9789180078924

Han kan ju icke med hustru och barn krypa under jorden Resandeliv i 1700-talets Sverige Urban Lindqvist

Han kan ju icke med hustru och barn krypa under jorden

Urban Lindqvist

Han kan ju icke med hustru och barn krypa under jorden Resandeliv i 1700-talets Sverige

© Urban Lindqvist 2022 Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland Omslagsdesign: Eva Lindqvist ISBN: 978-91-8007-892-4

1 Per Jönsson Hellbom och Abraham Rolin. Så hette två av människorna som den här boken handlar om. De tillhörde samma folkgrupp och deras släkter var nära förbundna med varandra genom flera giftermål. Per och Abraham levde huvuddelen av sina liv under 1700-talet – Per var född redan i slutet av 1600-talet – och de var vad vi idag vanligen kallar resande. Alternativt kan man uttrycka det som att de tillhörde resandefolket, eller romanifolket som vissa föredrar att säga. Vad de själva kallade sig till vardags är svårt att veta, för det är bara i kontakten med majoritetssamhället som de träder fram i de skriftliga källorna och i den kontakten var det de icke-resandes benämningar som gällde. Tattare och zigenare var de två vanligaste.

Jag önskar att jag utan vidare kunde säga att den här boken handlar om några personer i de här släkterna och de övriga människor som de frivilligt omgav sig med, i första hand familj och släkt men också de bönder och andra som de var beroende av för att trygga sin försörjning. Men det kan jag inte. Om man vill lära känna några människor som levde flera generationer före en själv krävs det att man har tillgång till någon form av personliga källor såsom dagböcker eller privata brev. När det gäller resande under 1700-talet råder det av förståeliga skäl stor brist på sådana källor.

Det var ytterst få av dem som kunde läsa, ännu färre som kunde skriva. Och för dem som kunde det var förmodligen bara tanken på att sätta sig och skriva den typen av texter i de flesta fall ganska främmande.1

1

De källor jag främst utgått från har alltså inte bara kommit till i de resandes kontakt med majoritetssamhället utan också producerats av representanter för det samhället. När de resandes egna röster någon gång skymtar fram i ett förhörsprotokoll eller en nådeansökan är de likväl begränsade av de ramar som sammanhanget skapar. Att spontant dela med sig av en glädjande nyhet, bygga gemenskap kring en god historia eller berätta om en minnesvärd upplevelse bara därför att det legat dem varmt om hjärtat har naturligtvis aldrig varit aktuellt. Av det skälet är det svårt att komma dem nära. Vad de fyllde sina liv med när de fick chansen att leva ostört utan myndigheternas inblandning har vi bara fragmentarisk och indirekt kunskap om. Endast i vissa särskilt gynnsamma fall, genom deras egna eller andras berättelser i efterhand, kan vi få en glimt av deras personligheter, åsikter, kunskaper och erfarenheter – allt det som gjorde dem till de människor de var.

Därför handlar den här boken i lika stor utsträckning om dessa människors relation till det omgivande samhället, liksom om samhället i sig, de förändringar det genomgick och den påverkan det hade på de resandes liv. I det sammanhanget spelar inte minst lagstiftningen en viktig roll. Annorlunda uttryckt kan man säga att fokus ligger på möjligheterna att leva som resande i det svenska samhället under 1700-talet samt på ett urval människor som gjorde det. Detta hindrar dock inte att jag ibland kompletterar framställningen med händelser som involverar personer ur andra resandesläkter för att belysa villkoren för resande i allmänhet.

Utifrån det rådande källäget är det lätt att frestas att fylla i detaljer med utgångspunkt i kulturella generaliseringar om senare tiders resande och försöka tolka hur en människa borde ha tänkt, känt eller gjort i en viss situation. Men eftersom jag har valt att inte skriva en roman försöker jag så långt det är möjligt att und2

vika sådant och i stället hålla mig till det som går att belägga i historiska källor. När jag ibland ändå dristar mig till att gissa vad en person kan ha tänkt eller känt bedömer jag att det är motiverat i den specifika historiska kontexten eller att det är så pass allmängiltigt att det hade kunnat gälla vem som helst i den situationen. Rent allmänt föreställer jag mig att det oftast framgår vad som är fakta, tolkningar och spekulationer, särskilt som jag är någorlunda frikostig med markörer av typen troligen och sannolikt.

En annan svår balansgång är tolkningen av de handlingar och beteenden som faktiskt går att belägga i källorna. Även om det många gånger verkar rimligt att föreställa sig någon form av kulturell kontinuitet över tid finns ändå den ständiga risken att reducera personlighetsdrag till kulturella särdrag. Och går man för långt åt andra hållet finns i stället den motsatta risken. Det bästa man kan göra är att försöka vara medveten om det.

Min förhoppning är att boken ska kunna läsas både med och utan noter. Noterna riktar sig till de läsare som tror sig vara betjänta av källhänvisningar, utförligare diskussioner av vissa frågor och en del andra utvikningar. Övriga läsare bör med gott samvete kunna hoppa över dem.

För att underlätta för nutida läsare som inte är vana vid äldre svenska tar jag mig vissa friheter när jag citerar ur äldre källor.

Jag moderniserar stavningen, skriver ihop särskrivningar, anpassar interpunktionen och skriver ut förkortningar utan att markera det särskilt.2 I noterna har jag dock behållit originalstavningen i de flesta fall. Jag har också valt att begränsa mig till en stavningsvariant av varje persons namn, trots att exempelvis Per också kan stavas Pär eller Pehr i originalkällorna. Dessutom händer det ofta att samma person omnämns i källorna med olika varianter av samma namn, såsom Per, Peter och Petter. Även i det fallet håller jag mig normalt till en variant per person.

3

Precis som jag gjort hittills i den här inledningen kommer jag fortsättningsvis att använda ordet resande som en neutral benämning på de människor som i äldre källor kallas zigenare eller tattare, men i historiska sammanhang där jag tycker att dessa benämningar ter sig mer naturliga använder jag dem i stället.

Det finns ingen bra lösning på hur man ska handskas med de här benämningarna så att alla blir nöjda. Somliga menar att resande kan blir anakronistiskt när man talar om äldre förhållanden, andra fokuserar på att tattare och zigenare är stigmatiserande och oftast har använts nedsättande. Ytterligare några andra väljer medelvägen att markera distans till de nedsättande benämningarna genom att skriva dem inom citationstecken, ”tattare” och ”zigenare”. Jag har valt att avstå från det och markerar i stället genom att skriva denna mening en samlad distans till samtliga förekomster av de ord som kan upplevas som stötande och tar härmed också avstånd från de nedsättande konnotationer som hör samman med dem. Framför allt har jag undvikit att använda resande i historiska sammanhang där ett utpräglat utifrånperspektiv dominerar. Det beror delvis på att jag inte vill föra över nutida betydelser hos begreppet till ett historiskt sammanhang där de helt kan ha saknats, men det handlar också om motsatsen, att jag inte vill riskera att fylla begreppet resande med historiskt innehåll som inte hör hemma där. Att vissa människor drabbades av viss lagstiftning förr berodde på att de utifrån uppfattades som tattare eller zigenare, inte på att de själva definierade sig som resande.3 Förutom rena stavningsvarianter som sigenare och ziguenare innehåller källorna andra former som det mer tyskinspirerade zigeuner och singularformen sigen. Ordet tattare är ursprungligen samma ord som tatar vilket använts som beteckning på flera olika asiatiska folkgrupper. I äldre svenska texter används båda 4

varianterna i båda betydelserna. Ofta förekommer också varianter av typen tartar och tartare. I det här fallet har jag valt att bevara variationen i citat men i övrigt håller jag mig till de två standardiserade formerna zigenare och tattare.

Som jag tidigare antytt är det först i förhållandevis moderna texter som enskilda resandepersoner får möjlighet att komma till tals på sina egna villkor. De texterna handlar också om människor i modern tid.4 I texter om resande i äldre tider får som regel den individuella särarten stå tillbaka för ett överordnat syfte.

De enskilda personerna reduceras lätt till representanter för sin kultur genom att enskilda händelser eller valda teman lyfts fram för att illustrera ett visst kulturellt särdrag eller en abstrakt kategori. Det gäller av naturliga skäl inte minst akademiska texter.

Det främsta undantaget är genealogiska framställningar. Där kan man ibland stöta på översikter över enskilda resandeindividers hela liv, från födelse till död. Men även de texterna begränsas av sitt speciella syfte, att kartlägga eller redogöra för släktskapsförhållanden, vilket medför att de biografier som publiceras vanligen är ganska magra till innehållet.

En av fördelarna med att låta resandeindivider komma till tals på sina egna villkor är att det inte bara synliggör det som håller samman kulturen utan också den stora variation som finns inom den.5 I idealfallet hade man kunnat göra detsamma för resande i äldre tider, men när den möjligheten inte finns anser jag det näst bästa alternativet vara att låta dem komma till tals via sina levnadshistorier i den mån de är möjliga att rekonstruera. Jag hoppas att den här boken kan bidra med en eller ett par pusselbitar av det slaget.6 Det finns goda skäl till att det råder en sådan brist på levnadsteckningar över äldre tiders resande. Jag har redan nämnt det besvärliga källäget som gör det svårt att komma dem nära. Men det 5

handlar inte bara om att det är myndigheter och andra representanter för majoritetssamhället som producerat källorna och att det skett på deras villkor. Mängden spår som de resande lämnat efter sig i de skriftliga källorna korrelerar i hög grad med hur problematiska deras relationer varit till det övriga samhället. I de fall relationerna varit friktionsfria kan vi i bästa fall se när personerna föddes, gifte sig, fick barn och dog, kanske också när de hämtade ut ett pass, skrevs in i en militär rulla eller några andra sådana detaljer. Mycket mer än så är det inte.

De som däremot begick något brott – eller åtminstone blev misstänkta för det – skrevs till att börja med in i en fångrulla där vi kan få en del grundläggande information om vilka de var och vad de var misstänkta för. Sedan ställdes de inför rätta en eller flera gånger och från domstolarna finns det ofta ganska utförliga protokoll bevarade. Och ju fler gånger de stod inför rätta, desto mer får vi veta om dem.

Det finns med andra ord ett direkt samband mellan hur mycket vi kan få reda på om en person och hur mycket den personen haft att göra med rättsväsendet. Av det skälet är det lätt att argumentera för att man inte borde lyfta fram enskilda resandepersoner vid den här tidsperioden, eftersom man riskerar att ge en skev bild av gruppen som helhet och befästa redan befintliga fördomar om resande och brottslighet.7 Ofta är det både mest relevant och intressant med ett övergripande perspektiv där individerna får stå tillbaka för det gemensamma. En medelväg som ibland används är att bortse från själva rättsfallen i domböckerna och i stället fokusera på de detaljer om vardagslivet som skymtar fram i protokollen. På det sättet kan man i bästa fall sålla fram olika aspekter av resandeliv som kan antas gälla en större grupp, oberoende av de enskilda individernas eventuella brottslighet.

6

Utan tvivel är domböcker en av våra viktigaste källor till kunskap om vardagsliv förr i tiden, både när det gäller resande och andra, och det finns ofta goda skäl att bortse från de sammanhang som protokollen kommit till i. Men om man väljer att förtiga väsentliga delar av en människas liv enbart därför att man annars riskerar att spela rasister och andra likasinnade i händerna är man ute på farliga vägar. I det läget bör man fråga sig om det är rimligt att de som hyser fördomar om en grupp tillåts diktera villkoren för hur berättelserna om den gruppen ska se ut.

Det skulle i princip innebära att man anser att de förtjänar större hänsyn än vissa personer i den här boken förtjänar att få sin historia berättad.

Det anser inte jag. Varje levt resandeliv är också ett unikt människoöde som rymmer mer än bara en definition av vad det innebär att vara resande. Varje enskild människa är när allt kommer omkring enbart representativ för sig själv. De gränser som skiljer en kultur eller en etnisk grupp från en annan är sällan vare sig knivskarpa eller orubbliga, utan de är något som människorna på vardera sidan om dem kontinuerligt återskapar och omskapar med utgångspunkt från de roller och identiteter de ikläder sig i olika sammanhang.8 Bland människor som definierar sig som resande idag finns det flera olika uppfattningar om vad det innebär att vara resande, vad som utmärker ”riktiga” resande och vilka beteenden som hör hemma inom resandekulturen.9 Jag har inga som helst ambitioner att försöka ta ställning i den frågan. För att göra det krävs både ett utpräglat inifrånperspektiv och ett starkt patos. Jag har ingetdera. Min avsikt är endast att utifrån historiska källor skildra livet för några människor i ett par släkter där många ättlingar i senare tid kallat sig resande. Av utomstående i sin samtid kallades de tattare eller zigenare och de levde alla mer eller mindre typiska resandeliv med allt vad det inne7

bar i fråga om försörjningsmetoder, bosättningsgrad, språkbruk, familjebildning, klädkoder etc. Bortom de kulturella och etniska kärnvärden som de flesta resande nog kan vara överens om fanns det troligen även förr inte bara variation inom gruppen och mellan olika släkter utan också en varierande grad av tolerans mot avvikelser från normen.

I fråga om de problematiska relationerna mellan resande och myndigheter är den brottslighet som förekommit bland vissa resande bara den ena sidan av myntet. Den andra är myndigheternas förföljelser. Man brukar ibland peka på att en del av litteraturen om resande är alltför ensidig genom att den antingen framställer hela gruppen som kriminell eller bara tar fasta på de övergrepp som resande utsatts för.10 Mellan dessa ytterligheter finns en gråzon där de två rollerna offer och förövare smälter samman.

Under en stor del av 1600-talet var det förbjudet att vara resande i Sverige. Bara genom att tillhöra den folkgruppen och befinna sig i landet begick man ett brott, i alla fall om man passade in på myndigheternas definition av tattare eller zigenare.

Därutöver finns det ytterligare ett par typer av brott som resande ofta gjorde sig skyldiga till förr i tiden men som idag är fullt lagliga beteenden. Ett av dem var att sakna dokumenterad möjlighet att försörja sig. Ett annat var att resa utan giltigt pass. Fram till 1860 var man tvungen att ha pass även för inrikes resor.

Den resterande brottsligheten motsvarar i stort sett dagens uppfattning om vad som är brottsligt. Det handlar framför allt om stölder, rån, förfalskning och bedrägerier samt våldsbrott av olika slag, allt från slagsmål till mord.

Några av personerna i den här boken är alltså kriminellt belastade på olika sätt och i olika hög grad och det är något vi behöver förhålla oss till. Det finns ett antal förklaringar som kan användas för att belysa frågan från lite olika håll. Den mest up8

penbara har jag redan nämnt, nämligen att mängden spår någon lämnat efter sig i källorna är direkt kopplat till hur mycket den personen haft att göra med rättsväsendet.

En annan typ av förklaring kan man finna i observationen att kriminalitet tenderar att vara vanligare hos underprivilegierade grupper i samhället än hos de mer välbärgade. I vissa fall kan man tänka sig en så enkel förklaring som att fattiga människor oftare än rika har svårt att tillfredsställa sina grundläggande behov, till exempel att någon länge gått hungrig och därför stulit lite mat.

Men för att förstå fenomenet på en samhällelig nivå krävs mer komplexa teorier och sådana finns det gott om. Ingen av dem är dock heltäckande och i vissa fall kan flera av dem vara tillämpliga.11 Indelningen i samhällsklasser eller sociala grupper är för övrigt inte den som ger den mest påfallande överrepresentationen av kriminella hos en viss grupp. För det behövs att man drar en gräns mellan könen, och därmed kommer vi in på nästa förklaringsmodell.

Om man som de resande levde på vägarna under stora delar av året var det en absolut nödvändighet att kunna försvara sig, sin familj och de handelsvaror man ofta hade med sig. En viktig del i en resandepojkes uppfostran kunde därför vara att lära sig slåss för att som vuxen kunna leva upp till idealbilden av en riktig resandekarl som kunde ”ta för sig”. För somliga kunde det till och med bli ett självändamål att framstå som duktiga slagskämpar. I det avseendet skilde sig inte resandemän nämnvärt från andra män med liknande machoideal.12 Många av dem tjänstgjorde dessutom som soldater under långa perioder, vilket ytterligare bidrog till att normalisera våldet.

Också hedern var något som ansågs särskilt skyddsvärt och ibland kunde behöva försvaras med våld.13 Detta var inte heller 9

något som var exklusivt för resandekulturen. Deras hederskodex skilde sig visserligen från majoritetsbefolkningens, men 1700talets Sverige var ett samhälle där hedern i allmänhet spelade en viktig roll. Det var en tid då vuxna män som fått sin heder kränkt utmanade varandra på duell.

Slutligen ska vi inte glömma att alkoholkonsumtionen generellt var ganska hög under 1700-talet. Steget till en ogenomtänkt lösning på en konflikt kunde därför ofta vara ganska kort, både för bönder och resande.14

10

Resandefolket har funnits i Sverige i över 500 år. Vad de kallat sig under 1500-, 1600- och 1700-talen har vi bara fragmentarisk kunskap om. Nästan allt vi vet om dem från den tiden har formulerats av myndigheter och andra representanter för majoritetssamhället och i de texterna var det deras benämningar som gällde. Tattare och zigenare var de två vanligaste.

Under 1700-talet försörjde de sig som häktmakare, soldater, glasförare och hästbytare. Det var en tid då männen på ett självklart vis tog störst plats och det är också de som syns mest i källorna. Per Jönsson Hellbom och Abraham Rolin är två personer vi får följa mot en fond av den allmänna historien och de förändringar som samhället genomgick under perioden.

Deras hustrur, mödrar och döttrar fanns dock alltid med och bidrog till familjeförsörjningen genom bland annat spådom och signeri.

Boken bygger i stor utsträckning på arkivmaterial, men vi får också en inblick i tidens speciallagstiftning om tattare och zigenare. Ofta var det enskilda händelser som låg bakom tillkomsten av de olika förordningarna och det var sällan självklart hur de skulle tillämpas. Under första halvan av 1700-talet bedrevs en aktiv deportationspolitik, men hur avgjorde man egentligen om någon var tattare?

Vidare får vi en glimt av livet på Varbergs fästning där Per och Abraham höll till under ett par år på 1740-talet. Vi får också följa med Per under Karl XII:s sista anfallskrig mot Norge och träffa Abraham och hans söner i rättssalen efter ett urspårat hästbyte. Och mycket annat.

Författaren har en universitetsexamen i jämförande indoeuropeisk språkvetenskap och därmed en akademisk bakgrund främst inom språkhistoria, men han har också bedrivit allmän historisk forskning under många år och tidigare bland annat skrivit en bok om Orsas historia.