9789180087957

ÖVERLEVARNA

LEA och KRISTALLNATTEN EMMA CARLSON BERNE

ÖVERLEVARNA

LEA och KRISTALLNATTEN av Emma Carlson Berne Illustrationer av Matt Forsyth Översättning av Peter M. Eronson

KAPITEL

ETT

Frankfurt, Tyskland Den 7 november 1938, Miriams lägenhet

– Miriam!

Jag knackade på dörren till min kompis lägenhet.

Dörren öppnades och där stod Miriam.

Hon var täckt med mjöl. Hennes mamma stod i köket och bakade. Hennes pappa, rabbin Gluck, satt vid bordet böjd över några judiska skrifter. Han var judisk präst i vår synagoga.

– Vill du följa med och köpa smör? frågade jag. Mamma bakar till mitt kalas i kväll men smöret tog precis slut.

3

– Ska det bli kul att fylla tolv, Lea? frågade fru Gluck.

– Ja, fru Gluck, svarade jag.

Hon log åt mig och vände sig sedan mot Miriam.

– Du kan lika gärna följa med, Miriam, sa hon. Du får lika mycket mjöl på dig själv som i degen.

Miriam skrattade och tog sin jacka. Vi skyndade oss ut. Det var fullt med folk ute på gatan.

Vi gick förbi en man i nazi-uniform.

Det fanns många grå och bruna uniformer på gatorna nuförtiden. Och massor av röda flaggor med det vridna svarta korset. Jag var van vid dem nu.

Men jag tyckte inte om dem.

– Vem kommer på kalaset? frågade Miriam.

– Alla i vår klass, sa jag.

Jag stannade vid en hög med tidningar 4

utanför mataffären. Jag blev arg när jag såg framsidan på tidningen. Det var en tecknad bläckfisk med ett förvridet ansikte. Den höll om ett jordklot med sina åtta armar. Ovanför huvudet svävade en judisk davids-stjärna. Från armarna droppade det svart sörja.

– Vad betyder det? frågade jag.

– Att judarna stryper världen, tror jag, sa Miriam.

Vi tittade på varandra. Miriam var lika upprörd som jag. Det hade blivit allt vanligare med teckningar och artiklar som var elaka mot judar.

Pappa sa att det var Joseph Goebbels fel. Hitler hade anställt honom som propaganda-minister. Han skulle påverka folks åsikter och tankar.

Goebbels gillade inte judar. Inga nazister gjorde det. Och nu ville de påverka vanliga tyskar också.

5

– Så säger man inte! sa jag rasande. Vi är inga äckliga bläckfiskar!

Jag slängde tidningen med framsidan nedåt. Sedan drog jag med Miriam in i mataffären. Vi hade handlat mat här sedan jag var liten.

Fru Herrman stod bakom disken som vanligt. När hon såg oss rynkade hon pannan och snörpte ihop munnen.

– Hej! sa jag. Hur mår Helga?

Helga var fru Herrmans dotter. Hon var några år yngre än Miriam och jag.

– Bry dig inte om Helga. Vad vill du? snäste fru Herrman.

– Öh, s-s-smör, stammade jag fram.

Jag var chockad av hennes hårda ton.

Hon brukade vara väldigt trevlig.

Fru Herrman öppnade kylen och kastade upp ett paket smör på disken.

– Ta det och stick härifrån. Kom inte tillbaka. Ni är inte välkomna hit längre.

6

Jag bara stod där med öppen mun.

– Va? Varför inte? frågade jag.

Fru Herrman lutade sig över disken.

– Judar får inte handla i vanliga affärer längre, sa hon. SA var här i morse och sa det.

SA var Hitlers män. De var som en blandning av soldater och poliser.

– Men vi har ju alltid handlat här, sa jag.

Fru Herrman bet sig i läppen och tittade mot dörren.

– Inga judar, sa hon igen.

– Det är orättvist. Varför? sa jag högre.

– Något hemskt kommer hända, sa hon tyst. Var försiktiga. SA är överallt.

Så knuffade fru Herrman ut oss på gatan. Där stod Miriam och jag och stirrade på varandra.

– Jag är rädd, Lea, sa Miriam. SA …

– SA är inga gudar! avbröt jag henne.

8

Vad har de för rätt att säga var vi ska handla?

Miriam var tyst en stund. Sedan sa hon: – Vi försöker glömma det. Vi ska ju gå på kalas. Eller har du glömt det?

Jag tog ett djupt andetag och försökte lugna ner mig.

– Nej då.

Vi skyndade oss uppför gatan och hemåt. Först kom vi till Miriams lägenhet.

– Vi ses om ett tag, sa jag och vinkade när hon gick in.

– Köpte du smör, Lea? ropade mamma när jag kom hem.

Jag stannade i hallen. Borde jag berätta vad som hade hänt? Nej. Hon skulle bara bli upprörd. Sedan skulle jag bli upprörd.

Nu ville jag bara tänka på mitt kalas.

– Jadå! ropade jag.

– Men skynda dig då och klä på dig, sa mamma.

9

Hon kom ut från köket och tog smörpaketet. Jag gick till mitt rum och tog på min finaste klänning.

När tårtan var klar ställde mamma den mitt på bordet. Runt om stod tallrikar med nötter, saltgurkor och små tonfiskmackor. Jag fyllde den stora kristall-karaffen med saft och la ut mina röda favorit-servetter. Då ringde dörrklockan.

– De är här! ropade jag och sprang ner.

Jag öppnade dörren och där stod Miriam och Isak. Han gick i samma klass som oss.

– Grattis på födelsedagen! sa Isak.

Han gav mig en stor godisklubba inslagen i papper.

– Tack! Ni är först, sa jag och följde dem uppför trappan.

Mamma pratade med oss medan vi väntade på resten av gästerna.

10

Men minuterna gick och inga fler kom.

– Var är alla? sa jag och ville nästan gråta.

Kalaset skulle ha börjat för en timme sedan och det saknades femton barn.

– Jag … jag tror inte att de kommer, sa Isak långsamt. Jag hörde några prata om det i skolan i går.

– Prata om vad? sa jag.

– Icke-judiska barn får inte umgås med judiska barn längre, sa Isak. Det har herr Hitler bestämt.

– Det är ju vidrigt! skrek jag.

Jag torkade bort några tårar. Mamma och Miriam la varsin arm om mig.

– Herr Hitler höll tal i går, sa Isak. Allt är annorlunda nu.

11

En flicka kämpar för sitt liv i nazismens Tyskland Året är 1938. Lea bor i Frankfurt i Tyskland med sina föräldrar.

Men Leas liv förändras över en natt när Hitler har bestämt att judarna ska straffas. Plötsligt får inte Lea köpa mat i den vanliga mataffären längre. Hon får inte längre gå i sin vanliga skola. Några pojkar som håller på Hitler förföljer Lea och överfaller henne.

En natt blir det ännu mer vådsamt i staden. Flera synagogor sätts i brand och många judiska män släpas ut från sina hem och ner till torget. Där blir de förnedrade och slagna. En av dem är Leas pappa. Vad ska hon göra?

Lea och kristallnatten är del 6 i serien Överlevarna som är spännande berättelser baserade på verkliga händelser.

Art nr 087957

www.hegas.se