De gråtande Barnen av Benni Bødker Översättning av Marie Helleday Ekwurtzel
Kapitel 1 Vi kom fram mitt på dagen när solen stod som högst. Vi var så varma att svetten rann om oss. Det var torrt i bergen efter en lång tid utan regn. Det luktade bränt. Runt omkring oss blåste aska. En bit norrut härjade en enorm skogsbrand. Elden slukade träd och buskar. Allt blev förstört. Lågorna skulle inte släckas förrän elden hade nått hela vägen ner till Medelhavet. Men just här var det ingen fara. Bara en stekande hetta. Det kändes som att vi var nära helvetet. – Här borta, sa Carmen. Men se dig för när du går.
3
Hon pekade bort mellan några träd. De torra träden stack upp ur jorden som brända skelett. Inte ens de kunde ge lite skugga. Våra kläder hade varit genomblöta av svett länge. Vattnet i våra flaskor hade blivit ljummet. Men vi måste ändå dricka ofta. Annars skulle vi må dåligt i hettan. Jag puttade stängslet åt sidan och klev över en skylt där det stod ”Tillträde förbjudet”. Den låg på den torra marken, och staketet var nedtrampat i dammet. Det var många år sedan någon hade intresserat sig för det här stället. Framför oss stod ett högt vattentorn av järn, helt brunt av rost. Precis intill låg huvudbyggnaden. Det var ett stort hus med två sidobyggnader. Under det röda taket fanns snidade dekorationer i trä. På långt
4
håll liknade huset ett äldre lyxhotell. – Preventorio de Aguas, sa Carmen. Jag väntar här. Hon ställde sig mellan några stora träd och fläktade sig med hatten. En bra bit från ruinen. Jag fick en känsla av att jag borde göra detsamma. Hålla mig borta från de fallfärdiga murarna som låg där framför mig i den stekheta solen. De tomma fönsterhålen liknade mörka ögon. Ögon som inte bar på annat än olycka och död. För första gången den dagen plågades jag inte av solen och hettan. Det var nästan 40 grader varmt och det fanns ingen skugga någonstans. Ändå var jag helt iskall. Så skakade jag av mig den dystra känslan och gick in i ruinen.
5
6
Kapitel 2 Vi hade kört från Alicante på förmiddagen. Carmen var min guide. Hon var expert på området. Hon talade flytande valencianska. Det var en lokal variant av katalanska som jag inte alls förstod. I alla fall inte när den talades av de gamla gubbarna i de små byarna. Vi följde motorvägen längs kusten tills vi svängde av vid El Campello. Snart var vi på de slingrande vägarna som tog oss längre och längre upp i bergen. Ju högre upp vi kom, desto smalare blev vägarna. Till slut fanns det bara gamla åsnestigar kvar. Jag var verkligen glad över att jag
7
hade hyrt en Jeep. Annars hade vi säkert blivit stående mitt ute i ingenstans. Gatorna i byn Aguas de Busot liknade en stor labyrint. Vi stannade vid en bar på torget för att köpa några flaskor vatten och ett par smörgåsar. Sedan var vi redo för den sista sträckan upp i bergen. Jag var på jakt efter Preventorio de Aguas. Ett gammalt sanatorium för barn som led av tuberkulos. Det var stängt sedan länge, men en gång hade det varit ett stort sjukhus för lungsjuka barn. Med hjälp av modern vetenskap och frisk luft försökte läkarna hjälpa och bota barnen. Och här dog min morbror César år 1944. – Han var min mammas storebror, förklarade jag för Carmen medan vi körde iväg. Han blev inlagd när han var
8
12 år. Jag har bara sett honom på foton i familjealbumet. En blek liten kille. Han ser sjuk ut på varenda bild. – Och han kom aldrig hem igen? frågade hon. – En dag kom ett brev från överläkaren, sa jag. César var död. Det hände hela tiden. Det var många barn som läkarna inte kunde rädda. På grund av värmen blev han begraven med en gång. En vecka senare kom ett paket med hans kläder, en kam, några glaskulor och ett par serietidningar. Det var allt som fanns kvar av César. Jag tittade ut genom fönstret medan vi åkte. Vi for förbi övergivna gårdar och sluttningar med vinodlingar. Allt levande hade bränts av solen för länge sedan. Här kunde inga vinrankor gro längre. Och inget
9
annat heller. – Det gick kusliga historier om sjukhuset, fortsatte jag. Det var under tiden då Spanien leddes av en diktator. Hemska år med förtryck och svält. Det hände många saker som inte borde ha hänt. Carmen nickade medan jag berättade. Hon kände ju till den här trakten. Hon hade säkert hört ryktena om sjukhuset, men hon sa ingenting. Nickade bara ibland. Det här var inget folk gillade att prata om. Det hade tagit mig lång tid att övertala henne att visa mig platsen. – Det sades att barnen på sjukhuset blev dåligt behandlade, fortsatte jag. De blev straffade för minsta lilla sak. Om de kissade i sängen var de tvungna att gå i
10
de nedkissade kläderna hela nästa dag. Värst var en nunna, syster Sagrario. Henne finns det många hemska berättelser om. Om barnen pratade i sängarna på kvällen hotade hon med att sy ihop deras munnar. Eller tvingade dem att sova utomhus. Till och med på vintern när man kan frysa ihjäl här uppe i bergen. Jag tittade fortfarande ut genom fönstret. Nu var vi nästan framme. – Men det var inte det värsta, sa jag. Många år senare dök det upp andra historier. Efter diktaturen började sanningen komma fram. Om de försvunna barnen. Då var sjukhuset stängt sedan länge. Folk talade om alla de barn som hade dött där. Att de inte alls hade dött. Det var bara något man hade sagt till
11
En gång i tiden var det ett sjukhus för barn. Men nu är det bara en ruin. Det finns många historier om platsen. Om barn som blev misshandlade eller bara försvann. Om att det finns krafter i den gamla ruinen. Krafter som vill dig ont. De gråtande barnen är en del av serien 666. Skräcknoveller som riskerar att ge mardrömmar.
Art nr 081511
www.hegas.se