9789180070799

MORD M PÅ SKOGSTUNA HERRGÅRD JOHANNA SILVERMARK

MORD

PÅ SKOGSTUNA HERRGÅRD JOHANNA SILVERMARK

Copyright © 2021 Johanna Silvermark Del 1 i Skultunas gåtfulla damer Omslag: Original för ljudbok: Emma Graves. Ombearbetning för tryck: Anna Edvall.

Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland ISBN: 978-91-8007-079-9

Till den hemtrakt jag flydde men har kommit att älska på nytt.

1

Den årliga diskussionen om adventsljusstakens placering föll min tvillingsyster Gunilla i händerna. Inte för att jag var särskilt petig, men tjusningen i en mysig jul, låg enligt mig i de subtila detaljerna kring dekorationen. Till idag hade jag nåltovat ett nytt luciatåg, bestående av nio vackra figurer och de krävde sin plats. Precis den storlek på fönsterbräde som min syster hade belamrat med den sjuarmade adventsljusstaken och två julstjärnor i mässingskrukor från Skultuna. Kruxet var att advent redan hade börjat och därmed ansåg Gunilla att förändringar var bannlysta.

Jag tog famnen full av luciafigurer och bar ut dem i vardagsrummet. Tegelvillan med sina stora fönster mot trädgården saknade fönsterbräde, så luciatåget hamnade i Gunillas stickkorg och min rumpa grävde ner sig i den nedsuttna soffan. Det skulle inte löna sig att föreslå för henne att vi borde köpa en ny, eftersom det dels var hennes hus och hon som hade tjänat ihop till en grundlig pension, dels började våra liv i var sitt ägg – vilket hade gjort oss mer olika än ett älskande par som varit olyckligt gifta i femtio år.

Moraklockan slog elva. Jag andades in doften av nybryggt julkaffe och nybakade lussebullar. Det första ljuset i adventsstaken, med mossa och flugsvampar, brann i sin ensamhet. Jag gled ur mina låga pumps med tillåten 7

innersula för hälsporren och vilade tårna mot kanten av soffbordet. De mörkröda tånaglarna lös igenom.

De framdukade kaffekopparna stack ut med sina julmotiv och guldänglar på insidan av kanten – ett arv från vår mor som Gunilla hade fått ta över.

Jag hade flyttat så många gånger att allt jag ägde fick plats i en resväska nuförtiden. I min situation fick man helt enkelt vara glad för att ha någonstans att bo och Gunilla var helt klart bättre än en karl som ville bli servad till frukost, lunch och middag. Gudskelov snarkade inte Gunilla och hon hade varit snäll nog att ge mig sonen Antons gamla pojkrum – efter att han hade bedyrat att Skultuna aldrig mer skulle bli hans hemort – vilket hade resulterat i att de ständigt tjafsade om huruvida Skultuna kunde räknas till Sveriges top-tio områden att bo på.

Jag hade en gång i tiden delat min nevös känsla – att vilja se världen – och ändå befann jag mig i den gamla soffan min mor en gång hade suttit i, när hon läste sagor för mig och Gunilla.

Min syster satte fram 11-kaffet på soffbordet, efter att hon använt armbågen till att peta ner mina ömmande fötter från bordskanten. Hennes nyfriserade hår skiftade i silvriga nyanser av grått och hon föredrog kläder i samma färgskala, gärna som nu, med kragen uppdragen över halsen för att dölja de åldrande tecknen av veck och solfläckar. ”Vad läser du?” frågade Gunilla. ”Dödsannonserna”, sa jag och bjöd på ett flin.

Skultunabladet kom en dag i veckan och bjöd på allehanda godsaker för nyfikna invånare. Helt i min smak. ”Vad ska det vara bra för?” ”Det kan vara värt att se om någon av mina gamla fuffelinos har trillat av pinnen.

8

Det skulle vara en sensation om det hände något här. På riktigt.”

Gunilla skakade på huvudet och drog i gång radion på låg volym. ”Det händer väl tillräckligt med saker. Tänk bara på att det öppnade en ny restaurang för sju månader sedan.” ”Och vad har hänt sedan dess? Ingenting. Eller har jag fel?”

Jag vände blad och sträckte mig efter kaffekoppen. ”Är du ledsen för att jag tänker resa bort med Siv över julen?” fortsatte jag och kollade om hon hade snålat med lättmjölken. Det hade hon. Nedrans.

Tjusningen över smaksatt caffelatte med extra grädde fick jag ta med min vän Siv helt enkelt. Kanske de skulle servera kanel eller kardemumma på de där toppstugorna i Alperna? Som jag längtade efter att blodet skulle rusa i ådrorna i jakt på den perfekta pisten. Tur att jag kände åtminstone en person som förstod sig på vitsen med äventyr, nya platser och okänt folk. Dessutom bjöd hon på hela resan. Hur skulle jag kunna tacka nej till det?

Gunilla fnös lätt. ”Nej, jag är inte ledsen men lite orolig blir jag allt. Ingen av oss tre är purunga längre.” ”Siv är åtminstone läkare. Jag kan alltid be henne att packa ett stetoskop om det skulle få dina nerver att vila i frid.”

Gunilla besvarade mig med den blick hon alltid ger när hon tycker att jag säger goddag yxskaft – en blick av systeromsorg, som för mig liknas vid ett koppel eller ett kommando. Den blick som säger: Skärp dig. ”Om du verkligen vill veta”, sa Gunilla, ”så tycker jag att ni båda två ska stanna hemma. Jag kan be Anton hugga en julgran och baka mjuk pepparkaka. Eller kanske du 9

föredrar Mozartkulor?”

Hon tittade på mig med plirande ögon och verkade nöjd med att hon kommit ihåg en av mina svaga punkter.

Var det ett medfött drag hos syskon att retas? Eller en systerlig rättighet? Ett resultat av att bli hopföst med en icke-vald person som man tvingades dela både föräldrar och hus med?

Jag såg på Gunilla med ett tillgjort leende. ”Jag är rädd att Antons chef kommer tvinga honom att arbeta i år igen. Det är som om självaste herr Själviskhet alltid kommer med sylvassa klor i sista sekund.” ”Ja, ja, åk du bara. Jag klarar mig. Jag är inte som du.”

Gunilla spillde kaffe på fatet. Hon suckade och sörplade i sig vätskan som höll på att rinna över kanten.

Hennes sorg lyste igenom precis som den gjorde hos Anton. Den molokna blicken som inte verkade rinna av dem efter makens bortgång. Jag kunde inte klandra henne, vem skulle kunna stöta i hornet för en mor som vill sitt barn det bästa?

Det hjälpte föga att Anton var så lik sin far. Inte bara med en slående längd och en tjock kalufs som fick varenda människa att smygtitta av beundran, utan de delade också samma lockelse för fåordiga konversationer.

Julen förra året hade varit ovanligt tyst och grå. Den första utan Antons far och den första julen i Sverige för mig på decennier.

Sedan min flytt tillbaka till Skultuna hade jag verkligen försökt att anpassa mig till livet tillsammans med Gunilla.

Engagerat mig i lokala intresseaktiviteter och demonstrerat mot bostadsexploateringen av åkern bakom en av grannarnas hus. Men det här var verkligen inte Paris, London eller Rom. Det var inte ens Stockholm. Det var en liten ort, där det knappast rådde grannsämja om man skulle 10

tro insändarna. Ort och ort, det kanske var en överdrift sen hopslagningen med Västerås, men tillräckligt stor var platsen för att förses med en lokaltidning – tunn som ett kuvert.

Jag ställde ner min kopp. ”Ska jag sätta på mer kaffe?” sa Gunilla och gjorde en ansats att resa sig från fåtöljen. ”Gärna det”, sa jag och kunde inte för mitt liv förstå varför det inte gick att koka en full kanna i första vändan.

Det kunde knappast komma som en nyhet längre att jag oftast föredrog påfyllning och en extra omgång godsaker. ”Jag tänkte cykla en runda senare. Vill du följa med?” ”Men kära nån”, sa Gunilla halvvägs till köket. ”Jag tror inte de har hunnit sanda vägarna ännu. Dessutom ser himlen ut att göra uppror idag. Kan du inte bara ta det lite lugnt ibland?”

Jag himlade med ögonen i smyg. ”Kanske Siv uppskattar en cykeltur? Jag kan knappast tänka mig att hon blivit mindre aktiv sen hon fyllde 65.

Tycker du inte att det är bra att hålla i gång de grå cellerna?”

Om den förra blicken förvandlade mig till hund, fick den nuvarande blicken mig att ifrågasätta vem som hade fötts först. Inte för att sju minuter var särskilt lång tidsskillnad, men ändå. Jag var äldst och det borde väl ge vissa rättigheter. Hon var min syster, inte min mor.

Gunilla gav ifrån sig en trött suck. ”Som du själv sa. Siv är läkare. Jag förstår bara inte vitsen med att ränna runt. Om alla höll sig till sin lott skulle vi inte behöva läsa om mord, olyckor och sattyg var och varannan dag.”

Jag flinade. ”Och du tycker fortfarande att jag ska skaffa en mobil?”

Volymen från radion stegrade för ett viktigt med11

delande till allmänheten. ”En brand har brutit ut i en bil på Krongjutarvägen i Skultuna, i närheten av ICA Supermarket. Personer i omgivningen ombeds hålla sig inne och stänga fönster och dörrar. Giftig gas kan ha läckt ut i luften. Räddningstjänst arbetar på plats.”

Gunilla skrockade i köket. ”Ha, där ser du. Det händer visst saker här.”

12

2

När jag väl kom fram till ICA, fanns inte något mer att se än löst hängande avspärrningsband på platsen för olyckan och en stor, svart fläck på marken, som om någon rensat skorstenen och gjort snöänglar i alla fyra väderstrecken.

Jag hade inte varit sen att komma i pumpsen men cykeln var rosslig och utan växlar – inget vidare utgångsläge om man ska trampa några hundra meter mellan två åkrar, där vinden kastade sig i sidled och alltid ville mota tillbaka en i den riktning man kom ifrån.

Sedan var det den där uppmaningen på radion gällande gasen. Det fick man ändå ta på allvar som syster till Skultunas erkända lärare. Många av hennes tidigare elever skickade julkort till henne, år efter år. Det var därmed min plikt att agera förebild för den yngre generationen så länge jag bodde här.

Jag log i farten, trots att den kyliga vinden silade in genom tänderna. Mitt älskade läppstift skyddade läpparna från att frasa sönder tack vare sin feta hinna.

I närheten av olycksplatsen stod en man med en cigarett i munnen, redo att tända liv i den. Lyktstolpen bakom honom såg ut att ha fått sig ett hårt slag rakt i magen och bugade sig över mannen. ”God dag”, sa jag, ”såg du möjligtvis vad som hände här?”

Mannen stirrade på min mun. Han tog ett bloss och lät 13

andra handen sjunka in i den fläckiga munkjackan. ”Bilen som krocka och brann?” ”Ja, jag saknar en granne. Han brukar alltid vara hemma så här dags.”

Det var inte en ren lögn eftersom jag inte hade sett till min favoritgranne Olle ännu, men hans bil stod parkerad i garaget.

Mannen tog ännu ett bloss, suckade. ”Jag kom precis när de tog den. Det var en sådan där fet bil med dyra fälgar. Tesla. El du vet. Det stank som fan om den. Smält plast.” ”Usch så obehagligt. Jag får tacka dig för informationen. Du har varit ytterst hjälpsam. Nu kan jag slappna av förstår du. Min granne har en Opel: en röd.”

Mannen nickade i något försök att säga hej då och fimpade cigaretten framför gympaskon.

Jag drog mig undan. Han hade säkert bättre saker för sig än att hänga med en gammal tant. Tänk att jag hade nått den respektabla åldern då man med stolthet kan kallas tant.

Så roligt. Nu kunde jag vara fulsnygg bäst jag ville och hitta på tokigheter och sedan skylla på att jag bara var en tant.

Tänk så praktiskt.

Doften av kemikalisk brandrök hängde kvar i luften och den svarta fläcken vittnade om händelsen. Vad var det nu mannen hade kallat el-skrället? En Tesla? Vem i Skultuna äger en sådan bil? Jag misstänkte att mannens referens till fet betydde fin och Tesla lät som en dyrgrip, fastän jag inte hade en aning om hur den såg ut.

Jag tvekade men gick ifatt mannen med munkjackan. ”Du, förresten. Hann du se registreringsskylten?”

Han synade mig med ett flin, innan hans ena hand sökte sig in i byxfickan och drog fram en mobil. ”Bättre upp. Jag tog en bild.”

14

Han zoomade in på bilens bakdel.

Jag klottrade ner de tre bokstäverna och tre siffrorna på ett slitet kvitto medan mannen fortsatte flina åt min nyfikenhet. ”Lycka till tanten” sa mannen och drog fram en ny cigarrett som han satte mellan läpparna fastän hans leende ännu gav ögonen kråksparkar.

Jag vek av mot cykeln som stod lutad mot ICA-affärens vägg. Olle skulle kunna hjälpa mig med det här. Tänk om någon blev skadad? Då skulle Skultunabladet få att göra och ingen invånare skulle känna ro förrän de hade smakat rättvisa.

Pedalernas rasslande tröttade ut mina trumhinnor på vägen hem. Snötunga moln täckte himlen, så jag körde in cykeln i garaget och klämde fast den mellan den murkna träpanelen och Gunillas gamla Saab 9000. Det måste vara Olles förtjänst att den rullande än, tänkte jag och låste garagedörren innan Gunilla eventuellt stack ut huvudet och förmanade mig om husets alla regler.

Det var alltid en god idé att studera molnens skiftningar inför julen. Mina gamla skidor, som låg under en presenning bredvid garaget, skulle nog passa ännu ett år.

Jag satte mig på huk och strök med fingret på de blå-orange ränderna i mitten. Siv pladdrade alltid på om nyttan med carving, men om glasspinnar dög till skidfantasten Stenmark, dög de åt mig. Bara två veckor kvar till äventyr.

Jag hann precis ställa mig upp och rätta till kappan när brevbäraren kom farande med posten. Dessutom verkade grannen Olle lika intresserad, för när jag kom fram till raden brevlådor, stod han med famnen full av dagens skörd. Jag älskade hur Olle alltid sorterade kuvert med plastfönster för adressen åt samma håll och lade dem i överst i högen. Sedan klämde han in tidningen i mitten och 15

vände all reklam med framsidan nedåt, underst i högen.

Allt detta, oavsett väder, för att i farstun kunna källsortera skiten från den riktiga posten och slippa förpesta inomhusmiljön i onödan. ”Tjena mors”, sa jag och svängde med stegen. ”Vad har du haft för dig idag?” ”Nämen hej på dig” sa Olle, ”lika förtjusande vacker som vanligt ser jag.”

Alltid samma visa. Alltid lika trevligt, även om jag då rakt inte var kär i karln. Det var inte min grej. Inte sen mitt romantiska liv där jag hade varit gift i hela sju år. Jag synade Olles sedvanliga jeans och påsar under ögonen. Den noppriga yllerocken hans framlidna fru en gång hade köpt som hörde till kategorin: slit tills den trasar sönder fullständigt. ”Någon som skickat dig en möglig bulle idag?” sa jag.

Det hade hänt en gång, men den stackars beundrarinnan hade varit dement och tagit fel på påse.

Olle skakade på huvudet och tryckte posten mot bröstet. ”Jag visste inte att någon önskade livet ur mig.

Läkaren försäkrade att jag var kärnfrisk.”

Det var goda nyheter, tänkte jag och föredrog om vi alla var lika seglivade som den här gamla bruksorten. ”Hörde du om olyckan utanför ICA?” ”Nä, vad då för olycka?”

Jag låtsades leta i minnet, mest för att se om han delade min nyfikenhet, men Olle var mer tålmodig än en dresserad jakthund och jag fick ge mig. ”En bil brann där nere. Skulle inte förvåna mig om det var någon som inte stod ut med tristessen eller hade något otalt med ägaren. Vad tror du?”

Olle ryckte lätt på axlarna. ”Det var som fan. Hoppas ingen från trakten kom till skada då.”

16

Beatrice Morénius försöker anpassa sig till livet som fattigpensionär efter ett liv fyllt av äventyr och resor. Hon har flyttat in hos tvillingsystern Gunilla i Skultuna, och när Gunillas son bjuder hela familjen att fira jul på Skogstuna herrgård så följer Beatrice med.

Men julefriden byts snart mot en tragedi när en gäst hittas död på herrgården.

Beatrice misstänker att det är ett mord som begåtts, och kan inte hålla sig från att snoka i fallet. Snart står det klart att det hela är en betydligt mer omfattande härva än Beatrice hade kunnat ana. Vem kan hon egentligen lita på?

Mord på Skogstuna herrgård är den första fristående delen i serien om Skultunas gåtfulla damer skriven av Johanna Silvermark.

ISBN: 978-91-8007-079-9