Stulen identitet
Jan C. Olsson
Stulen identitet
JAN C. OLSSON
Stulen identitet
Copyright© 2020, Jan C. Olsson Omslagsfoto: Sam Williams photo från Pixabay Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-164-2
Att stjäla en död mans identitet får oanade konsekvenser. Den döde mannen har ett mörkt förflutet, och är eftersökt av en kriminell organisation som inte vet att han har avlidit. Han har stulit många miljoner från dem och har dessutom ett USBminne med uppgifter som hotar hela organisationens existens. Det blir en jakt på den som nu har mannes identitet, pengar och USB-minne. Jakten går från Stockholm via Umeå, Göteborg, Lund och Liechtenstein. /Jan C. Olsson
«Bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge» Werner von Heidenstam
«Det är alltid för tidigt att säga, att det är försent» Jan C. Olsson
Till Gunvi Liselott Niklas med familj
Kapitel 1 Stockholm 2007
Roger Simonsson vandrade som en osalig ande fram och
tillbaka i skatteverkets oändliga korridorer. Han var tvungen att röra på sig med jämna mellanrum, alltmer frustrerad över tråkiga uppdrag och dålig lön. Han gick in på toaletten och fram till tvättstället, fyllde händerna under kallvattnet och sköljde ansiktet. Han tittade upp och studerade sig i spegeln. De mörka ögonen under vingformade mörka ögonbryn var rödkantade. Den normalt friska hyn var glåmig efter ännu en sen kväll med spel och för många drinkar. Roger strök med händerna över sitt kortklippta svarta hår och noterade några gråa hårstrån. Det mörka håret och ögonen var ett arv efter modern, medan den raka näsan, det breda hakpartiet och munnen med sitt hårda drag kom från faderns sida. Han var trettiotvå år och drömde fortfarande om det stora klippet men började inse att det inte skulle ske med spel som han lagt alldeles för mycket pengar på. Han var skyldig tvåhundra tusen till en svartklubb efter att han spelat poker på kredit. De började bli hotfulla och krävde full betalning inom en vecka, annars skulle de vidtaga åtgärder och det var inte genom lagliga sådana. Kom han inte snart på något som skulle förändra tillvaron, skulle han kanske bli tvungen att följa sin fars vilja, att ta över och driva familjeföretaget i Umeå trots att det bar honom emot. Det nuvarande livet var ingenting som passade honom, han ville absolut inte ha ett nio till fem jobb resten av sitt liv, han skulle bli rik och oberoende. Men det första och största problemet var hur han skulle lösa skulden. Han förstod att han kunde råka mycket illa ut om han inte betalade, fristen på en vecka löpte ut för två dagar sedan. 9
Roger vaknade upp från sina tankar och tittade på klockan, redan två, det fick bli en sen lunch. Han stängde ner datorn, tog på sig kavajen och skyndade ut. Ute på gatan tog han ett djupt andetag, andades in klar frisk luft, nåja, frisk och frisk, den täta trafiken som spydde ut sina avgaser gjorde inte luften mycket bättre. Det hade regnat intensivt hela förmiddagen vilket friskat upp luften något, och i jämförelse med den unkna, torra luften på kontoret var det som fjälldoft. Han gick Regeringsgatan ner för att komma till Pitchers restaurang där han för det mesta intog sin lunch. Utanför Amfora vinbar stod en svart limousin med mörktonade rutor parkerad utefter gatan. «Roger Simonsson?» Mannen i passagerarsätet tryckte ner rutan. «Det är jag, vem frågar?» Roger kände ett stråk av rädsla dra över ryggen. «Mitt namn är Sergio, jag är här med ett erbjudande från min arbetsgivare.» Mannen som kallade sig Sergio krånglade sig med stort besvär ut ur bilen och Roger fann sig, trots sina en och åttiotvå, stående och titta upp på honom. Han fattade den framsträckta handen och ångrade sig direkt. Han lyckades se oberörd ut trots att det kändes som att benen i handen krossades. «Vad gäller det?» Roger stoppade nonchalant handen i byxfickan och andades ut, det var inte indrivarna av skulden som var hans första tanke. «Det får du veta genom att följa med oss och träffa honom, ett kort möte utan förpliktelser.» «Nja, jag vet inte, jag är på väg för att äta lunch.» Roger tvekade, han visste instinktivt att det här var en man på andra sidan lagen. «Det passar bra, meningen är att du ska äta lunch med honom på Operakällaren. Jag lovar dig, du kommer inte att ångra dig. Följ med och träffa honom om du vill förändra din framtid.» 10
Sergio gjorde en inbjudande gest mot bilen och öppnade bakdörren. Bilen och mannens kostym som var skräddarsydd, och satt som gjuten över hans breda axlar gav ett seriöst intryck. Men ansiktet ovan kostymen gav ett annat, grovhugget med en riktig tjurnacke som bar upp ett kalt huvud med tätt sittande, kalla ögon ovanför en sned näsa, och ett uttryck som sa Roger att ett «nej» inte var aktuellt. Vad har jag att förlora. Det är precis vad jag vill, förändra mitt liv. «Okej, jag åker med.» Det gick en ilning genom magen, när han gick emot den öppna bildörren. «Bra, hoppa in.» Sergios chef gjorde en del efterforskningar på Roger, han förstod att det var en man som gillade pengar och lyxliv, och därmed skulle vara mottaglig för ett lockande erbjudande. Hans underhuggare följde Roger under en tid, och de kunde rapportera att han levde över sina tillgångar med spel, kvinnor och dyrbart uteliv. Han verkade trots det vara en ensamvarg utan några direkta vänner. Chauffören som såg ut som en något mindre kopia av Sergio körde iväg mot Operakällaren. Han parkerade utanför och Sergio visade vägen genom restaurangen. Roger som inte varit där tidigare såg sig nyfiket omkring. Bågformade fönster med spröjs som delade in rutorna i kvadrater, bildade solavtryck på den mörkblå heltäckningsmattan. Liknande kvadrater fanns runtom på panelen som klädde väggarna. Strax under taket fanns freskmålningar likt sixtinska kapellet i miniatyr. Från takbjälkar hängde imponerande ljuskronor med dämpad belysning. Där var inte mycket gäster, lunchrusningen var över och Roger lotsades mellan de tomma borden ner till hörnet av lokalen. 11
Där vid ett dukat bord satt en lätt grånad man med ett ansikte som var fårat och brunbränt av sol och vind. Han såg ut att vara runt sextio år, klädd i en skräddarsydd kostym från Armani, ett svindyrt italienskt märke. En helt annan klass än Sergios. Roger som var klädintresserad kände väl till märket och blev imponerad. Han själv var långt ifrån den klassen. Kanske det här var möjligheten att kliva uppåt på stegen. Mannen reste sig och sträckte fram handen mot Roger, som fattade den och noterade en Rolex i guld på hans handled. Han blickade in i ett par stålgrå ögon vilkas utstrålning fick Roger direkt på defensiven. «Välkommen, mitt namn är Anton Kozlov, bra att du kunde komma.» Anton spände sin intensiva blick i Roger. «Tack för inbjudan.» Roger gned sig nervöst i pannan och slog sig ner mittemot Anton. «Vad vill du äta? En fördrink kanske?» Anton vinkade till sig en servitör och beställde in en whisky sour och tornedo med ångade grönsaker, en flaska Château Grand Tayac, Margaux, Bordeaux 2013. Servitören antecknade och vände sig mot Roger med en frågande min. «Jag tar detsamma, tack.» Roger kände sig svettig och obekväm och valde samma meny. «Vi delar vinet.» Sa Anton. Servitören drog sig mot köksregionen och Anton tog till orda. «Jag ska gå rakt på sak, jag har gjort en del efterforskningar vad gäller dig och har förstått att du är en mycket skicklig revisor och jurist. Jag har svårt att tänka mig att skatteverket uppskattar ditt kunnande på rätt sätt, det är slöseri med din förmåga», han gjorde en kort paus och smuttade på drinken. «Vad säger du om att jobba för mig till en lön fem gånger högre än vad du har idag, dessutom skattefritt.» 12
«Det låter fantastiskt, finns det en hake?» Roger försökte se oberörd ut, och tog en rejäl klunk av drinken. «Haken, som du säger, är att jobbet ligger något i gråzonen till det helt lagliga.» Anton iakttog noga Rogers reaktion. «Jag förstår.» Det bekräftade vad Roger redan anat. «Är det ett problem för dig?» «Det tror jag inte.» Roger förstod sedan länge att han aldrig kunde få det liv han önskade genom lagligt arbete. «Du jobbar självständigt och hemifrån om du önskar, vi ser till att du har den utrustning du kan behöva.» Anton såg direkt att Roger satt fast på kroken. «Det låter mycket bra.» Roger torkade sig om munnen med servetten för att dölja sitt belåtna leende. Roger försökte räkna efter vad en sådan månadslön kunde bli, men hans tankar snurrade och han klarade inte det enklaste mattetal. Han kände att det här måste vara det han väntat på. Anton förklarade i stora drag vad jobbet gick ut på, och de avslutade sedan måltiden under allmänt kallprat. «Tänk över saken och hör av dig snarast, du ska få fullständig information om vad jobbet innebär, om du bestämmer dig för att acceptera mitt erbjudande.» Anton sträckte fram handen mot Roger som fattade den i ett handslag. «Du har inga förpliktelser innan du har tackat ja, däremot förväntar jag mig att om du tackar nej inte yppar något om vårt möte, fullständig diskretion med andra ord, förstått? Här är mitt kort.» «Absolut, jag hör av mig, tack för lunchen.» «Vill du ha skjuts?» «Nej tack, jag tar en promenad.» Roger behövde tänka över det han varit med om och vad det kunde innebära för hans framtid. Han ville till varje pris komma ifrån sin nuvarande situation och det här var som en 13
skänk från ovan. Det kunde ge honom en möjlighet till ett annat liv. Han var ämnat för något större, det visste han. Roger lämnade restaurangen med ett leende på läpparna. Det stramade i ärret som löpte från mungipan och ner mot hakan, ett minne från en fisketur när han var barn. Kroken fastnade i mungipan när han ryckte loss linan som fastnat i ett träd. Anledningen till ärret berodde på att hans far, istället för att knipsa av hullingen och dragit ut resten, tog en tång och ryckte helt sonika loss kroken vilket gjorde att skinnet fläktes upp, det gjorde fruktansvärt ont. Numera syntes ärret tydligast när han log, vilket han inte kände för särskilt ofta. Det började skymma, butikernas neonskyltar och skyltfönster lyste upp fasaderna och speglade sig i den våta asfalten. Han noterade inte bruset från trafiken eller sorlet från människorna runt honom, tankarna var någon annanstans. En fuktig hinna av regndis lade sig som ett kyligt omslag över hans ansikte och påminde om vissa dagar i London. På vägbanan blänkte pölar av vatten efter förmiddagens ihållande regn. Han vaknade upp från sina tankar och svor, när en bil stänkte upp en kaskad med vatten som skvätte över hans ben och skor. Ilsket drog han upp kavajkragen i nacken och gick hukande mot sin lägenhet. Mötet med Anton varade längre än väntat, klockan var redan fyra och han struntade i att återvända till jobbet. Det betraktade han redan som ett avslutat kapitel i sitt liv. Roger kände sig upprymd över möjligheten som kunde ge honom det liv han önskade. Det var en glädje som blandades med en känsla av olust och en viss rädsla. Han förstod att han gav sig in på något som kunde vara mycket farligt. Anton och hans organisation var säkert inte att leka med, för att inte tala om risken att åka fast och sitta inne på många års fängelse. Det var en risk som han var villig att ta. Roger gick på slitna trappsteg upp till sin lägenhet, satte nyckeln i dörren och öppnade den. Han uppfattade en rörelse 14
bakom sig där trappan svängde upp till nästa trappavsats. Han var på väg att vända sig om när han fick ett slag över nacken och knuffades in i hallen, där han vimmelkantig föll ihop på golvet. Som genom en dimma såg han två män som lutade sig över honom. Männen lyfte upp honom och släpade in honom i rummet där de slängde ner honom i soffan. «Dags att betala, fram med pengarna!» Den större av de två männen lutade sig över honom och höll en kniv mot ögonen på Roger som vettskrämd tryckte sig bakåt mot soffryggen. «Jag kan snart skaffa fram dem, jag ha… har ett jobb på gång, jag behöver bara ett par veck…veckor.» Stammade Roger fram. «Du har inte ett par veckor, din jävla tönt, pengarna ska fram nu!» Kniven skar en smal strimma över Rogers kind där blodet sipprade fram. «Okej, okej, får jag ringa ett samtal ka…kan jag säkert få fram pengarna.» Roger tänkte på Anton som en desperat lösning, han kunde kanske ge honom ett förskott. Det var kanske inte bra att be om innan han ens fått jobbet, men han såg ingen annan utväg. Roger var uppfylld av rädsla för vad de här männen tänkte göra med honom, de kanske till och med tänkte döda honom. Han fick fram Antons visitkort och ringde upp. Anton stängde igen mobilen och funderade med rynkade ögonbryn över samtalet från Roger Simonsson han precis avslutat. Han kände väl till Simonssons spelskulder, vilket var en av anledningarna till att han kontaktat honom med erbjudandet om jobb. Han förstod att Simonsson var i ett desperat läge och såg en möjlighet att binda upp honom till sin organisation. Samtidigt fick han en möjlighet att sätta åt lånehajarna som allt för ofta störde hans egen verksamhet. De försökte ta sig in på spel och narkotikamarknaden som Anton ansåg tillhörde honom. Han kallade in Sergio och Boris och gav dem adres15
sen till Simonsson med instruktioner hur de skulle agera mot lånehajarna. Framme vid Simonssons bostad knackade Sergio på dörren som öppnades av en blek Roger. Han släppte in dem i vardagsrummet där två misstänksamma och vaksamma män väntade. «Har ni stålar med er annars kan ni dra åt helvete.» Sa mannen som tydligen var den som förde befälet, samtidigt som han höll en hand innanför jackan. «Visst, inga problem.» Sa Sergio och lade upp en attachéväska på soffbordet. «Det är nog säkrast för er det, öppna den.» Sa mannen och närmade sig bordet. Den andra mannen närmade sig också nyfiket bordet. Boris gled obemärkt upp bakom honom. Sergio öppnade väskan och vände den mot mannen som lutade sig fram för att titta på innehållet och släppte för ett ögonblick uppmärksamheten. «Men vad fan, den är to…» Sa han samtidigt som handen innanför jackan drog fram en revolver. Sergio som redan fått fram sin pistol med ljuddämpare avlossade ett skott som lät som en utdragen champagnekork. Det slog upp ett runt hål i mannens tinning, på andra sidan huvudet sprutade en kaskad av blod. Han rasade ner på golvet och tappade vapnet. I en rörelse koordinerad med Sergio drog Boris fram en kniv och skar med ett snabbt snitt av halspulsådern på den andre mannen, som med ett gurglande sjönk ihop på golvet. Roger stod som en fastfrusen stenstod och stirrade med öppen mun på det som såg ut som ett slakthus, det var blod överallt. «Men vad fan, Helvete! Vad gör ni? Vad fan har ni gjort!» «Ta det lugnt, vi ordnar det här, inga problem.» Sergio plockade fram mobilen. 16
Stulen identitet ATT STJÄLA en död mans identitet får oanade konsekvenser. Den döde mannen har ett mörkt förflutet, och är eftersökt av en kriminell organisation som inte vet att han har avlidit. Han har stulit många miljoner från dem och har dessutom ett USB-minne med uppgifter som hotar hela organisationens existens. Det blir en jakt på den som nu har mannens identitet, pengar och USB-minne. Jakten går från Stockholm via Umeå, Göteborg, Lund och Liechtenstein. / Jan C. Olsson
Författarpresentation Jan C. Olsson ”Det är alltid för tidigt att säga att det är för sent” Efter ett långt yrkesliv som säljare/tekniker med mycket resor inom Sverige, har Jan också drivit en del företag inom olika branscher, senast en Äppelgård med musteri, café och B & B, som nu drivs av sonen. Som pensionär har det äntligen blivit tid att skriva ner en av de berättelser som han tänkt på under lång tid. Stulen identitet är debutromanen som kommer att följas av fler.
Omslagsbild av Sam Williams Photo från Pixabay