9789180077569 by Smakprov Media AB

Camilla Del 2 av 2

Weström/Eriksson

1. Västervik, 3 december 1978 Camilla vaknade av en skarp ringsignal från hallen. Hon vände sig om och drog täcket tätare om sig. Juliette var säkert redan på väg att svara. Ögonen värkte av alla fällda tårar och hon var totalt slut efter den sömnlösa natten. Den ettriga signalen fortsatte. Varför svarade inte Juliette? Mitt i en signal tystnade det och hon suckade lättad. Sömnen kröp allt närmare och med den kom minnet av gårdagens begravning. Bilderna av kistan och havet av blommor. Camilla hade förfärats av att far låg där i och hade bitit sig hårt i tungan för att inte skrika rakt ut och kasta sig över kistlocket. Så orättvist! Den snällaste människan av dem alla hade lämnat henne. Telefonen gjorde sig åter till känna. Med en tung suck kastade hon täcket åt sidan och satte sig upp. Hon huttrade till när hon satte fötterna på det kalla golvet. Vinden ruskade i träden utanför och ett vinande ljud hördes från springorna 7

vid fönstret. Hon stoppade fötterna i tofflorna och skyndade ut i hallen. ”Camilla Dahlqvist.” En man harklade sig i andra änden. ”Hej Camilla! Det här var advokat Hektor Wilson.” Camilla såg på sitt rödgråtna ansikte i spegeln och grinade illa. ”Ja?” ”Jag skulle behöva träffa dig. Har bland annat ett brev från din far Robert Dahlqvist.” ”Ett brev?” Hon gjorde en ful grimas åt sin spegelbild. ”Skulle vi kunna ses på mitt kontor?” ”Ja … när då?” Camilla böjde sig fram mot spegeln och gned bort stelnad mascara ur ögonvrån. Det långa mörka håret var stripigt och trassligt. Hon suckade och vände sig bort från spegeln. ”Gärna idag! Jag åker bort i kväll och kommer hem tidigast om en vecka. Klockan två? Blir det bra? Mitt kontor ligger på Rådhusgatan 2.” 8

De tog adjö och hon la sakta på luren. Juliettes svarta dyrbara handväska, den som speciellt köpts till begravningen, låg slarvigt slängd på golvet. Camilla böjde sig ner och tog upp den. Den var tom förutom två näsdukar, de också väldigt dyra. Inte använda? Juliette som högljutt visat sin sorg, vad hade hon torkat ögonen med? Ärligt talat trodde Camilla att modern inte var speciellt ledsen över hans död. Allt som oftast hade Juliette haft olika ursäkter för att slippa besöka honom på lasarettet och Camilla hade fått åka dit ensam. Rådhusgatan 2. Det skulle bli en lagom cykeltur i eftermiddag. Varför hade pappa lämnat brevet till advokaten och inte till henne direkt? … Den isande vinden bet i kinderna. Dessutom hade solen försvunnit. Det hade nog varit bättre att ta bussen. Camilla placerade cykeln i stället, slet av sig de blöta vantarna och stoppade dem i fickorna. De frusna händerna värkte och hon blåste på dem. 9

Ett fönster öppnades en våning upp. ”Men se där är du ju. Kom in. Stå inte där och bli kall.” ”Hektor Wilson?” frågade hon och gick fram till porten. ”Ja! Just det! En trappa upp och sen till höger. Mitt namn står på dörren.” Klackarna ekade mot stengolvet när hon gick trappan upp. När Camilla sträckte sig fram mot dörrhandtaget flög dörren upp. Det var på håret att den slagit omkull henne. ”Kom in! Du fryser visst”, sa Hektor och drog henne milt med sig. ”Ja, det var riktigt kallt idag. Jag borde ha tagit bussen.” ”Sätt dig!” fortsatte Hektor och tryckte ner henne på en stol. ”Nu ska du bli varm.” Med ett ryck drog han av Camillas tunna stövlar och trädde på ett par färggranna raggsockor på hennes fötter. ”Jag vet inte…” protesterade Camilla.

”Jag vill inte att du ska bli sjuk. Värmen är tillfälligt avstäng men jag har eld i öppna spisen. Kom med mig, så bjuder jag på te.” De gick in i ett rum fullt med bokhyllor. Det knastrade hemtrevligt från kakelugnen. Framför den stod två pösiga fåtöljer med yllefiltar hängande på armstöden. Han pekade på den ena. ”Sätt dig där så ska du få te och skorpor”, sa han och lyfte tekannan från bordet mellan fåtöljerna. Camilla tittade nyfiket på mannen med tjock ylletröja och skinntofflor. Vilket bemötande. ”Det är trevligt att äntligen få träffa dig även om det är under sorgliga omständigheter. Robert pratade ofta om dig”, sa han och räckte henne en kopp rykande te. ”Honung, mjölk?” ”Camilla nickade. Tack gärna… båda.” Hektor sträckte sig efter en vedklabb och la på glöden. ”Det gäller att hålla elden igång ” Han borstade av händerna och 11

satte sig tungt. ”Så där ja, nu kan vi talas vid. Har din far berättat om mig någon gång?” Hon sökte i minnet men kunde inte minnas att han berättat om någon Hektor Wilson. ”Jag tror inte det.” Hektor sträckte sig efter ett brev och tittade fundersamt på henne. ”Vi var vänner, Robert och jag och det smärtar mig att han redan behövt lämna detta liv. Det finns en del att förklara och jag är ledsen att Robert inte själv klarade av att ta upp det med dig medan han levde. Tyvärr hade han inte mycket tilltro till sin hustru …” Med en djup suck räckte han henne brevet. ”Vill du att jag öppnar det nu?” ”Du bestämmer naturligtvis själv men det var din fars önskan att jag skulle finnas till hands.” Tårarna brände bakom ögonlocken när hon öppnade kuvertet. Att hennes far hade skrivit och hållit i det gjorde hans närvaro så påtaglig. Med darrande hand torkade hon bort en tår och vek upp pappersarket. 12

Brevet var kortfattat och skrivet med spretig stil. Camilla läste om texten flera gånger medan hjärtat slog allt fortare. ”Jag förstår inte …” sa hon och försökte ta in orden. Hon reste sig från fåtöljen och mötte Hektors lugna blick. ”Förstår det. Robert hade så gärna velat förklara, men tiden gick och helt plötsligt blev det försent.” Camilla läste brevet på nytt medan hon kröp upp i fåtöljen och drog filten om sig. Hektor lutade sig mot ryggstödet och drog båda händerna genom det tjocka, lätt gråsprängda håret, för att i nästa sekund sätta sig upp, slå ihop händerna och trycka dem mot hakan. ”Du får ställa vilka frågor som helst och jag ska försöka förklara så gott som jag kan.” ”Tack.” ”Robert är en …var en hyvens man. Han älskade dig … som sin egen dotter.” ”Är Juliette min mor?” Camilla bävade för svaret. 13

Hektor pressade ihop läpparna, drog in hakan så att dubbelhakan blev dubbelt så tjock. ”Nej! Julia … Juliette är inte din biologiska mor.” Frågorna snurrade i huvudet och hon blev illamående. Med ett ryck reste sig Hektor och slet åt sig ett vedträ ur korgen och la det på glöden. Varför hade de inte berättat? Hur hade de kunnat låta henne tro att hon var deras riktiga barn? ”Jag anar vad du tänker nu och tro mig, han mådde uruselt över att föra dig bakom ljuset.” ”Men vilka är mina riktiga föräldrar och var kommer jag ifrån?” ”Du är något av en gåta men jag ska berätta det jag vet.” Camilla mötte Hektors ögon och nickade. Jag vet inget om dina föräldrar och var de kom ifrån. Du hämtades för ungefär arton år sedan på Gotland. Din mor hade dött och du togs om hand av en gammal gumma. 14

Camillas hjärta bultade hårt. ”En gammal gumma?” ”Ja, du hade tur att hon fanns där. Annars hade du förmodligen dött du med.” ”Hur dog min mor?” Han lutade sig mot ryggstödet och knäppte händerna över den runda magen. ”Tyvärr så vet jag inte det. Tror inte Robert visste det heller. För jag vet att han skulle ha sagt det till mig annars. Det finns bara knapphändig information från den tiden.” Hektor tog ett djup andetag och log vänligt mot henne. ”Men du har en syster.” ”Har jag en …?” Camilla såg tvivlande på Hektor. ”Vad menar du? Nu hänger jag inte med.” ”Du har en tvillingsyster.” Camilla kände yrseln komma och greppade panikslaget stolens armstöd medan rummets inredning fortsatte att snurra allt fortare. 15

”Åh, herregud!” stönade hon och blundade. ”Förlåt! Jag gick visst för fort fram.” Hektors klappade tröstande hennes hand. Hade hon en syster … en tvillingsyster? Camilla satte sig upp och lutade huvudet i händerna. Illamåendet gick sakta över och hon tittade matt upp på en bekymrad Hektor. ”Jag blev rakt rädd”, sa han och räckte henne ett glas vatten. ”Drick lite.” Hon tog emot glaset och tog en klunk. ”Varför har ingen berättat?” ”Robert har flera gånger försökt övertyga din mor om att det skulle vara det bästa, men …” ”Du menar att Juliette inte ville berätta?” ”Sanningen att säga så har de levt med en lögn ända sen den dagen de stolt visade upp dig för världen. Sen blev det väl för svårt att bryta hemligheten.” Camilla drog en djup suck och reste sig från fåtöljen. 16