna var det...» Astrid sjönk ner i soffan. «Det var liksom dygnet runt. Folk kom och gick. Förvånande att en som lever så hårt kan bli så gammal.» «Men hon jobbade?» «Så länge det gick. De där helgerna gled över till vardagar. Hon missade gå till jobbet lite för ofta. Sen blev hon sjukpensionär. Sen pensionär. Det var nog rätt knapert och det mesta gick väl till alkohol antar jag.» Petter gav Astrid en försiktig kram. «Du ser trött ut.» «Jag är, om du ursäktar, in i helvetes trött.» «Sovit dåligt?» «Ja. Och ingen frukost i övernattningslägenheten. Jag är ju inte där så ofta. Det som fanns i kylskåpet var gammalt och två söndersmulade knäckebröd utan något pålägg var inte riktigt vad jag ville ha.» «Du måste ha åkt tidigt.» Petter tittade på klockan, också den var noga utvald. En sliten läderrem som skvallrade om kvalitet. Den var där på handleden mer som ett statusobjekt än för att ange tid. «06.21. I första klass har SJ en del singelsäte på ena sidan så man får vara själv och dubbelsäte på andra sidan och bokar man sent på får man aldrig singelsäte på morgontåget. Ja det vet ju du förstås.» 16
Ett avgörande vägval. En väg leder ut i det nya livet, det okända och det fria. En väg leder till mer makt. Vägen till mer makt kantas av svek och politiskt spel. Men om hon lyckas ta sig fram blir hon ledare för Sveriges största parti, kanske blir hon statsminister. Det innebär makt att förändra, men också arga fiender, tyngre ansvar, och evighetslånga arbetsdagar. Ska hon offra livet för makten eller makten för livet? Måste hon verkligen välja?
Christer Nylander har haft en lång rad tunga poster i svensk politik. I Vägval beskriver han i romanens form det maktspel som utspelar sig bakom kulisserna. Det är en spännande och aktuell berättelse om hur gamla vänner blir fiender, om hur framgång vänds till förnedrande nederlag, men också om de vanliga människor som befinner sig mitt i politikens centrum för att göra Sverige lite bättre.