9789180077903

Page 1





© Weström/Eriksson 2021 Omslag: Alex Weström Förlag: BoD - Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD - Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-790-3


MÖRK GRYNING ÖVER LJUGARN WESTRÖM/ERIKSSON



1. Oktober 1927 Klintehamn Hans stod ensam kvar på gården i Klintehamn med sina få ägodelar packat i en säck som han slängt över axeln. Han såg upp mot huset och kände sig ensam. I elva år hade han bott hos det äldre paret. Han var deras fosterson, deras enda barn. Men inte ett öre hade han fått till arv, nej allt skulle gå till bygden och dess verksamhet. Han hade slitit dygnet runt ibland, men det enda han fått var mat och husrum. Det hade pratats mycket om honom, vilken otrolig tur han haft. Komma hit med sin breda skånska dialekt som sexåring och få flytta in i en av de största gårdarna i socknen. Missunnsamheten var stor och föräldrarna hade många gånger fått besök av bygdens invånare som försökt prata paret till rätta. Hans hade aldrig fått vara med vid sådana tillfällen, han hade enbart tolkat det som positivt, eftersom fadern efteråt hade ruskat på huvudet och suckat om giriga människor. Men nu stod han här och hade ingenstans att ta vägen. Han var helt lämnad åt sitt öde. Det var höst och de hade i stort sett hunnit städa undan för vintern och skulle äntligen få lite lugn 7


och ro, när fadern helt plötsligt fick en kraftig hjärtattack. Han hade avlidit omedelbart. Modern hade blivit utom sig av sorg, och gått i sjön. Hela gården hade vimlat av folk som skulle ordna med än det ena och än det andra. Han hade blivit helt handfallen och dessutom varit skräckslagen över att behöva ta hand om hela gården själv, inte alls känt sig redo för det. Han blev dock snabbt informerad om att han inte längre var välkommen där, utan att han så fort som möjligt borde avlägsna sig från gården. Varför var de så illvilliga mot honom? Vad hade han gjort för fel? Han såg löven virvla runt i blåsten på den grusade gången runt flaggstången. Den spända flagglinan slog hårt mot stången och fick det att låta som piskrapp. Det började bli mörkt och han var tvungen att ge sig av, men vart skulle han ta vägen? Han skulle bli tvungen att söka ett jobb någonstans. Men det var för sent nu. Som tur var, så kände han till de flesta ladorna runt om här i bygden. Så han skulle nog hitta någonstans att sova i natt.

8


Hans gick ut på den stora vägen och började vandringen österut, men först vek han in på en skogsstig. Han vandrade längs stigen, som han hade gjort så många gånger förr. Där stod den. Cykeln, som han hade fixat till själv. Fadern hade kommit hem berusad en lördagskväll och hade hamnat så galet i diket, med cykel och allt. Den hade blivit sned och han hade bara kastat den på skräphögen. Efter det hade han vinglat in i huset och somnat sittandes på golvet. Hans hade inte försuttit en sekund, snabbt hade han klättrat upp på skräphögen och slitit åt sig cykeln, den skulle han laga. Cykeln var i stort sett den enda ägodel han hade efter elva år, förutom en plånbok av läder. Den hade han fått av en släkting till föräldrarna. Men Hans hade aldrig haft några pengar i den. Mannen han fått den av sa en gång att han skulle hålla hårt i plånboken och önska sig rikedom, då skulle den en dag fyllas och han skulle aldrig mera behöva bekymra sig över pengar. Vilket nonsens! Han hoppade upp på cykeln och trampade några varv. Vinglade till och han for i backen. Förbaskat också! Det var tydligen inte så lätt som det såg ut att vara!

9


När han hade cyklat i diket för tredje gången, bestämde han sig för att vila ett tag. Han var van att gå, cykla skulle han nog hinna lära sig tids nog. … Efter lite övning så gick cyklandet utan problem. För att inte skada cykeln, försökte han undvika håligheterna i vägen. Han drog ner tröjärmarna över händerna för att skydda dem mot morgonkylan. Han brukade i regel inte vara frusen, men efter att ha legat och huttrat i en hölada hela natten, var det svårt att få upp värmen. Han var hungrig, men vågade inte stanna här vid vägen ifall någon dök upp. Det kanske inte var någon fara med att stanna, men han hade lite dåliga erfarenheter av elaka människor. Så det var bäst att ta det säkra före det osäkra. Den djupa skogen glesnade och det allt öppnare landskapet släppte fram solens värme till honom. Det var inte många saker han fått med sig, förutom mat. För en egoistisk tanke hade slagit honom. Föräldrarna behövde inte längre någon mat, men det gjorde han. Så han hade fyllt sin säck till bredden med förnödenheter från förrådet.

10


Förmodligen skulle väl någon reagera på att maten var borta och kanske till och med skicka länsman efter honom, så det bästa var väl att helt enkelt byta namn för ett tag. Hans stannade och parkerade cykeln mot ett träd. Han satte sig och bröt en bit av brödet och stoppade det i munnen. Tuggade långsamt medan han öppnade flaskan med vatten. Hur många gånger hade han inte ätit detta bröd, men aldrig hade det väl smakat så gott som nu. Han tog en stor tugga av den rökta korven och såg sig omkring. Vad var det för något som skymtade där borta? Det såg nästan ut som ett stort hjul? Han reste sig upp från stubben och kisade mot morgonsolen. Kunde det vara sågen han hade hört så mycket om? Han närmade sig hjulet gående genom hagen med cykeln vid sin sida. Fascinerat såg han på det stora hjulet. Han ställde cykeln och packningen vid ett träd och gick närmare. Vilket bygge! Ja, vad visste han egentligen? Under alla dessa år, hade han knappt varit utanför gården, förutom någon enstaka gång då han fått åka med till handelsboden.

11


Vattnet porlade friskt i ån och han kunde inte motstå impulsen att sätta sig ned på knä. Han såg sin spegelbild och hur en fisk sakta och lugnt simmade förbi. ”God dag! Har ni tappat något?” Hans tittade förvånat upp och fick syn på kvinnan som hade tilltalat honom. Snabbt reste han sig. ”Goddag frun! Jag söker arbete”, stammade han fram och bockade djupt. ”Majvor!” hördes en mansröst ropa. Kvinnan nickade kort till Hans och skyndade bort till mannen vid den stora sågen. Det var kanske lika bra att försvinna härifrån. Han började gå mot sin cykel. ”Hallå!” ropade en manlig röst. Hans vände sig om och fick syn på Majvor som vinkade till honom. Han svalde hårt och såg sig oroligt omkring. Men de såg så vänliga ut, att han bestämde sig för att gå dit. ”Söker ni jobb?” frågande mannen vänligt. Hans nickade. 12


”Vad kan ni då?” ”Lite av varje. Jag har jobbat som bonddräng, men har även murat och snickrat.” Mannen såg belåtet på Hans och räckte fram handen. ”Jag heter Vilhelm Eriksson och det här är min fru Majvor. Vi skulle verkligen behöva någon som ni, men jag kan endast erbjuda en måttlig lön till att börja med.” Hans nickade gillande och tog mannens i hand. ”Jag håller på att bygga upp min firma och det tar väl lite tid innan allt rullar på”, sa Vilhelm stolt. ”Vi bor på Lauritze gård i Ljugarn. ”Det låter jättebra. Jag är er innerligt tacksam”, sa Hans och bugade. ”Vad heter ni?” Hans tog ett djupt andetag och beslöt sig för att hålla tyst om sitt förflutna. ”Mats Andersson”, sa Hans och log. ”Då är Mats välkommen hem till oss då.” 13


2. Först hade Hans envist cyklat intill hästvagnen, men efter att ha ätit lunch, valde han att åka på vagnen. Det var skönt att ligga där bak och se molnen ändra form vartefter. Hästens sakta lunkande efter vägen var rogivande. Han hörde paret prata därframme på kuskbocken men kunde inte uppfattas vad som sades. Tänk vad gårdar det fanns. Han skulle nog inte behöva gå länge utan arbete om Vilhelm inte behövde honom längre. Det hade nästan hunnit bli mörkt när de äntligen var framme på gården i Ljugarn. De stannade utanför ett stall och paret klev av. ”Mats kan följa med Majvor, jag måste ta hand om hästen”, sa Vilhelm och nickade åt Hans. Hans klev av vagnen och lyfte ner sin cykel samt säcken med mat. ”Kan jag ställa den någonstans?” frågade Hans och pekade på cykeln. 14


”Visst! Ställ den här bakom stallet”, sa Majvor. Han skyndade bort med cykeln. Majvor stod i stalldörren och väntade på honom när han kom tillbaka. ”Jag har varit här en gång för snart åtta år sedan, tror jag att det var”, sa Hans och såg på Majvor. Majvor nickade blygt och räckte honom en grov filt och en lykta. Han tog emot sakerna och gick efter henne över gården. ”Här ska ni bo”, sa Majvor och öppnade dörren in till en lada. De fortsatte in genom den till de kom fram till en mindre dörr. Majvor öppnade den och flyttade sig åt sidan, så att han kunde gå in. I rummet fanns en säng med halmmadrass, kamin, ett litet bord och en pall. Det var allt som rymdes i det lilla rummet. Han ställde ifrån sig säcken på sängen och vände sig mot Majvor och bugade till tack. ”Mats får släppa in lite frisk luft, rummet har inte använts på länge.” Hans nickade till svar. 15


”Då lämnar jag er här. Vi äter middag klockan sju, då är ni välkommen in.” Hon tittade på sängen. ”Mats ska få kudde och linne då också.” ”Majvor!” Majvor vände sig frågande om mot honom och såg blygt på honom. Det fanns något osäkert över kvinnan som inte riktigt ville möta hans blick. ”Vad heter det här stället?” ”Lauritse.” ”Tack! Då ses vi sen.” … Hans satte sig tungt på sängen. Allt hade skett så fort, han hade inte riktigt hunnit smälta allt. När hans föräldrar dött hade allt vänts upp och ned. Hur kunde de göra så mot honom? De hade alltid pratat om honom som sin son. Han hade inte ens haft tid att sörja. Hans kände efter om han var ledsen, men fann till sin förvåning att han inte var det. Nej, han hade inga känslor för dem. Det som gjorde honom ledsen var att bli övergiven. 16