Annikas förråd en onDsKeFuLL noVeLLsaMLınG FLoRenCe WeTZeL
Annikas förråd
Florence Wetzel
Annikas förråd En ondskefull novellsamling
Av samma författare: Perry Robinson: The Traveler 2002 Mrs. Papadakis and Aspasia: Two Novels 2003 Madeline: A Novel of Love, Buddhism and Hoboken 2003 Dashiki: A Jazz Mystery 2012 Elvis in the Morning: Poems and Tales 2012 Holy Denver: A Novel 2015 The Grand Man: A Scandinavian Thriller 2019 The Woman Who Went Overboard: A Scandinavian Thriller 2020 Framsidesbilden skapad av Jan Vertsberg, med kattfoto från Shutterstock. Baksidesbilden Ylande familj av Pernilla Nyman. Citat i ”En vänlig gast”: Töyrä, Kristina Nordström (2016) Skräckskrivaren: Här är det läskiga Vasastan. Mitt i Vasastan, 2016-10-23. OBS! Det går alltid bra att ta kontakt med författaren via e-post på florencewetzel@yahoo.com. Hör gärna av dig om du hittar något fel i boken, författaren fixar gladeligen det i nästa upplaga. © 2022 Florence Wetzel Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-5763
Till min vackra vän, Jussara Terezinha Bastos
Innehåll Förord ............................................................................................................ 9 Rosie............................................................................................................. 11 Agenten........................................................................................................ 21 Presskannan................................................................................................. 37 Elaka barn i skyn ........................................................................................ 53 En pytteliten kvinna................................................................................... 63 En vänlig gast.............................................................................................. 83 Fläcken ......................................................................................................... 89 Annikas förråd ..........................................................................................111 Vad som helst............................................................................................121 Som ett brev på posten............................................................................137 Hela båten sover.......................................................................................147 Under sängen ............................................................................................169 Fröken Hyde .............................................................................................191 Efterord .....................................................................................................243 Tack ............................................................................................................249
Förord Sommaren 2018 bodde jag i Boulder i Colorado. Tre viktiga saker hände där som senare gav upphov till den här boken. 1. Jag upptäckte Creepypodden i P3. 2. Min vän Laurel bjöd in mig till en författarkväll med den begåvade skräckförfattaren Carmen Maria Machado, som skrivit novellsamlingen Hennes kropp och andra parter. 3. Jag bestämde mig för att försöka skriva skönlitteratur på svenska, ett språk som jag förälskat mig i och pluggat i några år. En dag den sommaren strålade dessa tre saker samman och jag fick en snilleblixt: jag skulle ta och skriva skräcknoveller på svenska! Eller åtminstone försöka. Skräckhistorier hade jag aldrig skrivit tidigare, men jag hade blivit helt förtrollad av genren och ville gärna testa. Dessutom kändes det frigörande att byta genre inför mitt första försök med att skriva skönlitteratur på svenska. I stället för att försöka härma det jag tidigare skrivit på engelska, skulle hela upplevelsen vara fräsch. Det är först nu som jag inser att två andra upplevelser också var avgörande i min skräckresa. I november 2017 gick jag på en författarkväll i Stockholm med den berömda skräckförfattaren John Ajvide Lindqvist och hans fru Mia.
9
Avsikten var inte att lära mig skriva skräck, utan snarare att träffa en av mina favoritförfattare och kanske få några skrivtips. Under den kvällen frågade någon John varifrån han fick sina enastående idéer. Det var då John berättade om tänk om-metoden. Att man till exempel kunde kolla på Allsång på Skansen och plötsligt föreställa sig ett helt bisarrt scenario: Tänk om alla i publiken var zombier? Det där rådet har uppenbarligen påverkat mig ganska mycket, eftersom tänk om-metoden är grundstenen i nästan varje novell i den här boken. En av berättelserna har faktiskt ägt rum, men vilken det är avslöjas i efterordet. Den andra upplevelsen hände under Skriv2017, en helgkonferens i Göteborg som hölls av Tidningen Skriva. Medan jag satt och väntade på att söndagens program skulle börja, kallpratade jag med killen som satt bredvid mig. Han berättade att han höll på med en sci fi-bok. Det lät intressant och jag sa med en suck: – Jag skriver bara om verkligheten. Han betraktade mig och svarade: – Verkligheten är bara ett fall. En stöt for igenom mig. Jag insåg att han hade rätt: det fanns otaliga skrivmöjligheter bortanför verklighetens gränser. Vårt samtal öppnade en dörr, även om det dröjde ett tag innan jag var redo att gå in genom den. En sista kommentar: i slutet av den här boken finns ett stycke där jag tackar olika personer. Ändå vill jag redan nu passa på att tacka fyra personer som hjälpt mig oerhört mycket med dessa noveller, inklusive min engelska översättning: Óren Häusler, Anna von Friesen samt Anneli Haake och Daniel Lind från Swedish Made Easy. Fyra generösa personer som alltid trott på min dröm om att skriva på svenska. Folk som dem gör världen ljusare.
10
Rosie Allt började en morgon när jag var hos tandläkaren i Vasastan. Ännu en gång var det dags att laga en trasig tand. Det skulle bli dyrt, men min sambo hade lovat att betala. Han betalade alltid för läkarbesöken efter ett utbrott. Eller en ”incident”, som han gillade att kalla dem. I väntrummet satt en ung kvinna bredvid mig. Hon hade färgglada tatueringar och läste Lena Anderssons nya bok. Då och då sneglade hon på mitt svullna ansikte, men jag mötte aldrig hennes blick. Till sist harklade kvinnan sig. Jag tittade på henne och hon sa med låg röst: – Jag kan hjälpa dig. På riktigt och helt gratis. – Ingen kan hjälpa mig, viskade jag. Jag är fast. Hon plockade upp sin mobil ur ryggsäcken. Trots min förtvivlan log jag när jag såg klistermärket på baksidan av mobilen. Det var ett katthuvud, en siames. Ett foto, inte en illustration. – Snyggt klistermärke, sa jag. – Gillar du katter? – Jättemycket. Särskilt siameser. Kvinnan log. Hon ringde upp någon och gav mig mobilen. – Hon som kommer att svara heter Perser. Mitt första samtal med Perser var kort. Hon instruerade mig att köpa ett kontantkort och ringa henne så snart tandläkarbesöket var avklarat. Perser och jag pratade i två timmar den eftermiddagen, och därefter talade vi varje dag. Äntligen kom dagen då Perser sa att det var dags att mötas och
11
göra upp en plan. Hon föreslog att vi skulle träffas nästa morgon klockan tio på Ritorno, det gamla bohemiska konditoriet på Odengatan. Det var i början av mars och det regnade. Jag kom fram kvart i tio och var lättad över att stället var lugnt inför lunchrusningen. Jag beställde en stor latte, men ingenting att äta. En incident hade skett kvällen innan och som vanligt hade jag tappat aptiten efteråt. Tänderna var oskadda den här gången, men i stället hade jag en ful blåtira. Jag hade frågat Perser hur jag skulle känna igen henne. Perser sa att det snarare var hon som skulle känna igen mig. Det skulle inte vara särskilt svårt eftersom jag var den enda kvinnan på Ritorno med solglasögon på. Prick klockan tio satte sig en kvinna mitt emot mig med en kopp kaffe och en prinsessbakelse. Hon såg ut som någon som aldrig lämnade Östermalm. Håret var ljust och rakt med diskreta slingor, och hon hade på sig en vit silkesblus och vida svarta byxor. Den citronfärgade handväskan kostade säkert en förmögenhet. En sak var otippad. När hon la sin dyra mobil på bordet såg jag ett likadant siamesklistermärke på baksidan. Det hade inte sett märkligt ut på den tatuerade tjejens mobil, men det var helt oväntat för en sådan stilig kvinna. Perser log. – Trevligt att äntligen träffas ansikte mot ansikte. – Detsamma. Trots att … Jag viftade mot solglasögonen. – Tro mig, sa Perser. Jag vet. Hon kavlade upp skjortärmarna för att blotta en konstellation av små röda ärr. – Cigaretter, sa hon lugnt. Du skulle se ryggen. Mina ögon fylldes av tårar. – Jag har också sådana. Men idag är det ögat. Perser lutade sig fram över bordet. – Och nu är du redo att ta itu med det här. – Det är jag. – Har du tänkt på det jag frågade dig?
12
Några gånger frågade Perser mig vad jag önskade. Ville jag att han blev förlamad i ett par timmar för att ge mig tid att packa mina grejer och fly? Eller ville jag att han blev, som hon uttryckte det, tillintetgjord? I början hade jag trott att det skulle räcka att förlama honom. Men jag hade ändrat mig efter incidenten kvällen innan. – Andra alternativet, sa jag. – Då så. Sover han bra? – Som en stock. – Vilken tid brukar han lägga sig? – Tio. – Säkert? – Ja. Det är enligt schemat. Perser rynkade ögonbrynen. – Vilket schema? Jag svalde och såg ner på händerna. – Det är därför jag fick det här ögat. Utan att fråga honom ändrade jag schemat. Maten var klar kvart i sju i stället för halv sju. Perser knep ihop läpparna. – Vi kör ikväll, sa hon. Någon kommer till din lägenhet klockan elva. Vad har du för portkod? – 5726. – En sak till: köp rökt lax. Färsk, inte vakuumförpackad. Det är bäst om du lämnar laxen framme ett tag så att den blir rumstempererad. – Varför då? Perser tömde kaffekoppen och reste sig. – Oroa dig inte. Du är med oss nu. *** När jag kom hem den kvällen hade han köpt blommor åt mig. Han hade också lagat min favoritmat och öppnat en dyr flaska vin. Dussintals gånger bad han om ursäkt, och han lovade mig att det aldrig någonsin skulle hända igen. Han sa att det bara var att lägga incidenten bakom oss och gå vidare. Incidenten spelade ingen roll när man tänkte på vårt långa förhållande och hur djupt vi älskade varandra.
13
Jag satte blommorna i en vas. Jag åt maten och drack vinet. Jag nickade när han pratade. Jag lät honom tro att jag förlåtit honom, men jag visste att hans löften var tomma ord. Dessutom var allt annorlunda nu. Jag var inte ensam längre, och förhoppningsvis skulle han snart bli … tillintetgjord. Vi gick till sängs halv tio. Det var enligt schemat: lägga oss halv tio, läsa en halvtimme, släcka lamporna prick klockan tio. Jag hade helst velat vara vaken längre, men det var hans regler som gällde. Det inkluderade även böckerna jag läste. Enligt honom var deckare inte tillräckligt seriösa, och därför valde han ut titlar till mig. När jag hade läst ut en bok var jag tvungen att ge honom en sammanfattning så han kunde bedöma om jag förstått innehållet. Om inte behövde jag läsa om boken. Det hade hänt några gånger. Den kvällen läste jag Karl Ove Knausgårds Min kamp 6, medan han läste Horace Engdahls Den sista grisen. Vi släckte lamporna klockan tio som vanligt. Fem minuter senare snarkade han högt. Ytterst försiktigt gled jag ur sängen och trevade mig fram i mörkret till köket. Jag plockade fram den rökta laxen, som jag handlat på Östermalms saluhall den eftermiddagen. Jag gömde paketet bakom vattenkokaren ifall han skulle vakna. Köket skulle alltid vara fläckfritt, och om han såg laxen på diskbänken skulle han bli rasande. I stället för att gå tillbaka till sängs sjönk jag ner på soffan i det mörka vardagsrummet. När klockan blev tio i elva gick jag upp och satte mig på stolen vid ytterdörren. Prick klockan elva hördes en lätt knackning. Jag öppnade på en gång. Personen som stod där var en ung kvinna, det var jag säker på. Men det var svårt att beskriva henne ytterligare eftersom hon hade en svart keps på sig och ovanpå den en svart luva. – Hej, sa hon mjukt. Allt bra? – Han sover. – Bra. Jag kommer tillbaka om en timme. Ge henne laxen efteråt. Annars blir hon sur. – Vem då? Kvinnan lyfte upp en liten svart bur. – Rosie. Jag kikade in i buren. Det var en katt. En liten siames.
14
– Ursäkta mig, sa jag. Är du säker på att du har kommit rätt? Till svar visade den unga kvinnan mig sin hand. Huden var kritvit och fruktansvärt ihopskrumpnad. – Min före detta la den i kokande olja, sa hon. Jag tog emot buren. – Lås upp den och släpp ut henne, fortsatte kvinnan. Var säker på att sovrumsdörren är på glänt. Rosie kommer inte att tillbringa mycket tid därinne, typ tio minuter. När det är klart kommer hon ut. Rosie föredrar att jobba ensam, så du behöver inte gå in med henne. – Okej, sa jag tveksamt. – Glöm inte laxen. Lite vatten också. Jag nickade. – Då så, sa kvinnan. Vi ses klockan tolv. Lycka till. Hon gick snabbt nerför trappan och försvann. Jag tittade på buren igen. En katt. Seriöst? Det här var inte klokt. Men vad hade jag för val? Det var för sent att backa nu. Perser framstod som en kvinna som hade koll, det var bara att öppna buren och följa instruktionerna. Jag stängde ytterdörren och bar in buren i vardagsrummet. Det gick ju inte att tända lampan eftersom jag var rädd för att väcka honom, men som tur var sken månen in genom fönstret. Jag ställde buren bredvid soffan, sjönk ner på knä och öppnade den lilla dörren. Rosie kom omedelbart ut. Hon var liten och slank, med mandelformade blåa ögon. Hennes ansikte, ben och svans var chokladbruna, och pälsen var gräddvit. En riktig skönhet. Plötsligt ryckte jag till. I det perfekta lilla ansiktet med sin symmetriska teckning fanns det något helt oväntat. En mycket lång framtand, vit och vass. Rosie kom fram till mig och gnuggade ansiktet mot min ena vad. Tandens skarpa kant skrapade mot min hud. Jag sträckte ner handen och lät fingrarna försiktigt röra vid hennes silkeslena päls. – Hej, Rosie, viskade jag nervöst. Hon kollade på den öppna sovrumsdörren, sedan upp på mig. Herregud, vad tanden var lång! Den stack ner till hakan. – Ja, sa jag mjukt. Därinne.
15
Rosie lyfte svansen och gick mot sovrummet. Med en smidig rörelse vred hon sin lilla kropp runt den öppna dörren och slank in i rummet. Jag väntade i fem minuter. Fem outhärdliga minuter. Kvinnan hade sagt att jag skulle lämna Rosie ensam med honom, men jag var livrädd. Inte för hans skull, utan för kattens. Om han vaknade och såg Rosie kunde han bli förbannad. Då kunde vad som helst hända. Det var därför jag aldrig skaffat en katt, trots att jag tyckte om dem så mycket. Så tyst som möjligt ställde jag mig upp och gick på tåspetsarna till sovrumsdörren. Jag lutade mig fram och kikade in i rummet. Rosie stod på hans bröst. Hon vred på huvudet och glodde på mig. Ögonen lyste i mörkret, två övernaturliga vitgröna ljus. En strimma månsken från fönstret lyste upp hennes långa framtand så att den sken som en diamant. Sakta backade jag ut genom dörröppningen. Jag satte mig i soffan och pressade ihop händerna. Huvudet var helt tomt. Några minuter senare kom Rosie ut ur sovrummet med svansen högt och stolt. Jag såg med fasa på när hon närmade sig. Hon gnuggade ansiktet mot mig som tidigare, och sedan hoppade hon upp i famnen. Medan hon spann kraftigt tryckte hon upp sitt huvud under min haka. Jag drog fingrarna varsamt längs Rosies ryggrad. Det var svårt att bedöma i mörkret, men jag kunde ha svurit på att den långa tanden var blodig. – Laxdags? stammade jag. Kom! Försiktigt satte jag ner Rosie på golvet, och vi gick ut till det mörka köket tillsammans. Jag la upp laxskivorna på en tallrik och ordnade en skål med vatten. Såklart använde jag vårt bästa porslin. Rosie sniffade på fisken en lång stund innan hon började äta. Hon åt långsamt och behärskat, och efteråt tvättade hon sig ordentligt. Sedan gick hon tillbaka till vardagsrummet och klev in i buren. De chokladfärgade framtassarna placerade hon precis bredvid varandra. En elegant dam. Bortsett från den blodiga tanden då. Klockan tolv hördes den lätta knackningen igen. Jag låste buren och tog med den till ytterdörren. Där stod den anonyma kvinnan i luvtröjan. – Allt bra? viskade hon. – Det antar jag. Jag har inte gått in i sovrummet. – Gå och lägg dig. Gör allt som du vanligtvis gör.
16
En siameskatt med skrämmande krafter. En författare som är livrädd för sin litterära agent. En vind i Gamla stan med ett mystiskt skåp. En dalahästfabrik med en dunkel hemlighet. Dessa läskigheter och mer hittar man i denna novellsamling som utspelar sig i Sverige. Det är bara att öppna dörren och kliva in i Annikas förråd … om du vågar. Florence Wetzel är en amerikansk författare som har skrivit böcker i flera genrer. Annikas förråd är första boken författaren har skrivit på svenska.
Framsidan: Bilden skapad av Jan Vertsberg, med kattfoto från Shutterstock. Baksidan: Ylande familj av Pernilla Nyman.