mysteriet med de rÜda ränderna
Torsten Bengtsson
Mysteriet med de rÜda ränderna av Torsten Bengtsson Illustrerad av Anette Bengtsson Vargas
De röda ränderna – Peo! Nu hoppar vi! säger Ester. Ester och jag står längst ut på kanten och tittar ner. Det är minst fem meter ner till vattnet i bassängen. Det suger i magen och jag känner mig yr. Jag tror att jag ska svimma. Våra kompisar Jamal och Lollo har redan hoppat. De är på väg uppför stegen för att hoppa en gång till. Ester tar min hand och säger: – Vi kan hoppa tillsammans. Det känns fint att hålla Ester i handen. Vi är ihop, men ingen annan vet om det. Det är vår hemlighet. – Vi räknar till tre, sedan gör vi det, säger Ester. Jag önskar att jag hade varit någon
5
annanstans. Inte i badhuset med skolan för att simma 200 meter. Simningen är inga problem för mig. Men när det blir tid över och hopptornet är öppet får jag problem. När jag tittar upp på tornet ser det inte så högt ut. Men när jag står däruppe och tittar ner blir det helt annorlunda. Då är det jättelångt ner till vattnet. Jag blundar och hör Ester räkna: – Ett och … Jag längtar till i eftermiddag. Då ska jag och mina kompisar cykla till vår studio. Den finns i en liten röd stuga en bit utanför stan. Stugan tillhörde min mormor, men hon dog för ett tag sedan. Nu får vi lov att vara där. I ett rum har vi hängt vita lakan för väggarna. På ett bord har vi en mikrofon. Framför bordet står en kamera på stativ.
6
Vi spelar in program till vår YouTube-kanal. Programmen lägger vi ut på nätet. Vem som helst kan följa oss. Vi kallar oss för SPLEJ. S står för Studio, P för Peo, L för Lollo, E för Ester och J för Jamal. – TRE! skriker Ester Hon hoppar rakt ut i luften, men jag står kvar. Jag fegar ur och hennes hand glider ur mitt grepp. Ett par sekunder senare landar hon med ett plask. Hon simmar in till kanten och ropar upp till mig med besviken röst: – Men Peo! Vi skulle ju hoppa tillsammans! Innan jag hinner svara kommer det upp en kille bakom mig. Han heter John och har precis börjat i vår klass. – Ska du hoppa, eller? säger han buttert. Jag tar ett par steg bakåt, bort från
7
8
kanten och svarar: – Du kan hoppa före mig. John har på sig ett par svarta badbyxor, men också en röd T-shirt. Det är det ingen annan som har. Jag vet inte ens om man får bada med kläder. Men John är redan känd för att göra lite som han själv vill. John dyker med huvudet före mot vattenytan. Han flyger genom luften med armarna utsträcka som vingar. När han landar är han under vattnet i flera sekunder innan han kommer upp till ytan. Sedan simmar han långsamt in till kanten bredvid Ester. De två ler mot varandra. Nu får jag ännu mer ont i magen. Tänk om Ester blir kär i den där nya killen. Jag kan inte stå här uppe hela dagen. Men att gå ner igen känns inte som ett alternativ. Inte nu när John dök mitt
9
framför ögonen på Ester. Så jag går fram till kanten, tar ett djupt andetag och tar klivet ut i luften. Det kittlar i magen när jag störtar ner mot vattenytan. Med ett plask åker jag under vattnet. Efter ett par simtag kommer jag upp till ytan. Jag skrattar och skriker: – Det var ju hur kul som helst! Men Ester verkar ha missat mitt hopp. Hon bara pratar med John. Jag simmar mot dem och frågar: – Ska vi hoppa en gång till? Ester nickar och svarar: – Jag vill lära mig dyka som John. Då kommer det fram en ung, vältränad kille till oss. Han är klädd i vita shorts och ett vitt linne med texten BADVAKT. Han ser på John och säger: – Man får inte bada med kläder om det
10
inte är klädsim. – Det är ju bara en T-shirt, säger John. – Förresten är er tid ute. Det kommer en ny klass om en liten stund, förklarar badvakten. Jamal och jag går till killarnas omklädningsrum. Vi är bästa kompisar och har känt varandra sedan vi gick i förskolan. Den nya killen John håller sig lite för sig själv. De flesta av oss är lite rädda för honom. Han har varit i bråk med lärarna på skolan och i flera slagsmål med elever på skolgården. I duschen har John svårt att få av sig sin blöta t-shirt. Den liksom klibbar fast vid kroppen. Han sliter och drar, men den fastnar runt huvudet på honom. Då ser vi att han har röda ränder på ryggen.
11
Efteråt när vi är ombytta pratar vi lite med John. Vi undrar hur han vågar dyka från den höga höjden. John bara rycker på axlarna och svarar kort: – Det är bara att hoppa. Ner kommer man alltid. – Är du inte rädd att det ska bli magplask? undrar jag. Någon har sagt att magen kan spricka så att tarmarna väller ut i bassängen om det blir magplask. Jag tror inte på det, men
12
bara tanken får mig att må illa. – Är det därför du badar med T-shirt? frågar Jamal. John skakar på huvudet och tittar bort. Jag skulle vilja fråga om de där ränderna som han har på ryggen, men låter bli. Istället kommer Ester och Lollo ut från tjejernas omklädningsrum. Skoldagen är slut och vi kan äntligen cykla till vår studio i mormors stuga. Vi säger hej då till John som ska åt ett annat håll. En bit bort vänder sig Ester om och ropar efter honom: – Du får lära mig dyka en annan gång! Den obehagliga känslan av oro känns i min mage igen. Tänk om Ester är intresserad av John. Då blir det slut mellan oss. Jag som är så kär i Ester …
13
Det börjar en ny kille i klassen – John. Han är störig och bråkig. Han verkar inte vara rädd för något. På badhuset finns ett hopptorn där han törs dyka från tio meter. Men varför badar John med T-shirt? Och vad är det för ränder som Peo och Jamal ser på hans rygg i duschen? Gänget i SPLEJ är nyfikna på den nya killen. Men de är också lite rädda för honom. Ska de våga fråga honom om de röda ränderna?
Art nr 081085
www.hegas.se