9789180078955

KOMPISAR

Novellsamling

Claes-Göran Rosén

Claes-GöranRosén Kompisar Novellsamling

©2023 Claes-GöranRosén

Förlag:BoD –BooksonDemand, Stockholm, Sverige

Tryck:BoD –BooksonDemand, Norderstedt, Tyskland

ISBN: 978-91-8007-895-5

IMalmö finns ett bostadsområde somheterKatrinelund.Dit flyttade en heldel familjer in,när detvar nybyggt, 1961. Där träffade jagLennart första gången.Jag ochAxelmötte honom.Då varhan stupfull,bara16årgammal. Själv varjag då 13.Eftersom hanraglade omkringoch inte verkadekunna ta hand om sigsjälv togvihonom undervar sinarm ochledde ut honompåängen sidanomKatrinelund.Där togviavhonom skjortan ochsedan våra egna skjortor.Sen la vi ossvid gräskanten medLennart mellan ossoch låtsades vi solade.Anledningen till detta varatt vi sett tvåfotpatrullerandepoliser närmasig.Degicklugnt förbi, tittadepåoss ochskakade på huvudet. Detvar ju höst,visserligen sken solenmen temperaturen varinteprecistillvår fördel. ** *

Första gången Lennartbesökte mitt hemkom hanoch minmor genast isnack medvarandra. Hanberättade de ruskigaste skräckhistorierhan sa sighaupplevtuppe iskogarnai Blekinge, därhan komifrån.

Morskrattade glattåthanssvada ochhan skrattade ännu högre.

Mennär hanbörjade sinhistoriaomden huvudlösemanneni kvarnen fick hon nog ochbad ossgåutför hon hade annatatt göra.

Ja,Lennart varenkilleför sig. Snäll, rolig ochfullavhyss.

Vi stod på vårbalkong,sjundevåningen, Därfanns ocksåfem lådoräpplen somfar skulle säljatill fruktaffärerna,samtenspann medmorsinlagda Islandssill.Lennart fick synpåenman nere på parkeringsplatsen.

-Jag tålinteden jäveln,sahan. Hantog ettäppleoch kastade.

-Fan,miss, sa han. Hantog nyaäpplenoch börjadebombarderamannenfriskt. Jag villeintevarasämre,såjag följdeLennartsexempel.

Minfar satt inne isin fåtölj ochläste dagstidningenoch mor syssladei köket. De märkte ingenting. Till slut tittademannenupp ochhötte mednäven.Lennart hötte tillbaka ochdåsåg mannen varäpplenakom från.Han började gå motvårthus.

Vi gick in på mitt rumoch satteoss ilugnoch ro.Plötsligt ringer detilsketpådörrenföljt av ettvåldsamtbultandepådensamma.

-Vad ihelvete är detnu, sa faroch öppnade.

Hanficksnart situationenklarför sigoch kalladeutoss ihallen. Menvivar ju oskyldigasom smålammoch förstodintevad som hänt.Mannenblevännurödarei synen. Hanstodoch hoppade av ilska.Far gavhonom en låda äpplen somhan togemotför att sedanmuttrande avlägsna sig.

-Nustannarduinneresten av dagen, sa fartill mig.

Senhämtade handeandra äpplenaoch ställdeuti köket. Jagoch Lennart gick ut på balkongenigen. Då fick jagenidé.Jag togen sill ochsläpptener till grannenunder.Lennart skrattade vansinnigt.

-Där fick hannapp, sa han.

Jagtog en sill till ochsläppte ner. Lennart kundeintesluta skratta. Då ringer detpådörrenigen.

-Nufår du öppna, sa fartill mor.

Därstodgrannenmed en stor Islandssill inäven.

-Nej tack,samor.Vihar egen sill.

Närhon fick klartför sigvad detgälldesåfickgrannen behålla sillen.

-Fortsätternisåhär är vi snartutanmat ihuset, sa far.

Vidnyårhademor köpt en anka somskullebli middag införett besökavsläktingar. NärLennart sågden frågadehan om vi skulle ha sprängdanka. Dethadejag ingenaning om.

-Men detkan vi göra,sajag.

Vi hämtadenågra raketer ochstoppade iankan,sen barviutden på balkongen ochtände på.

-Fan vadden blev sprängd, sa Lennart.

Därlåg ankani jagvet inte hurmånga bitar.

Eftersom denintegickatt användatill middag fick morgåner till affärenoch köpa en ny anka.Hon varintegladi blickennär hon tittadepåLennart somsattoch skrattade högljuttoch glatt.

-Fan,sprängd anka verkar inte vara någondelikatess, sa han.

En fredag komLennart ochville låna mors cykeloch detfickhan. Hanskullecykla till Ystadoch hälsapåenkompis. Närmor skulle ta sincykel på måndagsmorgonenstodden icykelställetmed framhjulet iensnygg åtta ochstyret hängde på sniskan. Hon gick upptill Lennart ochundrade vadsom hänt.

-Han soverruset av sig, sa hans mor. Hankom hemmitti natten ochvissteintevar hanvarit.

Mensom Lennart sa efteråt,när hannyktrat till

-Fan,jag hade ialla fall cykeln medmig hem.

En lördag eftermiddagsattvioch sågentecknad film på tv,där en figursvängde ientakkrona. Lennart skrattadesåhan storknade, sensahan

-Undraromden håller?

Hantittade upppåvår takkrona.Sen tittadehan illmarigtpåmig.

-Vitestar, sa jag.

Vi togbortbordetsådet blev svängrum.Sen togjag ettskutt och fick greppomtakkronan. Menden svängdebaraengång, sen lossnade denfråntaket ochfor igolvetmed migunder.Lennart skrattade så hantappa andan.

Morsåg inte glad ut närhon komhem ochjag hade ont iryggen efterdet äventyret. Då togmor ochsmörjde in minryggmed smör ochviradesen en gasbinda runt hela minkropp. Jagtrodde

Lennart skulle dö av skratt.