I natt dör vi av Benni Bødker Översättning av Marie Helleday Ekwurtzel
Kapitel 1 Vi kommer från olika håll. På långt avstånd hör man ljudet av hästhovar som dundrar mot marken. Ryttarna dyker upp i natten, en efter en. Vi är klädda i mörka kläder för att inte synas. Vid smedens träd utanför staden stannar vi och kliver av hästarna. Den stora eken träffades av blixten för länge sedan och klövs mitt itu. Nu ger den oss skydd mot ovädret. Vi väntar med tyglarna i handen. Hästarna har fått extra foder och är redo för en lång ritt. Stämningen är spänd. Vi är tolv stycken. Ingen säger något.
3
Ingen tittar på de andra. Till slut kommer prästen som siste man. Vi andra går åt sidan och låter honom gå in i mitten. Han har tagit av sig hatten. Det grå håret är vått och rufsigt. Hans häst har skum runt munnen och flåsar högt. Den har galopperat fort. Prästen lägger ena handen på hästens mule och ser den i ögonen. Den blir genast lugn. Så skakar prästen sin mörka rock som är tung och blöt. Det har blåst och regnat hela dagen. – Salig är den som håller ut i prövningens stund, säger prästen. För när han har klarat provet ska han få livets segerkrans. Det har Gud lovat dem som älskar Honom. Han ser på oss alla medan han citerar Bibeln. Han kan texten utantill.
4
Han låter blicken glida över oss medan vi nickar och mumlar ”amen”. Vi är gudfruktiga män. Vi vet vår plats. Så tar smeden fram en flaska och drar ur korken. Han torkar sitt stora skägg med baksidan av handen och tar en slurk. Sedan går flaskan runt. Någon hostar till, men alla dricker några klunkar. Hembränt brännvin. Det river i halsen, men ger värme och mod. Flaskan är nästan tom när den räcks över till prästen. Hans ögon glöder i mörkret när han kastar huvudet bakåt. Ingen av oss brukar dricka i vanliga fall, men det här är ingen vanlig natt. Vi behöver något att stärka oss med. Något som ger mod – till och med hos den svagaste.
5
– Ni vet vad ni ska göra, säger prästen. Trots blåsten har han lyckats tända en tändsticka. Vi går fram till honom med våra facklor och han tänder dem. En efter en lyser de upp i mörkret. Tolv facklor i natten. Så sitter vi upp på hästarna igen. Vi drar upp halsdukarna så att de täcker våra ansikten. Hästarna gnäggar oroligt när vi driver på dem. Lågorna fladdrar, men elden släcks inte när vi rider ut över heden.
6
Kapitel 2 Vinden river och sliter i allt. Här på heden kan inget växa. Det finns några få träd och buskar. Men den västliga vinden får dem att växa nära marken. Här finns nästan inget att leva av, varken för djur eller människor. Jorden ger inte mycket. Och det är med livet som insats som fiskarna vågar sig ut på havet med sina båtar. Vi som lever här ute i ödemarken har vant oss vid det. Alla är vi väderbitna. Huden är skrynklig och hård. Ögonen hopknipna. Vi gör det vi måste för att överleva.
9
– De ska höra, men inget fatta, ropar prästen medan vi rider iväg. De ska se, men inget förstå. Det är våra facklor han menar. Det är han som har kommit på det. När vi rider iväg i mörkret kan man varken se hästar eller ryttare. Man ser bara tolv ljusprickar som hoppar och dansar. Folk i trakten säger att lyktmännen härskar ute på heden. Om man vågar sig ut en mörk kväll som den här kan man se de dansande ljusen. Det är de dödas spöken som lyser och försöker locka till sig resande. Locka med sig dem så långt ut på heden att de inte hittar hem igen. Eller ut i den bottenlösa mossen.
10
Så går historierna. Lyktmännen betyder död, och det är bäst att hålla sig borta från dem. I kanske hundra år har de gamla kvinnorna i trakten sagt till barnen: – Gå inte ut på natten. Då kommer lyktmännen och tar er! Prästen säger att det bara är skrock. Men det passar oss perfekt. Alla håller sig inomhus när våra ljus syns i natten. Berättelserna om lyktmännen ser till att ingen vågar sig för nära när vi rider ut över heden. Till slut ser vi ruinen av den gamla kyrkan längre fram. Det är dit vi ska. Kyrkan är halvt begravd. En gång var det den största kyrkan i hela området. Varje söndag kom folk dit från byarna för att höra prästen predika.
11
På den öde heden står en kyrka, halvt begraven i sand. Detta är platsen som Gud glömde. Men en grupp män rider genom natten. De har facklor i händerna. De är på väg mot havet, där stormen piskar vågorna till skum. Och de har svärden redo … I natt dör vi är en del av serien 666. Skräcknoveller som riskerar att ge mardrömmar.
Art nr 086615
www.hegas.se