av Jesper Lundqvist
Illustrerad av Peter Bergting
Katten är död.
Det är jag som hittar henne. På gatan utanför radhusen. Efter skolan. En vanlig fucking tisdag.
Det är blod i snön. Men pälsen är lika vit som vanligt.
Det ser ut som att hon sover. Men det gör hon inte.
– Lilla Spann, snyftar pappa. Söta
lilla dumma Snöflinga. Fina, knasiga
Kisskissen. Vad skulle du ut på vägen
och göra?
Pappa har många namn på katten.
”Spann” för att hon spann, hela
tiden. ”Snöflinga” för att hon var
vit. ”Kisskissen” för att hon kissade i pappas kängor en gång.
Jag sa aldrig någonting annat än katten.
Hon brydde sig ändå inte om vad man kallade henne.
Pappa gråter. Det gör inte jag. I alla fall
inte utanpå. Men inuti är det som om ett svart hål av förtvivlan öppnat sig.
Ett skrik från hjärtat som bara pågår.
– Lilla, lilla kattungen vår, säger pappa bedrövat. Kunde du inte hållit dig i
trädgården tills du lärt dig att bilar är farliga?
Pappa är ganska ointelligent. Det låter
kanske elakt, men jag säger bara som det är. Vi bor på en sidogata. Bilarna
här åker alldeles för långsamt för att köra på en katt. Dessutom är det inga
hjulspår i snön. Men en massa fotspår.
Katten har inte dött i en trafikolycka.
Hon har blivit mördad.
Vi sitter i köket. Pappa och jag. Skriket i hjärtat har pågått i två dagar. Utan
paus. Katten är mördad, vrålar det. Den blev inte överkörd av en bil. För det
fanns inga hjulspår i snön.
Pappa håller upp mobilen. Visar bilder på katter. – Den här är väl fin? säger han. Eller
den här?
Jag vägrar titta. Jag vill inte ha en ny katt.
Pappa lägger ner telefonen.
Men Tanje, säger han.
Egentligen heter jag Kastanje. Den enda
som kallade mig det var mamma. Men
hon drog för ett år sedan. – Du vet vad psykologen sa, fortsätter
pappa. Det är bra för dig att ha ett djur.
Jag biter ihop tänderna så hårt att det gör ont. Jag vill egentligen riva mig med naglarna. För pappa har rätt. Det var
bra med katten. Jag mådde bättre. Tills
Några dagar senare kommer pappa med en låda med hål i. Han ställer den
på köksbordet.
– Vad är det där? frågar jag.
Pappa ler.
Svarar inte. Går och
tar fram en burk öl från
Jag öppnar lådan. Det är en
Genomskinlig, som utspädd mjölk. Bara
ögonen har färg. De är röda. Och sjukt
stora. De stirrar på mig utan att blinka.
Katten är död.
Det är jag som hittar henne. På gatan utanför radhusen. Efter skolan. En vanlig fucking tisdag.
Pappa gråter. Han tror att katten blivit påkörd. Men jag vet bättre. Bilarna här åker alldeles för långsamt för att köra på en katt. Dessutom är det inga hjulspår i snön. Bara en massa fotspår.
Katten har inte dött i en tra kolycka.
Den har blivit mördad.
