Av Kent Klint Engman
Toner från förr Snuten på dårön 2
©Copyright Kent Klint Engman 2022. Bokomslag och illustrationer av Kent Klint Engman Förlag: BoD - Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD - Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-897-9
Författarens förord Toner från förr, av Kent Klint Engman 2022. Syftet med denna bok är att den skall vara underhållande. Det är en fiktiv historia, liksom ön där det hela utspelar sig på. Ingen av karaktärerna i boken finns på riktigt. Om någon påminner till namn eller beskrivning om en levande person är det en ren tillfällighet. Vissa kända offentliga personer nämns dock vid namn för att förankra berättelsen mer i verkligheten. Boken kan innehålla en del ord som kan uppfattas som stötande för den som är känslig. Nu har ju jag som författare svårt att veta vart den gränsen går för var och en av er, men jag hoppas att ni kan ta allt med lite humor, för det är inte min avsikt att någon ska ta anstöt av det jag skriver. Jargongen på små orter på landsbygden kan vara rätt så burdus, vilket jag tycker är underhållande. Dialogen i boken har jag valt att skriva på dialekt, i den mån det går att skriva så som orden låter när de uttalas, vilket också underlättar under ljudboksinspelningen. Det finns mängder med avarter på dialekten Hälsingemål beroende på var i Hälsingland man befinner sig. Själv har jag mina rötter i Njutånger, en socken cirka 4-5 mil söder om Nordanstig, vilket förmodligen har präglat mina uttal och mitt sätt att formulera mig. Dialekter har alltid intresserat mig och jag tycker att det är viktigt att våra lokala gamla uttryck bevaras. Det är oftast äldre personer som pratar bred dialekt, men vad händer när deras tid är förbi? Det vore tråkigt om uttrycken glöms bort. Det här är 2:a delen av minst 3 som jag planerat att skriva om Knujt och de andra karaktärerna på den lilla ön Gallbjäre, utanför kusten i Nordanstig. Illustrationer av öborna finns i slutet av boken. Mycket nöje önskas med denna bok.
Kapitel 1.
Dag 1, Onsdag 19e maj. Torsten Jannesson.
Det var i mitten av Maj och klockan var närmare ett på natten då en hård duns bröt tystnaden. Ljudet som skiljde sig drastiskt från det gamla gökurets tickande fick Torsten Jannesson att sluta upp med det han höll på med. Han satt på en trästol, snyggade till tånaglarna och drack ett glas vin i favoritrummet på övervåningen. Han kände sig alltid fridfull och lugn när han visste att de flesta på ön sov. Att han var ensam gjorde honom stark, att vara för sig själv innebar att han kunde agera som han ville, utan att behöva bry sig om vad andra tyckte. Den lugna och fridfulla sinnesstämningen stannade upp då det oväntade ljudet hördes. Ljudet i sig var kanske inte så hemskt, men att det över huvud taget kom ett ljud uppifrån taket var märkligt. Det lät som en hård duns med ett krasande, som om något landat på taket så att tegelpannorna gick sönder. Han kände till och med vibrationer och såg hur det bildades små ringar på ytan i vinglaset. – Va i fridens tider ä dä fla som låter på take? Ä dä nå satongar som ä hänne å jävles? muttrade Torsten undrande, men med en gnutta irritation och rädsla i rösten. Irritationen ökade, och så gjorde även rädslan då flera hårda dunsar ekade i följd och klirret av trasigt tegel ljöd tydligt. Av ljudet att döma, eller rättare sagt oljudet, lät det som nån klumpfotad jävel sprang omkring och stampade på hans tegeltak. – Män va fan ä rä frågan öm, va ä rä fö en jävel som ä på take? vräkte han ur sig i bestörtning. Förödelsen uppifrån tystnade och Torsten ställde sig upp stilla som en stenstaty och lyssnade ihärdigt, men det enda som dunsade nu var hans egna hjärtslag som pickade på inne i bröstkorgen. Fokuset mot taket försvann och riktades istället mot väggen, då
7
något smattrade mot husfasaden. Det var svårt att gissa vad det var, men det närmsta i liknelse var när barn drar en pinne efter spjälorna i ett staket, den enda skillnaden var att här lät det som om väggpanelen gick sönder. Han hörde hur trä splittrades och knäcktes och irritationen var som bortblåst, kvar fanns bara en stegrande rädsla. – Män herre gud va ä dä fla som händer? Torsten flämtade bestört och backade några steg, men råkade stöta till det lilla bordet så det välte och vinglaset föll i golvet med ett kras. Den rödfärgade vätskan spred hastigt ut sig över de nötta golvbrädorna. En ny tystnad uppstod, men det gjorde inte det hela mindre skrämmande, snarare tvärt om. Torstens ögon var vitt uppspärrade och öronen likaså, om nu öronen haft den förmågan att kunna spärras upp. Han lyssnade iallafall ihärdigt efter minsta ljud, men tystnaden höll i sig. Han återupptog andningen och trodde för en sekund att han kanske inbillat sig, eller åtminstone överdrivit uppfattningen av det han hört. Det kanske inte hade varit så ihärdigt som han tyckt, men då kom ett annat ljud som fick honom att sluta andas igen. Det han nu hörde kom inte med buller och brak, nej … det slingrade sig i en enslig och dyster rytm, i en sorts melodi i plingande, plåtiga toner. Torsten hade aldrig varit musikalisk lagd och han kunde inte säga vad det var som orsakade de sorgsna tonerna. Nån form av instrument borde det ju vara, men vilket hade han ingen aning om. Melodin lät omodern och det fick honom att tänka på musik från 20 eller 30-talet. – Ä rä nån som speler på gårn min? sa han tyst och undrande, för det lät som om ljudet kom utifrån gårdsplanen. Med försiktiga, nästan smygande steg tog han sig hukande fram till sina gamla bubbliga tvåglasfönster för att kika ut. Till att börja
8
9
med såg han mest sin egen reflektion, men när han kom närmare kunde han se hur gårdslyktan spred sitt gulaktiga sken genom det krusiga bärnstensfärgade lyktglaset och lyste upp ett snävt område. Melodin ljöd fortfarande men han kunde inte se nån där ute. Så plötsligt tystnade de gammalmodiga tonerna och han kunde höra snabba fotsteg mot gruset utanför och skymtade en skugga som rörde sig … så som en skugga gör. Den flöt fram och förflyttade sig snabbt. Det underliga var att Torsten inte såg någon eller något som kastade skuggan. Skuggan i sig själv rörde sig hastigt fram med långa tentakellika rörelser, som om man lyste med en ficklampa mot en osynlig harkrank, men som ändå kastade en skyndsam skugga. Trots rädslan bockade han sig närmare fönsterglaset av ren nyfikenhet, men han såg inget mer än den upplysta cirkeln som spreds runt lyktan där nere. Kanske det varit en harkrank ändå, som gått på lyktglaset och kastat den märkliga skuggan? Han trodde inte det, men tanken gjorde honom lugnare … tills ett blekt ansikte med svarta små ögon dök upp alldeles utanför fönstret. Torsten skrek rakt ut och stapplade hastigt bakåt men stannade upp då det stack till under foten. Han hann uppfatta att han stod bland glasskärvorna från de trasiga vinglaset, men han brydde sig inte nämnvärt för stunden. Så såg han åter mot fönstret, men nu var ansiktet borta. – Ja höller på å bli toki, å sir i syner, sa han skrämt. För det var omöjligt för någon att titta in genom fönstret, om inte personen i fråga var tre, fyra meter lång vill säga, för han befann ju sig på andra våningen och någon stege hade han inte. Ansiktet som han sett, kunde ha varit nån förvrängd ljusreflektion av honom själv. Det var ju mörkt där ute och ljust här inne. Han hade ju sett sig själv i fönstret när han smög sig närmare, kanske något blinkat till, en lampa … eller en
10
bilstrålkastare på håll som fått reflektionen i glaset att uppenbara sig? Han backade ett steg till och skrek till av smärta. Det var vänsterfoten, han hade ju klivit på nåt vasst. Ståendes på ett ben betraktade han hur vinglasfoten syntes som ett hålfotsinlägg av glas på undersidan av hans blodiga fot, och ur fotryggen stack toppen av vinglashalsen upp. Han tappade balansen och ramlade omkull och satte sig på ändan. Torsten stirrade panikartat på hur blodet rann från foten och förstod att han måste göra nåt åt blodflödet, men just nu klarade han inte det. Han ville bara fly, men det kunde han inte eftersom han var på övervåningen och ett halvt vinglas penetrerat hans fotsula. Torstens stressade sinne blev ännu mer skärrat då han kom att tänka på ytterdörren. Hade han låst den? Men det var han säker på att han gjort. Han brukade vara noga med det de kvällar han ville tillbringa för sig själv i det här rummet. De tragiska plingande tonerna hördes igen och Torstens hjärta stannade helt för en liten stund, för ljudet kom inte längre utifrån gården … nu kom de inifrån huset. Från nedervåningen.
11
Kapitel 2.
En svävande dröm.
Det tog en liten stund att se vart han var och vad det var han tittade på. Allt såg annorlunda ut ovanifrån, men när han kände igen sin olivgröna Nissan x-trail 09:a förstod han att det var sitt eget lilla torp han betraktade. Han såg den lilla parkeringen framför huset, plåttaket på den gamla vedboden och den blå plasttunnan som samlade upp vatten under hängrännan. Han tittade på kullerstenarna runt om tomten och den slingrande vägen som ledde fram till torpet. Det hade börjat grönska och några vårblommor var utslagna vid parkeringen, men nu fanns inte längre hans bil där. Knujt ansåg det märkligt och hörde sig själv säga: – Den stod ju där alldeles nyss! Det slog honom att han befann sig i luften … svävandes ovanför sitt torp. Han reflekterade över att det inte hörde till vanligheterna … att han flög omkring. Knujt försökte se på sig själv, se hur han kunde befinna sig i luften, men han såg ingenting av sin kropp. Ha ja dött å håller på å sväva iväg som nån osynlig ande eller? tänkte han undrande. Plötsligt ändrades hela omgivningen och han stirrade in i en vedbrasa på mycket nära håll. Knujt kunde till och med känna värmen från den sprakande veden och sakta förflyttades han bort från elden. Det tog inte lång stund för honom att förstå att han var inne i sitt torp framför kakelugnen. Scenariot framför ögonen byttes ut mot en anteckningsbok med röda pärmar. En hand skrev ner något med en kulspetspenna men Knujt kunde inte se det som skrevs för texten försvann så fort den hamnade på papperet. Han kände inte igen vare sig pennan eller handen som skrev.
12
Hela Knujts synfält upptogs plötsligt av en skruv som skruvades upp ur en plåt, därefter luktade det piprök och han färdades hastigt ner i ett mörkt hål. Kalla stenväggar med klipputsprång swischade förbi den snabba färden nedåt mot ett bäcksvart mörker. Knujt kände dödsångest, fast känslan han fick var att han såg ut genom någon annans ögon. Det var nån annans dödsångest som projicerades till honom. Allt blev svart och färden nedåt var slut. Allt kändes tomt och kallt. Så fick han en förnimmelse av att han förflyttades igen men det var fortfarande väldigt mörkt. Han gick i en mörk trång gång, och han tyckte det påminde om när han som barn gick i spökhuset på höstmarknaden på Kotorget i Hudiksvall. På nåt vis ruvade det en ondska i närheten, det visste han, men den var dold nånstans i mörkret. Omgivningen ändrade sig och han såg bloddroppar på ett trägolv. Gusten Rojt, mannen som han träffat ett fåtal gånger när han var barn stod i köket i torpet och log mot Knujt och nickade. Innan Knujt kommit till ön Gallbjäre för cirka sex månader sen så hade Gusten bara varit ett vagt minne av en bekant till hans föräldrar. Det hade visat sig att Gusten var mer än bara en bekant, han var Knujts morfar. Han såg hur Gusten rörde på munnen, men Knujt kunde inte höra några ord. Men han hörde ett annat ljud … som inte riktigt hörde dit. Det var ett ljud han kände igen och som han hört många gånger, men han kunde ändå inte riktigt förstå vad det var som lät.
13
Kapitel 3
Kärlekens baksida.
– Nu är det den där sjuka människan igen. Hade inte du förklarat hur allt ligger till? Synen av Gusten och bloddropparna på golvet försvann och Knujt öppnade ögonen och stirrade mot det gulbleka taket i sitt sovrum. Ljudet han nyss hört kom från hans mobiltelefon. Ringsignalen avbröts mitt i sin melodi. Han vände sig mot rösten som nyss pratat irriterat med honom. Det var Lillian som satt upp i sängen. Hon höll täcket mot sin nakna överkropp med den ena handen, med den andra höll hon hans mobiltelefon. Den upplysta displayen var nu bara en decimeter från hans nyvakna ansikte. När Knujt fokuserat blicken såg han att meddelandet på skärmen löd ”Missat samtal, Skit-X:et Stina Pålhede”. Knut satte sig upp och blev omgående ganska klarvaken. Att ett ex ringer och väcker en när man sover med sin nya flickvän är inte bra. Att det inte var första gången var heller inte bra. Att exet hörde av sig trots att den nya flickvännen, det vill säga Lillian Dålmersson krävt att Knujt skulle få exet att sluta höra av sig för flera veckor sen, var definitivt inte bra. – Vad är det hon inte förstår? Ja hörde ju att du sa åt na sist hon ringde att du inte ville ha nå mä na att göra … eller du kanske har haft kontakt med henne ändå, när inte ja har varit i närheten? Knujt älskade verkligen Lillian och allt med henne var helt sagolikt. Han hade aldrig varit så kär i någon annan kvinna, men så fort Stina Pålhede hört av sig anade han en sida hos Lillian som han inte var så förtjust i. Hon verkade vara gruvligt svartsjuk, vilket på sätt och vis var helt befogat, för exet hade ringt flera gånger. Knujt hade gjort allt i sin makt för att förklara att förhållandet med hans förra så kallade flickvän var slut. Det var inte med lätthet han
14
förklarat att hade blivit blåst av henne, det hade han haft svårt att erkänna … till och med för sig själv. Exet Stina Pålhede hade bara varit intresserad av hans pengar, det vill säga hans avgångsvederlag från Iggesundsbruk. – Men Lillian! Du vet att ja inte vill ha nån kontakt mä na. Hon ä en jävla Gold digger. Hon tror väl kanske att ja har fått mer pengar igen. Kanske hon har fått nys om att ja ärvt ett torp intill havet. Hon kanske tror ja ruvar på ett jättearv, va vet ja? – Vad skulle ha fått henne att tro det? Har du pratat med henne om att du ärvt ett torp eller? Knujt ville inte ha den här konversationen. Han skulle vilja få klarhet i det han nyss drömt istället. Det var en annorlunda dröm som kändes mer och mer diffus. Han skulle vilja fokusera på att minnas, men om han ignorerade Lillian för att tyda drömmar skulle det ta hus i helvetet. Sist han träffat sitt skit ex var när han städat ur lägenheten i Iggesund. Det var för omkring 6 månader sedan. Hon hade glömt ett par glasögon hos honom, och hon hade kommit oanmäld och inte stannat länge. Hon hade frågat i förbigående vart han skulle ta vägen. Han hade svarat att han skulle byta kommun, till Nordanstigs kommun. Något mer hade han inte sagt. Därefter hade hon gått. Varför hon börjat höra av sig igen … helst nu dom senaste månaderna visste han inte, han hade oftast låtit bli att svara. – Nej, ja har inte prata nå mer mä na sen ja sa åt na att hon inte skulle höra av sig nå mer. Lillian var sammanbiten och såg sur ut. – Ringer hon en gång till kommer jag att svara och då kan jag lova dig att jag kommer göra mig förstådd … även fast hon bara är en korkad lycksökerska från Iggesund. Hon kastade mobilen i sängen bredvid Knujt och tog med sig sitt täcke och gick ut ur sovrummet. Han såg på hennes välformade nakna stjärt när den försvann ut mot köket. Han kunde aldrig se sig
15
trött på den kroppen, hon var så välskapt att det gjorde ont, men även solen har sina fläckar. Lillian var svartsjuk. Det var ju ett bevis på att hon tyckte om honom, och det var ju positivt, men i hennes ögon kunde han skymta en misstro och hon agerande som om hon inte riktigt litade på honom. Det var det svåra. Hur han än försökte rentvå sig så fanns de där misstänksamma ögonen och han var oförmögen att ändra den blicken. Han hade även på känn att skit-exet Stina Pålhede var fullt medveten om att hon saboterade hans nya förhållande. I tron att Stina skulle sluta att höra av sig så hade han sagt åt henne en gång när hon ringt att han hade en ny flickvän och att han inte var intresserad av henne längre. Det verkade ha motsatt effekt. Stina hade hört av sig med kortare mellanrum efter att han sagt det. Typiskt fruntimmer som ska underminera å jävlas bara för å ställa till dä. Varför kan hon inte bara lämna mig å Lillian i fred? tänkte Knujt. Han försökte få tillbaka minnet från drömmen som han haft, men den delen av hjärnan var stängd. Han mindes bara ytterst små glimtar, som tycktes bli allt otydligare i ett rasande tempo. En svag irritation fyllde honom, dels för att han inte längre kunde minnas sin dröm, och dels för att det var det där jävla exets fel. Men framför allt för att han måste försöka få Lillian att lita på honom.
16