ÖVERLEVARNA
ALICE OCH ATTACKEN MAYUMI SHIMOSE POE
ÖVERLEVARNA
ALICE OCH ATTACKEN En berättelse om attacken mot Pearl Harbor 1941 av Mayumi Shimose Poe Illustrationer av Matt Forsyth Översättning av Clara Kron
2
KAPITEL
ETT
Pãlolo, Hawaii Den 8 november 1941 Lördag kl. 08:00
Vad var klockan egentligen? Vårt hus var gammalt och hade plåttak. När det regnade hörde man varenda droppe. Dripp, dropp. Dripp, dropp. Jag öppnade ögonen och lyssnade. Men det var inte regnet som hade väckt mig. Det var tystnaden. Jag var van vid högljudda småsyskon. Momo var fem år och Ken var två. De sprang alltid runt och väsnades. Men idag var det tyst. Var höll de hus? Jag skyndade mig upp och vek in 3
madrassen i bäddsoffan. I köket hade någon satt igång radion. Nu kunde jag höra andra ljud också. Jag hörde mammas mjuka röst och hur hon hyschade på Momo. Jag hörde någon klippa ute i trädgården. Pappa tog hand om sina bonsaiträd varje lördag. Då var han ledig från Nippu Jiji, den japanska tidningen som han jobbade på. Men detta var ingen vanlig lördag. Det var min trettonårsdag. Jag drog på mig en gammal favoritklänning. Vände mig mot spegeln och undrade: Hur ser man ut när man är tretton? Såklart skulle jag inte ha förvandlats över en natt. Fast man visste ju inte. Men, nej. Jag såg ut som vanligt. Samma bruna hår. Samma mörka ögon och buskiga ögonbryn. Fortfarande lång och gänglig som ett bambuskott. 4
När jag gick mot dörren försökte jag se ut som en filmstjärna. Log lite blygt och tindrade med ögonen. Jag tittade snabbt i spegeln. Nej, det såg bara fånigt ut. Alla kan inte vara Pearly, tänkte jag. Det var min glamorösa storasyster. Hon hade blankt svart hår och vackra röda läppar. Jag hittade mamma, Momo och Ken på verandan. Barnen tittade i bilderböcker. Så det var därför de var så tysta. Skjutdörren slog igen bakom mig. – Grattis på födelsedagen! ropade Ken ivrigt. Pappa kom runt hörnet med en sekatör i handen. – Först stiger solen upp och sedan du, sa han. Den stora stråhatten dolde hans ansikte. Men jag anade att han log. 5
– Ja, ni stängde av båda mina väckarklockor, sa jag och tittade på mina småsyskon. – De satte in dem i vårt rum istället, sa pappa. Som en present till dig. Grattis på födelsedagen. Mamma lyfte ner barnen från sitt knä och gick iväg. Snart var hon tillbaka igen med en vacker blomsterkrans som hon hängde runt min hals. – Grattis på födelsedagen, Alice, sa hon. – Arigato, mamma, tackade jag henne på japanska. Jag böjde på huvudet och andades in den söta doften. – Nej, jag måste väl fortsätta, mumlade pappa. Jag följde med honom. – Vad jobbar du med idag? – Aaaah, idag är det något mycket 6
speciellt, log pappa. Pappa älskade sina små bonsaiträd. I hans samling såg jag en ny växt. Ett litet azalea-träd i full blom. En rosa trädkrona skuggade en liten skulptur. En flicka i trä. – Jag kallar trädet för Alice. – Åh, pappa, sa jag och slängde mig i hans famn. – Men, hjärtat, jag är alldeles smutsig, protesterade han. Men han kramade mig ändå tillbaka. – Grattis på födelsedagen! sa han igen. – Ja, grattis, Alice! hördes en röst. Det hördes ivriga steg på grusgången. Det var min storasyster Pearly och min storebror Yosh. Vilken härlig överraskning! – Vad gör ni här? frågade jag. Pearly och Yosh bodde i en lägenhet i Mōʻiliʻili. Det var inte så långt från 7
vårt hus, men närmare Pearlys jobb på sjukhuset. Det var också närmare universitetet där Yosh studerade. Och platsen där han gjorde sin militärtjänst. – Åh, vi råkade vara i närheten, sa Yosh. Han och Pearly gick närmare mig. Jag fnissade förväntansfullt. – Och så kom vi att tänka på … en valphög! Jag skrek förtjust när Yosh lade armarna om Pearly och mig. Momo och Ken sprang fram till oss. De tjöt och tryckte sig in i högen. Pappa och mamma ställde sig ytterst och kramade om oss alla. Mamma skakade på huvudet, men log lyckligt. – Nej, nu räcker det. Yosh, du rufsar till mitt hår, grälade Pearly. Yosh kramade till hårt och sedan släppte han oss. 9
– Vi kunde ju inte missa din födelsedag, Alice, fortsatte Pearly. Jag minns hur det var att fylla tretton. Det är väldigt speciellt, ska du veta.
10
KAPITEL
TVÅ
Pãlolo, Hawaii Den 9 december 1941 Söndag kl. 08:30
– Alice. – Ja, Ken? svarade jag. Det var sådär stilla som det bara är på morgonen. Jag hade legat vaken i mörkret. Momo sov fortfarande. – Flygplan! sa Ken. – Såg du ett flygplan? frågade jag. Ken stod på knä i sängen som han delade med Momo. Han nickade glatt. Min bror älskade flygplan. – Hur såg det ut? undrade jag. Han kom och satte sig i mitt knä. 11
Bomber faller över Hawaii Alice ska gå och handla när bomberna plötsligt börjar falla. Livrädd rusar hon gatan fram. Hon chockas av att se en blodig kvinna och ett livlöst, litet barn. Japanerna fortsätter attackera ön. Alice förstår ingenting. Varför anfaller de Hawaii? Och varför tar polisen hennes pappa? Han har ju inte gjort något fel. Alla måste täcka över sina fönster och man får knappt gå ut. Alice är rädd och orolig för nuet. Och för framtiden. En bok i serien Överlevarna – spännande berättelser med avstamp i verkligheten – om liv, död och mod. Här är fokus på Japans oväntade attack mot den amerikanska flygbasen Pearl Harbour på Hawaii 1941. Efter det gav sig USA in i andra världskriget.
Art nr 081917
www.hegas.se